Månad: februari 2012

av

5.2 – Också ett val

Mitt valdeltagande krävde tre timmar och tog nästan kål på mig.

Briljant idé
Idag var det valomgång två. Det bar mig emot att värma upp och borsta snön av bilen bara för den korta resan till vallokalen. En skidtur över isen vore ju mycket fiffigare – både miljövänligt och hälso­be­främ­jande.

Jag var på väg redan efter lunch, men blev uppringd av en kund som hade problem med fil­for­ma­tet på en mejlbilaga. Under tiden som jag löste problemet via dator och telefon började det dala ner stora, luddiga snöflingor. I det vädret hade jag verkligen ingen större lust att ge mig ut men när vi avslutade samtalet hade det redan slutat snöa. Jag tog det som en bekräftelse på att det var me­ningen att jag skulle i väg.

Provfärd och skidpremiär
Jag drog på mig täckbyxorna och IMS-jackan (som jag fick strax innan jag slutade 1997), sa hej då till Mia, bar ner skidorna till stranden och spände på dom. Ett kort ögonblick undrade jag över vilken som var högerskidan innan jag kom på att dom är likadana. 😀 För att ha en ”ångerknapp” beslöt jag att se hur det kändes när jag hade kommit en bit på väg.

Efter knappt 100 m stannade jag. Pulsen dånade i öronen. Jag kanske skulle ta det lite lugnare, åt­min­stone i början. Föret var optimalt och kylan hade minskat nästan 10 grader från igår så jag kunde i alla fall inte skylla på det om jag inte nådde målet.

Efter en stund hittade jag ett gammalt skidspår att följa, men plötsligt försvann det?! Ingen vak syntes dock till, så jag antog att vinden hade utplånat det.

Det blev en paus till innan jag var framme vid Östergårds. Jag hörde isen rämna med jämna mellan­rum, i övrigt var det ljuvligt tyst och stilla. Men säg den lycka som varar för evigt. Vid Långholmens norra udde hörde jag ett välbekant motorljud närma sig bakifrån. Ögonblicket senare susade tre snöskotrar förbi och lämnade efter sig ett moln av avgaser. Varför har man inte samma krav på av­gas­rening på dom som på bilar?

Oåterkalleligt beslut
När jag hade avbildat trion insåg jag att det gällde att fatta ett oåterkalleligt beslut. Jag var knappt halvvägs… Skulle jag fortsätta (orka) ända fram till kyrkstranden eller vända om? Jag beslöt fortsätta och tröstade mig med att jag alltid kunde ta en taxi hem om jag mot förmodan inte orkade skida tillbaka. 😉

När jag hade passerat Näsudden (Långnäsudden på kartan) och kom ut på stora flaket fick vinden fritt spelrum. Attans vilken grinig blåst. Tur att den kom från sidan. Lyckligtvis hade jag utrustat mig med ”allväders-skinnmössan”. Ett inköp på Gregorie-marknaden i Östersund för många herrans år sen. Övrig klädsel klarade också vinden galant.

Nu blev det dö’trist. Det kändes som om jag befann mig i en vit öken. Långt borta till vänster såg jag Ängsuddens ladugård och långt borta till höger syntes Labbnäs. Målet mitt fram verkade minst sagt avlägset, men det var bara att staka på. Nu hade jag ju avverkat två tredjedelar av sträckan.

Stadskänsla
När jag började närma mig kyrkstranden fick jag lite stadskänsla. Jag såg ett par som var ute och rastade hunden, en figur med barnvagn(?) som såg ut att ha picknick på isen – och diverse fordon förstås. Allt från skotrar och fyrhjulingar till minimopeder. Inte ens den starka vinden kunde skingra avgaserna innan dom nådde mig.

Äntligen framme
En stund senare fick jag syn på 15-bussen som passerade kyrkogården och andades ut. Nu var det inte långt kvar. Mellan trädgrenarna kunde jag skymta vallokalen.

Det var ingen annan vid ”skidparkeringen”, jag kunde välja plats helt fritt. Det kändes nästan konstigt att gå igen. Min skidstil är egentligen ett slags gångart den också, men kräver andra rörelser. Dom otränade musklerna kved lite lätt.

