18.7 – Från hjärta till saltsill

Jag har nytt hjärta, tur med vädret, har stängt in Mia, ställt in utedukningen och minns rätt.

Nytt hjärta
I samband med en del andra ärenden tittade jag in hos Cozy Villa igår. Jag behövde inget, men var på shoppinghumör och nyfiken på det aktuella sortimentet.

SommarhjärtaHur det nu kom sig, slutade det med att jag behövde ett nytt hjärta. Trots att jag redan är ägare till sex stycken(!) inklusive det jag har i kroppen. Men hjärtan kan man heller aldrig få för många av.

Tanken är förstås att man ska använda metalltråden som stomme för en krans, men jag tycker den är fin som den är och valde en annan utsmyckning av återanvänt material. Uddens sommarhjärta. 🙂

Tur med vädret
Tack vare den lilla utflykten och åskskurarna blev arbets­da­gen kortare än vanligt igår. Jag tvivlar dessutom på att mina in­satser ens märks, men jag kan förstås visa upp innehållet i skräptunnan som bevis. Det mesta är grönt, vilket tyder på att jag rev ogräs. Jo, och så klippte jag bort min lilla prästkragsrabatt. Kragarna började skifta i brunt så dom gladde ingen längre.

En annan fördel med det kyliga och regniga vädret är förstås att jag inte behöver slita på sommar­kläderna. Dom hänger kvar uppe på vinden. Jag har inte ens brytt mig om att byta ut innehållet på hyllorna i sovrumsgarderoben utan plockar fram sommartoppar ur förvaringslådorna under sängen efter behov. Ytterligare en fördel är att fästingarna ogillar blötan.

Mia instängd
Då det andra hällregnet ”anföll” igår var Mia ute nånstans. Jag väntade mig att hon skulle komma rusande och beklaga sig som hon brukar men det gjorde hon inte. Jag kom fram till att hon kanske har lärt sig att söka skydd utomhus.

När hon inte syntes till ens efter att regnet hade upphört började jag ana oråd. Kunde jag möjligen ha stängt in henne? Det fanns i så fall två möjligheter – boden eller förrådet under huset.

Jodå, mycket riktigt, hon dök genast upp när jag öppnade dörren till förrådet. Hon sa en massa saker hela vägen in så jag antog att hon beklagade sig. Med all rätt förstås! Som tur är det lätt att återfå hennes välvilja med lite kattgodis.

RegnmolnStällt in utedukningen
Solen värmde gott och temperaturen kändes behaglig i morse så vid lunchtid torkade jag bordet i ber­sån och la på en duk inför kommande besök.

Knappt hade jag gjort det förrän molnen började torna upp sig. När jag gick ut en stund senare för att för säker­hets skull rädda duken föll redan de första dropparna. Ingen servering i bersån idag med andra ord. Men det gick lika bra att sitta vid köksbordet. Där blåste det inte heller. 😀

Efter ett par timmar kändes det som om en brasa i köksspisen skulle sitta fint så jag tände upp medan vi fortsatte vårt samtal om liv, död och universum.

Minns rätt
Ett annat samtalsämne jag tog initiativ till var sill. Jag frågade mitt sällskap om inte den hela saltsillen smakade bättre förr eller om det var mitt smakminne som svek? Jag fick genast medhåll. Vi mindes bestämt att den isländska saltsillen man köpte i lösvikt för 50 år sen smakade mycket bättre.

SillDen saltsill man hittar i matbutiken numera är skinn- och benfria filéer som ger en unken eftersmak tycker jag. Högst antagligen beroende på att den genomgår så många processer och får så många tillsatser att den goda smaken går förlorad kom vi fram till.

Vid närmare granskning av innehållsdeklarationen efteråt framgår att tillsatserna inte är särskilt många trots allt. Intressant att notera att sillen kallas lättsaltad men samtidigt beskrivs som kraftigt saltad. Hur man nu ska tolka det? Nästa gång får det bli matjesfiléer i stället.

14.11 – Överraskningar och ändrade planer

Vinterkappan innehöll en överraskning, artikeln blev insändare och loppisbordet är avbokat. Mia har blivit instängd.

