Vardagsplock

Ny huvudkategori 2.7.2014

av

8.9 – Tillvänjning, självrannsakan och höstkänslor

Jag har arbetstränat, undrar varför jag aldrig lär mig och har höstkänslor. Inlägget har tillkommit trots ett kärlekstörstande hinder.

Arbetstränat
Arbetstillvänjningen har börjat så smått. I söndags datorsupport på närliggande ort, igår privat­under­vis­ning, idag fortsatta kursförberedelser och test av ett nytt ”molnverktyg” kallat Office Sway. Verktyget är tillgängligt för alla som har, eller registrerar ett Microsoft-konto.

OneDriveJag har också labbat en del med fildelning och funktioner i OneDrive eftersom det avsnittet inleder den kommande kursen. Än så länge har jag inte lyckats hitta alternativet Sluta dela? Självfallet är det bara ägaren till filerna som ska kunna göra det, men konstigt nog hittar jag alltså inget sånt kom­mando när jag markerar den delade mappen? Det är då man går till Hjälp och hittar lösningen.

På tal om verktyg ska jag genast ta tillbaka mitt första intryck av Windows 10. I ett tidigare inlägg (24.8.2015) var jag inte alls imponerad över snabb­he­ten i den nya versionen. Efter att jag övergick till lokalt användarkonto (och slutade testa F-Secure Freedome) går datorn igång klart mycket snabbare än tidigare. Jag hinner inte längre fixa frukost under tiden.

Att jag inte lär mig?
Igår var jag tvungen att ägna mig åt självrannsakan ett tag. Orsaken var att jag i vanlig ordning var bombsäker på att jag hade rätt härom dagen – ända tills jag blev överbevisad. Den minnesgode kanske kommer i håg att det inte är första gången jag har varit styv i korken och fått ge mig?

Jag begriper inte varför jag är så säker på att jag har rätt när jag har fel? Då jag hörde en nära vän som (för länge sen) tyckte att man aldrig ska ge sig, inte ens när man har fel, tyckte jag det lät urkorkat, men nu är det andra gången på ganska kort tid jag har fått mig en näs­bränna. Det tyder på att jag ännu inte har lärt min läxa.

Ett av mina motton: ”Stå på dig, annars gör nån annan det!” har helt klart vissa begränsningar.

Höstkänsla
Jag har fått höstkänslor. Det innebär att jag humörmässigt inte är på topp och försöker intala mig att det säkerligen går att sitta i bersån ännu ett tag. Och faktiskt kan det gå om man törs lita på meteo­ro­lo­gernas prognos för veckoslutet: Sol och ca 20 grader varmt. Men det återstår att se.

PlommonDet är också en hel del annat som ska förberedas inför vintern. Fast om man ska tro på det där med rönnbär så blir det tydligen ingen vinter alls. På Udden har det funnits högst en handfull skruttiga rönnbär.

Till höstkänslan hör också att de första plom­mo­nen är avsmakade, att lingonen börjar bli helröda och att solen står allt lägre på himlen – om man alls får se den. Udden har redan hunnit få 45,5 mm regn den här månaden. För att inte tala om att det mörknar allt tidigare på kvällarna.

Men jag ska inte beklaga mig. Det är ju faktiskt ingen som tvingar mig att bo i det här klimatet. Bara första snön kommer piggnar jag till igen.

Kärlekstörstande hinder
Just precis när jag satte i gång att skriva blev Mia med ens väldigt kelnödig. Första delen av inlägget är därför skrivet med vänster hand. 🙂

Mia söker närhet

av

4.9 – Ny början och sorgligt slut

Jag har varit på lärarträff, fått ett uppdrag, haft gratulanter och hittat ett lik. Mia har inte mått bra.

LärarträffLärarträff
I tisdags hölls sedvanlig lärarträff inför det nya läsåret. Den här gången med ny chef och på nyrenoverat ställe, vi samlades nämligen i Café Vivan. Där har jag inte varit sen stället totalrenoverades nån gång i våras.

Stället gick knappt att känna igen, men förändringen var klart positiv. Ljust och luftigt med rustik in­red­ning som passar bra i en gammal ladugård.

Både den nya chefen och flera av kollegerna kände jag igen, men det fanns också många nya. Tänk att vi är hela 80 kursledare sammanlagt! Det syns för all del på utbudet i kurskatalogen. Bara ett tjugotal deltog i träffen som tur, annars hade presentationsrundan tagit evigheter. (Bilden är från lärarträffen 2009.)

