Vardagsplock

Ny huvudkategori 2.7.2014

av

Tunnelseende

Igår roade vi oss med ”tunnelseende”. Vi hann med att se insidorna på totalt 16 tunnlar, åtta på ditvägen och lika många på hemvägen. Färden gick nämligen till och från Vanda längs riksväg ett mellan Åbo och Helsingfors.Anledningen till mitt sällsynta besök utanför ön var inbjudan till Husses barnbarns bröllopskaffe igår eftermiddag. I min kalender stod att tillställningen började 16.00, men Husse hade noterat 14.00. Alltså litade vi på Husses notering.

Det innebar avfärd kl 11 för att hinna med ett besök i Husses ”stadshem” för att uträtta en del ären­den före tillställningen. På plats i köket fanns ett annat barnbarn, i full färd med att lägga sista handen vid en vegetarisk tårta.

Eftersom klockan närmade sig halv två, tyckte jag att hon var sent ute, men sa inget. Hon skulle säkert hinna bli klar till två bedömde jag. Kvart i två var hon klar, men tog då till min stora förvåning fram en smörgås­tårta som också skulle garneras!?

Då uppstod diskussion. ”Ja, men bjudningen börjar ju först klockan fyra” upplyste barnbarnet oss. Husse och jag utbytte en resignerad blick – vi var alltså två timmar för tidiga! Det var förstås bättre än två timmar för sena, men betydde att vi på inga villkor skulle vara tillbaka på Udden den tid vi hade planerat.

Jag som bara i nödfall överger Mia och Udden mer än 4-5 timmar kände mig smått förtvivlad. Innan vi var tillbaka på Udden skulle vi ha dubblerat den tiden. Och hur skulle vi få den här ”bonustiden” att gå?

Så klart tiden gick, om än långsamt. Det gör den alltid när man väntar tycker man. ”Vi åker till fest­lokalen kvart över tre” tyckte Husse. Så då gjorde vi det.

Många gäster var redan på plats och i köket var det förstås full rulle. Det var mitt första besök i Bygård, lokalen som jag tack vare Husse har hört talas så mycket om, men bara sett på bild hittills.

Strax före fyra intog vi våra platser. En servett vikt i form av en blomma försedd med namn­lappar angav placeringen. Kort därefter hälsade bruden oss välkomna.

Det var ju inte riktigt läge att slänga i sig trakteringen och rusa i väg, men lite över fem reste vi oss och tackade värdparet. Dags att bese tunnlarna igen.

Halv åtta var vi äntligen tillbaka på Udden. Mia mötte oss med en längre monolog som inte lämpar sig för tryck. Skämt å sido, hon talade nog bara om att matskålarna var tomma sen länge. 😀

av

En konjak till kaffet kanske?

När jag äntligen hade lärt mig uppskatta whisky övergick jag till att bekanta mig med konjak. Fast jag har ju gjort fel. Konjak ska man smutta på, inte dricka, har Husse påpekat. Så nu får jag börja om. 😉

När jag flyttade hem och gick till Alko (Systemet) för att köpa konjak fick jag syn på en etikett som tilltalade mig: Apteekkarin konjakki (Apotekarens konjak). Anledningen till min förtjusning var att min farfar var apo­tekare – eller för att låna pappas uttryck: Giftblandare.

Den kändes väldigt lagom, både smak‑ och prismässigt och har gillats/accepterats av alla som ”tvingats” smaka på den. Senast jag var på Alko fanns den inte längre i Dalsbruks­bu­ti­ken så jag fick nöja mig med en Monopol, men den går väl ner den också så småningom. Det var pappas märke om han inte hade råd med nån bättre sort.

Sen jag lärde känna Husse har mitt förhållande till konjak ändrats en aning. I hans gömmor hittade jag en fantastiskt vacker konjaksflaska av en sort som jag inte var bekant med: Cognac Frapin VIP XO.

Den var så klart inte alls jämförbar med Apotekarens VS, så jag föreslog vid ett tillfälle att vi skulle bjuda gästerna på den. ”Nej, nej, det är ju min kakkonjak!” fick jag till svar. Om jag minns rätt vågade jag därför inte ens smaka på den.

I en kaka duger det gott med konjak av sämre kvalitet tycker jag, men Husse är alltså av annan upp­fattning. Till hans försvar ska sägas att han faktiskt har bjudit av den till våra gäster också.

