Månad: november 2014
14.11 – Överraskningar och ändrade planer
Vinterkappan innehöll en överraskning, artikeln blev insändare och loppisbordet är avbokat. Mia har blivit instängd.
Överraskning i vinterkappan
Innan jag blev motståndare till pälsar köpte jag en pälsfodrad kappa på UFF i Stockholm nån gång på 90-talet. Jag minns att jag tyckte den var rätt dyr, 600 kronor om jag minns rätt, men den verkade helt oanvänd och var varm och skön tack vare det löstagbara fodret i mullvadspäls på insidan.
Sen jag flyttade hem har jag inte använt den så den har hängt på vinden i sju år. Igår fick jag för mig att jag skulle ta ner den och eventuellt använda den vid behov. Till min förvåning satt den fast trots att jag hade hakat av den från spiken som galgen hängde på?
När jag undersökte orsaken blev jag minst sagt överraskad – det växte vildvin i den! Sen tidigare vet jag att vildvinet pinar sig in under yttertaket, men att en gren skulle leta sig in genom det lilla hålet i plastöverdraget och ner i kappan var helt oväntat. För att få loss grenen var jag tvungen att bita av den, men med mig ner följde en flera meter lång ”tarm”.
Jag tog av plastöverdraget och hängde ut den för att bättre kunna se hur jag skulle ta loss eländet som satt kvar. En av ”fångstarmarna” hade kilat in sig i pälsen så hårt att jag var tvungen att klippa bort den. Helt otroligt vilken kraft den växten har!
Från artikel till insändare
En betydligt mindre överraskning, men dock, var att ÅU igår meddelade att Daphnias artikel om sediment- och vattenundersökningen skulle bli en insändare i dagens tidning i stället. Jag kan mycket väl förstå anledningen. Texten var ju översatt och direkt citerad ur rapporten.
Till råga på allt innehåller den ett sakfel som jag omgående måste rätta till. Men det var ju ingen överraskning. Senaste tiden har det mesta jag gjort blivit fel känns det som. 😦
Loppisbordet avbokat
I samband med gårdagens klädomstuvning plockade jag i hop det som skulle säljas på loppisen. Idag avbokade jag bordet jag hade reserverat på grund av mitt dåliga minne.
Jag stannade till hos Siris matte idag för att få en uppgift jag behövde och innan vi skildes föreslog hon att jag skulle komma på middag i morgon. Men då kom jag faktiskt ihåg att morgondagen innehåller två aktiviteter, Daphnias styrelsemöte och uppvaktning av 90-åringen, så jag undrade om det gick bra på söndag kl 16 i stället? Javisst, tyckte hon, det gick lika bra.
En liten klocka ringde lite svagt i bakhuv’et när vi avtalade dagen och tiden, men inte förrän jag kom hem lyckades den påkalla min uppmärksamhet. Söndag är ju loppisdagen! Visserligen kl 13-15 och middagen var kl 16, men det skulle innebära att Mia fick vara utan matte från ca 12 till minst 18 och det går ju inte! Fyra timmar är absolut och ovillkorligen max. Alltså avbokade jag bordet och funderar nu på vad jag ska göra med allt jag plockade fram igår?
Mia instängd
Mia höll mig givetvis sällskap igår när jag travade upp och ner mellan vinden och köket. Men sen försvann hon ur synhåll så jag antog att hon hade gått ut.
Efter ett par timmar började jag sakna henne. Det började närma sig hennes mattid och den brukar hon vara noga med. Jag gick ut och lockade på henne och räknade med att hon skulle dyka upp inom några minuter som hon oftast gör.
Men nånting sa mig att allt inte stod rätt till… Tanken föll mig in att jag kunde ha stängt in henne på vinden. Jag gick genast ut i verandan och öppnade dörren till vindstrappan. Och där stod en liten kisse snällt och väntade. Jag bad så hemskt mycket om ursäkt och fick ett svar som jag tolkade som ”åkejdådå, bara du inte gör om det”.
Stackars Mia, vilken matte hon har! Det här är säkert femte eller sjätte gången jag har stängt in henne nånstans. 😦
Stökkök
12.11 – Mörker och lysande affärer
Just nu är det mörkt på många sätt, men lysande affärer lyser upp tillvaron.
