Vardagsplock

Ny huvudkategori 2.7.2014

av

Oväntat besök

Natten till fredagen blåste det rejält på Udden. I sovrummet hörde man ett olustigt klonkande när vindilen tog i som värst. Jag vaknade vid femtiden och låg och lyssnade ett tag. Sen bestämde jag att det var bäst att kontakta Egnahemsföreningens gårdskarl.

När jag steg upp meddelade Husse att teveantennen låg i rhododendronbusken. Just så, då kunde jag glömma gårdskarlen. Stången som antennen var fäst i hade gått av. Det klonkande ljudet kom sig av att skruven som höll stången på plats hade vidgat hålet allt mer då det blåste.

Jag gick genast ut på trappan för att se på eländet, men kunde bara konstatera att antennen mycket riktigt låg i busken. Bara en kort stump av stången plus signal­för­stär­ka­ren satt kvar på sin ursprungliga plats.

Husse skruvade åt antennen för ett tag sen, men konstaterade att det inte gick att skruva åt den ytterligare om man inte satte dit en packning. Nån sån hade vi inte, så saken fick bero tills vidare.

Att stången skulle gå av tyckte Husse var oväntat. Så ska metall inte bete sig tyckte han. Jag höll med om att det lät underligt, men nu hade den ju faktiskt gjort det.

Tack vare att själva antennen landade i busken skadades den inte trodde vi. Busken hade också klarat sig utan skador såg det ut som. Och till all lycka kom den ner med sån fart att den flög över elkabeln som går in till huset, annars hade vi blivit strömlösa dessutom!

Jag ringde genast till företaget som senast fixade min antenn, men sånt håller dom inte på med längre fick jag besked om. Jag blev hänvisad till Strandells el i stället.

Eftersom Husse hade deras telefonnummer, ringde han och fick prata med en kille som lovade försöka se till att montören kom före helgen. En stund senare ringde montören och sa att han var i Dalsbruk så han kunde komma ganska snart. Strålande!

Det gjorde han också. Med sig hade han en kollega och allt som behövdes för att få upp antennen igen. Han såg också till att justera riktningen och jag fick i uppdrag att kolla om det gick att se alla kanaler. Ett par av dem var pixelerade, så han finjusterade tills dom var felfria.

Visst kunde vi väl ha överlevt en helg utan teve, men Husse vill gärna se nyheterna och jag ser gärna långfilm eller en serie jag följer. Nu var helgen räddad, tack för det!

av

Hos tantpetaren

I dag hade jag tid hos ”tantpetaren”, dvs gynekologen. Här på ön finns ingen kommunal gynekolog, så man får kontakta en privat aktör. Tack vare tipset från en av damerna i hembygdsföreningens styrelse fick jag namn och kontaktuppgifter.

Bara varannan vecka tjänstgör en gynekolog från den privata aktören på ön, men det var ändå inte så värst svårt att få en tid. Av bekräftelsen jag fick via SMS framgick att det var en kvinnlig gynekolog och att hon hade ett finskt namn, så jag antog att jag skulle bli tvungen att göra mig förstådd på majoritetsspråket.

Så var det nu inte alls. Hon pratade svenska lika bra som jag, så jag kunde andas ut. Jag klarar mig gott på finska, men behärskar inte namn och uttryck som rör en gynekologisk undersökning. En del kropps­delar är det också lite si och så med.

När jag senast besökte en gynekolog minns jag inte … Någon gång i mitten på 2000-talet gissar jag. Eftersom det här var mitt första besök fick jag svara på en del frågor innan jag blev ombedd att ta av ben­kläderna.

Kommunens barnmorska tar cellprov och gör vissa undersökningar, men hon är alltså inte utbildad gynekolog (tror jag). Henne träffade jag för ca 10 år sedan, så nu var det verkligen hög tid att träffa ett proffs. Det tyckte dom på cancerkliniken också när jag var på kontrollbesök i mars.

