1.12 – Från ljus till släktingar

Jag har rationaliserat, idkat trädgårdsarbete, stängt in Mia, öppnat en lucka, tagit rattmuffen i bruk och har nästan kusiner.

AdventsljusRationaliserat
Jag har visserligen ett antal adventsljusstakar, men i år rationaliserade jag bort dom tack vare för­sla­get från damen i Pappersboden när jag var där senast. Igår tände jag i stället ett ljus med dagnummermärkning som gör samma verkan. På så sätt spar jag ljus dessutom. 😉

Trädgårdsarbete
Min höststädning på tomten avslutades ju för länge sen, men då erkände jag inte att jag hade fuskat. Eller egent­li­gen var det så att vissa växter ännu var gröna tack vare det milda vädret och då hade jag inte hjärta att klippa ner dom.

Igår eftermiddag blev jag inspirerad till trädgårdsarbete, möjligen tack vare att solen glimtade fram i ett par minuter. Det blev två skottkärror med en blandning av döda växter och löv, sen föll mörkret.

Att kratta löv 1a advent hör verkligen inte till vanligheterna, inte ens för min del, men på vissa ställen behövde dom tas bort tyckte jag. När jag väl fick loss dom från marken var dom lätta att hantera. -3,8 stod termo­me­tern på när jag kom in strax efter fem så jag förstår varför dom satt fast och det frasade om dom.

Mia instängd
Mia höll mig sällskap mesta delen av tiden, men när jag gick in syntes hon inte till. Jag antog att hon antin­gen hade lagt sig uppe på vinden (dörren dit stod öppen) eller gått på jakt. Men det var liksom nåt som inte stämde, hon brukar ju alltid komma springande när hon hör att jag går in?

Efter en halv timme bestämde jag mig för att kolla att jag inte stängt in henne igen. Hon var varken i boden eller i vedlidret och hade följt med ut från källaren, så det fanns bara ett ställe till: ”alustan”, dvs förrådet under huset. När jag öppnade dörren stod hon med framtassarna på tröskeln och väntade. Stackars Mia, vilken matte hon har. 😦

Lucka 1Öppnat en lucka
Idag var det då dags att ta fram Röda Korsets julkalender och öppna första luckan. Så gammal blir jag nog aldrig att jag skulle missa julkalendern – förutsatt att jag får ha minnet i någorlunda behåll. Lika roligt varje år.

Rattmuffen i bruk
Det var visserligen bara 1,9 minusgrader vid lunch­tid idag men jag beslöt ändå starta motor- och kupévärmaren eftersom jag var tvungen att åka till butiken. Såååå skönt att sätta sig i en varm bil och så gläder jag samtidigt elbolaget.

Förutom kassen och ett brev jag skulle lämna på vägen hade jag med mig rattmuffen. Hur varmt det än är i bilen är ratten kall. Jag har sett att det numera finns bilmodeller med rattvärme, men muffen gör nästan samma verkan och så drar den definitivt mindre ström.

Nästan kusiner
Visst är det fantastiskt att efter 62 år komma på att barnen till min fosterfars brorson och –dotter kunde vara mina kusiner? Fast bara nästan eftersom min fosterfar inte var min biologiska far. Då räknas det förstås inte.

Hur som helst gillar jag dom alla oavsett om vi är släkt eller inte. Förresten var brorsonens fru småkusin med min biologiska mor, så lite släkt är jag med vissa trots allt. Klart trevligt med släktingar man gillar. 🙂

29.11 – Stillsamt

Tanken är tom, jag har jobbat i onödan, ställt fram ljusstakarna och lagat mat. Mias medicinering fungerar.

Tanktömning 2Tom tank
Vid lunchtid i torsdags backade stora tankbilen in på tomten. Min beställning på tömning av av­lopps­tanken V48 verkställdes 4,27 månader sen senast. Bra snålat tycker jag. 🙂

Jag gick ut och hejade på tanktömmaren och lät dumt nog ytterdörren stå öppen när jag gick in igen. Alltså luktade det skunk i verandan en lång stund efteråt. Antingen har jag fått känsligare luktsinne eller så stank avloppsvattnet mer än vanligt?