Jag hejade på valfunktionärerna och kunde inte låta bli att skryta lite: ”Det är inte alla som skidar från Långnäs för att rösta”. En av damerna kommenterade att nån visst hade kommit över isen, men jag avfärdade henne med ”men det var förstås med motorfordon”. Det brydde hon sig inte om att höra, utan sa att hon hade hittat mig på listan.

Jag fick mitt röstkort, gick in bakom skärmen, plitade dit mitt själsnummer, gick tillbaka och sträckte fram kortet för att få det stämplat innan jag stoppade ner det i blecklådan. Sen sa jag hej då och gick ut. Jag var den enda som röstade just då.

En sak har jag funderat på. Varför skriver man röstnumret med blyertspenna? Eller är det kanske bara i vår vallokal man gör det? Då är det ju enkelt för rösträknarna att sudda ut numret och skriva dit ett annat? Men sånt kanske bara händer i andra länder?

Lika långt hem
Utanför dörren mötte jag en bloggläsare och hennes make. Jag skyndade mig att tala om att jag minsann hade skidat till vallokalen. ”Oj då” sa hon och lät lite imponerad (tyckte jag mig höra). Sen ställde hon en fråga som fick mig att le en lång stund: ”Håller isen?” ”Ja, jag står ju här” svarade jag något överflödigt. Vi pratade ytterligare en kort stund innan jag knallade ner för backen och anträdde hemfärden.

Men nu fick jag ”motorstopp”. Det var plötsligt tji att låsa ena skidan. Jag såg mig själv ta mig hem gående på en fot och skidande med den andra. Tre gånger lossnade skidan innan jag fick till det.

Halva vägen till Näsudden blev jag ”underhållen” av två mopedister. Det kanske var bra att jag blev dis­tra­herad av dom i stället för att gräma mig över den till synes oändligt långa vägen hem.

Lustigt nog är hemvägen ändå alltid kortare har jag märkt. Vips var jag förbi Länsman och framme vid ”tant Annas”. Där tog jag en liten paus och ångrade att jag inte hade tagit med mig klementinen som jag tänkte. Jag var dödshungrig och började känna mig ganska matt.

När jag fortsatte följa mitt gamla spår konstaterade jag att jag inte hade hållit särskilt rak kurs, men mitt liv har ju inte heller varit spikrakt så det var ju logiskt. En stund senare hörde jag motorljud och kom fram till att det måste vara herr grannens fyrhjuling.

Mycket riktigt, när jag rundade ”Flottan” såg jag honom ute på isen. Han städade bort gammal vass. Jag vinkade åt honom med staven, men orkade inte svänga av åt hans håll. Jag stannade lite längre fram i stället och lät honom åka fram till mig.

”Det var strongt” sa han när han fick klart för sig vilken sträcka jag hade avlagt. Jag erkände att jag var helt slut på kuppen. Efter en kort pratstund hasade jag mig vidare till hemstranden, tog av skidorna och segade mig uppför backen. Äntligen hemma igen!

 

av

3.2 – Nymodigt

Jag har hittat en tomte, fått nyheter från Jämtland, lärt Zenbooken känna igen mig, tagit en mini­prome­nad med Mia och testat ett par (för mig) nya program.

Kvarglömd tomte
Igår när jag torkade bordet fick jag syn på en liten tomte som hade gömt sig under en blomma. Eller egentligen är han en del av ett mini-askfat.

Med tanke på den ”juliga” väderleken får han sitta kvar tills fåglarna börjar kvittra igen. Jag kanske kan skapa en nymodig trend?

Långväga nyheter
På förmiddagen idag ringde exet från Jämtland. Där hade dom för tillfället -27 grader och mycket snö. En ganska normal vinter med andra ord. Efter att ha avhandlat hälsan hos våra husdjur och nyheter om gemensamma bekanta avslutade vi sam­talet. Exet är en föredömlig telefonpratare, samtalen är alltid korta och kärnfulla.

Visuellt login
Min läckra Zenbook känner nu igen mig i nattlinne och morgonrock. Det lärde jag den idag. 😀 Den är nämligen utrustad med ”Smart Logon”, vilket innebär att den kan använda ansiktsigenkänning som login i stället för lösenord.

Det fungerade finfint också i annan klädsel – självfallet – den kollar bara ansiktet. Däremot har jag inte testat vad som händer om jag tar av mig glasögonen? Återstår att undersöka. Om det inte fungerar får jag låta kameran ta nya bilder. Lösenordet fungerar ju parallellt så jag behöver inte vara orolig för att inte kunna logga in.