Mörker
I morse sågs solen livs levande en stund på Udden, men när det bar av till dagens lektioner hade dimman förvandlat dagens ljus till skumrask igen. Det ena mörkret avlöser det andra.
I regel är det mörkt när vi (Mia och jag) stiger upp och om jag ska hämta ved efter halv fem krävs pann‑ eller ficklampa. Usch och fy för dom korta dagarna. Hoppas det kommer snö snart.
Mera mörker uppstod när jag hämtade Silverpilen efter däckbyte och kontroll av drivknutarna. Båda behöver bytas. Men efter 70.000 km kanske jag inte ska gnälla över slitaget?
Ett riktigt mörker var dagens uppdateringar från Microsoft. När jag lämnade datorn efter lunch stod den på uppdatering 7 av 21 och när jag kom hem igen fyra timmar senare stod den kvar på samma ställe, Windows Update hade hängt sig. Efter en kallstart gick det lyckligtvis vägen.
Lysande affärer
Det finns förstås flera sätt att lysa upp tillvaron. Pussa Mia till exempel. Eller dricka te med en god vän och prata bort ett par timmar. Eller så kan man göra lysande affärer.
Sen några timmar är jag ny ägare till en jättefint målad plåtlåda (som jag inte alls vet vad jag ska ha till än så länge) och fem begagnade pocketböcker, alla skrivna av Robert Ludlum, en av mina favoritförfattare när det gäller spänning och intriger. Senast jag läste honom var i början på 80-talet så det ska bli ett nöje att förnya bekantskapen.
Allt fyndat på två av FB:s bytes‑ och säljmarknader, så det är onekligen vissa fördelar med FB trots allt.
På söndag ska jag inta säljarrollen och hoppas på intäkter i stället för utgifter. Då försiggår Röda Korsets loppis i Dalsbruk. Bordshyror och caféförsäljning går oavkortat till Röda Korset, men intäkterna för det man lyckas sälja får man behålla. En bra fördelning tycker jag.
Mindre lysande var mitt försök att locka en inköpare från Åbo till Udden. ”Jag ringer efter tolv” sa killen som svarade när jag ringde. Det är nu minst ett par veckor sen. Då är det nog inte meningen att jag ska göra mig av med dom prylarna som jag hade tänkt. 😉
PS. I samband med publiceringen av det här inlägget blev jag gratulerad av WordPress. Högst oväntat men rätt så trevligt.
10.11 – Lyckat och misslyckat
Fars dag var lyckad, liksom dagens utflykt, men hårslingor är klart misslyckat.
Lyckad fars dag
Jag hade tur. Ingen gjorde anspråk på fadern jag lånade (se inlägg 4.11) för att få chansen att smörja kråset i Labbnäs. Ett eget litet bord fick vi också. Det gladde mig att det blev just bord nummer 2, mitt själstal.
Maten uppfyllde med råge både förväntningar och magen. Jag hade tänk mig att bara plocka go’bitar, men det visade sig att alla rätter kunde räknas till den kategorin. Mycket att plocka på tallriken och mycket gott. (Bilden är dock från ett annat tillfälle.)
Mindre lyckat var förstås att jag inte kunde betala kalaset. Labbnäs kan enbart hantera kontanter och dom jag hade räckte inte. Men det ordnade sig på bästa sätt, jag fick ett kontonummer och betalade direkt när jag kom hem. Det händer verkligen inte ofta att jag äter på krita, men som tur kan man det på vår lilla ö. 🙂
Lyckad utflykt
Dagens lilla utflykt var också lyckad. Jag hade en Kimito-ärenden-dag. Viktigaste ärendet var tandläkaren, men på god andra plats kom blombeställning till vår byäldste som fyller 90 på lördag.
Men jag hann också med att tanka, proviantera mat och sprit, köpa mina favoritljus hos den rara damen på Kimitöns Låstjänst och införskaffa doftolja hos Wuorio. Dessutom hade Wuorio en kylskåpsmagnet som jag bara inte kunde motstå! 😀
Hela utflykten var avverkad på två och en halv timme så jag var ganska effektiv om man betänker att restiden kräver ca 45 minuter. Det är fördelen med att ha inköpslista och komma ihåg att ta den med sig.
