Månad: januari 2014

av

16.1 – Extra råddigt

Igår letade jag förgäves, idag har det varit en extra råddig dag.

Letat förgäves
Igår bestämde jag mig för att byta till vintergungstolsmattan. Den har moster sytt som en rya så den är varm och skön att sitta på.

Där jag senast förvarade den fanns den inte och ingen annan stans heller. Jag har alltså flyttat på den och glömt var jag har gjort av den. Högst antagligen ligger den nånstans på vinden så jag får fortsätta leta där.

FärdtjänstRåddigt
Innan jag åkte i väg till dagens besök hos mamma öppnade jag hennes post. Hon har blivit beviljad färdtjänst (ansökt 11.11.2013) och kan få ett personligt stadskort bara hon skickar in ett foto och skriver under blan­ket­ten som bifogades. I morgon får jag ringa ”beredaren” av ärendet och förklara läget.

FPA har beviljat ersättning för hennes reskostnader och betalar ut ersättningen till ett av vittnena på fullmakten som jag bifogade?!? Efter samtal till FPAs kundtjänst framgick det att ersättningen betalas ut till det konto som stod i ansökan och inget annat.

Troligen var handläggaren inte kunnig i svenska och trodde att vittnet var en taxichaufför eller den befullmäktigade. Damen i kundtjänsten (som pratade med lätt rikssvensk brytning) kunde inte heller förstå anledningen och förklarade det som ett misstag. Nåväl, huvudsaken att ersättningen hamnar på mammas konto.

Extra råddigt
När jag kom in till mamma noterade jag att hon fått toastol bredvid sängen. Bra att hon sagt till om den, men samtidigt sorgligt att se.

Hon satt och åt när jag kom, så rabarberkrämen jag hade med mig kom precis lagom. Jämfört med i förrgår var hon ändå råddigare så jag misstänkte genast att dosen värkmedicin hade ökats. Min misstanke bekräftades när jag pratade med en sköterska på vägen ut. Igår kväll hade mamma haft ont så hon hade fått en extra dos värkmedicin.

Jag förklarade varför jag frågade och då menade hon att man måste välja mellan två onda ting. Jag skyndade mig genast att tala om att det självfallet är viktigast att mamma slipper smärta, jag ville absolut inte ha nån ändring!

Mamma 2012

Mamma på Udden påsken 2012

Glädjande nog gick det bra att skoja lite med mamma idag också. Hon bad mig ta fram spegel och kam så hon fick kamma sig. ”Du ser, lite av det gamla livet återstår” kommenterade hon själv­ironiskt medan hon drog kammen genom håret.

Numera återstår bara enstaka testar längst fram på huv’et och kammen blev full av hår som vanligt så jag frågade om hon ville att jag skulle göra flätor? Hon var genast med på noterna och svarade: ”Ja, vill du göra det.”

Administratören gav mig en kopia av mammas journal från Helsingfors (enbart på finska förstås) när jag gick. Efter att ha läst den två gånger kom jag fram till att det är ett under att hon fortfarande är vid liv.

Jag var också råddigare än vanligt idag. Dels glömde jag starta motorvärmaren i god tid och dels hade jag glömt inköpslistan hemma insåg jag när jag kom till butiken i Kärra. När jag var nästan hemma kom jag på att jag hade glömt att köpa veckans TV-tidning.

Ofokuserad kallas det. Jag har ju verkligen inte mycket att hålla reda på, men mammas tillstånd ligger som en tung, våt filt över mig känns det som. All extra ­– och i många fall onödig – administration som rör hennes ärenden bidrar väl också.

Nu ska jag skriva ett mejl till överläkaren på Cancerkliniken som svar på hans brev angående mitt klagomål.

av

14.1 – Mest förgrymmad

Jag har slitit på byvägen, fått god ersättning och är förgrymmad igen.

SilverpilenSlitit på byvägen
Idag var det femte dagen i rad jag slet på byvägen. Ytterst ovanligt. Men i morgon får både jag och Silverpilen vila. Den lät förresten som om den fräste när jag startade den idag. Men en bil kan väl inte vara arg? 😀

God ersättning
Gårdagens uppdrag bestod i att köpa och installera ett program som läser minneskortet i kameran. På grund av ett missgrepp hade kameraägaren nämligen raderat alla bilder. Efter ett par timmar var 292 bilder återställda och jag kunde med gott samvete avnjuta kaffet som stod framdukat.