Men nu är flaskan tom. Dom sista dropparna gick åt till att dränka kakbottnen med till Svenska dagenfesten den 6.11. Husse hade åtagit sig att fixa tre gräddtårtor till evene­manget.

”Fyllkakorna” fick idel beröm och det med all rätt! Vi som är vana vid hans tårtor tyckte dom smakade som vanligt, men för publiken var dom ju en nyhet.

”Vill du ha tomflaskan?” frågade Husse. Han tänkte förstås på den man här i byn som hällde över billig konjak i en fin flaska för se om ”finsmakarna” märkte nån skillnad. Det gjorde dom inte.

”Javisst, gärna!” svarade jag. Så nu vet ni vad som väntar på Udden om ni tackar ja till konjak! 😀

av

Några änglatofflor färre

En av mina närmaste vänner har lärt mig att dammråttor kallas änglatofflor. Såna har vi för det mesta gott om på Udden, elegant insvepta i katthår och spindelnät.

Man hittar dom lite varstans i huset, både på väntade och oväntade ställen. Med tanke på mitt städ­intresse ligger dom i regel kvar ända tills dom börjar bli påträngande eller tills jag snavar över dom.

I förrgår låg en sån toffel i vägen för mig i sov­rum­met och för några dar sen upptäckte jag en hel koloni bakom en stol. Att änglatofflor har stor reproduktionsförmåga visste jag, men det här var ju att ta i!

Det finns två lägen som kan få mig att plocka fram dammsugaren. Antingen ovan nämnda eller för att jag helt plötsligt känner mig inspirerad. Det senare händer dess värre alltmer sällan.

Idag var lägena synkroniserade för en gångs skull. Köket och ”norra salongerna” (bad‑ och sovrum) är därför befriade från de illa sedda tofflorna. Sen tog inspirationen slut.

I ”södra salongen” har vi än så länge inte snavat över dom, bara diverse flugkadaver, så i väntan på att någotdera läget ska infalla inom snar framtid, står dammsugaren parkerad i var­dags­rummet.

av

Gamla trotjänare

I min garderob finns en del ”antikviteter”. De äldsta plaggen är från 70-talet. Alltså snart 50 år gamla. Vissa av dom ser ut därefter, men hemma till vardags duger dom gott ett tag till.

Till trotjänarna hör ett blommigt trikånattlinne som jag fortfarande använder. Jag minns att jag köpte det hösten 1989 då jag nyss hade flyttat till Östersund. I samband med att jag bekantade mig med stan, lät jag mig lockas att gå in i en källar­lokal där man hade klädutförsäljning och köpte det för en billig penning.

Nattlinnet har alltså fyllt 30 år. Tyget börjar bli rätt så tunt, men är mjukt och skönt mot huden. Venti­la­tionen under­lättas av stora hål under armarna och sömmarna uppe på axlarna visar tydliga tecken på att ge upp. Men än så länge håller det ihop.

Varje gång jag tar på det efter bastun beslutar jag att det är den sista. Men sen åker det ändå ner i tvättmaskinen och rena plagg vill jag inte kasta i soporna.

Jag kunde gott sy igen hålen, men det blir aldrig av. Det ska ju ändå pensioneras snart. Så där håller jag på, år ut och år in.

I samma lokal fyndade jag en jacka som också används fortfarande. Det första jag såg var färgen. Den var grön, dvs en av mina favoritfärger. Alla gröna nyanser går bra utom dom som innehåller mycket gult. Den här var lagom blågrön.

Tyvärr visade det sig att den inte fanns i min storlek men jag köpte den ändå. Storlek 46 var ju att ta i, men fördelen var att den fort­farande är rymlig.

Dock används jackan enbart på tomten. Eller på sin höjd vid besök till mina närmaste grannar. Dom är rätt svårchockade numera.

2010 gjordes ett undantag. ”Skyddslingen” fångade mig på bild då jag tog en skidtur på isen. På den syns min flotta sportklädsel kompletterad med fyndjackan.

Mina övriga trotjänare ska jag förskona dig från. Men om du kommer oanmäld kan det gott hända att du får se ett exemplar! 😀

av

90, 112 och 114

Om jag släktas på kvinnorna i min närmaste släkt kan jag i bästa fall bli 85-90 år gammal. Än så länge känns det långt dit, men ju äldre man blir, desto fortare går åren känns det som.

