14.1 – Mest förgrymmad


Jag har slitit på byvägen, fått god ersättning och är förgrymmad igen.

SilverpilenSlitit på byvägen
Idag var det femte dagen i rad jag slet på byvägen. Ytterst ovanligt. Men i morgon får både jag och Silverpilen vila. Den lät förresten som om den fräste när jag startade den idag. Men en bil kan väl inte vara arg? 😀

God ersättning
Gårdagens uppdrag bestod i att köpa och installera ett program som läser minneskortet i kameran. På grund av ett missgrepp hade kameraägaren nämligen raderat alla bilder. Efter ett par timmar var 292 bilder återställda och jag kunde med gott samvete avnjuta kaffet som stod framdukat.

Med mig hem fick jag egenhändigt kryddad vassbuk som jag genast provsmakade. Den smakade ut­märkt, men kommer att bli ändå bättre om ett par dar när den har fått ligga till sig i kryddlagen. Det kallar jag fullgod ersättning för utfört arbete.

Förgrymmad igen
Idag steg adrenalinhalten igen och hornen växte ut. Administratören på bäddavdelningen frågade i förrgår om jag visste vilken avgift mamma betalade i Helsingfors? Det visste jag så klart inte, men igår kom fakturan för december så jag tog med en kopia idag.

När hon såg kopian undrade hon om inte mamma hade nått kostnadstaket än? Jag mindes att den rara socialarbetaren på Storkärrs sjukhus hade pratat om att den var nådd, men eftersom jag inte hade nån koll på avgiften hade jag inte reagerat på fakturan.

Under 2013 låg kostnadstaket på 636 €, när det var nått betalade man 15,10/dygn i stället för 32,60. På fakturakopian stod det klart och tydligt 32,60. Grrr. Administratören bad mig kolla med Helsingfors och återkomma snarast möjligt eftersom hon höll på med faktureringen.

Direkt när jag kom hem plockade jag fram alla fakturor på mammas sjukvårdskostnader under hösten och gjorde en sammanställning i Excel. Det visade sig att mamma hade nått kostnadstaket redan i slutet av oktober. Sen ringde jag numret som stod på fakturan.

Efter ett antal minuters köande kom jag fram till en hurtig ung dam (hon lät ung på rösten) som faktiskt pratade svenska! Jag ramlade nästan av stolen. Jag förklarade mitt ärende och hon var mycket förstående. Vi kom överens om att jag skulle skicka underlaget via mejl så skulle dom rätta till beloppen och kreditera. Jag var bara en av nåt hundratal(!) som väntade på korrigering talade hon om, så det kunde ta lite tid.

Min ilska beror på att det är den sjuke eller dom anhöriga som ska bevaka beloppsgränsen och agera för att få sänkt avgift. Dom som sköter debiteringen gör det inte. MEN VARFÖR DÅ?

Arg GustafEnda anledningen jag kan tänka mig är att man får in extra pengar av dom som inte känner till eller inte bryr sig om att bevaka kostnadstaket. En mycket besynnerlig affärsidé. 😦 Dessutom blir det en massa extrajobb för fak­tu­re­rings­av­del­ningen som dels ska kolla när kost­nads­taket nåddes och dels skicka kreditfakturor.

Jag frågade den unga damen var man hittar information om vad som gäller? Svaret blev givetvis ”på nätet”. Det hade jag redan försökt med men inte hittat. Sen kom hon på att förutsättningen för att hitta information är att man vet om att den finns. Det var ju just det ja. 😦

Som vanligt är det vi konsumenter och medborgare som ska bevaka och kräva våra rättigheter. Dom som vi avlönar bevakar bara att vi fullgör våra skyldigheter. Grrr igen.

Hon nämnde också att socialarbetarna på sjukhusen brukar informera patienterna. Det är förstås bra, men om man är i sånt skick att man inte orkar ta till sig informationen eller rentav är dement är det ju meningslöst?

Jag noterade att mammas sjukvårdsfakturor kom från två olika ställen så troligen har man ingen sam­körning och vet alltså därför inte när kostnadstaket är nått. Jag blev också upplyst om att ambu­lans­transporter har ett eget kostnadstak som man ska söka särskilt. Men vad i herrans namn har man då datorer till?

Om mammas kundnummer dök upp oavsett om hon åker ambulans, besöker en poliklinik eller är in­lagd på sjukhus skulle avgiften automatiskt registreras på henne. I det gemensamma faktu­re­rings­systemet kunde man lägga in en flagga som talade om att ifall beloppet är ≥636, ska avgiften sänkas till 15,10.

Lätt som en plätt tycker jag, men vet också sedan långt tillbaka att sjukvårdsadministration är nåt av det krångligaste man kan tänka sig i programvaruväg så jag hyser inga förhoppningar om för­bätt­ring. Men då kunde man väl åtminstone kosta på sig en liten folder där all väsentlig information framgår och se till att närmaste anhörig också får ett ex? Det kan väl inte vara så svårt?

Tror bestämt jag ska skriva till hälsovårdsministern om det. :-/

3 tankar om “14.1 – Mest förgrymmad

  1. Förstår verkligen att hornen växer ut på dig. Det är för jäkligt att man försöker skinna gamla sjuka på pengar, är det medvetet borde det vara brottsligt! Men att ” sätta dit” ett felaktigt system är väl i det närmaste dödfött.
    Sen det här att söka information på nätet, hur många gamla klarar det? Innebär att dom alldeles säkert missar en hel del värdefull information.håller med dig om att enkla små foldrar borde vara obligatoriska som informationsmaterial i många sammanhang, då kan en äldre person i lugn och ro läsa och begrunda.

    Gilla

  2. Ja, det är nog mycket vi inte vet om dylika kostnader. Jag reagerade också på att mamma fakturerades över 1000 euro i månaden de sista åren hon var inlagd på ett demensboende. Mer än hennes pension i alla fall, så det tärde på hennes sparkapital. Undrar hur det blivit den dag när det hade blivit slut? Vi borde förstås ha tagit reda på, men ibland orkar man bara inte.

    Gilla

Kommentarer inaktiverade.