Eftersom det bara finns enstaka snöfläckar kvar på Udden, ”tröstar” jag mig med vyerna från Antarktis. Fast jag är ju glad att jag inte är där! 😀
Panorama över Antarktis.
(När du stängt navigeringsanvisningen rör sig vyn automatiskt. Klicka på helikoptersymbolerna för att se vybeskrivning och ändra vy.)
Jag har bränt hundralappar, skickat dödsfallsintyg och vändagskort och fått nog av E10. Mia gillar vitlök och har utmärkt sig igen.
Bränt hundralappar
I söndags hade jag vilodag, men i förrgår tog jag en titt på graven där begravningsblommorna lades efter jordfästningen. Jag hade förväntat mig att se kistdekorationen, men den åkte tydligen med kistan till krematoriet.
Det innebär att ett par hundralappar också går upp i rök, men jag förstår att dekorationen var så väl fastsatt att begravningsentreprenören inte ville/kunde ta loss den. Eller så är det kutym att den lämnas kvar på kistan?
Dödsfallsintyg och vänkort
I måndags hade jag diverse ärenden till Kimito och kände mig lite harmsen över att utdraget ur befolkningsbokföringen (dödsfallsintyget) ännu inte hade kommit, annars hade jag kunnat ordna mammas ärenden på banken samtidigt.
Innan jag åkte hämtade jag posten. Och där låg det ju, så himla bra! Som sagt, i min värld sker det ofta små mirakel. 🙂
Igår postade jag således en bunt med dödsfallsintyg till företag och organisationer både i Sverige och Finland. I samma bunt låg vändagskorten som jag kände för att skicka i år. Det är ju faktiskt viktigt att hedra också dom levande.
Nog av E10
Nu har jag fått nog! Gårdagens 60-graders tvätt tog drygt fem timmar i stället för en och en halv… Vid varje vattenpåfyllning stannade tvättmaskinen och visade den irriterande välbekanta felkoden E10. Jag borde förstås ha suttit bredvid och tryckt på start-knappen varje gång, men jag hade viktigare saker för mig.
Idag ringde jag servicefirman som samarbetar med våra lokala vitvaruleverantörer. På onsdagar bevistar dom tydligen vår ö, så nästa onsdag blir felet åtgärdat (mellan 11 och 13) – hoppas jag innerligt!
Min teori är att felet uppstår av samma anledning som stoppen i duschen tidigare, dvs sjövattnet innehåller orenheter som passerar silen i bottenventilen och som den (löjligt) känsliga apparaturen inte gillar eftersom E10 är felkoden för problem med vattentillförseln. Efter att jag tog bort silen från blandaren till duschen har jag inte haft ett enda stopp, så jag förväntar mig att det här kan åtgärdas på samma sätt.
Mia gillar vitlök
Jag har aldrig hört talas om en katt som gillar vitlök, men det gör Mia, hör och häpna. Då menar jag inte vitlökskryddade livsmedel, utan färsk vitlök.
Förutom aioli, gillar jag gräddfil med pressad vitlök och gjorde i ordning en skål härom dagen. Igår åt jag upp det sista och ställde fram skålen till Mia i tron att hon skulle avskräckas av lukten, men ingalunda, hon slickade förtjust i sig resterna. Det måste väl ändå vara högst ovanligt?
Tredje gången gillt
Igår kväll var det dags igen. Strax innan jag skulle gå och lägga mig hörde jag en konstig duns från vardagsrummet. Eftersom Mia var i ”högform” antog jag att det var hon som ställt till med nåt.
Mycket riktigt. Vasen med den ståtliga magnoliakvisten jag fick av min passagerare i måndags låg på golvet och det mesta av vattnet hade givetvis runnit ut, både på mattan och på golvet. Suck.
Mia satt en bit ifrån och tittade på mig med uppspärrade ögon. Hon mindes säkerligen hur arg matte lät och såg ut vid dom föregående incidenterna, men den här gången nöjde jag mig med att morra dovt.