Jobbat i onödan
Hur i all världen kan det komma sig att man tycker sig vara helt överens men ändå missförstår varand­ra kapitalt? Av allt att döma var gårdagens arbete totalt bortkastat.

Jag tillbringade i stort sett hela eftermiddagen med att snickra till LMFs webbsajt så som styrelsen och sek­re­te­ra­ren ville ha den – trodde jag. I morse hittade jag ett mejl i postlådan som började med ”…jag inser att vi ändå inte förstod varann sist vi sågs.” Just så. 😦

Antingen uttryckte jag mig extremt luddigt när jag beskrev begränsningarna i sajtverktyget i tisdags eller så har jag knäck i lurarna? Nåväl, vi lär väl reda ut missförståndet under kommande vecka hoppas jag.

AdventsstjärnaLjusstakarna på plats
Idag gick jag upp på vinden och hämtade advents­ljus­sta­karna och adventsstjärnan. Jag hade egent­ligen helt andra planer, men på grund av regnet fick det bli adventspyssel i stället.

Faktiskt är det lite roligt att ta fram dom. Då vet man att det så småningom blir ljusare tider igen och att dagarna blir längre. Förutsatt att man står ut en månad till. Vädret har verkligen inte varit muntert senaste tiden.

Lagat mat
I torsdags lät jag mig ändå lockas av den norska laxen som jag har sagt att jag ska bojkotta av flera skäl… Den såg så frestande ut där den låg i disken och prislappen var extra låg just nu.

Idag tillredde jag den enligt reservmammans recept och serverade den med broccoli och kokt potatis till. Riktigt gott var det, fisken också. Åtminstone Lerøys lax verkar av allt att döma vara ätbar trots allt.

Mias medicinering
För drygt en vecka sen blev jag desperat. Jag beslöt ta fram Prednisolon-burken som jag hämtade ut från apoteket redan i somras men beslöt att jag inte skulle använda annat än i nödfall sen jag hade läst om alla biverkningar. Nu var det nödfall.

Mias klåda minskade efter den senaste kortisonsprutan men återkom när den slutat verka och verkade tillta för varje dag. Jag led varje gång jag såg henne kasta sig över nåt ställe som hon måste slicka och bita i.

Eftersom läkemedlet sänker/förhindrar kroppens egen kortisonproduktion är det extra noga att suc­ces­sivt minska doseringen. Först 2 tabletter en gång per dag i 3-4 dagar, därefter 1 tablett en gång om dagen i 1-2 veckor (tills klådan minskar), därefter en halv per dag 1-2 veckor osv.

Vi är nu inne på tionde medicineringsdagen och resultatet är lysande. Högst en eller ett par gånger om dagen kliar det och tydligen inte lika våldsamt som tidigare. Sen är frågan vad som händer när medicineringen upphör? Men den dagen den sorgen. Just nu är det lugnt. 🙂

Mia coolar 3

Ha en trevlig Lilla jul och en skön Första advent!

23.11 – Tänk så det kan bli…

Man kan anklaga mig för mycket, men absolut inte för att drälla omkring på byn! Högst ett par by­run­dor per år brukar det bli. Och helst ska jag ha nåt ärende. Idag var en sån dag.

Dels hade jag en brevkopia som skulle läggas i väg­lags­ord­fö­ran­dens postlåda och dels en bok jag hade lovat låna ut till vår invandrare. Postlådorna ligger nästan mitt i byn bara nåt tiotal meter från varandra så jag beslöt att gå byn runt.

Vid AldasSå snart Mia såg att jag var på väg ut, skulle hon också ut, men väntade på trappan. Jag talade om att hon gott kunde stanna hemma men att hon också fick följa med om hon ville. Jag hann bara passera Silverpilen så kom hon galopperande. Som sagt, om jag inte åker bil följer hon med mig.