I undersökningen ingick kontroll av papillomvirus (HPV) och cellprov. Den behagliga damen kollade också brösten och så frågade hon om jag också ville att hon skulle göra en ultra­ljuds­under­sök­ning av livmoder och äggstockar.

”Varför skulle jag inte vilja det?”, undrade jag. Hon förklarade att den kostade extra, så jag frågade förstås hur mycket. ”105 €” (ca 1.049 kronor) svarade hon. Jag tackade ja. Ganska skönt att få veta hur det står till där inne.

Jag har ju ingen aning om vad övriga åtgärder kostade, så jag får antagligen en chock när jag får fakturan på totalbeloppet men det kan jag kosta på mig vart 20e år tycker jag. 😉

Att ultraljudsundersökningen gjordes vaginalt var en nyhet, men så klart effektivare än att göra den externt. När jag väl hade värmt upp staven med den kalla gelen kändes det inte obehagligt.

Det enda hon hittade var ett myom, alltså en godartad muskeltumör, men i min ”aktningsvärda ålder” växer dom väldigt långsamt förklarade hon. Allt såg bra ut i övrigt konstaterade hon. Om proven visar något oroväckande hör hon av sig om 2-3 veckor, annars inte.

av

Inte min dag

Förmiddagen förlöpte utan incidenter, men efter vår kaffetid (12.30-13.00) började eländet. Dagens uppgift var att skriva ut inbetalningskort för vägavgiften till våra vägdelägare.

Trots att jag hade verkställt kopplingen mellan databasen och huvud­doku­men­tet ville Word på inga villkor skriva ut avierna. Visserligen var marginalerna för smala, men det brukar gå bra om man tvingar utskriften att fortsätta. Men inte i dag.

Efter några sidor hängde sig Word och försöket att skriva ut bara en del av sidorna fungerade inte heller. Till slut var jag tvungen att skriva ut sida för sida. Med tanke på att antalet sidor var 74, tog det en stund.

Etikettutskriften fungerade däremot smärtfritt. Det var bara det att etiketterna inte alls behövdes. När jag tog fram kuverten visade det sig att dom hade fönster. Det hade jag glömt. Onödigt arbete således.

Nästa steg var att skära utskrifterna till A5-format, kuvertera och frankera. Det gick också bra. Fast när jag kontrollerade kuverten med listan på fastighetsägare hade jag en dubblett. Tur att jag kollade.

Till min egen avi behövdes ju varken kuvert eller porto. Då upptäckte jag att det stod 31.10.2020 på förfallodatum! Suck. Att göra om hela jobbet vägrade jag. Hoppas folk begriper att det ska stå 2021.

Så förflöt tre timmar av min dyrbara tid. 😉 Om allt hade fungerat hade jag varit klar på mindre än halva tiden.

En timme senare var det dags att börja med middagen. Nya malörer. Hälften av potatisen kokade sönder och de stekta fiskbitarna var helt smakbefriade trots att jag hade strött över fiskkrydda (som jag trodde innehöll salt).

Resten av svampsåsen som jag värmde i mikron spillde jag delvis ut på diskbänken. Inte ens att äta lyckades helt. Jag tappade ett fiskben i grönsakerna och en potatisbit på golvet – förutom den som landade i famnen.

Tur att dagen snart är slut. Fast än hinner det förstås hända mycket. :-/

av

Fynd i skogen

I dag föreslog Husse en tur i skogen för att leta ”trattisar” (trattkantareller). Han utrustade sig med en hink och jag hängde på med kameran om halsen och utrustades med en svampkorg. Värst mycket svamp hittade jag inte, men desto fler bildobjekt. 😊

Det första var blommande lummer, en stund senare bad han mig titta på en stor svamp, som jag antog var en fårticka. Några minuter senare fick jag syn på en stor gräsulvslarv. Jag hade inte förväntat mig en sån mitt i skogen, men dom finns förstås lite här och där.