Fått ett uppdrag
I måndags fick jag en preliminär förfrågan och igår fick jag beställning på ett utbildningsuppdrag. En före detta kursdeltagare behöver assistans i Excel 2010. En trevlig födelsedagspresent bland många andra.

Gratulanter
Igår började jag ett nytt år igen. Första gratulanten dök upp strax före tre och sen dök flera upp efter hand. Det var en lindrig och lagom stor tillställning bestående av dom ”närmast sörjande”.

På FB var gratulanterna desto fler. I fjol tog jag bort visningen av mitt födelsedatum, men tyckte det var dö’trist att inte få några gratulationer så jag ändrade tillbaka för ett tag sen. Det ångrade jag nästan då jag såg det tresiffriga antalet och skulle tacka alla individuellt. Men egot njöt förstås i fulla drag. 🙂

Död ekorreHittat ett lik
Sent i eftermiddags tyckte jag att gräset hade torkat upp tillräckligt för att jag skulle kunna ”lufta” lilla gräsklipparen framför huset. Det första jag fick syn på då jag gick in i boden var ett lik. Och den här gången var Mia garanterat oskyldig, hon kan inte ta sig in där.

På mitt gamla trädgårdsbord närmast fönstret låg en död ekorre. Varför och hur den hade dött har jag förstås ingen aning om. Den såg ut att ha dött en naturlig död.

I flera år har den haft sitt bo strax under taket efter att en hackspett nån gång i världen har gjort ett lämpligt stort hål i väggen. Det kändes allt lite sorgligt trots att jag vet vilken marodör det egent­ligen är. 😦 Jag får trösta mig med att död alltid är ett tecken på att nåt nytt tar sin början.

Mia har mått dåligt
Redan i förmiddags märkte jag att Mia inte riktigt var sig själv och då jag kom hem efter bu­tiks­be­sö­ket hade hon kräkts på ett par ställen. Lyckligtvis uthomhus.

Men det var tydligen nåt mer hon behövde göra sig av med. En kort stund senare kräktes hon ytter­li­gare en gång. Efter det lättade besvären tydligen, men hon har ändå varit lite ”avslagen” resten av dagen. Först i kväll smakade maten igen. I morgon är hon nog lika pigg som vanligt vill jag tro. 🙂

Mia vilar 2

av

31.8 – Sista sommardagen

På Udden har sommarens sista dag varit behagligt stillsam.

DimmaMorgon
I morse väckte Mia mig tio i sex och ville prompt ut i dimman. Hon fick som hon ville förstås. Det är liksom ingen idé att försöka tvinga henne stanna inne, hon bara fortsätter att tjata så jag ändå inte kan somna om.

Tio över åtta ringde hon på sin dörrklocka. Dags att stiga upp och servera oss frukost. Dimman låg fort­farande tät över Udden och termometern visade bara 12°. Men mer kan man väl inte begära då sommaren är slut?

Lunch
Förmiddagen förlöpte med sysselsättning vid datorn, lite blompyssel och bergsputsning(!). Berget jag blottlade 2012 har redan koloniserats, mest av några olika mossor, men nån enstaka planta hade också satt rot. Ändå brukar jag vara där och städa bort jord och löv med jämna mellanrum. Naturen har uppenbarligen bestämt att berget inte ska vara kalt.

SquashröraSen uppfann jag ett nytt recept. Av Daphnias ordförande fick jag tips om vad jag kunde använda squashen till (som jag fick av fru grannen mittemot för flera veckor sen). Hon föreslog att jag kunde göra en soppgrund av kokt, mosad squash och t ex krossade tomater.

Krossad tomat med vitlök hade jag köpt hem så nu kände jag för att kocka. Det blev en squash- och tomatstuvning, men den kan förstås med fördel späs ut och användas som soppa eller kom­plet­te­ras med ytterligare ingredienser. Fast jag tycker den är god som den är. Här är ingredienserna jag rörde ihop:
1 medelstor squash, 1 förpackning (370 g) krossad tomat med vitlök, 1 dl chiafrön (kan minskas till ½ dl), 1 stor/2 små lökar, 2 msk kokosolja, 1 dl vispgrädde, 2 stora vitlöksklyftor, salt och ½ tsk gurk­meja. Slutligen klippte jag ner ett par kvistar färsk basilika. En riktigt mumsig och nyttig röra tycker jag.

Eftermidddag
Klockan hade som så ofta hunnit bli över ett innan jag gjorde morgontoalett och klädde på mig. Det var snart dags för veckans siktdjups‑ och pH-mätning. Termometern hade kravlat sig upp till 20-strecket och solen sken. Absolut shorts- och linneväder.