För en stund sen slog det mig att min biologiska mor skulle ha fyllt 90 idag. Igår städade jag bort alla handlingar som jag arkiverade under hennes sista sjukdomstid. Bland dem låg också dödsannonsen som Hufvudstadsbladet inte godkände eftersom den innehöll bild på henne. Annonsbladet godkände den däremot.

I morgon är det den 28.10. Om min fostermor levde skulle hon fylla 112. Bilden togs julen 1983, hon var då 76 år. Jag har också haft en bild på henne när hon fyllde 91, men den har jag slängt. På den var hon inte längre sig själv upp­levde jag. Demensen hade satt sina spår. Den 21 januari 1999 dog hon.

Sen är det bara några dagar till mormors födel­se­dag den 4.11. Om hon levde skulle hon fylla 114. Hon var två år äldre än sin syster, min fostermor, och dog vid 86 års ålder.

av

17.10 – Nästan som hos doktorn

I januari 2009 köpte jag en luftvärmepump av en lokal leverantör. Under årens lopp har han gjort ett par besök för smärre åtgärder, bland annat bytt en säkring som gick på grund av åska och nerisning av ute-enheten. Men i övrigt har den fungerat utmärkt.

Ända fram till hösten 2016. Då slutade den leverera värme efter att ha låtit illa ett tag. Enligt dom jag pratade med kunde det vara lagret som var på väg att lägga av, så jag beställde ett nytt hos företaget jag köpte den av. Det fick jag aldrig.

Eftersom jag inte fick tag i leverantören jag köpte pumpen av, vände jag mig till en annan här på ön. Han gjorde en felsökning och kom fram till att drivgasen hade läckt ut.

Med tanke på alla rör som kunde tänkas läcka var det inte kostnadseffektivt att felsöka vidare ansåg han. Han rekom­men­de­rade mig att köpa en ny pump.

Som av en händelse hade företaget extrapris på en viss modell av luftvärmepumpar fram till jul. Jag tackade nej till erbjudandet och stängde i stället av pumpen helt. Vi övergick till ved­eld­ning, kom­pletterad med elvärme vid behov.

I tre år har pumpen alltså stått still. Men så fick vi nys om att sonen till en bekant också kunde det här med luftvärmepumpar. För att kunna beskriva felet startade vi pumpen. Och hör och häpna, den gick i gång och levererade också värme! Ett visst missljud fanns dock kvar.

Idag kom han på besök för att ställa diagnos på plats. En opartisk sådan eftersom han inte är kopplad till nåt företag som säljer luftvärmepumpar.

Han kollade trycket, dvs gasnivån, men hittade inget fel. Gasen läcker alltså inte ut. Kompressorn var också i skick konstaterade han, men kom fram till att det är nåt annat fel. Enligt hans uppfattning kunde det vara fel på nån av ventilerna och tyckte det var bäst att låta den gå tills den strejkar.

Vi blev ändå rekommenderade att vända oss till en expert. Jag hade svårt att hålla mig för skratt då jag hörde företagets och personens namn. Samma som jag köpte pumpen av. 😀

Av erfarenhet vet jag att det är så gott som omöjligt att nå honom per telefon, men gjorde ändå ett försök. Som väntat fick jag inget svar. Förmodligen ser han att det är jag som ringer och låter därför bli att svara. Fast jag vet inte varför? Jobbig kund kanske?

Då fick Husse en briljant idé. Vi kunde ju ringa från hans telefon i stället. Och då fick vi minsann svar. Han måste ha varit något förvånad över att höra min röst, men lyssnade tålmodigt då jag relaterade resultatet från dagens felsökning och vem som gjort den.

Det slutade med att han nog behövde ta sig en titt på pumpen. Det var bara det att han hade bråttom. Tidigast i nästnästa vecka kunde han komma. Återstår att se. Om han inte dyker upp får vi väl låna någons telefon och ringa upp.

Hela den här historien påminner om medicinska diagnoser. Läkare nr 1 gör en undersökning och ställer diagnos. Om jag går till läkare nr 2 ställer han en annan diagnos och läkare nr 3 ytterligare en annan i värsta fall.

Jag kan ändå inte begripa hur det kom sig att pumpen gick i gång eftersom den var död 2016? I sanning ett mirakel. 🙂

av

14.10 – Smörgåsrekord

Igår torde vi ha satt nytt rekord i antal smörgåsar.

Som vanligt hade vi ”kaffetid” med smörgåsar vid ett-tiden. Vi åt två var innan vi gav oss av på dagens lilla utflykt ungefär kvart i två.

