Ibland lyckas jag förvåna Husse. Som i går till exempel då jag sa att jag skulle baka mockarutor till morgondagens kaffegäster. ”Va?! Ska DU baka?” sa han med förvåningens finger i häpnadens mun.

Det händer verkligen inte så ofta. Senast för ett par, tre år sen då jag fick för mig att jag kunde baka en drömtårta. Den blev inte som jag hade tänkt mig, om ni förstår vad jag menar.

Men mockarutor är ju enkelt. Jag hittade ett recept på ”kärleksmums” hos kokaihop.se och beslöt att följa det. Fast 30 portioner var att ta i, så jag minskade raskt till 12.

I min ugnsplåt med kanter blev det bara en liten klick av smeten, men jag bredde ut den på bak­plåts­pappret efter bästa förmåga och hoppades att den skulle föröka sig i ugnen. Det gjorde den inte.

När jag tog ut plåten efter föreskrivna 20 minuter var ”bakverket” bränt i kanterna och väldigt tunt. Om jag i stället för långpannan hade använt min ugnsform hade det kanske gått vägen. Så det noterade jag i receptet jag hade kopierat. Nån gång ska det väl lyckas.

Jag skar bort de brända kanterna i förhoppning om att resten skulle vara mjukare. Men ack vad jag bedrog mig. På plåten låg nu något som närmast motsvarade knäckebröd med chokladsmak.

När jag kollade receptet igen upptäckte jag till min fasa att jag hade glömt mjölken! Kunde den verkligen ha så stor inverkan? I vilket fall som helst var det nu för sent att komma på det.

Så hur skulle jag få den mjuk? Om jag penslade den med vatten skulle den kanske mjukna? Alltså gjorde jag det, men märkte ingen skillnad. Det enda som hände var att ytan blev kladdig. Grrr.

Då kom jag på att jag kunde dela eländet på hälft och lägga vispgrädde emellan. Ingen (utom Husse) visste ju vad det var tänkt att bli. Det var bara det att jag redan hade förberett glasyren.

En lösning var förstås att låta glasyren ligga mellan halvorna som fyllning, hur skulle det funka? Fast utan kokosflingor i så fall. Det beslöt jag mig för.

På grund av den kladdiga ytan var det svårt att breda ut glasyren jämnt och snyggt, men jag gjorde mitt bästa. Sen svepte jag in eländet i bakplåtspappret och la paketet i en plastpåse till i morgon.

Tanken är nu att komplettera med ett lager vispgrädde ovanpå, så tror gästerna kanske att det är en tårta. Ända tills dom tar sin första tugga vill säga.

Frågan är om jag ska förse dom med gaffel och kniv eller hoppas på att en sked tar sig genom de minst sagt krispiga lagren? Oavsett vilket, kommer glasyren antagligen att välla ut på sidorna om den inte stelnar i kylan.

”Hatmumset” har förpassats till verandan där det är utomhustemperatur, så jag hoppas på det bästa. Och nu ska jag inte baka på lääänge igen! ☹