Mias byteMia följde med ner till stranden och sa inte ett knyst när jag rodde i väg. Hon var förresten fullt upp­tagen med att fånga en slända. Skönt att hon känner sig trygg. 20 minuter senare var jag tillbaka och blev genast varmt hälsad välkommen hem.

På väg upp från stranden ville Mia prompt in i förrådet under huset så jag öppnade dörren och fortsatte upp till trappan. Högst tre minuter senare kom hon med en skogsmus mellan tänderna. För­modligen hade hon hittat den i förrådet. Duktig kisse. 🙂

Framåt tre tog jag portion nummer två av min röra, den här gången kall. Den smakade nästan lika bra som när den var varm. Efter lite småpyssel beslöt jag vila middag.

Jag hade redan lagt mig på sängen under filten när jag kom på en bättre idé. Om det här var sista som­mar­dagen skulle jag självfallet vila i hammocken i stället. Sagt och gjort.

Efter en stund fick jag sällskap. Först av en mygga, sen av Mia, men hon låg bara en kort stund innan hon hörde eller såg nåt jaktbart och hoppade ner. Det upprepades två gånger.

Mia i hammocken 2Sista gången hon hoppade upp kändes det dragit om fötterna och luften hade blivit påtagligt kylig men för att inte störa henne låg jag kvar ett tag. Medan jag vilade ögonen på min ståtliga ek, upptäckte jag en skogs­duva högst upp och önskade att jag hade haft kameran till hands. Det hade blivit en fin bild på pippin.

Efter en god stunds fågelskådning och mediterande över hur fåglarna kan veta att kvisten dom landar på håller, bestämde jag att det var dags att kliva upp. Det skrämde förstås i väg duvan så där rök sista chansen att föreviga den. Mia lät sig inte bekomma, hon låg kvar på filten i sovställning.

Kväll
Klockan var halv sju när jag kom in. Inte att undra på att det började kännas kyligt! När jag har tankat över dagens bilder till datorn och publicerat det här inlägget är det snart tid för kvällste och tevefåtöljen. Och så snart Mia har kommit in för natten är sista sommardagen slut . 🙂

av

28–30.8 – Från ostbricka till kräftskiva

Jag har tagit farväl, fått kräftleverans, haft besök, avnjutit kräftor och haft vilodag.

UtsiktTagit farväl
I onsdags eftermiddag gick Mia och jag på visit till Utkiken. Det var sista chansen att få en pratstund med Råttan och Hästen innan dom lämnade landet igen.

Eftersom fastigheten ligger på den högst belägna punkten i byn, tog vi en titt på den omgivande vyn. Den består mest av gröna trädtoppar numera, men mellan dom kan man se en glimt av sjön. Husen nedan­för syns inte alls längre. Men som bekant är förändring det enda som är konstant.

Efter ostbricka med tillbehör satte vi oss ute på terrassen och avhandlade det sista innan det var dags att ta farväl för i år. Förhoppningsvis ses vi nästa sommar igen om inte förr. 🙂

Mia o kräftorKräftleverans
Vid halv nio-tiden i fredags fick jag leverans enligt överenskommelse med vår ”vägmästare” (och vatten­ägare) kvällen innan. Han kom med en halv hink kräftor, eller ”drygt 25” som svar på min fråga hur många jag skulle betala för.

Och vilka bamsingar, den längsta uppmättes till 15 cm! Mia blev genast intresserad när hon hörde deras klor mot kanterna på hinken, men backade bums när jag tog upp en för att hon skulle få undersöka den. Det var då inget som såg ut som ett tänkbart jaktbyte verkade hon tycka.

Sen var det bara att plocka fram största kastrullen och se när dom stackars varelserna dog en plåg­sam död. Det skar onekligen i hjärtat att se deras dödsryckningar, men jag försökte se till att dom dog så snabbt som möjligt genom att lägga ner dom en och en i den kokande lagen.

Därefter förflyttades dom till jordkällaren för att gotta till sig tills det var dags att äta upp dom. Jag var förresten tvungen att prov­smaka en för att stilla min nyfikenhet. Kräftor från sjön har jag inte ätit sen början på 70-talet (eller slutet av 60-talet?) och då var det flodkräftor. Dom nykokta var signalkräftor som plan­te­ra­des för några år sen.

Smaken var mycket bekant. Om jag inte hade sett att det var en signalkräfta hade jag aldrig märkt skill­naden.

Besök
På eftermiddagen serverade jag Kerstins köttbullar till Vik Husse. Så mager och tärd som han är kunde han behöva lite ”riktig” mat tyckte jag. 😉

På kvällen tittade sommargrannen psykologen in en stund. Hon hade öst båda båtarna, nåt jag totalt hade glömt att kunde vara av nöden efter 20 mm regn. Tack igen!