Hon smet i väg nånstans men var efter en halv minut lika yster och sprallig igen och tyckte det var roligt att se golvtrasan åka fram och tillbaka. Då hade matte redan lugnat sig så vi var sams igen. 🙂
Det är blidväder och dimgrått på Udden för ack hur mångte dagen… Till och med isen är grå mellan snöfläckarna. Men det kunde förstås vara värre. 🙂
Gårdagen var tung men också hjärtinnerligt varm.
Morgon och förmiddag
Gårdagen började tidigt, jag borde kanske inte ha stigit upp redan den tiden? Tio över sju steg vi upp. En kort stund senare välte Mia blomvasen som stod på köksbordet. Vattnet rann förstås ut över bordet och ner på golvet. Just då var hon väldigt billig, jag hade annat att tänka på… Snön som hade rasat ner från taket till exempel.
Nästa irritationsmoment dök up när jag gjorde min morgontoalett. Avloppet till handfatet korkade igen. Jag tog upp vattenlåset bara för att konstatera att felet inte låg där, proppen satt längre ner i röret. Lyckligtvis gjorde propplösarvätskan susen så småningom så jag kunde tvätta mig klart.
Ett par timmar senare skänkte jag en tacksam tanke till ”vägmästaren” som var i farten och sandade vägen. Det milda vädret och regnet hade gjort vägen hal, men nu skulle dagens gäster kunna ta sig fram.
Mia fortsatte fresta på mitt tålamod. Hon var obehagligt pigg och uppspelt och lyckades jämt vara i fötterna på mig. Hon kände antagligen att jag hade tankarna på annat håll och gjorde sitt bästa för att få uppmärksamhet.
När jag hade skottat bort snöhögen framför trappan för andra gången (första kom i torsdags kväll) kom jag på att jag skulle hissa flaggan på halvstång. Det var lättare sagt än gjort, den hamnade på tok för långt ner vid dom första två försöken. Tredje gången blev inte heller perfekt, men det fick duga bestämde jag.
Nu började det bli dags att byta om till begravningsklädsel. Den svarta blusen jag tänkte ha på mig visade sig vara ostruken, men jag hade gott om tid så jag hann stryka den. Lite över tolv var jag färdigklädd. Jag ville inte klä mig i helsvart, så det blev andlighetens färg (mörklila) på byxorna.
Ca 12.25 kom herr grannen junior in och meddelade att skjutsen väntade. Mia fick stanna inne och var nöjd med det. Jag hoppades innerligt att hon inte skulle känna sig frestad att hoppa upp på det färdigdukade bordet i vardagsrummet.
Begravningsceremoni och minnesstund
Begravningsgästerna från Helsingfors – mammas bror och svägerska, respektive tre av hennes vänner – väntade redan i kyrkan då vi kom. Resan hade gått bra och dom hade hunnit bekanta sig med varandra. Det var bara en av damerna i sällskapet jag inte hade träffat tidigare.
Ceremonin inleddes enligt mammas önskemål med Amazing Grace som kantorn spelade på piano, därefter talade prästen om att blomsterhyllningarna kunde börja. Mamma hade ju sagt att det räckte med en vit ros, hon ville inte ha några blomsterarrangemang, så det hade jag vidarebefordrat till alla jag hade haft kontakt med.
Prästen tog därefter vid och vi sjöng psalm 31 (Härlig är jorden) som mamma och jag hade kommit överens om och efter jordfästningen avslutade kantorn med Time To Say Goodbye på piano, också den enligt mammas önskemål. Jag tror att mamma hade varit nöjd med arrangemangen. Också med den kvinnliga prästen.
Totalt tror jag vår lilla skara i kyrkan bestod av ett drygt ett tjugotal personer. Fler än jag hade räknat med, men en del av mina vänner hade ju också träffat mamma genom åren. Till minnesstunden på Udden infann sig 18 personer som fick kaffe, smörgåstårta och konjak till påtåren precis som mamma hade önskat.
Ett stort och varmt tack till alla som närvar eller hedrade minnet av mamma på annat sätt!
Kväll
När dom sista gästerna hade gått plockade jag undan och upptäckte att flaggan fortfarande vajade i topp när jag gick ut med slaskvattnet så jag skyndade mig att hala den. Direkt efter begravningen ska den hissas helt fick jag lära mig så det hade jag gjort innan kaffet serverades.
