27.6 – Upptäckter

Jag har ångrat mig, svettats med en programinstallation, upptäckt två mirakel och förstår att mamma börjar bli otålig.

Ångerfull
Vid niosnåret i morse fick jag syn på en liten hare genom sovrumsfönstret. Den mumsade i sig av lund­stjärn­blom­morna som växer runt vallmon som står där.

Mia dök upp lagom för att få sig en titt hon också. Haren kände säkert på sig att den var iakttagen, men ansåg tydligen inte att det var fara å färde förrän jag hade ärende ut i verandan. Då skuttade den några meter framåt, avvaktade en kort stund och parkerade sig sen på gräsmattan vid äppel­träden.

Sen gjorde jag nåt som jag har ångrat hela dan… Jag lät Mia gå ut. 😦 Hon betraktade självklart haren som ett intressant byte. Först skrämde hon i väg den och satte sen av efter den när den hoppade i väg. Hur korkad får man vara som kattmatte?

Jag har ingen aning om hur äventyret slutade. Strax efter tolv var hon ännu inte tillbaka och då var jag tvungen att åka. När jag kom hem efter tre välkomnade hon mig som vanligt och sa inte ett knyst om vad som hade hänt med haren. Förhoppningsvis var den snabb och smart nog att komma undan. Usch, det misstaget ska jag aldrig göra om!

Oenkelt
Om gårdagens uppdrag var enkelt, krävde dagens programinstallationer desto mer. Trots att barn­barnens datorer är identiska rent fysiskt, är dom konfigurerade på olika sätt. Varför vet jag inte? Men så småningom fick jag till det och blev varmt avtackad både på ryska och svenska.

Mirakel
När jag kom hem pussade jag på Mia minst tio gånger, gav henne mat och värmde förrgårdagens rester till mig själv. Efter det tog jag i tu med blomstervård – minst varannan dag behöver jag plocka bort vissna blommor från amplarna – och lullade sen runt på tomten ett par timmar med kameran till hands.

Jag vet inte vilket av miraklen jag upptäckte först? Troligen nattviolen. Jag hade för flera år sen en i gräsmattan, men klippte givetvis bort den för att jag inte hade märkt ut den. Den här väna varelsen (kan man säga så om blommor?) har hittat ett fredligare ställe, tätt intill en lupin.

Lustigt nog såg jag den inte tidigare idag när jag skar rabarber, trots att den står alldeles i närheten? Jag blev förstås överlycklig över den oväntade upptäckten och ska vara ytterst rädd om den i fort­sätt­nin­gen.

Det andra miraklet hade jag också missat trots att jag har passerat det flera gånger idag. En av dom röda liljorna jag förodlade i kruka och planterade ut på försommaren har slagit ut! Jättefin är den och får snart sällskap av flera ”kolleger”.

Man kan tycka vad man vill om den här ”fleecesommaren”, men växtligheten uppskattar den tydligen. Det är ovanligt lummigt på Udden i år tycker jag. Inget ont som inte har nåt gott med sig.

Lång väntan
Redan förra onsdagen lovade jag skicka färsk rabarber till mamma eftersom jag vet att hon gillar det. Tyvärr glömde jag skicka den och lovade göra ett nytt försök den här veckan.

I måndags ösregnade det så då hade jag ingen lust att gå ut och skörda, igår lyckades jag bli så sen att jag inte hann innan jag skulle i väg och idag hade posten redan gått när tänkte mig in till posten. Men i morgon blir det av – håll ut, snart kommer den! 🙂