aioli

av

Havreflarn, aioli och marängmuffins

Igår var vi flitiga i köket. På förmiddagen bestämde Husse sig för att baka knäckiga havreflarn enligt ett recept vi båda godkände (utan vetemjöl). Det var fort gjort att röra ihop smeten och dutta ut klickarna på bakplåten.

Men om nåt kan gå fel så gör det ju det. Vi noterade inte att det stod plåtar (i pluralis) i receptet. Alltså lades alla klickar ut på en och samma plåt. Det innebar förstås att dom två främsta raderna med klickar flöt i hop till en enda kaka, övriga klarade sig.

Fast det gjorde nu inget, knivar har vi gott om och smaken var det inge’ fel på.

På eftermiddagen var det min tur. Jag hade bestämt mig för att laga aioli, nåt av det bästa jag vet! Det kan jag äta hur ofta och till nästan vad som helst – utom möjligen havreflarn.

Eftersom vi blir rätt många runt middagsbordet på julafton slog jag till med en dubbel sats på fyra äggulor. Konsistens och färg blev utmärkta, men smaken… Fy för den lede vad beskt den smakade!!

Till råga på allt är det andra gången det är fel på smaken. Husse och jag kom fram till att det måste bero på oljan.

Jag är ingen vän av olivolja och den ska man f ö undvika i aioli enligt de recept jag läst, så jag använde kallpressad rybsolja. När jag smakade på oljan var den mycket riktigt besk, så akta er för den!

Efter den beska aiolin hade jag ju fyra äggvitor kvar. Det enda man mig veterligen kan göra av dom är maräng. Husse instämde.

Det tog en evinnerlig tid innan eländet fick rätt konsistens. Husse avlöste mig under vispningen då mitt tålamod tröt. Till slut var vi nöjda.

Eftersom jag i misstag skvätte i lite mer ättika än vad som föreskrevs, fick smeten en svagt syrlig ton, vilket jag uppskattade. Maräng är som bekant äckel-päckel-söt i vanliga fall.

Så var det gräddningen. Enligt receptet räckte smeten till 40 ”kluttar”. Det lät ju hattigt, så jag ratio­nali­serade den raskt till 18 muffinsformar och sköt in plåten i ugnen.

När gräddningstiden var slut, tyckte jag ”muffinsen” kunde behöva några minuter till i och med att mängden smet var större än i receptet.

Att marängen ska stå minst en timme i eftervärme hade jag inte räknat med, det var snart dags att värma middagen som bestod av ”spagettilåda”, dvs resterna från gårdagens spagetti och köttfärs­sås.

När jag tog ut plåten med marängmuffinsen såg dom bra ut och kändes torra och lätta, så jag förut­satte att dom hade torkat tillräckligt. Jag slängde därför upp en maräng i luften för att demonstrera kon­sis­tensen.

Det var dumt. Överdelen gick i kras så en mängd bitar spreds över köksgolvet. Och det som satt kvar i formen visade sig ha en helt annan konsistens. Tänk tuggummi så förstår ni. Suck. :-/ Aldrig mer maräng!!

Önskar dig och de dina en God och Glad jul!

av

5.1 – Människor, mat och väder

Det är dammfritt på byvägen, jag har haft besök, gjort slut på julmaten och struntar i skydd.

Dammfritt
Den 9.12.2013 dammade det senast på byvägen, sen dess har det varit dammfritt tack vare det blöta vädret. Inget ont som inte har nåt gott med sig.

Det betyder nu inte att bilen håller sig ren… Vattenpölar och grus förhindrar det nog så effektivt.

Besök
Igår tittade fru grannen in och överräckte en burk ny­produ­ce­rad aioli, min stora passion. Där fick hon flera pluspoäng igen. 🙂

För min del behövs inte ens mat som passar till. Antingen brer jag den på smörgåsen eller tar ett par teskedar direkt ur burken, så den kommer inte att bli långvarig. Heder och tack för vänligheten!

Mia spejarI eftermiddags blev jag väckt av en kvinnlig röst som frågade: ”Är det nån hemma här?”. Jag måste ha sovit nog så djupt, för jag hade varken hört ytterdörren öppnas eller att det knackade på köksdörren.

Det var Mias fel. Hon väckte mig halv fem i morse, somnade om en stund, men jagade upp mig fem över fem. Jag höll mig vaken fram till efter lunch, men beslöt sen att gå och lägga mig på nytt i och med att Mia tog siesta då.