När vi kom fram till ”Pustis” (Siris mattes och husses hus) såg hon ut som om hon trodde att vi skulle dit – hon mindes säkert vår tur i hettan från i somras. Men då jag gick vidare följde hon efter.

Vädret var inte särskilt ut-och-gå-vänligt. Dimma och råkall luft, så vi såg ingen annan röra sig ute. Lyckligtvis kom det bara en bil så hon slapp gömma sig fler gånger.

När jag tänkte mig promenaden kom jag på att jag kunde gena över ”Kovanens” gårdsplan. Jag hade totalt glömt av att huset numera har året runt-boende ägare. Tydligen befann jag mig på 1960-talet i tankarna? Sen herr och fru Kovanen avled har huset bebotts av flera olika ägare (tant Anna och farbror Albert, deras dotter och svärson och senast ett barnbarn). Hur i all världen kunde jag tänka så fel? :-/

Vid KålgälanAlltså fortsatte vi längs byvägen. Ibland stannade Mia och undersökte, ibland sprang hon före, men hon höll sig alltid inom synhåll och som högst på några tiotals meters avstånd. Då vi närmade oss hennes första hem i byn såg hon ut att känna väl igen sig, men vek inte in till huset. Hon vet ju att Udden är hennes hem sen tre år tillbaka.

En liten bit ner på skogsstigen som börjar vid soptunnan såg hon sig nödgad att markera. Vi var uppen­barligen innanför hennes revirgräns. När vi kom ner till ”stora berget” gick hon raka spåret dit och la sig som för att tala om att nu var vi så gott som hemma.

Då jag gick vidare följde hon villigt efter ända tills vi hörde gruset rassla. Det var visst fler än vi ute på promenad trots allt. Inom kort dök nuvarande ägarna till Kovanens upp, hör och häpna. Mina gen­vägs­tankar hade tydligen nån slags effekt eller så var dom en signal om det kommande mötet?

På bergetEftersom dom har två små hundar stannade Mia i skogsbrynet medan jag hälsade på familjen. Efter en kort pratstund föreslog jag att dom skulle följa med in så dom kunde få en Daphnia-broschyr och bli medlemmar.

Av hänsyn till Mia fick jyckarna finna sig i att bli tjudrade vid varsin stolpe i bersån. Det upp­skat­tade både Mia och jag.

Väl inne frågade jag om det smakade med kaffe? Det gjorde det, så vi satte oss vid köksbordet och pratade en god stund. Tänk att vi har bott i samma by i flera år men inte blivit bekanta förrän nu! Vi har visserligen hejat på varandra när dom gått förbi på sin hundrunda och med frun har jag bytt några ord men inte desto mer. Jättetrevliga och lättpratade människor. Kul med nya ”kändisar”!

Jag kanske ska gå på byrunda lite oftare i fortsättningen? 😀

19.11 – Färsk fisk och gammal ved

Jag har designat, varit på invigning och hämtat ved. Mia är mest innekatt.

Designat
Ett av uppdragen jag åtog mig på lördagens styrelsemöte var att designa ett presentkort som våra medlemmar kan ge bort i julklapp. Den fiffiga idén snodde jag av LMF:s sekreterare.

Igår kreerade jag. Version nummer åtta tyckte jag blev OK så den skickade jag till övriga styrelsen för synpunkter. Till på söndag har ledamöterna fått på sig att uttala sig.

Invigning
På vägen till Dalsbruk och invigningen av caféet, svängde jag in hos Daphnias ordförande för att hon skulle kontrolläsa och godkänna protokollet. Tydligen har min finska förbättrats betydligt, hon hittade inga fel och godkände också innehållet.

Holmberg 2 CJag föreslog att hon skulle göra mig sällskap, vilket hon tackade ja till. På min inrådan börja­de vi med besök på Holmbergs Four C (f d Kaffemoster) för jag var vrålhungrig.

