22.1 – Bland gäster och sifferexcerciser

Jag har känt mig pinsam, vikarierat Husse, kämpat med ett bokslut, eldat och kallat till möte.

Pinsamt
På lördagen var det bastudag i Tallmo som vanligt, men också Husses morbrors namnsdag. Den ville vi givetvis gratta till så vi kombinerade aktiviterna.

Att ”gå till bys” direkt efter bastun innebär att klädsel och frisyr ser ut som hej kom och hjälp mej. Det gäller mig, inte Husse. Han ser ut som vanligt, bara renare.

Jag kunde förstås ha packat ner gå-bort-kläder, men räknade med att vi var de enda gästerna den tiden på dan. Helt rätt uträknat, men innan vi hade lättat ankar hade flera gäster hunnit anlända.

Alla var förstås uppklädda. Till skillnad från mig som satt där i pösiga mysbyxor, en gammal tröja och med håret klistrat på skalpen. Jag gjorde mitt bästa för att verka obesvärad, men kved i mitt innersta.

Fy, så pinsamt. Mitt slafsiga utseende kunde uppfattas både som brist på respekt för tillfället och för namns­dags­firaren. Det ska inte upprepas!

Vikarierat Husse
Igår efter lunch åkte Husse till stan, så jag fick chansen att vikariera honom. Det innebar snöskottning och vedhämtning. Asklådan i köksspisen svämmade över, så den tömde jag också.

Kämpat med ett bokslut
Redan innan Husse åkte hade jag börjat med väglagets räkenskaper för 2018 och fortsatte med dom efter hushållsbestyren. När jag äntligen var klar, hade klockan hunnit bli 22.

Hur jag än bar mig åt stämde inte ett av beloppen i bokslutet. Och eftersom jag ser problem­ som utmaningar, ville jag inte ge mig. Till slut var jag ändå tvungen att ge upp. Just det beloppet behövde inte specificeras i bokslutet kom jag på.

Om jag hade varit så fiffig ett halvdussin timmar tidigare, kunde jag ha ägnat mig åt nåt roligare. Suck.

Eldat för brinnkära livet
I går började temperaturen sjunka och i morse visade termometern -22,8 kl 8.15. Det kändes onek­ligen rätt svalt i huset när jag klev upp, trots ett par elelement. Definitivt läge för en vinter­veds­brasa!

Dessutom täcktes Udden av tät dimma. Ovanligt i samband med sträng kyla, men troligen berodde den på att havet kring ön fortfarande ligger öppet.

För mig är vinterved = björkved. Hittills har vi bränt av sommarveden som Husse försåg oss med vårvintern 2017 då ”stora avverkningen” gick av stapeln. Fullt gångbar den också, men dagens tempe­ratur krävde björk tyckte jag. Lyxigt att kunna välja. 🙂

Kallat till möte
Om en knapp vecka håller hembygdsföreningen sitt första styrelsemöte för i år, så det var dags att skicka möteskallelserna med förslag till dagordning.

En av punkterna är förstås bokslutet för 2018. Tack vare Husses eleganta kalkylmodell blev det klart utan några som helst problem. Årsmötet närmar sig också, vilket kräver en hel del administrativa förberedelser som bekant. Många papper blir det.

Vi behöver också se över vilka ledamöter som är i tur att avgå och om dom ställer upp för omval, vilket jag hoppas. Vi har en bra styrelse och ett gott samarbete.

20.2 – Mer och mindre smärtsamt

Jag har sett en självmordskandidat, rättat till misstag, bränner mikroved och har besökt en ”kot­knackare”.

SkridskoåkareSjälvmordskandidat
På tisdag förmiddag uppfattade jag en rörelse i ögonvrån när jag satt vid datorn. Då jag vände huv’et ca tio grader styrbord upptäckte jag vad som orsakade synintrycket – en skridskoåkare! Första och hittills enda människan som vågat sig ut på isen i år vad jag vet. Utom jag. Fast jag tordes inte gå längre ut än strax utanför bryggändan och med ett stadigt grepp om lejdaren till trappstegen.