När jag hade vaknat till kom jag på att rösten tillhörde min före detta granne och besvarade hennes fråga jakande medan jag tog på mig morgon­rocken och gick in i köket.

Hon såg inte alls förvånad ut över att se mig i morgonrock så dags på dagen. Dessutom är det visst Tretton­dags­afton kom jag just på! Det hedrar henne. 🙂

JulmatSlut på julmaten
Det sista av den delikata röka skinkan och gravlaxen gick åt för några dar sen och resten av kål­rots­lådan hade börjat mögla så den var jag tvungen att slänga. Resterna av lutfisken från nyårsdagens middag blev stuvning igår.

Såsen hade gått åt så jag gjorde ny sås och blandade i potatis, lutfisk och ärterna som var kvar. Riktigt gott blev det även om rätten kanske inte såg så aptitligt ut men min fina tomtetallrik var desto vackrare.

Inget skydd
I regel brukar jag montera mina s k snöskydd redan på senhösten, men i år beslöt jag strunta i dom för att se hur trappan då skulle te sig i vinter. Jag hinner väl ångra mig än innan vintern är slut, men än så länge har dom ju inte behövts. Höstvädret tycks fortsätta ett tag till.

PrognosFast lördagen den 11.1 ska vi tydligen få minusgrader och på måndagen den 13.1 snö enligt 10‑dygns­prog­no­sen från YR‑SMHI. Återstår att se om den håller och hur mycket av det vita vi i så fall får?

Snart är nästan vad som helst bättre än mörkret och blötan. Utom den stränga kylan i Kanada eller orkan­vindar och farligt höga vågor som aviserades utanför Brittiska öarna igår!

av

24.2 – Praktiskt och smaklökskittlande

Jag har fått användning för pepparkaksburken, är inne i en vitlöksperiod och har hittat en ny passion.

Praktisk burk
Om jag hade varit smart igår, hade jag följt ”vägmästarens” exempel och sandat framför trappan… I morse såg stigen ut som en halkbana, nattens kyla hade fått snömodden att förvandlas till is.

Så förutseende var jag ändå tidigt i vintras att jag ställde fram burken med (miljövänligt) salt lite lägligt. Nu kom den väl till pass. Men jag ville gärna komplettera med sand.

Sand har jag i en säck i uthuset, men frågan var vilket kärl jag skulle ta sanden i? Plastkannan som jag använde i fjol har ”nån” flyttat på så det gällde att hitta ett alternativ.

Då kom jag på den tomma pepparkaks­burken som stod i skafferiet, den måste ju bli utmärkt! Med den och en kantstött kaffemugg som ”öskar” gick jag och hämtade sand. Kombinationen av salt och sand blev idealisk. Ingen halkrisk längre.

Vitlöksperiod
Med jämna mellanrum längtar min kropp efter vitlök. Just nu är det en sån period. Allt jag äter – utom choklad – innehåller vitlök i någon form. Tänk på det om du planerar ett besök och är känslig för ande­dräkt som stinker vitlök!

Igår gjorde jag en fisksoppa som skulle kryddas med vitlök. I receptet ingick aioli, men det var jag för lat för att fixa, det blev idag i stället. För att få riktigt sting tog jag dubbla mängden vitlök, så nu krullar sig mina nyklippta testar nästan när jag slukar en tesked. Fisksoppan blev också klart smakligare med en rejäl klick av den eldiga röran.

Mia ville gärna smaka då hon såg att jag åt nåt så jag gav henne en liten klick på fingret. Hon luktade noga först, men bestämde sig sen för att smaka. Hon slickade i sig alltihop, men såg ut som om hon hade fått en kaktus i strupen. Nästa gång misstänker jag att hon låter bli att tigga.

Ny passion
Eftersom jag är så lättpåverkad av reklam, köpte jag förstås en påse Susu efter att ha sett och hört mark­nads­föringen. Godis som smakar ”som en puss av din bästa vän” kan jag ju bara inte låta bli att testa!

Nu har jag fastnat på kroken för gott(!). Igår köpte jag min andra påse, men vågar inte öppna den för då försvinner inne­hållet på nolltid. Det kanske beror på att jag så sällan får några pussar av min bästa vän? Smaken är dock inte helt identisk, så där överdriver reklamen som vanligt, men den utgör ett fullgott surrogat tycker jag. 😀