Nästa fynd var en svamp, men eftersom jag inte är nån svampkännare, nöjde jag mig med att beundra och fotografera dess vackra färg. Därefter mera lummer och så en vit sten som stack fram under kam­mossan.

Den kunde jag inte låta bli att gräva fram och placera på en stubbe intill. I närheten fanns faktiskt en hel del trattisar, men dom var än så länge för små för att plockas tyckte jag. Om ingen rubbar stenen, hittar jag dom vid ett senare tillfälle.

När vi vände tillbaka hemåt hade jag nästan fyllt botten på korgen med trattisar och passerade ett glest snår med getpors (skvattram). Innan vi nådde bebyggelsen fick jag syn på ett av mina absoluta favoritmotiv: en bit murket trä som pryddes av olika sorters lav. Oj, så fint! Naturen är den överlägset skickligaste konstnären!

Dagens sista fynd blev en nästan fyrkantig chokladfärgad sten som jag stoppade i fickan. Husse såg långt på mig när jag visade honom den. Han tycker antagligen att jag är helknäpp. 😀

av

Frivilligt uppdrag

Den 16 september godkände chefredaktören mitt förslag om att skriva en artikel om hittekatter. Några dar senare besökte jag en djurskötare i Brusaby för en intervju.

Just då fanns det två katter och två kattungar i Djurhuset. Den helsvarta honan hade antingen blivit illa behandlad eller var förvildad och hade inget förtroende för människor. Vid det här laget hade hon accep­terat djurskötaren, men andra skötare gjorde hon utfall mot.

Den andra katten var mager som en skrika, men lät sig kelas med, så troligen har den haft en ägare. De två kattungarna var i mycket dåligt skick då de lämnades in, men var nu under vård. Tyvärr gick mamman och ett syskon inte att rädda, utan måste avlivas.

Enligt Suomen eläinsuojelu, SEY (Finlands djurskydd), överges mer än 20 000 katter årligen i vårt land. Helt horribelt. Det skär i mitt hjärta när djur vanvårdas eller far illa på annat sätt. 😥

Jag kan bara önska och hoppas att de här katterna får ett nytt hem där de får god omvårdnad och behandlas med kärlek och respekt.

av

Fysiska övningar ute i det fria

I dag var det min tur att ta i tu med syrenerna vid husgaveln. Vid det här laget hade dom vuxit sig så höga att dom delvis skymde utsikten över sjön.

Anledningen är förstås att jag har slarvat med att hålla efter dom. Men nu kan dom få växa igen ett par år. Några blommor blir det inte i vår, men det finns ju gott om andra syrener som förgyller tillvaron med sina doftande blommor.

Mia övervakade arbetet. Hon la sig på behörigt avstånd och njöt av solvärmen medan jag kapade och slängde kvistar i högar.

När jag var inne på sluttampen noterade jag att hon fått tag i ett byte. Av svanstippen att döma var det en ödla så jag lät henne hållas. Men sen hörde jag henne fräsa medan hon puttade på bytet med fram­tassarna. Alltså var det ingen ödla.

Jag tog mig fram till henne och konstaterade att hon fått tag på en äsping. En liten rackare, men argsint förstås eftersom den blev trakasserad. Med tanke på den ringa storleken var den av färskt datum.

På sajten Naturhistoriska muséets sajt hittade jag info: ”Parningstiden infaller i april-maj på vinter­lokalen eller i dess närhet. Födslarna brukar vanligtvis äga rum i augusti-september. Honan föder 4-20 ungar, och de är då 12-23 centimeter långa. Hanen blir könsmogen vid 3½-4 års ålder, medan honan blir det vid 4-6 år.” Att ungarna föds först den här tiden på året hade jag ingen aning om, men nu vet jag.