Efter en snabbtitt på omändringarna i lokalen och val av sallad fastnade min blick på några välbekanta etiketter på glashyllan bakom disken. ”Har ni SPRIT?” utbrast jag högljutt, ”då blir det taxi hem”.

Min kommentar orsakade en del leenden, också hos en av delägarna som stod vid hyllan. Hon be­kräftade att stället har A-rättigheter. ”Ett glas vin till salladen kanske?” föreslog hon. Det nappade jag självfallet på. Ordföranden också.

Salladen med rökt fisk och ett glas vitt följdes av kaffe med jultårta. Jag har prövat tjejernas pro­dukter tidigare och blev inte besviken nu heller. Utom på kaffet. Det såg ut som starkt te och hade bara en bismak av kaffe, men man kan ju inte få allt.

Sen kom knorren på besöket. Efter maten knallade jag över till fiskdisken och köpte färska sikfiléer och en bit gravad forell med mig hem. Visst är det ett suveränt koncept? Hoppas verkligen att det går bra för tjejerna!

KakelugnsvedHämtat ved
Efter att ha provianterat i ett par butiker och lämnat av ordföranden hann jag precis hämta ved innan det krävdes pannlampa. Idag behövdes tre sorter. Tändved och eldningsved till köket och så några klunsar till kakelugnen.

Jag retar mig fortfarande på den falska marknadsföringen som vedförsäljaren bedrev… Jag kan sätta hu’vet i pant på att veden var betydligt äldre än han påstod. Och att kalla halva björkar för klabbad ved är oförskämt. Om det krävs tvåhandsfattning för att orka lyfta en s k klabb, då är det enligt min uppfattning ingen klabb! Men som tur kan jag använda dom i kakelugnen, så det var ju nån mening med dom också. 🙂

Mia i korgstolenMia är mest innekatt
Härom kvällen upptäckte jag sår nertill på Mias buk och igår hittade jag två till bakom ena frambenet. Av allt att döma har hon varit i slagsmål, troligen med en artfrände.

Det förklarar de senaste dagarnas beteende. Hon har tillbringat mesta tiden inomhus och sovit mer än vanligt. Men hon ser inte ut att ha ont förutom där hon har såren.

Den förbaskade klådan har tilltagit igen och bidrar kanske till att hon vill hålla sig i stillhet? Jag kan för mitt liv inte begripa vad det är som orsakar den? Tydligen inte veterinären heller. Stackars Mia. 😦

14.11 – Överraskningar och ändrade planer

Vinterkappan innehöll en överraskning, artikeln blev insändare och loppisbordet är avbokat. Mia har blivit instängd.

VinterkappaÖverraskning i vinterkappan
Innan jag blev motståndare till pälsar köpte jag en päls­fod­rad kappa på UFF i Stockholm nån gång på 90-talet. Jag minns att jag tyckte den var rätt dyr, 600 kronor om jag minns rätt, men den verkade helt oanvänd och var varm och skön tack vare det löstagbara fodret i mullvadspäls på insidan.

Sen jag flyttade hem har jag inte använt den så den har hängt på vinden i sju år. Igår fick jag för mig att jag skulle ta ner den och eventuellt använda den vid behov. Till min förvåning satt den fast trots att jag hade hakat av den från spiken som galgen hängde på?

När jag undersökte orsaken blev jag minst sagt överraskad – det växte vildvin i den! Sen tidigare vet jag att vildvinet pinar sig in under yttertaket, men att en gren skulle leta sig in genom det lilla hålet i plastöverdraget och ner i kappan var helt oväntat. För att få loss grenen var jag tvungen att bita av den, men med mig ner följde en flera meter lång ”tarm”.

Jag tog av plastöverdraget och hängde ut den för att bättre kunna se hur jag skulle ta loss eländet som satt kvar. En av ”fångstarmarna” hade kilat in sig i pälsen så hårt att jag var tvungen att klippa bort den. Helt otroligt vilken kraft den växten har!