Den här personen hade förmodligen rört sig över hela sjön. Med livet som insats kan jag tycka, men han/hon känner säkert isens bärighet bättre än jag. Hoppas färden slutade utan missöden.

Rättat till misstag
Onsdagen var inte min dag, åtminstone inte början på den. Det mesta jag gjorde blev fel, även om det var enkelt att rätta till. Pinsammast var ett feladresserat mejl.

Alla styrelser jag tillhör har en egen mejlgrupp i Outlook och meningen var att skicka ett viktigt med­delande till LMFs styrelse. Jag märkte inte ens att mejlet gick fel förrän verk­sam­hets­gran­ska­ren gjorde mig uppmärksam på att sekreterarens namn saknades i mottagarlistan… Undra på det, mejlet hade gått till fel styrelse. Suck. På så sätt kan man få arbetstiden att öka med det dubbla. 😦

Mikroved
Bland kvistveden jag köpte för fyra år sen fanns en hel del ”mikroved”, dvs kvistar av ungefär samma längd som extralånga tändstickor. Dom slängde jag i en egen hög avsedd för kaminen i sovrummet, men eftersom jag inte har eldat mer än ett par gånger i den har högen inte minskat märkbart.

Den högen är nu den enda som återstår av inköpet och ”i brist på bröd äter man limpa” sägs det. Fördelen med dom korta pinnarna är att dom utan problem får plats i Mias f d kattsandslåda och att dom går att lägga in på tvären i spisen, alternativt två pinnar efter varandra. 😉

Besök hos kotknackar’n
Igår eftermiddag hade jag tid hos en av öns kiropraktiker. Beskrivningen av mottagningen var enkel och tydlig när jag bokade tid – i hårsalongen mittemot ”Knallis”. Jag tolkade det så att jag skulle till en nerlagd hårsalong i ett av husen som låg på andra sidan vägen från Knallis sett. Det var bara det att där fanns inga f d salonger, bara en stängd loppis och bo­stads­hus. Mysko. Jag beslöt att fråga i butiken, men upptäckte en frissa i lokalen intill.

Medan jag ställde min fråga till frissan satt en äldre, småleende herre på en liten soffa längst in i lokalen och vinka­de, men jag tog inte till mig att det kunde vara åt mig. I den här lilla lokalen kunde väl ändå ingen kiropraktiker hålla till?*)

Men så var det. Bakom soffan stod en tygskärm och bakom skärmen fanns en (sliten) be­hand­lings­bänk och ett litet bord. Det enda jag behövde ta av mig var glasögonen, sen pågick behandlingen i max tio minuter. Resten av halvtimmen gick åt att lyssna. Den här mannen slog mig med häst­läng­der när det gällde att prata.

IschiasNästan mot min vilja blev jag imponerad över att ”den flamsiga farbrorn” hittade mina onda punkter på direkten. Han hade ju inte ens undersökt mig eller kollat hur kotorna satt? En av punkterna lyckades han inte åt­gärda, mest beroende på att jag på inga villkor tordes slappna av. Dels för att jag sen tidigare vet hur djävulskt ont det gör och dels av hänsyn till frissans kund. Mitt smärtvrål hade garanterat skrämt kunden ur stolen.

”Det tar vi nästa gång om du inte har huvudvärk” tyckte han. Nästa gång föreslog han kunde innebära om ett halvår eller ett år. Det borde alla människor se till att göra menade han. ”Du går väl till tand­läkaren en gång per år?” Det ligger onekligen nåt i det. Ju längre man dras med besvären, desto svårare blir det att åtgärda dom.

Därmed var besöket avslutat. Han hävdade bestämt att jag skulle slippa känna av min ischias, men åtminstone än så länge har han fel. I sanningens namn ska tilläggas att han påpekade att jag skulle höra av mig om smärtan inte försvann, så möjligen blir det ett återbesök.

*) Förklaringen till den udda lokalen är att förfrågan om att få hyra kommunens tomma lokaler i bibliotekets fastighet aldrig har besvarats. Dåligt.