Med mig hem fick jag egenhändigt kryddad vassbuk som jag genast provsmakade. Den smakade ut­märkt, men kommer att bli ändå bättre om ett par dar när den har fått ligga till sig i kryddlagen. Det kallar jag fullgod ersättning för utfört arbete.

Förgrymmad igen
Idag steg adrenalinhalten igen och hornen växte ut. Administratören på bäddavdelningen frågade i förrgår om jag visste vilken avgift mamma betalade i Helsingfors? Det visste jag så klart inte, men igår kom fakturan för december så jag tog med en kopia idag.

När hon såg kopian undrade hon om inte mamma hade nått kostnadstaket än? Jag mindes att den rara socialarbetaren på Storkärrs sjukhus hade pratat om att den var nådd, men eftersom jag inte hade nån koll på avgiften hade jag inte reagerat på fakturan.

Under 2013 låg kostnadstaket på 636 €, när det var nått betalade man 15,10/dygn i stället för 32,60. På fakturakopian stod det klart och tydligt 32,60. Grrr. Administratören bad mig kolla med Helsingfors och återkomma snarast möjligt eftersom hon höll på med faktureringen.

Direkt när jag kom hem plockade jag fram alla fakturor på mammas sjukvårdskostnader under hösten och gjorde en sammanställning i Excel. Det visade sig att mamma hade nått kostnadstaket redan i slutet av oktober. Sen ringde jag numret som stod på fakturan.

Efter ett antal minuters köande kom jag fram till en hurtig ung dam (hon lät ung på rösten) som faktiskt pratade svenska! Jag ramlade nästan av stolen. Jag förklarade mitt ärende och hon var mycket förstående. Vi kom överens om att jag skulle skicka underlaget via mejl så skulle dom rätta till beloppen och kreditera. Jag var bara en av nåt hundratal(!) som väntade på korrigering talade hon om, så det kunde ta lite tid.

Min ilska beror på att det är den sjuke eller dom anhöriga som ska bevaka beloppsgränsen och agera för att få sänkt avgift. Dom som sköter debiteringen gör det inte. MEN VARFÖR DÅ?

Arg GustafEnda anledningen jag kan tänka mig är att man får in extra pengar av dom som inte känner till eller inte bryr sig om att bevaka kostnadstaket. En mycket besynnerlig affärsidé. 😦 Dessutom blir det en massa extrajobb för fak­tu­re­rings­av­del­ningen som dels ska kolla när kost­nads­taket nåddes och dels skicka kreditfakturor.

Jag frågade den unga damen var man hittar information om vad som gäller? Svaret blev givetvis ”på nätet”. Det hade jag redan försökt med men inte hittat. Sen kom hon på att förutsättningen för att hitta information är att man vet om att den finns. Det var ju just det ja. 😦

Som vanligt är det vi konsumenter och medborgare som ska bevaka och kräva våra rättigheter. Dom som vi avlönar bevakar bara att vi fullgör våra skyldigheter. Grrr igen.

Hon nämnde också att socialarbetarna på sjukhusen brukar informera patienterna. Det är förstås bra, men om man är i sånt skick att man inte orkar ta till sig informationen eller rentav är dement är det ju meningslöst?

Jag noterade att mammas sjukvårdsfakturor kom från två olika ställen så troligen har man ingen sam­körning och vet alltså därför inte när kostnadstaket är nått. Jag blev också upplyst om att ambu­lans­transporter har ett eget kostnadstak som man ska söka särskilt. Men vad i herrans namn har man då datorer till?

Om mammas kundnummer dök upp oavsett om hon åker ambulans, besöker en poliklinik eller är in­lagd på sjukhus skulle avgiften automatiskt registreras på henne. I det gemensamma faktu­re­rings­systemet kunde man lägga in en flagga som talade om att ifall beloppet är ≥636, ska avgiften sänkas till 15,10.

Lätt som en plätt tycker jag, men vet också sedan långt tillbaka att sjukvårdsadministration är nåt av det krångligaste man kan tänka sig i programvaruväg så jag hyser inga förhoppningar om för­bätt­ring. Men då kunde man väl åtminstone kosta på sig en liten folder där all väsentlig information framgår och se till att närmaste anhörig också får ett ex? Det kan väl inte vara så svårt?

Tror bestämt jag ska skriva till hälsovårdsministern om det. :-/

av

12.1 – Borsjtj och annat gott

Jag har ätit mig igenom ett besök och är ”gullegryn”. Det är vinter på Udden och julen är bortstädad med Mias hjälp.

