I förrgår kväll var det jättesynd om Mia. Hon hade så ont i ena bakbenet/låret att hon morrade så fort hon rörde sig det minsta. Jag misstänkte genast ett slagsmål, men upptäckte inget blod eller några andra tecken. Däremot hade hon sädesvätska på undersidan av svansen och i ändan. Att det var sperma framgick av lukt och konsistens.

Jag antog genast att den främmande katten som tidvis brukar visa sig på Udden hade försökt para sig med henne. Min teori gick ut på att hon hade försökt komma undan och i den vevan sträckt låret/benet. Tanken på tidelag slog mig faktiskt också, men då hade skadorna garanterat varit mer omfattande och väl syn­liga.

Jag kan tänka mig att hon också hade väldigt ont inne i kroppen. Hon rörde sig med yttersta möda och kröp in under sängen en kort stund efter att hon kommit in. Ett par timmar senare hade hon kommit fram och lagt sig på mattan vid fotändan på sängen, men jag såg att hon fortfarande mådde dåligt när jag tittade till henne.

Före läggdags brukar jag dricka en sista slurk vatten och Mia får kvällsgodis. Och faktiskt orkade hon ta sig till diskbänken för att få sitt godis men hon haltade svårt. Det väckte tydligen aptiten så hon förflyttade sig mödosamt till matskålen och åt och drack lite grann. Sen såg jag inte till henne förrän nästa morgon.

Det kändes tomt att lägga sig utan att ha Mia som sällskap och lika tomt att vakna utan henne bredvid mig. Men att hoppa upp i sängen när hon knappt kunde ta sig fram var ju otänkbart och jag ville absolut inte lyfta henne för att inte förorsaka henne mer smärta.

När jag steg upp igår morse förstod jag att hon hade övernattat i vardagsrummet. Då jag kom in i köket satt hon vid tröskeln till vardagsrummet och såg piggare ut. Hon besvarade också mitt kelande med att spinna. Jag kände mig genast lite lugnare. Vi kanske inte skulle behöva åka till veterinären trots allt.

Efter en lätt frukost ville hon gå ut, men stannade på trappan i bara några minuter. Sen ville hon in tillbaka och lyckades faktiskt hoppa upp på natt­duks­bor­det  där hon satt och tittade medan jag hämtade tidningen. Från nattduksbordet var det bekvämt att ta sig till sängen där hon la sig och spann som hon brukar när jag smekte henne.

Nån timme senare ville hon gå ut igen. Jag antar hon var nödig, det hade ju gått mer än tolv timmar sen hon senast hade varit ute om man bortser från snabbturen. När hon kom in tillbaka, klarade hon av att hoppa upp i sängen och sov gott tills jag skulle i väg på mitt onsdagsuppdrag.

Hon vaknade när hon kände på sig att jag skulle åka och låg och iakttog mig en stund. Sen hoppade hon ner från sängen och satte sig framför dörren så jag frågade om hon skulle stanna ute medan jag var borta? Hon satt och funderade ett tag, men gick sen till ”godisskåpet”. För att göra det trev­li­gare att stanna inne brukar jag nämligen slänga godis på sängen innan jag går.

Två och en halv timme senare var jag tillbaka. Jag tittade in genom sovrumsfönstret för att se om hon sov, men hon hade förstås hört mig och satt och tittade på mig på andra sidan fönstret. När jag öpp­nade dörren till köket stod hon och väntade som vanligt och vi hälsade på varandra som vi brukar. Äntligen började hon vara sig lik igen.

Under resten av eftermiddagen följde hon sina vanliga rutiner och haltandet hade minskat betydligt, men på kvällen kom hon in ovanligt tidigt. Sedan vår gäst hade gått, la hon sig som vanligt i min famn medan jag tittade på tv-nyheterna. När vi la oss värmde hon sängen åt mig som hon brukar innan hon flyttade sig till sin sovplats och i morse låg hon som vanligt i mina knäveck.

Idag märks haltandet knappt längre och hon verkar lyckligtvis också i övrigt fullt återställd. Tack och lov för det! 🙂