Jag har räddat ett liv, gjort min läxa, oroat mig igen och bevistat ett födelsedagskalas.
Hösten 2012 hade jag tyvärr inte samma tur.
Räddat ett liv
Till skillnad från den förra räddningen lyckades jag med gårdagens. Mia hade fångat en ung rödhake, en av mina favoritfåglar, som hon kom in med i verandan.
När hon för ett ögonblick släppte taget om den, flög den upp i fönstret där jag så försiktigt som möjligt fångade den så jag kunde gå ut på trappan och släppa den. Det kändes gott att se den flyga sin kos. Mia var förstås mindre glad, men insåg att hon inte hade en chans att fånga den på nytt.
Gjort min läxa
Igår såg och lyssnade jag på det andra avsnittet av distanskursen som handlade om bländare och slutartid. Kursen heter ”Lär känna din digisystemkamera” och anordnas av Jakobstads Arbis. Den kursen tyckte jag att jag behövde för att bli närmare bekant med min nya kamera och för att få lite praktiska tips och råd.
Veckans uppgift var att testa olika bländar- och slutarvärden och mejla bilderna till kursledaren. S-läget (slutarläget) kommer jag bara att behöva om jag ska fotografera en fladdrande insekt inser jag, men A-läget (bländarläget) kommer säkert till användning oftare.
Oroat mig igen
Idag var det dags igen. ”Fjantmatte” blev orolig då timmarna gick och ingen kisse syntes till trots högljutt lockande. Hon har kanske gjort slut på lämpliga byten på hemfronten och behöver göra längre turer?
Hon gick ut kvart i åtta och var inte tillbaka förrän strax före tolv. Vid det laget hade jag som vanligt hunnit måla upp diverse skräckscenarier i mitt inre, så glädjen var desto större då jag hörde ringklockan.
Bevistat födelsedagskalas
Strax före kaffetid idag tog jag på mig rock och stövlar för att knalla över till grannen. Herr grannen junior firade sin 15-års dag i efterskott och fru grannen hade aviserat att jag var välkommen på eftermiddagskaffe. I vår by betyder det ca 15.00.
För en gångs skull kom jag lagom, varken först eller sist. Mia följde givetvis med, men fick snällt acceptera att stanna ute. Katterna Mimmi och Musse tillhörde nämligen gästerna och skulle garanterat inte ha uppskattat hennes närvaro. Hon hade vissa synpunkter på det där med att stanna ute, men jag slog dövörat till.
Efter hand blev det trångt runt det dignande kaffebordet, men gästerna spridde villigt ut sig till angränsande rum. Som så ofta innebar det att flertalet herrar höll till för sig medan damerna satt kvar i köket och ventilerade både smått och stort.
På hemvägen gick jag och funderade på vad jag hade haft för mig när jag var 15, men kunde inte komma på nåt annat än konfirmationen. Det stämde, 9.12.1967 står det på baksidan av det vackra keltiska korset jag fick i present av mormor. Dagböckerna var ingen hjälp, under åren 1966-1972 hade jag tydligen skrivpaus, vilket möjligen kan tyda på att jag hade roligare saker för mig?
Hur som helst känns det konstigt att det i min bekantskapskrets finns personer som är nästan 50 år yngre eller mer. Och värre blir det efter hand som åren går. 😀
Uddmors betraktelser 