Matigt besök
Igår hade jag lovat hjälpa min ryska bekant förnya licenserna till säkerhetsprogrammet. Det skulle upphöra gälla den 14.1 hade hon noterat. För ovanlighetens skull började vi med det besöket gällde.

Det visade sig att licenserna för båda hennes datorer gäller till slutet av april i år, så jag föreslog att vi väntar tills leverantören skickar påminnelse. Var hon hade sett 14.1 begriper jag inte?

TeDärmed tog nästa fas i besöket sin början. ”Vill du ha ärtsoppa eller borsjtj?” frågade hon när vi kom in i köket. Valet var dödsenkelt – givetvis borsjtj! Jag har ätit den tidigare hos henne och vet att den är suveränt god. Det var den nu också.

Till efterrätt serverade hon fruktsoppa, sen fick jag kaffe. Mitt försök att undkomma den nybakta ka­nel­bullen för att jag var proppmätt gick i stöpet. Åtminstone en halv skulle jag orka med tyckte hon.

Det var inte nog med det. När jag var på väg att gå, bad hon mig vänta för hon ville ge mig en ”prezient”. Jag försökte neka, men då hänvisade hon till chokladasken jag hade haft med mig. Jag skojade med henne och sa att då kunde jag ju ta tillbaka den så behövde hon inte ge mig nåt.

Hon bara skrattade och sa: ”Nej, nej, vänta här” och hämtade en ask med intressant utseende och rysk text. Hon förklarade att asken innehöll grönt, ekologiskt te som hette Kon-fu-tse.

Av bilden och hennes förklaring framgick att teet består av en rund liten boll som vecklar ut sig i vattnet och avslöjar en röd blomma. Fascinerande, sånt te har jag aldrig druckit förr. Det ska jag minsann pröva ikväll!

Min s k hjälp utgjordes alltså av ett par minuters närvaro vid respektive dator, resten av besöket – nästan tre timmar – bestod i att äta och dricka. En tacksammare, generösare och gästvänligare person får man allt leta efter!

Gullegryn
Idag var det ”mamma-dag” igen. Den här gången åt hon av den medhavda rabarberkrämen och gav den 10 + i betyg. Det var nog lite i överkant tyckte jag, men var förstås glad över att hon gillade den.

BabyHon bad mig skriva några rader till en bekant som hade skickat henne julkort till henne i år också. ”Hjalmar i Östersund” sa hon först så jag fattade inte vem hon menade och trodde att hon möjligen syftade på exet? ”Nej, i Umeå” sa hon sen. Då förstod jag vem hon tänkte på. I stället för Fritz i Umeå blev det Hjalmar i Östersund.

Om felsägningarna och tankevurporna beror på begynnande demens, värkmediciner eller nåt annat vet jag inte. Jag bara noterar att hennes hjärna ”felkopplar” allt oftare.

”Tack snälla gullegryn för att du kom” var i alla fall lätt att förstå och ta till sig. Gullegryn kallar hon mig nästan varje gång. Det känns gott att höra. 🙂

Vinter på Udden
Igår kom snön och i morse stod termometern på -6° när vi klev upp efter en ovanligt lång sovmorgon, så nu är det vinter på Udden. Snöflingorna har singlat ner så gott som hela dagen, det är ljust och vitt och isen börjar lägga sig i viken igen.

Julen bortstädad
I morgon är det ju Trettondag Knut*) så jag beslöt städa bort julen när jag kom hem efter besöket hos mamma. Mia hjälpte gärna till.

Hon assisterade förresten också då jag fyllde på spolarvätska i Silver­pilen när jag kom hem. Så fort jag öppnade motor­huven hoppade hon upp och tassade omkring på de motordelar som inte var heta, sen satte hon sig i en lämplig hörna och iakttog mina förehavanden.

Genast då jag lyfte upp julpyntlådan på köksbordet och tog av locket hoppade hon ner i lådan och satt kvar under tiden jag plockade i hop julpyntet. Hon fick roa sig med ett par garntomtar medan jag slog in julgrejerna i skyddspapper och var vänlig nog att flytta på sig när jag började packa ner prylarna utan att jag behövde sjasa i väg henne. En klok och hjälpsam kisse. 🙂

Mia i låda

*) Tack vare en observant bloggläsare vet jag att det är tjugondag Knut i morgon och inget annat. 😦

av

10.1 – Känsloladdat

Jag har blivit paff, är förgrymmad och känner mig frustrerad.

