27.9 – Liv och leverne

Jag har räddat ett liv, gjort min läxa, oroat mig igen och bevistat ett födelsedagskalas.

Rödhake

Hösten 2012 hade jag tyvärr inte samma tur.

Räddat ett liv
Till skillnad från den förra räddningen lyckades jag med gårdagens. Mia hade fångat en ung rödhake, en av mina favoritfåglar, som hon kom in med i verandan.

När hon för ett ögonblick släppte taget om den, flög den upp i ­fönstret där jag så försiktigt som möj­ligt fångade den så jag kunde gå ut på trappan och släppa den. Det kändes gott att se den flyga sin kos. Mia var förstås mindre glad, men insåg att hon inte hade en chans att fånga den på nytt.

Gjort min läxa
Igår såg och lyssnade jag på det andra avsnittet av distanskursen som handlade om bländare och slutartid. Kursen heter ”Lär känna din digisystemkamera” och anordnas av Jakobstads Arbis. Den kursen tyckte jag att jag behövde för att bli närmare bekant med min nya kamera och för att få lite praktiska tips och råd.

Veckans uppgift var att testa olika bländar- och slutarvärden och mejla bilderna till kursledaren. S-läget (slutarläget) kommer jag bara att behöva om jag ska fotografera en fladdrande insekt inser jag, men A-läget (bländarläget) kommer säkert till användning oftare.

Oroat mig igen
Idag var det dags igen. ”Fjantmatte” blev orolig då timmarna gick och ingen kisse syntes till trots högljutt lockande. Hon har kanske gjort slut på lämpliga byten på hemfronten och behöver göra längre turer?

Hon gick ut kvart i åtta och var inte tillbaka förrän strax före tolv. Vid det laget hade jag som vanligt hunnit måla upp diverse skräckscenarier i mitt inre, så glädjen var desto större då jag hörde ring­klockan.

Bevistat födelsedagskalas
Strax före kaffetid idag tog jag på mig rock och stövlar för att knalla över till grannen. Herr grannen junior firade sin 15-års dag i efterskott och fru grannen hade aviserat att jag var välkommen på efter­middags­kaffe. I vår by betyder det ca 15.00.

För en gångs skull kom jag lagom, varken först eller sist. Mia följde givetvis med, men fick snällt accep­tera att stanna ute. Katterna Mimmi och Musse tillhörde nämligen gästerna och skulle garanterat inte ha uppskattat hennes närvaro. Hon hade vissa synpunkter på det där med att stanna ute, men jag slog dövörat till.

KonfirmationskorsEfter hand blev det trångt runt det dignande kaffebordet, men gästerna spridde villigt ut sig till an­grän­sande rum. Som så ofta innebar det att flertalet herrar höll till för sig medan damerna satt kvar i köket och ventilerade både smått och stort.

På hemvägen gick jag och funderade på vad jag hade haft för mig när jag var 15, men kunde inte komma på nåt annat än kon­fir­ma­tio­nen. Det stämde, 9.12.1967 står det på baksidan av det vackra keltiska korset jag fick i present av mormor. Dagböckerna var ingen hjälp, under åren 1966-1972 hade jag tydligen skrivpaus, vilket möjligen kan tyda på att jag hade roligare saker för mig?

Hur som helst känns det konstigt att det i min bekantskapskrets finns personer som är nästan 50 år yngre eller mer. Och värre blir det efter hand som åren går. 😀

28.10 – Lärdomar

Posten har svårt att hitta, jag har lärt mig en läxa, är käringen mot strömmen och känner mig så gott som skuldfri. Mia är ensam om reviret igen.

Svårt att hitta
Den 3 oktober beställde jag ett par böcker från Adlibris men har inte sett till dom så jag mejlade den 23 och frågade om leverans. Enligt svaret var bokpaketet skickat till postens ombud i Västanfjärd och jag hade blivit aviserad. Va?!

Jag har tydligen missat aviseringen på nåt sätt för jag har inget minne av nån sån? Efter mejlkontakt med postombudet i Västanfjärd är leveransen nu på väg till Dragsfjärd så allt är snart frid och fröjd, men man kan undra om inte posten vet skillnad mellan Västanfjärd och Dragsfjärd?

AvskrädeLäxa
Sen igår är löskubiken komprimerad till fastkubik och alla spår efter vedhögen är bortstädade. Ved­leveransen har lärt mig följande:

  • Löskubik motsvarar max 2/3 fastkubik och innebär att man betalar samma pris för upp till 5 kg avskräde som för veden.
  • Begreppet färdigklabbat är synnerligen subjektivt – om en enda ”klabb” kräver två­hands­fatt­ning är det inte att betrakta som klabb enligt min uppfattning. Begreppet (färdig)kluven hade varit mer på sin plats.
  • Färdigklabbat innebär också att man i botten på leveransen lägger kluven ved och strör över ett tunt lager med klabbar.

Om det blir fler beställningar från samma leverantör ska jag se till att besikta leveransen innan vi för­handlar om priset.

En del av avskrädet lyckades jag sikta till eldstände. En gammal cykelkorg fick fungera som sikt. Man tager vad man haver – eller finner bäst i det här fallet.

VedtravarKäringen mot strömmen
Det har sina sidor att inte göra eller vara som andra. Alla som nånsin har travat ved skulle skratta ihjäl sig om dom såg mina travar… Min enda ursäkt är att jag nog inte tänkte till riktigt.

I stället för att lägga dom s k klabbarna med kortändan mot väggen, har jag lagt dom med långsidan åt i stället. Det betydde att traven blev pyramidformad så småningom och det fanns ju inget som hindrade den från att rasa. Fast där hittade jag så småningom en lösning. Egenartad också den. 😀

Till mitt försvar kan kanske sägas att veden är ”grepp­vänli­gare” på det här sättet?

Nästan skuldfri
Igår eftermiddag hade jag bjudit händige släktingen på middag som tack för att han drog upp båten i år igen. Kalops med potatis och en grönsak, hör och häpna. Eller två om man räknar med ättiks­gur­kan. Den rudimentära desserten bestod av en söt liten chokladkaka och kaffe.

Faktiskt fick han också med sig en liten påse med flytande innehåll. Middagen var bara ”del­be­tal­ning” så nu känner jag mig så gott som skuldfri. Förhoppningsvis kan jag komplettera med nån gentjänst vid behov.

Ensam på reviret
Igår eftermiddag gav sig dom återstående sommargrannarna av. Som mest har Mia haft konkurrens om reviret med fyra hundar under helgen. I fredags stod hon också öga mot öga med Iitu, en amerikansk cockerdam som tyckte Mia var intressant och rolig att springa efter.

När Iitu hade förföljt henne fram till källardörren tyckte Mia tydligen att gränsen var nådd. Hon satt bestämt kvar trots att Iitu skällde och närmade sig. I och med det lyckades Iitus matte göra sig hörd och ”undersökningen” avslutades.

Mia var dubbelt större än vanligt när hon väl vågade förflytta sig till trappan, men lugnade sig snart när jag kelade med henne och talade om att faran var förbi. (Bilden dock tagen i stranden tidigare i år.)

Mia poserar 3