Misslyckat med hårslingor
I fredags blev jag minst sagt gramse när jag gick ut på bryggan. På vardera sidan om den låg en ”flotta” med hårslinga som redan hade fått nya rottrådar. Tydligen är det nån boende vid sjön som tycker att vi har för lite av växten. Av varje liten del blir det nämligen nya plantor, så bästa sättet att föröka den är alltså att riva loss delar och låta dom ligga kvar i sjön.
Det kan givetvis vara fråga om nån som har försökt minska på förekomsten, men då gäller det verkligen att se till att man fångar upp alla växtdelar och tar med sig dom upp på land, precis som herr och fru grannen gjorde i somras. Varifrån stormvindarna har fört dom till min strand är ju omöjligt att avgöra, annars skulle jag gärna upplysa om följderna.
Det finns många vattenväxter som renar vattnet, men just hårslinga och hornsärv har jag inte hittat några såna uppgifter om, så jag betraktar dom som ”otyg”, men förmodligen gör dom nån nytta fast jag inte vet vilken? Sjöfåglarna kanske betar av dom?
Hur som helst har vi mer än nog av dom i vår grunda vik sommartid, det kan fru grannen intyga som trasslar in sig i dom när hon simmar och alla som är ute och ror. Just när man ror är risken stor att växterna bryts av och därmed bildar nya skott om man inte tillämpar en speciell roddteknik.
Enligt Den virtuella floran saknar hårslingan övervintringsskott men det har man svårt att tro när man ser förekomsten i vår vik! Att den företrädesvis växer i näringsfattiga sjöar är ju i sig ett positivt tecken, men som sagt, på sensommaren är den minst sagt frodig.
Det bästa vore att rotrycka plantorna, men då måste man långt ner på stjälken för att dom inte ska brista. En sån där tång som man plockar upp skräp med skulle kanske funka? Det vore ju värt att pröva! Frågan är var får man tag i såna? Eller om du har en bättre idé så tas den emot med tacksamhet!
8.11 – Lördagspyssel
Jag ser sommarens sista ros, har författat en kursbeskrivning och är glad för att båtarna är på land.
Sommarens sista ros
Trots regnskurar, stormvindar och minusgrader tidvis, står sig den sista sommarrosen. 2011 fotade jag en blommande ros ännu på julafton, hör och häpna, så det här är inget rekord, men jag beundrar den ändå varje gång jag passerar den.
Kursbeskrivning
Igår eftermiddag ringde chefen, dvs rektorn för Vuxeninstitutet. Hon frågade om jag dammsög idag också, det gjorde jag nämligen senast hon ringde. ”Nej, jag står på bryggan och ska till att ösa båten” svarade jag. Hon skrattade och konstaterade att jag alltid har nåt för mig. Hon skulle bara veta hur passiv jag är däremellan. 😀
Mitt kursförslag för nästa termin har fallit i god jord och nu ville hon att jag skulle skicka en kursbeskrivning och förslag till dag och tid. I förmiddags kände jag mig inspirerad att författa den:
Styrelsearbete i ideella föreningar
Syftet med en ideell förening är medlemsnytta och till skillnad från ett företag är en ideell förening en demokrati. Det innebär att styrelsearbetet i vissa avseenden skiljer sig, men det finns också många gemensamma drag. Kursen är avsedd för dig som redan arbetar i en styrelse, men också för dig som är nyinvald styrelseledamot.
Kursen ger dig insikt i:
- Föreningslagen
- Föreningens medlemmar i centrum
- Styrelsearbetet i sitt sammanhang
- Styrning och kontroll
- Styrelsens nyckelområden och uppgifter samt spridning under året
- Styrelsens vardag och praktiska tips
- Hur engagerar man medlemmarna?
- Kompetens och kompetensutveckling
- Hur kommunicerar man i en styrelse?
- Hur går det till att lösa problem och fatta beslut?
- Introduktion av nya ledamöter
- Jäv, sekretess och etik i styrelsearbetet
- Arvoden och ersättningar till ledamöterna
- Revisorns/Verksamhetsgranskarens roll i föreningen
Kursen omfattar 4 studietillfällen à 2 lektioner med start den 19.1.2015.