DukatAvnjutit kräftor
Vid halv fyra igår stod bordet dukat. Det enda som fattades var kräftfatet och de välkylda dryckerna. Men efter en inledande apéritif enligt mormors ”recept” ställdes dom givetvis fram. Kräftskivan kunde börja.

Det heter kanske inte kräftskiva när man bara är är tre personer? Den fjärde gästen fick dess värre oväntat besök och ställde in sitt deltagande. Hur som helst konstaterade jag att det var åtta år sen kräftknivarna användes senast, så tillfället var definitivt festligt.

Drygt fyra timmar senare var kräftfatet tömt, liksom ett antal bägare, och gästerna hämtades av vid­talad chaufför. Vi var rörande eniga om att det här gör vi om nästa år. 🙂

Visst ser dom väl läckra ut?

Visst såg dom väl läckra ut?

Vilodag
Det enda nyttiga jag har gjort idag är diskat och vattnat blommorna. En vilodag kändes välkommen efter den gångna ”hektiska”  veckan. Och nej, jag mådde varken dåligt eller hade huvudvärk. Det är fördelen med att ha tränat i många år. 😀

av

25.8 – Släktträff

Idag har det varit släktträff på Udden.

I juni ringde min halvbrors sambo och gratulerade på namnsdagen. Hon lät förstå att hon och min halvbror (vi hade samma far) mycket väl kunde tänka sig att hälsa på. Jag kunde ju inte gärna säga annat än att dom var välkomna, men hoppades halvt om halvt att besöket inte skulle bli av. För att gardera mig var jag också noga med att tala om att jag inte längre har några över­natt­nings­möj­lig­he­ter men att det finns gott om ställen i närheten.

SläktträffMina släktingar på pappas sida består numera av min halvbror (som är fem år äldre än jag) och våra fyra kusiner. Min halvbror träffade jag senast för ca 10 år sen, en kusin träffade jag senast på pappas begravning 2002 och dom tre andra har jag aldrig sett. Vi är alltså inte särskilt släktkära.

För ett par dar sen ringde svä­ger­skan igen. Passade det om dom kom på tisdag, dvs idag? Dels hade jag inget annat för mig och dels tyckte jag det var bäst att få det överstökat så jag svarade ja. Sen dess har jag gruvat mig ska jag erkänna. Men besöket avlöpte faktiskt riktigt smidigt.

Redan klockan elva hörde jag en bil köra upp och hoppades det var postbilen – jag var som vanligt i morgonrocken fortfarande. Jag hade bett svägerskan slå en signal när dom var på väg, men det hade hon tydligen förträngt, för inom kort hörde jag henne prata med Mia på trappan. Nåja, ”större skip ha stulpi” för att låna ett gammalt uttryck, jag var ju i alla fall vaken.

Efter att ha hälsat dom välkomna och fått motta några lökar och en liten påse potatis av egen skörd från kolonilotten och en flaska rödvin frågade jag om dom ville ha kaffe? Nej, det ville dom inte. Svägerskan visade med teckenspråk att min halvbror behövde en liten rackare och själv tackade hon ja till ett glas vitt vin. Jisses, ”here we go” tänkte jag i mitt stilla sinne.

KonjakTack vare det strålande fina vädret installerade vi oss i bersån. Halvbror med ett glas konjak (i brist på whisky), svägerskan med sitt vinglas och jag med en mugg kaffe. När jag hade druckit ur mitt kaffe bad jag dom ursäkta mig en stund för att göra morgontoalett.

Resten av dagen gick åt till mat, kaffe och samtalande. Till kaffet gjorde jag halvbror sällskap med en konjak, men svägerskan fick nöja sig med rödvinet hon drack till maten. Hon var chaufför eftersom min halvbror lider av epilepsi sen några år tillbaka.

Jaha, och vad pratade vi om då? Faktiskt minns jag inget specifikt av intresse, men på nåt sätt fick vi tiden att gå utan några längre tystnadspauser eller alltför mycket prat om sjukdomar. Och så blev det dags att åka vid fyra-snåret. Resan skulle fortsätta till Salo där dom skulle övernatta och hälsa på svägerskans bekanta i morgon.

Svägerskan tyckte att vi gott kunde höras av lite oftare. I synnerhet jag. Jag kunde väl höra av mig nån gång? Dom har ingen dator så mejla är uteslutet. Hittills har vi bytt julkort och min halvbror har ringt nån gång per år, oftast då han var berusad och ibland på dåligt humör, så det har jag inte haft nåt större utbyte av. Men det sa jag förstås inte.