Från artikel till insändare
En betydligt mindre överraskning, men dock, var att ÅU igår meddelade att Daphnias artikel om sedi­ment- och vatten­under­sökningen skulle bli en insändare i dagens tidning i stället. Jag kan mycket väl förstå an­led­­ningen. Texten var ju översatt och direkt citerad ur rapporten.

Till råga på allt innehåller den ett sakfel som jag omgående måste rätta till. Men det var ju ingen över­rask­ning. Senaste tiden har det mesta jag gjort blivit fel känns det som. 😦

KalenderLoppisbordet avbokat
I samband med gårdagens klädomstuvning plockade jag i hop det som skulle säljas på loppisen. Idag avbokade jag bordet jag hade reserverat på grund av mitt dåliga minne.

Jag stannade till hos Siris matte idag för att få en uppgift jag behövde och innan vi skildes föreslog hon att jag skulle komma på middag i morgon. Men då kom jag faktiskt ihåg att morgondagen inne­håller två aktiviteter, Daphnias styrelsemöte och uppvaktning av 90-åringen, så jag undrade om det gick bra på söndag kl 16 i stället? Javisst, tyckte hon, det gick lika bra.

En liten klocka ringde lite svagt i bakhuv’et när vi avtalade dagen och tiden, men inte förrän jag kom hem lyckades den påkalla min uppmärksamhet. Söndag är ju loppisdagen! Visserligen kl 13-15 och mid­dagen var kl 16, men det skulle innebära att Mia fick vara utan matte från ca 12 till minst 18 och det går ju inte! Fyra timmar är absolut och ovillkorligen max. Alltså avbokade jag bordet och funderar nu på vad jag ska göra med allt jag plockade fram igår?

Mia instängdMia instängd
Mia höll mig givetvis sällskap igår när jag travade upp och ner mellan vinden och köket. Men sen försvann hon ur synhåll så jag antog att hon hade gått ut.

Efter ett par timmar började jag sakna henne. Det började närma sig hennes mattid och den brukar hon vara noga med. Jag gick ut och lockade på henne och räknade med att hon skulle dyka upp inom några minuter som hon oftast gör.

Men nånting sa mig att allt inte stod rätt till… Tanken föll mig in att jag kunde ha stängt in henne på vinden. Jag gick genast ut i verandan och öppnade dörren till vindstrappan. Och där stod en liten kisse snällt och väntade. Jag bad så hemskt mycket om ursäkt och fick ett svar som jag tolkade som ”åkejdådå, bara du inte gör om det”.

Stackars Mia, vilken matte hon har! Det här är säkert femte eller sjätte gången jag har stängt in henne nånstans. 😦

Mia har råkat illa ut

I förrgår kväll var det jättesynd om Mia. Hon hade så ont i ena bakbenet/låret att hon morrade så fort hon rörde sig det minsta. Jag misstänkte genast ett slagsmål, men upptäckte inget blod eller några andra tecken. Däremot hade hon sädesvätska på undersidan av svansen och i ändan. Att det var sperma framgick av lukt och konsistens.

Jag antog genast att den främmande katten som tidvis brukar visa sig på Udden hade försökt para sig med henne. Min teori gick ut på att hon hade försökt komma undan och i den vevan sträckt låret/benet. Tanken på tidelag slog mig faktiskt också, men då hade skadorna garanterat varit mer omfattande och väl syn­liga.

Jag kan tänka mig att hon också hade väldigt ont inne i kroppen. Hon rörde sig med yttersta möda och kröp in under sängen en kort stund efter att hon kommit in. Ett par timmar senare hade hon kommit fram och lagt sig på mattan vid fotändan på sängen, men jag såg att hon fortfarande mådde dåligt när jag tittade till henne.

Före läggdags brukar jag dricka en sista slurk vatten och Mia får kvällsgodis. Och faktiskt orkade hon ta sig till diskbänken för att få sitt godis men hon haltade svårt. Det väckte tydligen aptiten så hon förflyttade sig mödosamt till matskålen och åt och drack lite grann. Sen såg jag inte till henne förrän nästa morgon.