Precis som dagen hade börjat slutade den. Mia välte samma blomvas igen. End skillnaden var att vattnet rann ut åt andra hållet. 😦 Men jag förlät henne förstås igen (efter en stund).
Mia är stormförtjust i Pirkkas ”pepparkakor” (torkad fisk) som hon fått av Vik Husse. Hon vet förstås på vilken hylla dom står. Igår råkade skafferidörren stå öppen och obevakad en stund, så hon hoppade upp mellan porslinet och försökte få tag i delikatessen men blev upptäckt av matte innan hon hann sno en.
En om dagen brukar hon få och det är ingen risk att jag glömmer ge henne en. Hon sätter sig vid skafferidörren och talar högljutt om vad hon vill ha. 🙂
Jag har tömt frysväskan, lämnat datorsupport, fått flera kondoleanser, ägnat mig åt ”dödsfallsadministration” och är frustrerad på viss kundservice.
Frysväskan tömd
När jag tömde frysen i mammas lägenhet den 23.1 tog jag rätt på det mesta av innehållet och stoppade ner det i en medhavd frysväska med frysklampar. Sen jag kom hem har den stått ute på trappan men på grund av fortsatt töväder igår insåg jag att jag måste tömma den om det skulle gå att använda nåt av innehållet. Problemet var att få plats i frysen, men det löste sig.
Glassen var det enda som hade tinat. Hur jag kunde vara så korkad att jag tog med mig den fattar jag inte, men jag tänkte nog inte just då, bara packade. Mia uppskattade dock mitt tilltag, hon åt så gärna en portion smält glass. 🙂
Datorsupport
Igår behövde vår ordförande i Daphnia datorsupport. Problemet var bildutskrifter och e-posten som inte fungerade som den skulle. Medan jag gick loss på hennes dator frågade hon om jag ville ha kaffe, vilket jag gärna tackade ja till, hon gör alltid starkt och gott kaffe.
Efter kaffe och samtal försåg hon mig med vitlök och lagerblad innan jag gav mig av. Hon hade fått det i present av en bekant som hade varit i Spanien så det var färska varor. Vitlöken använde vi som smörgåspålägg och konstaterade att var mycket mildare än den man köper i butiken.
Nu blir det alltså vitlöksorgie på Udden. Den renar förresten levern läste jag så sent som idag, förutom alla andra positiva effekter. Googla på ”effekter av vitlök” om du vill veta mer.
Kondoleanser
Det är många som vill visa sitt deltagande efter mammas död. Senast idag fick jag en vacker bukett och i postlådan låg flera kuvert som innehöll kondoleanser. Ett stort och varmt tack till alla!
Dödsfallsadministration
Alla som har upplevt en anhörigs dödsfall vet vilket arbete det är att avsluta konton och kundförhållanden. Idag har jag ringt tiotals samtal och lyssnat på mer musik än på länge medan jag köat till kundtjänsten.
Frustrerande
För det mesta har det gått rätt smidigt att lämna och få information, men när det gäller banker och organisationer i Sverige kan jag undra om personalen i kundservicen verkligen har rätt kompetens för jobbet?
Jag ställde frågan till Swedbank både via mejl och via meddelandeservicen i deras internetbank: Vilken information behöver ni för att registrera dödsfallet? Jag hade lämnat mammas svenska personnummer och talat om att hon var finsk medborgare och bosatt i Finland. (Namnen på personerna i kundtjänsten är raderade.)
Som svar fick jag följande ”goddag yxskaft”-meddelanden:
1) ”… ett intyg från skattemyndigheten. Dödsfall registreras automatiskt eftersom vi uppdateras efter skattemyndigheten den 30:e varje mån…”
2) Hej!
I Sverige får vi information från skatteverket om att en kund är avliden inom några veckor efter att de registrerat dödsfallet. Om din mor var kund i Swedbank i Finland behöver du kontakta dem för att få bästa svar på hur det fungerar där. Deras hemsida är http://www.swedbank.fi och där finns infomation om hur man kan kontakta dem.