Jag erkände direkt att jag är förskräckligt dålig på att vara social per telefon och att dom inte är dom enda drabbade, även om det förstås var en klen tröst. Telefonen använder jag om jag har nåt ärende, inte för att vara trevlig.

Men om jag nu kan glädja dom med ett samtal då och då får jag väl offra mig. Ett samtal per halvår ska jag väl klara av. Jag var förstås också välkommen på besök till Vanda där dom bor, men det nekade jag bestämt till. Utan att ens skylla på Mia den här gången. Jag lämnar som sagt inte ön om jag inte är absolut nödd och tvungen.

Därmed är årets första och enda släktträff avslutad. Utan vare sig konflikter eller blodspillan. 😀

av

24.8 – Helg‑ och vardagspyssel

Jag har uppgraderat, fått födelsedagspresent, verifierat, mätt, testat och simmat. Mia gillar blå­bärs­soppa.

W10Uppgraderat
Tack vare ett tips i PC för Alla lyckades jag upp­gra­dera den stationära datorn till Windows 10 i lördags kväll. Fast egentligen hade jag gott kunnat låta bli. Jag kommer ändå inte att använder de nya funk­tio­nerna. Snabbare än Windows 7 är det inte heller, men om ett par år upphör ju stödet för sjuan så det är lika bra att vänja sig redan nu.

Födelsedagspresent
Igår fick födelsedagspresent i förskott. Eller egentligen flera. Och enbart praktiska ting, vilket jag upp­skattar. Min f d klasskompis och hans sambo har inte riktigt förstått att man är lika välkommen utan blommor eller presenter.

Vi fick en skön eftermiddag i bersån förstås, sommarvädret håller i sig. Samtalsämnena innefattade allt från samhällsfördraget till gamla minnen. Vi mindes bland annat hur det gick till på danshaken i vår ungdom, dvs för mer än 40 år sen. Jisses vad länge sen!

Office 2010Verifierat en licens
Idag lärde jag mig att ärlighet inte lönar sig… W10 ville inte kännas vid att jag har en gällande Office 2010-licens när jag startade Word igår. Det gick heller inte att verifiera den via nätet, så jag var tvungen att ringa.

Idag på förmiddagen ringde jag angivet nummer, knappade in sifferkoden som begärdes och fick som avslut en fråga: ”På hur många datorer är Office installerat?” Jag, mitt dumma nöt, svarade sannings­enligt två, vilket givetvis innebar att jag blev ombedd att köpa ett nytt exemplar.

Jag har nämligen fuskat och installerat programmet också på den bärbara datorn, men jag VISSTE ju att det var en singellicens så jag borde verkligen ha vetat bättre än att tala om det! Nåväl, det ord­na­de sig till slut tack vare Andreas på supporten.

Mätt
I fredags fick jag ett tilläggsuppdrag förutom siktdjupsmätningen. Jag ska samtidigt mäta pH-värdet på sjövattnet. Mätremsorna är inte särskilt exakta, men man får i alla fall en uppfattning om nivån.

Dagens uppmätta värden blev 2,95 cm för siktdjupet och ca 6 för pH:t. Inte helt neutralt pH-värde, men inte heller alarmerande.

CyanobakterieTestat och simmat
Idag var det ganska gott om ”gröna prickar” i vattnet vid bryggan så jag beslöt testa om det var grön­alger eller cyanobakterier (blågröna alger). Testet är urenkelt. Man öser upp vatten i ett kärl och väntar ett par timmar. Om organismerna samlas uppe vid ytan är det fråga om cyanobakterier.

Det visade sig vara cyanobakterier. Dom radade upp sig snyggt och prydligt på ytan längs kanten på hinken. Jag övervägde en kort stund att ta en titt på dom i stereoskopet, men avstod den här gången.

Däremot avstod jag inte från att simma. 23° visade vattentermometern. Helt otroligt med tanke på att det är slutet av augusti!

Mia gillar blåbärssoppa
Jag hade redan glömt att Mia gillar blåbär fast jag bevisligen tog en bild på henne i fjol när hon slickade i sig blåbärskräm. Idag ville hon gärna smaka då jag åt, så hon fick slicka kastrullen. Den blev väl rengjord kan jag säga. 🙂 Det kan väl ändå inte vara så vanligt att katter gillar blåbär?

Mia äter blåbärskräm

av

21.8 – Från chatt till lavendel

Jag har chattat med obekanta herrar, handlat på torget, varit på ”rosbesök” och blivit glatt över­raskad.