Dag och tid: Måndagar kl 18.00-19.30
Plats: Västanfjärds bibliotek
Återstår att se om dag, tid och plats blir godkända? Eftersom biblioteket är stängt på torsdagar, förla jag den till en måndag då det är kvällsöppet. Att jag valde Västanfjärd beror på att deltagare från Kimito och Dalsbruk då har ungefär lika lång väg. Dessutom är den lokalen synnerligen trivsam och det finns möjlighet att koka kaffe/te om man så vill.
Båtarna på land
På eftermiddagen kom händige släktingen ”puttrande” på arbetshästen som ser till att båtarna kommer upp ur sjön på två röda. Lika snabbt och smidigt gick det idag. Igår förberedde jag så det bara var att kroka fast och backa.
Sommargrannen psykologens båt drogs dock upp med handkraft, den är lättare. Men inte tillräckligt lätt för att jag ensam skulle få till det, så jag är tacksam över att det finns män med större muskelstyrka. 🙂 1000 tack igen för hjälpen!
Kerstins meny
6.11 – Smakfullt och missöden
Jag har hittat Häxvrål, missbrukat sprit, gjort en fakturamall, putsat mässing, sopat snö och ätit kyckling med fisksås. Mia har råkat illa ut, se separat inlägg.
Häxvrål
När jag var i butiken häromsistens fick jag syn på Häxvrål i godishyllan. Oj, vad länge sen jag åt sånt! Det var en nyhet stod det på påsen, men för mig var bara namnet nytt: ”Velhon vihellys” (Trollkarlens vissling). Här i landet har kvinnor inte riktigt samma rättigheter som i det västra grannlandet, inte ens när det gäller godis tydligen. 😐
Spritmissbruk
Igår kväll hade jag herrbesök ”på en drink”. I kakelugnen knastrade en brasa och min gäst valde att sätta sig närmast den.
Drinkvalet föll på päronkonjak som jag hade tänkt göra honom sällskap med, men lyckades välta ut glaset över bordet när jag skulle lägga ut glasunderläggen. Det kallar jag allvarligt spritmissbruk! Usch, så klantigt. Och kladdigt!
Till råga på allt var nivån i karaffen ganska låg, så det kändes himla onödigt att skölja bordet med den dyrbara vätskan. Men det räckte faktiskt till två glas med påfyllning, så värdinnan slapp skämmas annat för sin tafatthet.
På tal om spritmissbruk: Rönnbärssnapsen är bättre kall, men lika besk.
Fakturamall
En av mina onsdagselever är företagare och ville ha hjälp med att skriva ut flera fakturor samtidigt. Först trodde jag hon hade ett särskilt faktureringsprogram, men det visade sig att verktyget är Excel så jag kände mig på hemmaplan.
När hon visade hur hon använder programmet insåg jag att hon behöver en fakturamall med färdiga formler och visade henne snabbt hur hon kan gå till väga utan att använda räknedosan. ”Oj” utbrast hon, ”det där måste du lära mig”.
För att veta vad som behövs fick hon mejla en gammal faktura till mig och idag har jag fixat en mall. Jag tog mig också friheten att delvis formatera om fakturan för att göra den mer lättläst, återstår att se vad hon tycker om det tilltaget när vi träffas nästa vecka?
Putsat mässing
Som bekant(?) möblerar jag aldrig om. Jag flyttar bara på smågrejer och prydnadssaker så ingen annan än jag ser nån skillnad. 🙂 Efter dagens omflyttningar behövde mammas ryska ljusstakar få en annan plats.
På bordet i ”matsalen” (ena halvan av vardagsrummet) skulle dom stå fint tyckte jag. Men oj vad länge sen dom blev putsade konstaterade jag. Efter att ha försäkrat mig om att dom är gjorda i mässing eller åtminstone har ett mässingsöverdrag, plockade jag fram putsmedel och ‑trasor. Nu blev dom jättefina tycker jag och gör sig fint på spetsduken.
Sopat snö
På förmiddagen sjönk temperaturen till -0,4 och vinterns första snö gjorde marken vit. Eftersom jag inte har orkat få på kapellet på Silverpilen fick jag sopa snö. Vid det laget hade nederbörden redan börjat övergå i regn men jag såg framför mig att om snölagret fryser på i natt blir det svårare att putsa bort.