VinterkappaÖverraskning i vinterkappan
Innan jag blev motståndare till pälsar köpte jag en päls­fod­rad kappa på UFF i Stockholm nån gång på 90-talet. Jag minns att jag tyckte den var rätt dyr, 600 kronor om jag minns rätt, men den verkade helt oanvänd och var varm och skön tack vare det löstagbara fodret i mullvadspäls på insidan.

Sen jag flyttade hem har jag inte använt den så den har hängt på vinden i sju år. Igår fick jag för mig att jag skulle ta ner den och eventuellt använda den vid behov. Till min förvåning satt den fast trots att jag hade hakat av den från spiken som galgen hängde på?

När jag undersökte orsaken blev jag minst sagt överraskad – det växte vildvin i den! Sen tidigare vet jag att vildvinet pinar sig in under yttertaket, men att en gren skulle leta sig in genom det lilla hålet i plastöverdraget och ner i kappan var helt oväntat. För att få loss grenen var jag tvungen att bita av den, men med mig ner följde en flera meter lång ”tarm”.

Jag tog av plastöverdraget och hängde ut den för att bättre kunna se hur jag skulle ta loss eländet som satt kvar. En av ”fångstarmarna” hade kilat in sig i pälsen så hårt att jag var tvungen att klippa bort den. Helt otroligt vilken kraft den växten har!

Från artikel till insändare
En betydligt mindre överraskning, men dock, var att ÅU igår meddelade att Daphnias artikel om sedi­ment- och vatten­under­sökningen skulle bli en insändare i dagens tidning i stället. Jag kan mycket väl förstå an­led­­ningen. Texten var ju översatt och direkt citerad ur rapporten.

Till råga på allt innehåller den ett sakfel som jag omgående måste rätta till. Men det var ju ingen över­rask­ning. Senaste tiden har det mesta jag gjort blivit fel känns det som. 😦

KalenderLoppisbordet avbokat
I samband med gårdagens klädomstuvning plockade jag i hop det som skulle säljas på loppisen. Idag avbokade jag bordet jag hade reserverat på grund av mitt dåliga minne.

Jag stannade till hos Siris matte idag för att få en uppgift jag behövde och innan vi skildes föreslog hon att jag skulle komma på middag i morgon. Men då kom jag faktiskt ihåg att morgondagen inne­håller två aktiviteter, Daphnias styrelsemöte och uppvaktning av 90-åringen, så jag undrade om det gick bra på söndag kl 16 i stället? Javisst, tyckte hon, det gick lika bra.

En liten klocka ringde lite svagt i bakhuv’et när vi avtalade dagen och tiden, men inte förrän jag kom hem lyckades den påkalla min uppmärksamhet. Söndag är ju loppisdagen! Visserligen kl 13-15 och mid­dagen var kl 16, men det skulle innebära att Mia fick vara utan matte från ca 12 till minst 18 och det går ju inte! Fyra timmar är absolut och ovillkorligen max. Alltså avbokade jag bordet och funderar nu på vad jag ska göra med allt jag plockade fram igår?

Mia instängdMia instängd
Mia höll mig givetvis sällskap igår när jag travade upp och ner mellan vinden och köket. Men sen försvann hon ur synhåll så jag antog att hon hade gått ut.

Efter ett par timmar började jag sakna henne. Det började närma sig hennes mattid och den brukar hon vara noga med. Jag gick ut och lockade på henne och räknade med att hon skulle dyka upp inom några minuter som hon oftast gör.

Men nånting sa mig att allt inte stod rätt till… Tanken föll mig in att jag kunde ha stängt in henne på vinden. Jag gick genast ut i verandan och öppnade dörren till vindstrappan. Och där stod en liten kisse snällt och väntade. Jag bad så hemskt mycket om ursäkt och fick ett svar som jag tolkade som ”åkejdådå, bara du inte gör om det”.

Stackars Mia, vilken matte hon har! Det här är säkert femte eller sjätte gången jag har stängt in henne nånstans. 😦