Mia tittar utDet kändes tomt att lägga sig utan att ha Mia som sällskap och lika tomt att vakna utan henne bredvid mig. Men att hoppa upp i sängen när hon knappt kunde ta sig fram var ju otänkbart och jag ville absolut inte lyfta henne för att inte förorsaka henne mer smärta.

När jag steg upp igår morse förstod jag att hon hade övernattat i vardagsrummet. Då jag kom in i köket satt hon vid tröskeln till vardagsrummet och såg piggare ut. Hon besvarade också mitt kelande med att spinna. Jag kände mig genast lite lugnare. Vi kanske inte skulle behöva åka till veterinären trots allt.

Efter en lätt frukost ville hon gå ut, men stannade på trappan i bara några minuter. Sen ville hon in tillbaka och lyckades faktiskt hoppa upp på natt­duks­bor­det  där hon satt och tittade medan jag hämtade tidningen. Från nattduksbordet var det bekvämt att ta sig till sängen där hon la sig och spann som hon brukar när jag smekte henne.

Nån timme senare ville hon gå ut igen. Jag antar hon var nödig, det hade ju gått mer än tolv timmar sen hon senast hade varit ute om man bortser från snabbturen. När hon kom in tillbaka, klarade hon av att hoppa upp i sängen och sov gott tills jag skulle i väg på mitt onsdagsuppdrag.

Hon vaknade när hon kände på sig att jag skulle åka och låg och iakttog mig en stund. Sen hoppade hon ner från sängen och satte sig framför dörren så jag frågade om hon skulle stanna ute medan jag var borta? Hon satt och funderade ett tag, men gick sen till ”godisskåpet”. För att göra det trev­li­gare att stanna inne brukar jag nämligen slänga godis på sängen innan jag går.

Två och en halv timme senare var jag tillbaka. Jag tittade in genom sovrumsfönstret för att se om hon sov, men hon hade förstås hört mig och satt och tittade på mig på andra sidan fönstret. När jag öpp­nade dörren till köket stod hon och väntade som vanligt och vi hälsade på varandra som vi brukar. Äntligen började hon vara sig lik igen.

Under resten av eftermiddagen följde hon sina vanliga rutiner och haltandet hade minskat betydligt, men på kvällen kom hon in ovanligt tidigt. Sedan vår gäst hade gått, la hon sig som vanligt i min famn medan jag tittade på tv-nyheterna. När vi la oss värmde hon sängen åt mig som hon brukar innan hon flyttade sig till sin sovplats och i morse låg hon som vanligt i mina knäveck.

Idag märks haltandet knappt längre och hon verkar lyckligtvis också i övrigt fullt återställd. Tack och lov för det! 🙂

2.11 – Svårt, lätt och tomt

Jag har kommunikationsproblem, har småstädat, tagit fram jullistor och avslutat höst­städningen. Mia trotsar regn och blåst.

KommunikationKommunikationsproblem
Det är inte tekniken som fallerar, utan den verbala och skriftliga kommunikationen med mina med­människor. Jag missuppfattar och blir missuppfattad. Det känns som om jag inte är på samma nivå som min omgivning. Det gäller tack och lov inte alla, men tillräckligt många för att kännas obekvämt. Lyckligtvis är min och Mias kommunikation ett undantag. 🙂

Såna faser har inträffat tidigare, men det är minst sagt olustigt och irriterande när dom gör det. En massa extra tid går åt att reda ut miss­för­stån­den och kräver extra dialoger innan saker och ting är utredda. Oavsett hur tydligt jag försöker uttrycka mig, uppstår oklarheter och vice versa. Suck. Hoppas det går över snart.

Småstädat
Idag fick jag en ytterst liten släng av städnoja. Den yttrade sig i rengöring av toalettskålen, damm­torkning av vattenpumpen(!) och diskning av tandglaset. Efter det upphörde den så jag klarade mig väldigt lindrigt den här gången. 😀

Jullistor
Idag tog jag fram listorna för julkort och julklappar och uppdaterade dom. Flera namn har försvunnit under året och jag bestämde helt kallt att radera dom flesta julkortsmottagarna i Sverige. Om man inte har annat än den kontakten kan det kvitta.