PaffPaff
Igår på förmiddagen ringde en dam och presenterade sig tydligt, men med ett helt okänt namn. Jag förberedde mig redan på att säga nej i den fasta övertygelsen att det var en försäljare eller att det gällde nån insamling.

Jag blev fullkomligt paff när damen presenterade sitt ärende. Hon hade läst min insändare i ÅU och blivit inspirerad att göra en dokumentär om mig och sjön! Först trodde jag nästan att det var nån som drev med mig, men när hon hade förklarat att hon är freelance-filmare och först måste få Yle in­tres­serad av projektet förstod jag att hon menade allvar. Frågan var alltså om jag var villig att ställa upp?

Så klart jag svarade ja på det! Jag skojade med henne och sa att jag kunde tråka henne till döds när det gäller att beskriva min relation till sjön. Det tyckte hon lät bra och efter lite småprat kom vi över­ens om att hon skulle höra av sig när hon kontaktat Yle.

Det är alltså för tidigt att be om autografer, men det vore ju lite kul att bli ”filmstjärna” på gamla dar. 😀 Å andra sidan blir jag heller inte besviken om filmen inte blir av. Jag har inga förväntningar och accepterar utfallet oavsett resultat numera.

Förgrymmad
Mamma betalar el till två bolag(!) sen ungefär ett år tillbaka… Det kommer sig av att Suomen Energiayhtiö Oy lurade på henne ett 2-årsavtal via sin telefonförsäljare då hon bad om att få ytterligare information i skriftlig form. Företaget tolkade helt sonika hennes begäran som ett medgivande och vägrade acceptera att hon inte ville ha avtalet. I så fall måste hon kunna bevisa att hon hade tackat nej. Hur gör man det om man inte bandar samtalet?

ArgSånt är svinaktigt tycker jag! Till råga på allt brydde dom sig inte om att säga upp hennes befintliga avtal så hon har betalat dubbelt. Beloppen är för all del inte så stora, men hon kunde ju ha gjort nåt roligare för dom pengarna.

Om man googlar på företagsnamnet, ser man att Konsumentverket har fått in klagomål och att det är många som känner sig lurade av deras metoder. Fast som första sökresultat ligger företagets egen sajt och information om att Kauppalehti har utnämnt dom till ett av årets fram­gångs­ri­kaste företag 2013. Undra på det när det nästan är omöjligt att tacka nej till deras erbjudanden! 😦

Mamma ville förstås vara artig och åtog sig att bekanta sig med deras information, inget mer, men det utnyttjade man hänsynslöst. Om hon hade sagt nej tack och lagt på luren hade dom kanske fattat, men så gör inte mamma (till skillnad från mig) och inte så många andra heller i hennes generation.

FrustreradFrustrerad
Igår la DNS-servern av en stund och i eftermiddags slutade  F-Secure fungera. Inloggningen på SkyDrive funkar inte heller. Avstängning och omstart har inte hjälpt.

Att F-Secure lägger av känner jag igen och minns att jag tidigare har fått hjälp för samma fel från deras support. Nu är det alltså dags igen. 😦

Det innebär att jag saknar antivirus- och internetskydd för närvarande. Dock är Windows brandvägg aktiverad så jag hoppas slippa intrång tills jag får hjälp från supporten. Förhoppningsvis hittar dom felet i filen som skapades med deras supportverktyg och som jag skickade tillsammans med fel­an­mä­lan.

av

8.1 – Engagemang

Jag har jagat en hemvårdschef, fått min insändare publicerad, besökt simstranden och mamma förstås.

Fråga till hemvårdschefen
Hemvården i distriktet som mamma tillhör i Helsingfors har fortfarande kvar nyckel till hennes lägen­het. Via den rara och hjälpsamma socialarbetaren på Storkärrs sjukhus fick jag namn och telefon­nummer till hemvårdschefen som jag har sökt och bett ringa upp.

Min idé var nämligen att hemvården kanske kunde vara så hygglig och returnera mammas hjälp­me­del till Hjälpmedelscentralen i samma veva som dom återlämnade nyckeln. Hjälpmedelscentralen har på min mejlfråga om någon kunde hämta dom den 23.1 meddelat att hjälpmedlen kan lämnas in mellan 8-17. Hjälpsammare än så är dom inte.

Idag fick jag äntligen kontakt med en dam på hemvården. Hon var mycket förstående och sa att det gick bra att göra som jag föreslog. Skönt, då var det ett problem mindre.