Ormar är nyttiga djur, så helst vill jag att dom ska få leva, men nu var det inte riktigt läge att bära i väg med den till skogen, så jag begick ett lagbrott och handlade mot mina principer; jag tog död på orm­barnet. Hade inte jag gjort det, hade Mia gjort det i vilket fall.

När Husse kom hem var jag nästan klar med arbetet. Raskt greppade han två av mina kvisthögar och bar dom till lämpligt ställe för flisning, resten städade jag själv bort. Och nu är sikten fri igen! 😊

 

 

av

Strumpbyxdax

I går var det dags. Det gällde att göra sig fin till förestående födelsedagsfirande, den här gången ”på lokal”. För en gångs skull hade jag bestämt mig för klänning. Det händer minsann inte ofta.

Klänningen köpte jag hos min ”hovleverantör” på nätet redan för nån månad sen. Jag visste ju att Husse ville fira sin födelsedag i Labbnäs med ett (för mig) stort antal inbjudna, så jag valde den med tanke på det tillfället.

Men klänning betydde strumpbyxor … Nån dag innan inventerade jag mitt lager. Trots att jag ytterst sällan använder strumpbyxor – inte ens på vintern – har jag ett ansenligt förråd sen den tiden jag använde såna dagligen på jobbet. Vi talar början 90-tal, så dom är snart antika.

Grå, mörkblå, svarta och bruna i olika etikettförsedda påsar. Det finns också påsar märkta fin­strump­byxor, respektive festdito, samtliga svarta. Men svarta var inte att tänka på tyckte jag. Ur påsen med bruna strumpbyxor hade jag valt ut ett par som jag tyckte skulle passa bra.

Förberedelserna började fyra timmar före avfärd med dusch och hårtvätt. Eftersom det var för tidigt att ta på klänningen, tog jag bara på mig underkläder och drog på mig strumpbyxorna under morgonrocken. Det lyckades utan att jag drog sönder dom och faktiskt fick jag plats med mina fylliga former. Fast det är ju en himla tur att dom töjer! 😊

Ett par timmar senare började jag fundera ut vilka smycken som passade till klänningen. Eller rättare sagt vilka jag kände för. Ett tag var jag inne på ”klimakteriekulor” (vita pärlor) för att citera en f d kollega, men övergav tanken eftersom jag inte har nån matchande ring, bara örhängen och halsband.

Det fick bli malakit i stället. Den är ju grön och stämde väl överens med färgen på klänningen. Både en ring och halsband i malakit således. Örhän­gena blev dock inte i malakit. Jag vet faktiskt inte vilken halvädelsten dom är gjorda av? Men färgen och modellen stämde, det var huvudsaken. Armband och ring nummer två i silver passade bra till.

Så var det skorna. Jag hade tänkt ut två alternativ. Dels ett par högklackade svarta i nubuck som jag köpte på rea hos Åhléns i Östersund långt innan jag flyttade hem 2007, så dom är väl vintage vid det här laget. (Om jag minns rätt kostade dom 69 kronor, dvs ca 6,75 €.) Alternativet var ett par lågklackade skor i flätat, grönt läder.

Jag valde dom högklackade trots att jag visste att jag får lida. Ryggen ogillar högklackat numera. Sen tog jag på klänningen och ställde mig framför helfigursspegeln. Aj, aj, aj! Dess värre ”skrek” dom svarta skorna och strumpbyxorna var på tok för mörka. Kontrasten till den gröna klänningen blev för stor och framför allt för dyster.

Då gällde det att tänka om. Suck. Jag prövade dom lågklackade men det blev stilbrott även om färgen var OK. Så vad skulle jag då hitta på? Det slog mig att jag har ett par hyfsat snygga beige sommarskor med kilklack, möjligen från 80-talet? Dom kanske skulle gå? Och då kanske jag kunde skippa strumpbyxorna? Nä, det kunde jag inte tyckte Husse. Faktiskt höll jag med honom.