Med tanke på att jul­skyltningen redan har börjat på många håll och att postorderkatalogerna vimlar av julpynt känns det nästan sent, men så här tidigt ute har jag nog aldrig varit förr. Ett ålders­feno­men måhända?

Trappan 2Höststädningen avslutad
Nu är det vintertomt utomhus. Sist av allt tömde jag regntunnan vid trappan och bar in den i boden och skräp-/insektsskyddet hänger på tork i badrummet. Eftersom jag var på ”julhumör” hängde jag också upp ljusslingan ovanför trappan, mest för att slippa göra det när fingrar och elkabel är stel­frusna.

Folk måtte tro att jag har fått fnatt eller ”borde öka doseringen”, men det bjuder jag på. Som av­slut­ning på ”julljusen” står glasburken med ljusslingan på hyllan bakom köksbordet. Allt för att jaga det deprimerande mörkret på flykten. Det är bara advents­ljusstaken och tomtarna som saknas.

Mia trotsar regn och blåst
När den värsta stormen rasade höll Mia sig inne och ösregn ogillar hon, men dagens duggregn och blåst bekom henne inte. Eller så har hon börjat vänja sig vid höstvädret?

Hon började dagen med att fånga en vattensork, tuggade i sig den och var en kort stund senare i färd med att ta kål på en näbbmus som hon hade burit in i verandan, så det är tydligen andra fyrbenta individer som också trotsar vädret. Tur för henne – och för matte som på så sätt slipper drabbas av hennes överskottsenergi – men otur för jaktbytena förstås. 😥

Mia busar

15.10 – Tidpunkter och annat

Jag har jobbat halvtid, väntar frost och vet vilka finalisterna är. Mia gör inte tidig kväll.

Jobbat halvtid
Gissa om jag var sen till jobbet idag också? Men faktiskt en minut tidigare i Dragsedet-kurvan än förra veckan. Ändå började jag en timme senare. Idag jobbade jag alltså bara halvtid. Ingen hade bokat in sig kl 13-14.

BlomhavI väntan på frost
Verandan ser ut som en blomsterhandel. I natt hotar meteorologerna med frost också här nere i sydväst så jag har plockat in alla blommor som jag tror inte klarar sån kyla.

Dagstemperaturen var inte mycket att skryta med den heller, bara 4-5 grader. Men annat är ju inte att vänta så här års.

I södra Sverige är det sommarvärme läste jag på Råttan/Vädurens blogg den 11.10, men jag vill ju bo på Udden så jag får se till att klä mig varmt i stället. Och elda i kakelugnen förstås! 🙂

GuldgalanFinalisterna utsedda
Trots att det har gått mer än sju år sen jag lämnade Östersund, följer jag fortfarande Guldgalans aktiviteter. I år går den av stapeln den 13 november och enligt dagens mejlutskick är finalisterna i respektive kategori nu utsedda.

Det är också roligt att se att en av mina f d kunder (Internetmedia) står för Guldgalans webbdesign. Jätteduktiga killar. Nuförtiden kanske det också finns duktiga tjejer där.

Speciellt intresserad är jag förstås av Dataföreningens kan­di­da­ter till priset Årets IT-entreprenör. Efter så många år som aktiv i föreningen klappar hjärtat fortfarande lite extra för den och jag är nyfiken på vilka företagare man utsett i år.

Inte tidig kväll
Att Mia gör kväll redan 19.50 är ganska ovanligt. Men jag förstår henne. Det är ensamt, mörkt och kallt ute. Det passar matte utmärkt, då vet jag var jag har henne. 🙂

Bara för det ville hon ut igen tio över åtta för att hon insåg att jag ännu inte har satt mig framför TVn. Sitter jag vid datorn är jag tråkig och då ska hon ut om hon får. En bestämd kisse som vet vad hon vill och när.