Insändaren publicerad
Idag var min insändare i ÅU publicerad (se inlägget den 3.1) i exakt samma ordalydelse som jag hade skrivit den. Flera personer har kommenterat och tyckt att den är välformulerad. Tack för det! Det är svårt att vara saklig när man är känslomässigt engagerad, men jag försökte mitt bästa.

Insändare

Besök i simstranden
Igår ringde en reporter från Yle Åboland på inrådan av Daphnias ordförande. Hon frågade om jag ställde upp på en intervju idag. Radion ville höra vilka skäl vår förening har för sitt klagomål över Tekniska nämndens beslut.

Vi kom överens om att träffas klockan 11 vid Folkhälsans simstrand vid Furulund eftersom de nya fastig­hets­ägarna vid stranden i Kärra inte tillåter nerfart längre. Simstranden är väl den enda strand­remsan som är allmän numera?

Intervju och fotografering var klar på 20 minuter. Reportern var föredömligt opartisk, jag kunde omöjligt avgöra om hon hade tagit egen ställning och i så fall för vad.

Undrar om hon tänker klippa bort mitt sista svar? Hon frågade vad jag kände när jag tittade ut över sjön? ”Kärlek” svarade jag utan ett ögonblicks tvekan. 🙂

Intervjun planeras sändas i morgon bitti kl 7:45 tror jag hon sa? Antar hon menade på Radio Vega. Jag erkände att jag är dålig på att lyssna på radio och frågade om jag kan lyssna på webbsajten i stället. Jodå, det kan man försäkrade hon.

Mamma o Mia

Mamma på besök påsken 2013

Besök hos mamma
Efter intervju och mathämtning fortsatte jag till Kimito för dagens besök hos mamma. Jag hade gott om tid och kunde därför svänga in till butiken och köpa hennes favoritjuice. Äppelmusten hon gillade är tyvärr slut för säsongen.

Stackars mamma, hon hade haft diarré under natten och morgonen. Fast nu kändes det bättre sa hon. Jag hjälpte henne att sätta sig upp på sängkanten när lunchen serverades och satt bredvid medan hon åt. Jag har en känsla av att hon åt upp hela portionen bara för att jag satt där. Men bra så, även om hon klagade över att hon hade ätit för mycket.

Trots att hon inte använder mobilen verkar det vara viktigt för henne att den fungerar och att hon kan hantera den. Jag lyckades äntligen hitta inställningen där man kan slå av PIN-kodsinmatningen så hon slipper den detaljen i fortsättningen.

Oavsett hur många gånger jag upprepade att den röda knappsymbolen är för av och på och den gröna för att svara på samtal blev det fel. Inte ens förklaringen vänster och höger hjälpte, så vi kom överens om att jag sätter dit klisterlappar i färg nästa gång vi ses. Den senast lagrade informationen i hennes hjärna verkar vara på väg att för­svinna.

Jag frågade om hon ville att jag skulle ta med mig rabarberkräm (som jag vet att hon gillar) med visp­grädde nästa gång? Jo, det ville hon. Och jag fick gärna lämna kvar rabarberfibrerna (som jag brukar) påpekade hon. Jag kunde ta med en vit skål som finns i skåpet ovan­för diskbänken.

Hon tänkte förstås på sin lägenhet och skakade lite på huvudet åt sitt misstag när jag sa att jag inte hade lust att åka till Helsingfors och hämta den. Det var också noga att jag tog med en dessertsked i stället för soppsked. Sen långt tillbaka vet jag att hon ogillar stora skedar så det var inget oväntat. 🙂

av

6.1 – I dödens väntrum

Rubriken är lånad från titeln på Sven Stolpes bok. Den skrevs året efter mammas födelse och känns lämplig efter dagens besök.

Besöket blev ovanligt långt, en dryg timme. Om det berodde på att våra samtalsämnen engagerade henne eller på nåt annat vet jag inte. Vi pratade mest om begravningsarrangemang och utformning av döds­an­non­ser. Det mesta har hon talat om tidigare, men hon hade också ett par nya önskemål.

FörfäderJag är oerhört tacksam över att hon är klar i huvudet, kan höra och uttrycka sig. Hennes närminne har blivit märkbart sämre, men det är fullt förståeligt då varje dag är den andra lik och hon inte längre orkar ta in nya intryck.

Hon oroar sig för hur det ska gå (för mig) att tömma lägenheten. Jag försökte övertyga henne om att det kommer att gå bra, men jag inser att hon inte kan känna nån lättnad förrän det är överstökat. Som tur är det inte så långt till dess.