Minipromenad
Efter mat, vedhämtning och annat småstök frågade jag Mia om hon ville följa med till stranden. Det ville hon gärna. Vi blev glatt överraskade av den nyröjda stigen. Dagens besökare som kom över isen hade vänligt nog röjt snön från strandstigen.

Hjulspåren på isen inbjöd till en promenad i efter­mid­dags­solen. Tack vare dom hade Mia också lätt att ta sig fram. Bäst att förtydliga att hon bara gick i det ena hjulspåret.

Vi följde spåren halvvägs till udden mittemot, sen blev det kallt. En lätt bris över sjön ökade köld­fak­torn och jag var inte klädd för nån längre ute­vistelse. Mia började också oroligt se sig om mot hem­stranden så vi vände om och gick tillbaka in i stugvärmen. Total sträcka ca 150 m. Det gäller att inte förta sig. 😉

Insync
I nån av datortidningarna som jag läser på nätet beskrevs Insync som ”Dropbox för Google”, så det ville jag testa. Insync synkar alla filer i Google Dokument med andra enheter som delar filerna.

Säkert en bra funktion för den som behöver den, men jag insåg snabbt att Dropbox ändå är att före­dra för min del. Oavsett vilken dator jag använder, kan jag alltid komma åt mina filer från Dropbox så länge jag har en fungerande internetanslutning. Insync fungerar ”åt andra hållet”, dvs all huvudsaklig lagring sker i Google Dokument och synk­ningen sker med de enheter jag specificerar.

Try&Decide
I Acronis Home Image-paketet ingår en programsnutt som heter Try&Decide. Perfekt om man vill provköra ett program innan man bestämmer sig för att installera det per­ma­nent eller om man vill surfa på suspekta webbsidor.

Jag testade funktionen i samband med en programvara för interaktiv utbildning som jag var osäker på om jag ville ha kvar. När jag hade bestämt mig valde jag ”Discard changes”, gjorde en omstart och vips var datorn i samma skick som innan installationen. Fiffigt.


av

2.2 – Slutet gott

Årets första kurs är avslutad och det sprakar i både spis och kamin. Mia äter broccoli och har varit ovanligt billig.

Kursavslut
Idag var sista kurstillfället för Ordning och reda i datorn. Deltagarna var lika engagerade och moti­ve­rade som vanligt, men konstaterade att det krävs en hel del praktisk träning innan bitarna faller på plats.

Jag instämmer till fullo. Det tar ett tag innan man orienterar sig på lagringsenheterna och har fått kläm på hur man flyttar och kopierar filer.

I samband med kaffepausen – en av deltagarna hade med sig ”picknick-korg” idag också och en annan hade bakat chokladrutor – fick jag en härlig tulpanbukett och tackkort. Jag försökte påpeka att jag har betalt för att undervisa, men deltagarna tyckte jag skulle ha blommor ändå. Jättegulligt av dom. 🙂

Kallare
För en stund sen visade termometern -21°. En ökning med fyra minusgrader sen jag kom hem från kursen. Stackars Silverpilen fick stå och huttra på parkeringen i nästan tre timmar. Men den startade snällt utan knot.

Värre var det när jag skulle i väg, trots att motor- och kupévärmaren hade stått på. Antagligen var jag för snål med tiden, motorn var lika trögstartad som om motorvärmaren inte hade varit i gång alls kändes det som. Med lite lirkande och några kärleksfulla ord startade den vid andra försöket.

För att avlasta el-elementen tände jag upp både i köksspisen och kaminen i sovrummet när jag kom hem. Frysa inom­hus tänker jag då inte!

Hittills har jag klarat mig bra utan att använda elfilten. Dels har det inte varit så kallt och dels är jag totalt ”flanelliserad”. Flanellakan och ‑nattlinne är inte speciellt sexigt, men ack så varmt och skönt!

Grönsakskisse
Mia har för vana att dela mina måltider. Jag har förstås uppmuntrat henne till det. Frukost vid datorn och övriga måltider vid diskbänken för det mesta. Hon får smakbitar av pålägget och det som jag tror hon gillar på min tallrik. Idag testade jag med kokt broccoli. Jodå, det gick också ner.

Jag tror för all del inte att hon skulle äta det om hon fick det i matskålen, men hon tror tydligen att det som matte äter är gott. Utom thai-maten, den får jag ha i fred.