Då gällde det att hitta ett par bruna strumpbyxor som var lagom. Inte för mörka och inte för ljusa. Själv­klart hade jag ett par såna också. Av med dom mörka och på med en ljusare nyans. Nu var jag äntligen nöjd. Husse godkände också.

Frisyren var enklast. Jag behövde ju inte göra nåt åt håret eftersom det ännu inte har vuxit ut mer än ett par centimeter efter 12 millimeters trimningen. 👍

av

Shortsväder, syrenröjning och curlingmatte

Shortsväder
Senaste dagarna har vi haft shortsväder. Ännu sent på eftermiddagen härom dagen visade ”pessi­mist­termometern” 19 °. Inte alls illa så här års. 😊

Syrenröjning
Husse har uträttat storverk. I går kapade han dom gamla syrenerna vid husgaveln ner mot sjön och började flisa allt som gick att flisa. Fliset har han brett ut i ett dike som han tycker kan täckas igen. I dag fortsatte han och avslutade med att bära upp stammarna som ska huggas till ved.

Jobbet i sig var inte tungt tyckte han, men i gassande sol blev det synnerligen svettigt. Jag försökte påpeka att man kan dela upp arbetet på flera dar, men det klingade för döva öron.

För min del bestod arbetet i att putsa. Bland annat invid husväggen för att buskarna inte ska ligga mot sockeln och väggen, dels vid uthuset och en del andra ställen där grönskan började bli påträngande.

På Udden trivs syrenerna alldeles utmärkt och växer på ett flertal ställen på tomten. Som jag nämnt tidigare hyser jag nån slags hat-kärlek till dom. Så länge dom blommar, är täta och fina är dom helt OK, men när dom sprider sig hejvilt eller blir gamla och glesa gillar jag dom inte.

Curlingmatte
Alla som känner mig eller läser bloggen vet att jag är en riktig fjaskmatte. I söndags tyckte Husse att måttet var mer än rågat.

Vi var bjudna på middag till sommargrannen psykologen halv sex och gav oss av i god tid. Jag sa ”kommer snart” som vanligt till Mia där hon satt uppe på backkrönet.

Det fick till följd att hon började följa efter oss, men stannade nedanför backen. Så snart vi försvann utom synhåll började hon beklaga sig högljutt i diverse tonarter. Det skar i hjärtat på mig, men Husse hävdade bestämt att hon snart skulle ge upp och gå hem tillbaka.

Men si det gjorde hon inte. Efter ett par hundra meter stod jag inte ut längre. Husse sa några väl valda ord om det, men jag vände om och bar henne tills vi kom i kapp Husse som hade stannat och pratade med sommargrannens granne.

Den fortsatta färden var inte lång, men synnerligen långsam för Mias del. Till råga på allt kom det en bil som hon måste hoppa undan för. Efter det satte hon sig på vägen och beklagade sig så snart jag försvann ur synhåll.

Alltså vände jag om och hämtade henne igen. ”Kom nu, maten kallnar säger värdinnan” hörde jag Husse ropa. När vi väl kom in visade det sig att vi var en kvart försenade. Det var värdinnan förstås inte så glad för. Lyckligtvis godtog hon min ursäkt som jag SMSade dan därpå då jag tackade för senast.

Hos sommargrannen har Mia varit tidigare, så väl där gick allt bra när hon fått kolla runt lite. Efter en stund ville hon gå ut, så jag släppte ut henne.

Husse var säker på att hon skulle gå hem tillbaka men det var jag bombis på att hon inte skulle. När hon väl vet var matte är, väntar hon snällt tills det är dags att gå hem. Vilket hon också gjorde. Direkt när vi var på väg dök hon upp i köket.

”Felet” är att jag ända sen hon var liten har vant henne vid att få följa med om jag går till fots. Tar jag bilen stannar hon hemma. Så i fortsättningen gäller bil om hon råkar vara ute när vi ska i väg. Oavsett hur nära väg det är!