Utflykten började med ett besök på Ängsudden, ca fem minuters väg från Udden för att få vice ordförandens underskrift på proto­kollet som skulle skickas till banken. I vanliga fall justerar vi och skriver under protokollen på nästa möte, men den här gången låg mötet för sent i tiden så jag hade kommit överens med ledamöterna om att komma hem till var och en med det.

Nästa anhalt var vår styrelseledamot i Kärra, ett par minuters väg från Ängsudden. Husse väntade i bilen. När jag hade stigit in genom dörren sa hon: ”Nog vill ni väl ha kaffe? Det är just färdigt. Säg åt Husse att komma in.”

Då vi hade satt oss vid kaffebordet kommenterade hon fatet med smörgåsar: ”Jag har inte så mycket hemma att bjuda på, så jag gjorde smörgåsar.” Vi talade om att vi nyligen haft kaffetid med smör­gå­sar, men för att inte vara oartiga tog vi ändå för oss. Husse åt två och jag en.

Vi satt kvar och pratade i en dryg timme innan vi åkte vidare till den sista ledamoten som bor i Ölmos, ca 10 minuters resväg från Kärra. Eftersom vi hade aviserat vår ankomst till ca 14, ringde jag strax efter två och talade om att vi skulle bli försenade.

”Jaha, jag satte just på kaffet, men då får jag stänga av det” meddelade rösten i andra änden. Jag förklarade att vi redan hade blivit bjudna på kaffe så vi behövde inget.

Det hjälpte nu inte. När vi kom fram var kaffe­bordet dukat, kaffekannan fylld och värdinnan sa glatt: ”Jag gjorde varma smörgåsar med svamp, hoppas ni gillar det?” Husse och jag utbytte en halvt förtvivlad blick, men satte oss snällt och tog för oss.

Jag fattar inte riktigt hur det var möjligt, men vi åt två var. Husse åt alltså totalt sex smörgåsar och jag fem inom loppet av ca tre timmar. Dessutom klämde jag ner en bit smaskig äppelkaka. Men sen var jag verkligen proppmätt.

Klockan närmade sig middagsdags när vi kom hem så jag frågade Husse om han var hungrig? Det var han inte sa han. Inte jag heller. Vi beslöt att ta något lätt senare på kvällen. Några fler smör­gå­sar blev det dock inte. 😀

av

7.10 – Saknad

Jag tillhör dem som har en mycket begränsad vänkrets. Det hänger ihop med att jag definierar en vän som någon som känt mig länge och som vet ”allt” om mig, men som gillar mig ändå. Det innebär i praktiken att jag kan räkna mina vänner på ena handens fingrar. Igår blev vän­kretsen än mindre.

Sent på eftermiddagen fick jag meddelande om att min vän nu hade avlidit. Det var självfallet en sorglig nyhet, men skönt att höra för min väns del. De senaste två åren har bara inneburit lidande.

Om man varken kan röra sig eller kommunicera med omvärlden förlorar man snabbt livslusten. Det enda min vän önskade var att få dö. Äntligen fick han sin önskan uppfylld.

Husse och jag hälsade på honom den 27.9. Det blev vårt sista besök. Enligt personalen hade han då lunginflammation, men verkade ändå inte vara i så mycket sämre skick än tidigare, förutom hosta. Det glimtade till i ögonen som vanligt och han log när han såg oss.

Jag beskyllde min vän många gånger för att ha för stort hjärta. Han var oförmögen att säga nej om någon bad om en tjänst, han ställde alltid upp om han bara kunde. Som jag såg det blev han ut­nyt­tjad. Kombinationen snäll och händig på det mesta innebär att risken är stor.

Jag frågade en gång om han själv får hjälp när han behöver det. ”Jo, det får jag nog” svarade han. Fast när jag ville veta av vem eller vilka hade han svårt att hitta mer än ett par.

När han träffade sin särbo för några år sedan gladdes jag för hans skull. En rar kvinna var precis vad han behövde. Hon gjorde honom gott på många sätt och delade hans stora musik­in­tresse. Tillsammans uppträdde de på olika till­ställningar så länge han förmådde hantera ett instrument.

Vi delade både sorg‑ och glädjeämnen. Om vi inte sågs på ett tag blev telefonsamtalen långa. Ibland bestående av filosofiska funderingar, ibland av politiska diskussioner. Nu är vår mångåriga vänskap till ända och saknaden är stor. Tack för din fina vänskap.

av

24.9 – Vem hejar på Greta?