Med vänlig hälsning
Swedbank AB (publ)
On 2014-02-05 13:36, skickade jag en följdfråga eftersom personalen tydligen inte begrep att det handlade om grannlandet:
Och hur får skatteverket i Sverige sin information om en finsk medborgare bosatt i Finland?
Svar:
Hej!
Du behöver kontakta Skatteverket för göra en anmälan om dödsfallet. Du når Skatteverket på 0771-567 567, ringer du från utlandet är numret + 46 8 564 851 60
Med vänlig hälsning
Swedbank AB (publ)
Men hallå! Kunde dom inte ha talat om det från början?! I mitt meddelande skrev jag ju klart och tydligt att hon var finsk medborgare och bosatt i Finland! Däremot talade jag inte om att hon var kund hos Swedbank i Sverige. Det trodde jag helt felaktigt att dom skulle begripa i och med att jag vände mig till just den svenska banken. 😦
Hos PPM (pensionsutbetalare) gick ärendet att lösa per telefon, men Emelie på SPP behövde – när hon äntligen fattat att det gällde en person i Finland – få ett ”dödsfallsintyg”. Jag frågade vad hon menade med begreppet, menade hon en dödsattest eller ett personbevis?
Det kunde hon inte svara på, utan upprepade bara samma ord. På min följdfråga trodde hon att man borde kunna få det från det finska skatteverket.
Nej, det kan man inte alls fick jag besked om när jag försökte. Finska skatteverket visste inte överhuvudtaget vad ett dödsfallsintyg är, men antog att det i så fall gällde personbeviset man kan få från magistraten. Just så.
Egentligen är väl den här administrationen nåt som boupptecknaren ska göra, men för att jag ska kunna lära mig nåt nytt behöver jag göra det själv. Inte för att jag vet vad jag ska med den kunskapen till, men jag kanske kan hjälpa nån annan i samma situation?
Om inte annat blir det aktuellt för den som ska administrera mitt dödsfall.
Jag har tagit 190 steg, fått en stödperson, skänkt bort mammas dator, möblerat om och bytt till mammas telefon.
190 steg
ÅU fyller 190 år och firar det på olika sätt. Bland annat genom att be läsarna skicka in en bild som är tagen 190 steg från bostaden.
I förrgår beslöt jag delta och knallade i väg i sydostlig riktning, resultatet framgår av bilden intill. Hade jag gått åt motsatt håll hade jag kommit upp i skogen, så Mia och jag bor alltså mellan sjö och skog.
Stackars Mia, när hon såg att jag pulsade i väg ut på isen skulle hon givetvis hänga med. Jag hörde hennes jamande, så jag vände mig om och talade om att jag strax kommer tillbaka.
När det inte gick fort nog, fortsatte hon försöka ta sig fram i mina spår. Synen fick mig verkligen att känna mig älskad och uppskattad, men förmodligen var hon bara orolig över att bli övergiven. 
Stödperson
Igår tittade fru grannen in som hastigast. Jag blir stressad av människor som står i dörröppningen så jag övertalade henne att sitta ner och vila sina fötter. ”Gissa hur långt jag har gått?” sa hon med ett brett leende. ”Hemifrån och hit” gissade jag tack vare hennes min och hade rätt. Max 200 meter med andra ord. 😀
Hon hade läst mitt blogginlägg och erbjöd sig att vara stödperson på lördag. Hon lovade också att jag skulle slippa köra bil, jag skulle bli hämtad sa hon. Jag försökte protestera, det är som sagt inte lång väg till herr och fru grannen, men hon insisterade så jag godtog förslaget. Tänk om alla hade lika omtänksamma och vänliga grannar som jag.
På tal om vänliga och go’a grannar: Grannen på udden mittemot ville bjuda på fiskmiddag igår men jag tackade nej eftersom jag hade lovat att Vik Husse skulle få mat. Jag bad förstås om att få ha inbjudan innestående. 🙂
Dator som gåva
I lördags gjorde jag i ordning mammas dator eftersom Vik Husse var intresserad av att överta den. Ju mer jag ”grottade” i den, desto fler nackdelar hittade jag.