Chattat med obekanta herrar
I tisdags kväll (kl 13.35 lokal tid i USA) chattade jag med supporten hos Carbonite, dom som sköter min säkerhetskopiering. Det huvud­sakliga problemet var att backup-programmet inte hade gjort någon ”snapshot” av operativsystemet och mina program sen den 3.8. Avbildningen kan användas för att återställa datorn i fall systemet eller disken som det ligger på kraschar.

CarboniteJag gjorde en felanmälan via mejl, men blev ombedd att antingen ringa eller chatta med supporten. För att slippa samtalskostnaden till USA valde jag att chatta.

En vänlig herre vid namn Thomas tog först hand om mitt ärende och upprättade fjärråtkomst till min dator för att kolla inställningar + loggfiler.

Där­efter valde han att av- och ominstallera min klient­(pro­gramvara). Det hade jag redan gjort en gång utan resultat, men lät honom jobba i godan ro.

För att göra en låång historia kort, flyttade han över mig till sin kollega Michael på Escalations team(!) två timmar senare eftersom han kom fram till att orsaken var en misslyckad W10-upp­gra­de­ring. Michael var lika vänlig och artig han. Kl 16.09 USA-tid avslutade vi chatten eftersom problemet nu var löst. Hela ärendet tog alltså två och en halv timme!

Om speglingen av nån anledning inte skulle fungera, följs ärendet upp med en mejlförfrågan efter tre dagar och jag kan då välja att avsluta ärendet eller rapportera fortsatta problem. Ypperlig service tycker jag! Där har man verkligen förstått att det är kunden som betalar ens lön. 🙂

Handlat på torget
I onsdags åkte jag till torget i Dalsbruk. Första, och troligen enda gången i år. Jag hade för­hands­be­ställt gurksallad med vitlök av en trevlig dam och vårrullar samt nudelmåltid av Mitsukon pöytä, en rar liten japansk dam som lagar allting själv. (Hon har ett konto på FB om du är användare.)

Med mig hem hade jag också potatis, morötter, blomkål från Laaksonens och rökt skinka från Perniön Liha. Det är svårt att inte bli frestad av alla färska godsaker. 🙂

HemvägPå rosbesök
Att bli uppringd och erbjuden rosor från den egna trädgården händer inte varje dag! Jag skulle själv få välja dom, så vi kom överens om att jag skulle dyka upp efter 18 igår. Upp­ringa­ren var ”Lingon­gran­nen” som prompt ville ge mig några rosor ”oss grannar emellan”.

Den här gången valde jag roddbåten som färdmedel. Dels för att det fina vädret inbjöd till en tur på sjön och dels för att jag gillar att ro.

Besöket inleddes med ”en liten snaps”, följd av kaffe och hembakad bärpaj serverat på uteplatsen. Sen satt vi och ”skvallrade” en god stund innan jag kände att Mia nog började bli hungrig. 😉 Två ljuvliga rosenkvistar följde med hem.

Hemresan var om möjligt ännu vackrare. Kvällssolen skapade ett mjukt sken och vattenytan var så gott som spegelblank. Vilken sagolik tur jag har som får bo så vackert!

LavendelGlad överraskning
Att så lavendel är en tålamodsprövande procedur (se inlägg 16.8.2013) om man har lika kort tålamod som jag. Men hör och häpna, jag lyckades! Jag hade fullt sjå att hålla dom små plantorna vid liv i hettan och torkan i fjol, men i år fick jag min belöning.

Jag hade inte alls förväntat mig att få se några blommor, men till min stora överraskning har fyra av fem plantor blommat. Två av dom upptäckte jag först idag. Såna överraskningar blir jag jätteglad över. 🙂

av

17.8 – Uppgivet

Det skrivs i tidningarna och ”alla” säger att det finns massor med blåbär och svamp i år. Igår beslöt jag kolla läget.

Skyddsmundering
När jag var liten och följde med moster till bärskogen räckte det att ha vanliga kläder och gummi­stövlar på fötterna. Nuförtiden gäller full skyddsutrustning.

ÄlgflugaEnligt ett uttalande jag läste nyligen av nån förstå-sig-påare trivs fäs­tingarna bäst i blåbärsskogen. Alltså gällde långa byxor. Jag har också hört att älgflugorna redan är i farten, vilket innebar att mygg­hatten absolut skulle med. Jag HATAR älgflugor!

Bästa klädseln kom jag fram till, var mammas fritidsdress som jag ärvde i förskott för flera år sen. Byxor och jacka i ett glättat tyg med foder i bomull. För ovanlighetens skull tog jag gummistövlar på fötterna. Det skulle visa sig vara ett synnerligen klokt val.