Att klimatet på vår planet har varierat sedan den uppstod torde vara allmänt bekant. Det gör det fortfarande. Men då är frågan på vilket sätt?

En del forskare hävdar att vi går mot en liten istid, andra att vi är på väg mot en värmekatastrof. Till den senare falangen har vi förstått att Greta Thunberg tillhör trots att hon inte är forskare.

Hennes tal på klimatkonferensen nyligen har knappast undgått någon och hon föreslås få Nobelpris. Det sägs att hon är ett geni och hon dyrkas av alla som är övertygade om att klimatförändringen är ett akut hot. Ett hot som våra utsläpp under de senaste 100 åren är orsaken till.

Framför allt nämns koldioxiden som den stora boven, en av flera växthusgaser enligt Wikipedia: ”De främsta växt­hus­ga­serna i jordens atmosfär är vattenånga (H2O), koldioxid (CO2), dikväveoxid (N2O), metan (CH4) och ozon (O3)”.

Att hon har lyckats fånga vår uppmärksamhet beror dels på hennes låga ålder och dels på hennes förmåga att uttrycka sig och att få med sig ungdomar i flera världsdelar. Klimatstrejk är numera ett välkänt begrepp.

Dock finns det de som påstår att Greta bara är en marionett. Att det bakom henne finns ett väloljat maskineri som har skapat hennes image och som förser henne med dystrofiska uttalanden. Eller är det bara elakt förtal?

Om man googlar på hennes namn, hittas ”Ungefär 221 000 000 resultat”. Hon är världskändis. Förmodligen har de flesta av oss en uppfattning om Greta. Vilken den är, beror på vilken över­ty­gelse vi har. Är man klimatalarmist är hon en hjälte, är man klimatförnekare är hon ”a pain in the ass”.

På FB fick jag idag syn på en YouTube-video med titeln A letter to Greta Thunberg. I den uttalar sig Michelle Stirling, kommunikationschef på Friends of Science Society så här:

President Donald Trump har också uttalat sig i ett Twitter-inlägg som kommentar till hennes tal på klimatkonferensen:

Det finns troligen lika många YouTube-videor som varnar för katastrofen som de som visar att vi är utsatta för skrämselpropaganda. Till den senare kategorin hör den här engelska filmen, ursprungligen visad på tevekanalen British Channel 4 redan 2007.

Frågan är om vi ska heja på Greta eller på hennes motståndare? Eller ingendera?

av

21.9 – Kulturutflykt

Vi har ett flertal muséer på ön, alla med lite olika inriktning. Och så har vi Sagalund, vårt största och i mitt tycke mest sevärda.Igår företog en liten grupp medlemmar i hembygdsföreningen en utflykt dit. Vi började med en god lunch på museéts café, Café Adéle. Värdinnan tog emot oss med ett leende och färdigdukat långbord. Förutom maten ingick dessert och kaffe i det mycket humana priset.

Vår guide gjorde oss sällskap efter litet  övertalning. En pietetsfull man i gammaldags klädsel och väl insatt i sevärdheterna. Muséet är redan stängt för säsongen men vi var välkomna sa han då jag kon­taktade honom i slutet av augusti.

Rundvandringen började i Tjuda pedagogi, grundad av Axel Oxenstierna 1649. Så redan då var vi litterata och civiliserade. 😀

Längst fram i lärosalen tronade biskop Johannes Gezelius d.ä. (1615-1690) stol, ditflyttad från en av gårdarna på ön där man höll läsförhör. Han blev biskop i Åbo 1664.

Vi fortsatte därefter till den senaste sevärdheten, Falla gård från Pederså. Arbetet med att ner­mon­tera, flytta och uppmontera den igen pågick 2012-2014. Ett hästjobb minst sagt!

Vandringen gick vidare till kommunens gamla tingshus, ett torp, en bondgård och avslutades i Villa Sagalund, där muséets grundare, Nils Oskar Jansson, bodde tillsammans med läraren och författaren Adéle Weman. Dock i var sin ände av huset. 🙂

Årstiden var inte den bästa tänkbara för ett besök. Nils Oskars planteringar (hans förebild var Carl von Linné) kom inte till sin rätt, men husen och föremålen var förstås sevärda. Nästa gång får det gärna bli ett besök sommartid på Sagalund lever-dagen då husen är ”bebodda” och gammaltida aktiviteter demonstreras.