Batteriet håller inte längre laddningen, om det har funnits en inbyggd mikrofon har den i så fall slutat fungera och webbkamera saknas. Dessutom har den för lite minne och är alldeles erbarmligt långsam. Windows Vista (Home Basic) var som bekant inget höjdaroperativ.
Jag talade om för VH när han kom igår vilka nackdelar den hade och konstaterade att den troligen är lika gammal som hans befintliga. Jag hittade ett häfte bland mammas tillhörigheter där det stod ”2006 My computer” så den har några år på nacken.
Jag sa att han gärna fick överta den om han ville ha den, den går ju att använda som reservdator i nödfall, men rekommenderade honom att köpa en ny(are) eftersom hans dator med Windows XP inte längre stöds av Microsoft efter den 8 april i år. Efter lite funderande tyckte han det var en bra idé och stoppade ner den i medhavd kasse.
Ommöbleringar
Innan fru grannen och VH kom igår drog jag på mig mina Power Grab och satte i gång. Det är dom bästa ”bärhandskar” jag nånsin ägt! Nu skulle mammas byrå få sin slutliga placering.
Jag tömde den gamla byrån och bar ut den först, för jag visste att den var mycket lättare än mammas. Sen tog jag ett stadigt grepp om mammas byrå och lyckades bära in den i sovrummet utan att ens behöva ställa ner den på vägen. Lätt som en plätt.
Fru grannen slog ihop händerna och kommenterade min lilla övning lite ironiskt med ”oj, vad braaaa du är som klarar dig utan hjälp”. Jag hade nämligen förvarnat om att jag kanske skulle behöva ett handtag. Men jag lever som jag blivit lärd: Man försöker själv först och sen ber man om hjälp om man inte lyckas. Det där är väldigt svårt att lära om. Dessutom gillar jag utmaningar. 🙂
Byrån blev jättefin på sin nya plats, men klockan elva igår kväll började jag ångra att jag hade flyttat ut den förra, så nya tag med Power Grab och in med den igen. Mia tittade intresserat på mina förehavanden.
Det innebar att mina två karmstolar som stod längs samma vägg inte längre fick plats. Den ena kunde jag placera, men inte den andra. Jag beslöt sova på saken och ta nya tag idag.
Idag fortsatte alltså ”flyttrumban”. Jag testade flera olika kombinationer innan jag hittade en som jag är nöjd med. Jag lyckades klämma in den ena överlopps stolen ungefär där den stod från början, annars hade jag ingen stans att slänga kläderna insåg jag.
En heminredare skulle kräkas över min möblering men det är ju jag och Mia som ska bo här. Den slutliga möbleringen tillgodoser både krav på förvaringsutrymmen och praktiskhet så jag är nöjd och belåten.
Mammas telefon
Idag sa jag upp mammas mobilabonnemang. Vid det här laget vet nog de flesta av hennes vänner och bekanta att hon inte längre är med oss.
Om jag minns rätt, köpte hon ny telefon 2011, så den är sprillans ny jämfört med min gamla från (december) 2006. Jag gillar för all del den gamla ”härveln” men batteriet håller inte laddningen längre än högst ett par dar och ett nytt batteri gjorde ingen större skillnad så jag bestämde mig för att ta arvgodset i besittning.
Fördelen är att nästan alla mina tillbehör går att fortsätta använda, jag behöver bara en ny datakabel eftersom kontakten (självklart :-() är annorlunda på den. Jag kan för all del utnyttja Bluetooth-överföring och ‑säkerhetskopiering men det går mycket snabbare via kabel.
Bland fotona i mammas telefon hittade jag en blombukett som hon fotade den 7 oktober under sin första vistelse på Storkärrs sjukhus. Jag tror det är buketten som fru grannen ordnade – eller eventuellt den jag skickade till henne innan jag besökte henne den 11.10? Hur som helst var den tydligen uppskattad. 🙂
Jag har tagit avsked, träffat prästen och är ett dödsbo. Snömusklerna är uppvärmda och jag har tagit en promenad med Mia.
Avsked
Igår eftermiddag såg jag mammas kropp för allra sista gången. I stort sett såg hon ut som hon gjorde den 26.1 men var förstås kall och utsände givetvis ingen energi, men hon var jättefin i sitt sidennattlinne och den vinröda sidenhalsduken.