Kyckling med fisksås
Det är förunderligt vad bra minne jag har ibland! Jag var helt säker på att jag hade en liten burk av Bjarnes fisksås i frysen och lyckades faktiskt hitta den också. Till gårdagens stekta fisk passade den ju bra, men den var minst lika god till dagens ugnsstekta kycklingbröst.
Bjarne finns inte längre, men den såsen gjorde honom odödlig. Det är den godaste sås jag nånsin smakat! Nåt recept fick jag inte, men jag förstod att det var en lång och omständlig procedur att laga till den så den lär jag förmodligen aldrig mer får smaka.
Mia har råkat illa ut
I förrgår kväll var det jättesynd om Mia. Hon hade så ont i ena bakbenet/låret att hon morrade så fort hon rörde sig det minsta. Jag misstänkte genast ett slagsmål, men upptäckte inget blod eller några andra tecken. Däremot hade hon sädesvätska på undersidan av svansen och i ändan. Att det var sperma framgick av lukt och konsistens.
Jag antog genast att den främmande katten som tidvis brukar visa sig på Udden hade försökt para sig med henne. Min teori gick ut på att hon hade försökt komma undan och i den vevan sträckt låret/benet. Tanken på tidelag slog mig faktiskt också, men då hade skadorna garanterat varit mer omfattande och väl synliga.
Jag kan tänka mig att hon också hade väldigt ont inne i kroppen. Hon rörde sig med yttersta möda och kröp in under sängen en kort stund efter att hon kommit in. Ett par timmar senare hade hon kommit fram och lagt sig på mattan vid fotändan på sängen, men jag såg att hon fortfarande mådde dåligt när jag tittade till henne.
Före läggdags brukar jag dricka en sista slurk vatten och Mia får kvällsgodis. Och faktiskt orkade hon ta sig till diskbänken för att få sitt godis men hon haltade svårt. Det väckte tydligen aptiten så hon förflyttade sig mödosamt till matskålen och åt och drack lite grann. Sen såg jag inte till henne förrän nästa morgon.
Det kändes tomt att lägga sig utan att ha Mia som sällskap och lika tomt att vakna utan henne bredvid mig. Men att hoppa upp i sängen när hon knappt kunde ta sig fram var ju otänkbart och jag ville absolut inte lyfta henne för att inte förorsaka henne mer smärta.
När jag steg upp igår morse förstod jag att hon hade övernattat i vardagsrummet. Då jag kom in i köket satt hon vid tröskeln till vardagsrummet och såg piggare ut. Hon besvarade också mitt kelande med att spinna. Jag kände mig genast lite lugnare. Vi kanske inte skulle behöva åka till veterinären trots allt.
Efter en lätt frukost ville hon gå ut, men stannade på trappan i bara några minuter. Sen ville hon in tillbaka och lyckades faktiskt hoppa upp på nattduksbordet där hon satt och tittade medan jag hämtade tidningen. Från nattduksbordet var det bekvämt att ta sig till sängen där hon la sig och spann som hon brukar när jag smekte henne.
Nån timme senare ville hon gå ut igen. Jag antar hon var nödig, det hade ju gått mer än tolv timmar sen hon senast hade varit ute om man bortser från snabbturen. När hon kom in tillbaka, klarade hon av att hoppa upp i sängen och sov gott tills jag skulle i väg på mitt onsdagsuppdrag.
Hon vaknade när hon kände på sig att jag skulle åka och låg och iakttog mig en stund. Sen hoppade hon ner från sängen och satte sig framför dörren så jag frågade om hon skulle stanna ute medan jag var borta? Hon satt och funderade ett tag, men gick sen till ”godisskåpet”. För att göra det trevligare att stanna inne brukar jag nämligen slänga godis på sängen innan jag går.
Två och en halv timme senare var jag tillbaka. Jag tittade in genom sovrumsfönstret för att se om hon sov, men hon hade förstås hört mig och satt och tittade på mig på andra sidan fönstret. När jag öppnade dörren till köket stod hon och väntade som vanligt och vi hälsade på varandra som vi brukar. Äntligen började hon vara sig lik igen.
Under resten av eftermiddagen följde hon sina vanliga rutiner och haltandet hade minskat betydligt, men på kvällen kom hon in ovanligt tidigt. Sedan vår gäst hade gått, la hon sig som vanligt i min famn medan jag tittade på tv-nyheterna. När vi la oss värmde hon sängen åt mig som hon brukar innan hon flyttade sig till sin sovplats och i morse låg hon som vanligt i mina knäveck.