Idag kändes det som en tröst att tala om för henne att det här var hennes sista jul. Doktorn hade ju redan talat om för henne att hon var döende och den tanken kände jag att hon hade förlikat sig med fullt ut för ett tag sen, men det var tydligen bara till mig han sa vilken tidsrymd det rörde sig om.

Mammas stora fasa har alltid varit att hon ska bli ”långliggare” och hon säger ofta att hon undrar hur länge hon måste vara kvar. Idag tilla hon: ”Tänk om det blir flera år?”. Därför talade jag alltså om för henne vad doktorn sagt till mig. Hon verkade lättad över beskedet.

”Hur gärna jag än vill vara här med dig, orkar jag inte längre” sa hon sen. Jag tog hennes tunna, lilla hand i min och sa att jag förstod henne så innerligt väl och att jag är övertygad om att vi ses igen. ”Hoppas det. På nåt sätt, nånstans” svarade hon med tårfyllda ögon.

————

Det är märkligt att döden kan förena två människor. Jag är ingalunda den första eller den sista som upplever det, men det är onekligen lite underligt. Först när det är för sent hittar man en relation som känns bra för båda parter.

Kanske är det för att man i dödens närvaro blir mer ödmjuk och skalar bort allt oväsentligt? Man har ingen roll att spela längre, ingen prestige eller kontrollbehov. Man bara är. Så som vi alltid borde (få) vara, men livet stöper oss tyvärr i många konstiga former innan vi är klara att bli oss själva igen.

 

av

5.1 – Människor, mat och väder

Det är dammfritt på byvägen, jag har haft besök, gjort slut på julmaten och struntar i skydd.

Dammfritt
Den 9.12.2013 dammade det senast på byvägen, sen dess har det varit dammfritt tack vare det blöta vädret. Inget ont som inte har nåt gott med sig.

Det betyder nu inte att bilen håller sig ren… Vattenpölar och grus förhindrar det nog så effektivt.

Besök
Igår tittade fru grannen in och överräckte en burk ny­produ­ce­rad aioli, min stora passion. Där fick hon flera pluspoäng igen. 🙂

För min del behövs inte ens mat som passar till. Antingen brer jag den på smörgåsen eller tar ett par teskedar direkt ur burken, så den kommer inte att bli långvarig. Heder och tack för vänligheten!

Mia spejarI eftermiddags blev jag väckt av en kvinnlig röst som frågade: ”Är det nån hemma här?”. Jag måste ha sovit nog så djupt, för jag hade varken hört ytterdörren öppnas eller att det knackade på köksdörren.

Det var Mias fel. Hon väckte mig halv fem i morse, somnade om en stund, men jagade upp mig fem över fem. Jag höll mig vaken fram till efter lunch, men beslöt sen att gå och lägga mig på nytt i och med att Mia tog siesta då.

När jag hade vaknat till kom jag på att rösten tillhörde min före detta granne och besvarade hennes fråga jakande medan jag tog på mig morgon­rocken och gick in i köket.

Hon såg inte alls förvånad ut över att se mig i morgonrock så dags på dagen. Dessutom är det visst Tretton­dags­afton kom jag just på! Det hedrar henne. 🙂

JulmatSlut på julmaten
Det sista av den delikata röka skinkan och gravlaxen gick åt för några dar sen och resten av kål­rots­lådan hade börjat mögla så den var jag tvungen att slänga. Resterna av lutfisken från nyårsdagens middag blev stuvning igår.

Såsen hade gått åt så jag gjorde ny sås och blandade i potatis, lutfisk och ärterna som var kvar. Riktigt gott blev det även om rätten kanske inte såg så aptitligt ut men min fina tomtetallrik var desto vackrare.

Inget skydd
I regel brukar jag montera mina s k snöskydd redan på senhösten, men i år beslöt jag strunta i dom för att se hur trappan då skulle te sig i vinter. Jag hinner väl ångra mig än innan vintern är slut, men än så länge har dom ju inte behövts. Höstvädret tycks fortsätta ett tag till.

PrognosFast lördagen den 11.1 ska vi tydligen få minusgrader och på måndagen den 13.1 snö enligt 10‑dygns­prog­no­sen från YR‑SMHI. Återstår att se om den håller och hur mycket av det vita vi i så fall får?

Snart är nästan vad som helst bättre än mörkret och blötan. Utom den stränga kylan i Kanada eller orkan­vindar och farligt höga vågor som aviserades utanför Brittiska öarna igår!