Mia i gungstolen

9.10 – Nyttigt, sent och irriterande

Jag har haft nytta av en investering, varit sen till jobbet och irriterar mig återigen på ett tidsbegrepp. Mia har tagit innetoan i bruk.

BärbarNyttig investering
Många beslut fattar jag bums, men en del kräver moget övervägande. Jag har en längre tid funderat på om jag ska investera i ett mobilmodem till min bärbara dator. Senast jag var i Kimito hade be­slutet mognat så jag slog till med ett och tillhörande abonnemang.

Den viktigaste anledningen är att jag då inte blir ”handikappad” när det blir elavbrott, vilket har hänt rätt ofta senaste tiden även om det bara är under korta perioder. Om avbrotten har berott på stormvindar eller åska vet jag inte men det är synnerligen irriterande när man sitter mitt uppe i nåt som ska göras på datorn. Min UPS ger mig visserligen några minuters respit men innebär ändå att jag är tvungen att avbryta arbetet och stänga datorn.

Jag behöver också låna ut modemet då och då till kursdeltagare som inte har eget och det gör mig förstås platsoberoende. Dom här argumenten räcker gott tycker jag.

I förrgår hade jag senast nytta av modemet. Förmiddagens elavbrott varade bara ca en halv minut, men eftermiddagens  varade i nästan en halv timme. På den tiden hinner jag redan få lindriga abstinensbesvär. Den här gången slapp jag det. 🙂

Sen till jobbet
Hur kan man lyckas bli sen till jobbet när man börjar 13.00? Igår blev det minst sagt bråttom när jag upptäckte att klockan var tjugo över tolv och jag ännu inte var färdigklädd! Makalöst. Förmodligen berodde det på att Mia och jag sov längre än vanligt så jag inte hade den vanliga tidsmarginalen och därför missbedömde tiden.

Nåväl, kl 12.51 rattade jag Silverpilen i Dragsedet-kurvan och två minuter senare ställde jag mig på en parkeringsplats. Kommunens klocka visade att jag hade tre minuter till godo när jag steg in genom dörren till rummet där vi håller till så lyckligtvis var jag inte försenad men det kändes inte alls bra att vara ute i sista minuten.

TimglasIrriterande tidsbegrepp
Jag har skrivit om det tidigare, men gör det igen. Om man säger ”nästa vecka” till mig så tar jag det bokstavligt och anser det vara ett svårt etikett- och löftesbrott om man inte håller vad man lovat. Om man vet på förhand att man inte kan hålla löftet ska man inte ge det! Och om ambitionen spricker beror det i mina ögon på dålig planering, vilket kräver att man hör av sig med en förklaring. Basta!

Det förekommer givetvis akututryckningar, vilket jag har full förståelse för, men då meddelar man självklart den som väntar. Jag kan väl aldrig vara ensam om att tycka så?

Förrförra veckan lovade företaget som gjorde sedimentundersökningen att vi skulle få rapporten ”nästa vecka”. TV-killen lovade också komma ”nästa vecka”. Ingendera höll vad dom lovade. När jag stötte på om rapporten fick jag besked om att den kommer ”nästa vecka”, påminnelsen till TV-killen har inte medfört nån som helst reaktion.

Om jag hör ”nästa vecka” en gång till från en leverantör eller hantverkare kommer jag att hålla en lång och ljudlig monolog kan jag lova! Grrrr.

Innetoan i bruk
Senast Mia kissade i sin sandlåda var i våras när hon hade urinvägsbesvär, sen dess har den stått oanvänd. Men igår tyckte hon tydligen att vädret var för ruggigt att gå ut i, hon föredrog att kissa under tak. Jag förstår henne, blåsten och regnet var verkligen inte lockande.

De facto tror jag inte alls på vad jag skrev nyss… Det är att förmänskliga hennes beteende. Orsaken var helt enkelt att innetoan råkade vara närmast när hon kände sig kissnödig. Katter tar alltid när­maste vägen om det går. 🙂

Mia på piedestalen