Idag märks haltandet knappt längre och hon verkar lyckligtvis också i övrigt fullt återställd. Tack och lov för det! 🙂
4.11 – Pinsamt, minnen, reservfar och snaps
Jag har missat, minns gamla posthuset, har hittat en far och smakat på rönnbärssnapsen.
Missat
För att göra mamma glad ifall hon höll utkik, tände jag för en gångs skull en gravlykta på Alla helgons dag. Mamma var noga med traditioner. Men sen missade jag en grej totalt.
Siris matte frågade i fredags om jag skulle till kyrkan på lördag i och med att mamma hade dött under året. Det hör till att de anhöriga stiger upp när den avlidnes namn läses upp talade hon om. Det var en fullständig nyhet för mig, det har jag aldrig hört, men jag svarade ändå nej. Dels motiverade jag med att jag inte är särskilt kyrklig av mig och dels med att mamma inte var skriven här och alltså inte hörde till vår församling.
Igår ringde Grisen/Tvillingen och talade om att mammas namn visst hade lästs upp i lördags trots allt. Pinsamt. Undrar vad mamma tyckte om det? Fast troligen var hon inte förvånad, det stämmer säkert väl med hennes uppfattning om mig.
Gamla posthuset
Igår när jag hämtade gravlyktan stod några herrar utanför gamla posthuset i Kärra. Jag kände igen en av öns fastighetsmäklare så jag förstod att han visade huset för spekulanter.
Jaha, och varför var nu det så intressant då? Jo, för att jag för ett kort ögonblick förflyttades tillbaka till 1950-talet och mindes hur det såg ut och, framför allt doftade, i postlokalen när jag följde med fostermor/moster på postärenden.
Resan dit företogs alltid med roddbåt eftersom moster vägrade befatta sig med motorbåten så det var lite av en utfärd samtidigt. Åtminstone för mig, jag var för liten för att ro så jag kunde sitta och njuta av resan. Från ”kyrkstranden” var det kort väg upp till posten.
Oftast satt det bara en tant bakom disken, men ibland två. I glaset ovanför disken fanns smål hål för att underlätta kommunikationen med kunden och nertill fanns en öppning där man stack in eller fick sina avier. Doften bestod av en blandning av läder från postbärarnas väskor, stämpelfärg och trycksvärta från dagstidningarna.
Postkontoret har varit nerlagt i säkert 30-40 år, men för mig är det fortfarande Posten, lika väl som dåvarande Fagerlunds och Banken trots att de verksamheterna också har upphört existera för länge sen. Tänk vad mycket onödigt man minns. 🙂
Hittat en far
Igår läste jag på FB vilka rätter Labbnäs semesterhem har på sin Fars dags-buffé – det vattnades i munnen. Jag kommenterade och beklagade att jag varken är eller har nån far. Om nån av mina fyra fäder (fosterfar, biologisk far, respektive två ”plastpappor”) hade levt hade jag gärna bjudit honom på den.
Jag fick genast svar på kommentaren, jag var så välkommen ändå tyckte föreståndarinnan. Gulligt av henne. Men nu har jag fixat fram en far och bokat bord minsann! I brist på egen far beslöt jag låna en. Han blev glatt överraskad av inbjudan, så förutsatt att hans barn inte har andra idéer, dyker vi upp på söndag och får smörja kråset. Labbnäs’ mat går inte av för hackor ska ni veta!
Rönnbärssnapsen
Igår kom jag ihåg rönnbärssnapsen. Den 1.11 hade den stått i 10 dar. Efter att ha öppnat korken och doftat på den, tog jag en liten sup. Doften var helt OK och vacker färg hade den, men smakade nästan lika gräsligt som pepparrotssnapsen jag blev tipsad om att göra. Huvaligen skulle dom säga i Jämtland. Sur och besk var den. Vilken himla tur att jag bara gjorde en halv sats!
Eventuellt smakar den bättre om den är kall, så den ska få en chans till, men jag hyser inga större förhoppningar. Men jag vet ju en som gillar den så jag blir säkerligen av med den ändå. 🙂