Möte med prästen
Direkt efter besöket i kapellet hade jag tid hos prästen. En sympatisk ung dam som lyssnade och ställde frågor i drygt en timme. Jag blev överraskad när jag upptäckte att tiden hade gått så fort.
Om jag var i hennes kläder nästa lördag skulle jag ändå inte veta vad jag skulle säga. Det blev många avvikningar från den röda tråden och jag fick en känsla av att jag pratade mer om mig än om mamma. Men hon löser det säkert.
Jag blev förvånad över att ceremonin bara tar ca en halv timme. Alla begravningar jag har varit på tidigare har känts som flera timmar, men det beror antagligen på att jag upplever dom som känslomässig tortyr.
Hon frågade om jag hade nån stödperson under ceremonin? Jag svarade förstås nej. Det tyckte hon att jag skulle ha och avrådde mig från att köra bil. Hm, så långt har jag inte ens tänkt, jag har nog förutsatt att jag ska klara allting ”alldeles själv” som jag är van att göra. Men om nån frivilligt erbjuder sig att vara stödperson så tackar jag ju förstås inte nej.
Dödsbo
Jag hade kontakt med mammas bank igår och blev upplyst om att bankfullmakten inte gäller längre, nu behövs en fullmakt för dödsbo. Därmed uppstod en ganska komisk situation – eftersom jag är mammas enda barn är det jag som är dödsboet.
Jag frågade därför om banken vill att jag ska skriva en fullmakt till mig själv? Nej, det ville dom inte, det räckte med att dom får mammas personbevis där det framgår att jag är hennes enda barn fick jag besked om. Så bra. 🙂
Snömuskelträning
Jag blev lite chockad när jag öppnade ytterdörren i förmiddags – snömängden var påtagligt större än jag hade förväntat mig trots att jag hörde snöplogen klockan åtta. Mia blev tydligen också förvånad och eftersom jag inte hade sopat eller skottat gick hon ingenstans utan satt bara på trappan en kort stund.
Jag skottade stigen upp till parkeringen i samband med att jag hämtade tidningen och efter lunch var jag redo att ta i tu med resten. Efter knappt tre timmar var jag klar och blev inte ens svettig. Viktminskningen (som fortsätter) kanske bidrog?
Promenad med Mia
Efter hand som jag skottade upp gångar, inspekterade Mia dom och hejade på. När jag hade skottat klart såg hon ut som om hon ville gå en promenad, så vi knallade i väg nerför backen.
Hon såg konfunderad ut när det var lika vitt överallt. Av allt att döma hade hon tänkt sig gå ner mot sjön till, men stod bara och tittade en stund. Vi fortsatte en bit till men då ville hon inte gå längre utan vände om.
Då vi kom tillbaka till inloppet eller ”flyet” stod hon och spanade igen, fast åt andra hållet. Jag trampade upp en stig åt henne på isen vid vägkanten som hon följde ett stycke men sen hoppade hon åt sidan och var tydligen på jakthumör.
Jag stod kvar och iakttog henne medan hon lyssnade och snusade. Hon gjorde ett jakthopp men lyckades inte pricka sitt byte. I stället grävde hon en ”toalettgrop” i snön och både kissade och bajsade i den. Snö har ändå vissa fördelar. 🙂
Efter toalettbestyren tyckte hon att vi kunde gå hem igen, så det blev ingen långpromenad precis. Det passade mig perfekt, jag var vrålhungrig.
Byggnadsvård med kulturhistoria.
annicaaktiv
när livet går runt i cirklar, ibland avigt men för det mesta rätt.
Livet i Thézan-les-Beziers, Languedoc, Södra Frankrike
TJYVTJOCKT
My life My show, My dog, Enjoy
Life is not about waiting for the storm to pass… It’s about Learning To Dance In The Rain.
Allmänt, mat, resor, vardagen, litteratur
– med Sissella Helgesson
utan bamse
Bättre sent än aldrig
Jag skriver om mitt liv och en del funderingar som "huvudkontoret" levererar
vardagslunk, praliner och beska droppar!
Uddmors betraktelser 