4.11 – Pinsamt, minnen, reservfar och snaps

Jag har missat, minns gamla posthuset, har hittat en far och smakat på rönnbärssnapsen.

GravljusMissat
För att göra mamma glad ifall hon höll utkik, tände jag för en gångs skull en gravlykta på Alla helgons dag. Mamma var noga med traditioner. Men sen missade jag en grej totalt.

Siris matte frågade i fredags om jag skulle till kyrkan på lördag i och med att mamma hade dött under året. Det hör till att de anhöriga stiger upp när den avlidnes namn läses upp talade hon om. Det var en fullständig nyhet för mig, det har jag aldrig hört, men jag svarade ändå nej. Dels motiverade jag med att jag inte är särskilt kyrklig av mig och dels med att mamma inte var skriven här och alltså inte hörde till vår församling.

Igår ringde Grisen/Tvillingen och talade om att mammas namn visst hade lästs upp i lördags trots allt. Pinsamt. Undrar vad mamma tyckte om det? Fast troligen var hon inte förvånad, det stämmer säkert väl med hennes uppfattning om mig. :-/

Gamla posthuset
Igår när jag hämtade gravlyktan stod några herrar utanför gamla posthuset i Kärra. Jag kände igen en av öns fastighetsmäklare så jag förstod att han visade huset för spekulanter.

PostfrökenJaha, och varför var nu det så intressant då? Jo, för att jag för ett kort ögonblick förflyttades tillbaka till 1950-talet och mindes hur det såg ut och, framför allt doftade, i postlokalen när jag följde med fostermor/moster på postärenden.

Resan dit företogs alltid med roddbåt eftersom moster vägrade befatta sig med motorbåten så det var lite av en utfärd samtidigt. Åtminstone för mig, jag var för liten för att ro så jag kunde sitta och njuta av resan. Från ”kyrkstranden” var det kort väg upp till posten.

Oftast satt det bara en tant bakom disken, men ibland två. I glaset ovanför disken fanns smål hål för att underlätta kommunikationen med kunden och nertill fanns en öppning där man stack in eller fick sina avier. Doften bestod av en blandning av läder från postbärarnas väskor, stämpelfärg och tryck­svärta från dagstidningarna.

Postkontoret har varit nerlagt i säkert 30-40 år, men för mig är det fortfarande Posten, lika väl som dåvarande Fagerlunds och Banken trots att de verksamheterna också har upphört existera för länge sen. Tänk vad mycket onödigt man minns. 🙂

Hittat en far
Igår läste jag på FB vilka rätter Labbnäs semesterhem har på sin Fars dags-buffé – det vattnades i munnen. Jag kommenterade och beklagade att jag varken är eller har nån far. Om nån av mina fyra fäder (fosterfar, biologisk far, respektive två ”plastpappor”) hade levt hade jag gärna bjudit honom på den.

Jag fick genast svar på kommentaren, jag var så välkommen ändå tyckte föreståndarinnan. Gulligt av henne. Men nu har jag fixat fram en far och bokat bord minsann! I brist på egen far beslöt jag låna en. Han blev glatt överraskad av inbjudan, så förutsatt att hans barn inte har andra idéer, dyker vi upp på söndag och får smörja kråset. Labbnäs’ mat går inte av för hackor ska ni veta!

RönnbärRönnbärssnapsen
Igår kom jag ihåg rönnbärssnapsen. Den 1.11 hade den stått i 10 dar. Efter att ha öppnat korken och doftat på den, tog jag en liten sup. Doften var helt OK och vacker färg hade den, men smakade nästan lika gräsligt som peppar­rots­snapsen jag blev tipsad om att göra. Huvaligen skulle dom säga i Jämtland. Sur och besk var den. Vilken himla tur att jag bara gjorde en halv sats!

Eventuellt smakar den bättre om den är kall, så den ska få en chans till, men jag hyser inga större för­hoppningar. Men jag vet ju en som gillar den så jag blir säkerligen av med den ändå. 🙂