Blåbärsjakt
Vis av tidigare erfarenhet av kattsällskap i skogen tog jag bilen och parkerade vid ”Rompängen”, knallade en liten bit tillbaka längs vägen och svängde in i skogen. Det hade nån gjort före mig såg jag av spåren. Det förklarade varför det fanns så lite blåbär. Jag beslöt att följa spåren efter varg, lodjur och björn i stället. 😀

BlåbärsskogSå småningom var jag omgiven av blåbärsris, men några massor av bär såg jag inte till. Till stor del berodde det på att älgflugsskyddet delvis förhindrade sikten kom jag fram till och drog åt det så jag såg ordentligt.

På en del ställen fanns det visst många och stora bär, men i övrigt tyckte jag nog att förekomsten var ganska normal. På en sydsluttning  hittade jag dom flesta.

Kantarelljakt
När burken var nästan fylld var jag less. Ryggen också. Jag beslöt att fokusera på kantareller i stället och lufsade vidare. För att inte få värmeslag åkte älgflugsskyddet och jackan av.

KantarellNästan två timmar senare då jag hade gett upp och var på väg hem hittade jag tre stycken. Eftersom tre kantareller inte räcker långt, fick dom stå kvar. Det fanns inte värst många andra svampar heller för den delen. Antagligen har det redan hunnit bli för torrt eller så rörde jag mig på fel ställen.

Infall
Innan jag åkte hem tillbaka fick jag för mig att jag skulle ta en titt på ”genvägen”. För många år sen byggdes en spång över bäcken som rinner ut i sjöns ena ände.

Jag följde bäcken så gott det gick i den täta granskogen. För att slippa ”akupunkturbehandlingen” från alla torra grankvistar drog jag på mig jackan igen.

Efter ett tag tog jag mig närmare bäcken som på det här stället var nästan uttorkad. Vattenväxterna låg som en grön matta över bottnen. Man kanske kunde ta sig till andra sidan?

LerigTill all lycka stod jag med ena foten på fast mark när jag steg ner på det gröna täcket. Foten för­svann ögonblickligen ner i dyn med ett klafsande ljud. Snabbt som ögat slängde jag mig på marken och fick med möda upp foten igen. Det var i grevens tid. Hade jag sjunkit ner djupare hade stöveln garanterat blivit kvar.

Hur korkad kan man bli? Jag borde ju ha fattat att man inte kan gå på vattensjuk mark av den här be­skaffenheten. Lyckligtvis var jag tillräckligt snabb för att slippa få stöveln fylld med gegga. Byx­bun­ten gick ju att tvätta av.

I tron att jag snart var framme vid spången fortsatte jag en bit till, men gav upp efter ett tag. Den låg mycket längre bort än jag mindes, så jag gav upp och vände om.

Självfallet hade jag en älgfluga på mig kände jag då jag satte mig i bilen. Den blev massakrerad med besked kan jag lova!

av

15.8 – Välkommet

Luther är förvisad, vattnet är varmt och välkomna besök har förgyllt tillvaron.

LutherLuther förvisad
Luther är definitivt förvisad från min tillvaro. Numera gör jag inga planer för dagen och har inte ett dugg dåligt sam­vete för att jag inte uträttar nåt nyttigt vissa dar.

Visserligen har jag också tidigare prioriterat det jag har lust att ta i tu med, men det har ändå funnits en gnagande känsla av att jag borde göra mer. Nu är det slut med det. 🙂

Vattnet varmt
Efter torsdagens gräsklippning kändes det påkallat med ett dopp i sjön. Utan att kolla vatten­temperaturen steg jag ner i vattnet och konstaterade att det kändes varmt. En titt på termometern be­kräf­ta­de, 22° visade den. Varmast hittills i år.

Välkommet besök 1
Igår fick jag rå om min allra äldsta vän, Råttan/Väduren, i flera timmar. Vår vänskap har hållit i sig i ca 60 år. Såna vänner har man minsann inte många av!

Kontakten har inte alltid varit så tät under åren, men konstigt nog har vi alltid hittat tillbaka till va­randra igen. Gamla vänner är som ingångna skor har nån sagt och det stämmer nog. Att känna värme, för­troende och trygghet i en relation är oändligt värdefullt.

