16.9 – Tragiskt och tidsödande

Jag har en dödssjuk dator, är skuldfri och har fått en ansökan registrerad. Mia njuter av höstsolen.

Dödssjuk dator
Sen i slutet av augusti har min stationära dator haft illavarslande krämpor. För fyra dar sen blev dom högst akuta och idag gav den upp helt.

sjuk-dator-igenSom sista åtgärd försökte jag installera om Windows 10 i förmiddags trots att jag visste vad det innebär… Alla mina 60 program måste installeras på nytt.

Vid 40 % la datorn av. Efter att ha startat om den återgick den till befintlig installation som inte fungerar. Suck och stön.

Första dagarna nästa vecka lämnar jag in den hos ZasData. I bästa fall kan jag ha ”bara” ett minnes­fel eller nåt annat hårdvarufel trodde teknikern jag pratade med. Hoppas det är så enkelt. I annat fall blir jag väl tvungen att investera i en helt ny ”burk”.

Till all lycka har jag min bärbara att tillgå, annars skulle jag få krupp. Allt jag gör utom utomhus‑ och hushållsarbete gör jag ju på datorn. Utan den är jag totalt pantad.

Skuldfri
Mellan datorhaverier och ‑strul har jag hunnit med hembygdsföreningens styrelsemöte i tisdags. Där var jag tvungen att låna pengar till ”födelsedagsskramlandet”, mina pengar räckte bara till kaffe­kas­san. Dagen därpå återbetalade jag lånen så nu är jag skuldfri igen ett tag.

Ansökan registrerad
Hela eftermiddagen igår gick åt till att snickra på en bidragsansökan tillsammans med hem­bygds­före­nin­gens vice ordförande. Nuförtiden används webbformulär som påminner om självdeklaration på nätet så det finns inget utrymme för fria formuleringar.

Idag fyllde jag i det sista och skickade in den. Ett par timmar senare fick jag bekräftelse på att den var registrerad så nu är det bara att vänta och se vad resultatet blir.

Mia njuter av höstsolen
Till skillnad från matte njuter Mia av höstsolen utomhus.

mia-solar

28.10 – Lärdomar

Posten har svårt att hitta, jag har lärt mig en läxa, är käringen mot strömmen och känner mig så gott som skuldfri. Mia är ensam om reviret igen.

Svårt att hitta
Den 3 oktober beställde jag ett par böcker från Adlibris men har inte sett till dom så jag mejlade den 23 och frågade om leverans. Enligt svaret var bokpaketet skickat till postens ombud i Västanfjärd och jag hade blivit aviserad. Va?!

Jag har tydligen missat aviseringen på nåt sätt för jag har inget minne av nån sån? Efter mejlkontakt med postombudet i Västanfjärd är leveransen nu på väg till Dragsfjärd så allt är snart frid och fröjd, men man kan undra om inte posten vet skillnad mellan Västanfjärd och Dragsfjärd?

AvskrädeLäxa
Sen igår är löskubiken komprimerad till fastkubik och alla spår efter vedhögen är bortstädade. Ved­leveransen har lärt mig följande:

  • Löskubik motsvarar max 2/3 fastkubik och innebär att man betalar samma pris för upp till 5 kg avskräde som för veden.
  • Begreppet färdigklabbat är synnerligen subjektivt – om en enda ”klabb” kräver två­hands­fatt­ning är det inte att betrakta som klabb enligt min uppfattning. Begreppet (färdig)kluven hade varit mer på sin plats.
  • Färdigklabbat innebär också att man i botten på leveransen lägger kluven ved och strör över ett tunt lager med klabbar.

Om det blir fler beställningar från samma leverantör ska jag se till att besikta leveransen innan vi för­handlar om priset.

En del av avskrädet lyckades jag sikta till eldstände. En gammal cykelkorg fick fungera som sikt. Man tager vad man haver – eller finner bäst i det här fallet.

VedtravarKäringen mot strömmen
Det har sina sidor att inte göra eller vara som andra. Alla som nånsin har travat ved skulle skratta ihjäl sig om dom såg mina travar… Min enda ursäkt är att jag nog inte tänkte till riktigt.

I stället för att lägga dom s k klabbarna med kortändan mot väggen, har jag lagt dom med långsidan åt i stället. Det betydde att traven blev pyramidformad så småningom och det fanns ju inget som hindrade den från att rasa. Fast där hittade jag så småningom en lösning. Egenartad också den. 😀

Till mitt försvar kan kanske sägas att veden är ”grepp­vänli­gare” på det här sättet?

Nästan skuldfri
Igår eftermiddag hade jag bjudit händige släktingen på middag som tack för att han drog upp båten i år igen. Kalops med potatis och en grönsak, hör och häpna. Eller två om man räknar med ättiks­gur­kan. Den rudimentära desserten bestod av en söt liten chokladkaka och kaffe.

Faktiskt fick han också med sig en liten påse med flytande innehåll. Middagen var bara ”del­be­tal­ning” så nu känner jag mig så gott som skuldfri. Förhoppningsvis kan jag komplettera med nån gentjänst vid behov.

Ensam på reviret
Igår eftermiddag gav sig dom återstående sommargrannarna av. Som mest har Mia haft konkurrens om reviret med fyra hundar under helgen. I fredags stod hon också öga mot öga med Iitu, en amerikansk cockerdam som tyckte Mia var intressant och rolig att springa efter.

När Iitu hade förföljt henne fram till källardörren tyckte Mia tydligen att gränsen var nådd. Hon satt bestämt kvar trots att Iitu skällde och närmade sig. I och med det lyckades Iitus matte göra sig hörd och ”undersökningen” avslutades.

Mia var dubbelt större än vanligt när hon väl vågade förflytta sig till trappan, men lugnade sig snart när jag kelade med henne och talade om att faran var förbi. (Bilden dock tagen i stranden tidigare i år.)

Mia poserar 3