StädtofflorHon nöjde sig inte med att bara skänka sin tid utan över­räckte en guldfärgad påse som innehöll ”lite praktiska prylar”. Överst i påsen låg nåt som jag inte kunde begripa vad det var förrän jag läste texten på omslaget: Ren­gørings­tøfler. Det fick mig att gapskratta. Vilken suverän uppfinning! 😀

Dom tyckte hon jag kunde behöva eftersom jag avskyr att städa. Helt rätt! Hon tyckte också att jag kunde behöva ett sommarnattlinne i ekologisk bomull, en bok om en man och hans katt och en upp­hängningsanordning.

Nattlinnet invigde jag igår kväll eftersom jag var nyduschad. Vilket sagolikt skönt material! Det kändes som en andra hud, mjukt och lent. Boken och ”dörrkroken” lär förstås också komma till användning så små­ningom. Tack snälla igen!

Välkommet besök 2
Dagens besökare är också en gammal, god vän. Riktigt hur många år vi har känt varandra har jag ingen riktig koll på, men gissningsvis är det ett halvdussin år vid det här laget. Vik Husse börjar alltså också bli ”ingången”.

Bersån 2Idag hade han med sig två jättemaffiga choklad­muffins, antagligen för att han tycker att det är lite si och så med Uddens utbud på te‑ och kaffetilltugg. Nä, jag skojar, han råkar bara veta att jag (också) är en gotte­gris.

Det har således varit hårt slitage på bersån dom senaste dagarna, tack vare att sommar­vädret håller i sig. Oj, vad glad jag är över att ha den!

av

12.8 – Triss i kryss och dagsprogram

Jag har fått nya kryss, besökt kyrkogården, blivit igenkänd och vaknat av regndroppar.

Nya kryssNya kryss
Igår fick jag tre nya kryss till trappräckena. På två timmar fixade Trollkarlen lämplig bredd och längd på ribborna och satte dom på plats.

”Ganska bra” – med tyngdpunkt på ganska – erkände han att dom blev när jag påstod att det blev skit­fint. För att pressa honom lite frågade jag på vilket sätt dom hade kunnat göras bättre, men fick ett svävande svar. Och så tog han i en ribba i nedersta kanten och påpekade att den satt för löst. Den mannen har på tok för hög ambitionsnivå. Jättefint blev det tycker jag. 🙂 Nästa år ska jag måla dom vita som kontrast till det mörkgröna.

Mammas rosBesök på kyrkogården
I regel är väl kyrkogården sista anhalten, men idag började jag min runda där. Före detta grannen hade låtit mig veta att Mors dags-rosen på mammas grav hade slagit ut så jag ville ta en titt. Senast jag var där stod den ännu i knopp.

Det första jag fick syn på när jag gick in genom järngrinden var en liten svampkoloni och kunde inte låta bli att fundera på om dom kunde kallas liksvampar? Fast den sorten ser ju helt annorlunda ut. Äh, det var ett illaluktande skämt.

Blivit igenkänd
Nästa anhalt var Labbnäs där det serverades stekta strömmingsflundror idag. På andra sidan buffé­bordet stod en före detta kursdeltagare som hejade glatt när hon hade försäkrat sig om att det var jag.

LabbnäsPå väg till en lämplig sittplats med utsikt över sjön hörde jag någon ropa mitt namn från ett av borden. Det var en bekant till före detta grannen som jag har träffat några gånger. Hon förklarade att hon var på diakoniläger. Det förklarade antalet matgäster, förra gången var det ganska tunnsått.

Innan kursdeltagaren lämnade matsalen kom hon fram till mitt bord och talade om att hon har sin iPad uppe på rummet. ”Och det är din förtjänst” sa hon med eftertryck. Sånt är alltid roligt att höra, men förutsättningen är förstås att man själv har intresse av att lära sig.

Den här rara damen var 70+ redan då hon gick kursen, vilket betyder att hon nu måste närma sig 80. Ett levande bevis på att det aldrig är för sent att lära sig nya saker.

Väckt av regndroppar
Efter den välsmakande måltiden, som för övrigt avrundades med den fluffigaste vispgröt jag har ätit på år och dag, åkte jag på veckouppköp innan jag landade på Udden.

Mia i hammockenSolen hade gått i moln men det kändes ändå skönt ute så jag tog kudde och filt och la mig i ham­mocken med min bok tills ögonlocken började kännas tunga. Att somna till fågelkvitter och svagt vindsus är verkligen inte alla förunnat!

En stund senare gjorde Mia mig sällskap. Efter lite kelande somnade jag om tills jag vaknade av regndroppar på taket. Bara några enstaka men tillräckligt för att jag skulle masa mig upp och söka mig inomhus. Mer regn än så blev det nu inte, men det var ju ändå dags att kliva upp och göra nåt nyttigare, som t ex att skriva det här inlägget. 🙂