Billig kisse
Jag hann bara sätta blommorna i vas och ställa den på bordet så var Mia uppe och tuggade på deko­ra­tions­bladen. Jag bannade henne förstås, men hon hade av allt att döma bestämt sig för att testa mig. Till slut hoppade hon ner och gick ut en sväng.

När hon kom in tillbaka hade jag tagit fram julklappsduken jag fick av fru grannen och ställt vasen på den med en ljusstake på var sida. Dom lila tulpanerna matchade min lila vas, som i sin tur över­ens­stämde med färgen på duken kom jag på.

Medan jag fyllde på ved i kaminen inne i sovrummet hörde jag ett klingande ljud som jag omgående asso­cierade till mässingsljusstakarna. Hon var alltså uppe på bordet igen. Jag gick direkt in i köket för att se vad hon höll på med.

Det var redan färdigt. Blomvasen låg omkullstjälpt på bordduken och vattnet rann omkring och ner på golvet. Mia stod kvar på bordet och såg ut som ett frågetecken. Då blev matte ”sint” som dom säger i Jämtland. ”Förb…e kattskrälle” vrålade jag, tog tag i nackskinnet och släppte, eller snarare slängde, ner henne på golvet.

Då fattade hon att det var allvar. Hon gick låg i ryggen in och gömde sig i vardagsrummet. Ett par minuter senare ville hon gå ut. Min negativa energi fick henne antagligen att vilja fly längre bort.

När hon kom in en stund senare var vi förstås vänner igen. Varken hon eller jag är långsint. Bord och golv är avtorkade, blomvasen står på bordet igen och duken hänger på tork i badrummet. För­hopp­nings­vis associerar hon blomvaser med obehag i fortsättningen.

 

av

1.2 – Göjemånad*)

Jag är befriad från TV-tittande ett tag, månaden har inletts med sibirisk kyla och Fortum håller sitt löfte.

Ingen TV
Idag ringde jag TV-servicekillen. Nästa vecka tjänstgör han på ön, så jag får vänta till dess. Suck. Men det är förstås ett i-landsproblem.

Det kan gå flera dagar utan att jag tittar på annat än nyheterna, så det ska säkert gå bra. En hel del TV-program visas ju också på webben.

På den här ön verkar det finnas marknad för fler i TV-servicebranschen. En av mina före detta elever ska bland annat hålla på med sånt, men han har ännu inte skaffat det mätinstrument som behövs i det här fallet talade han om när jag ringde honom i förmiddags. Här hittar du info om hans företag.

Sibirisk kyla
Enligt kvällsnyheterna (som jag såg i datorn) är vinterns lägsta temperatur hittills uppmätt till -38,7 grader! Jisses. Tur man inte bor i östra Finland. Det räcker gott med tjogtalet minusgrader som utlovats i våra trakter.

Ett tag övervägde jag att slå av luftvärmepumpen och stänga till vardagsrummet eftersom jag inte ska vistas där så länge TVn inte funkar. Sen kom jag fram till att det antagligen går åt lika mycket energi att värma upp rummet igen som om jag har värmen i gång kontinuerligt.

Ersättning för elavbrott
Igår fick jag brev från Fortum där det meddelades att jag ersätts med 25 % av den årliga nät­tjänst­av­giften för elavbrottet strax efter jul. Det är standardersättningen för avbrott som räcker 24-72 timmar och innebär i pengar ca 159 €.

Jag är fullt nöjd med min ersättning. Tack vare vedspis, dass och närheten till öppet vatten gick det ju ingen större nöd på oss. Innehållet i frysen klarade sig också tack och lov, annars hade ersättningen förstås varit i snålaste laget.

Dom som var utan el i fem dygn eller mer får hela avgiften återbetald. Helt rätt tycker jag. En vecka utan el kan få katastrofala följder.

 

*) snömånad enligt Wikipedia

 

av

31.1 – I stället för

Jag har tagit en tur på isen, tvingat ut Mia, är besviken på kameran och fick inte se NCIS.

Ispromenad
Idag var det alldeles strålande vinterväder! I stället för att jobba drog jag på mig varma kläder, hängde kameran runt nacken och gick en promenad på isen. Mia föredrog att stanna inne.

Jag började med att gå runt viken och njöt av solen som faktiskt redan värmer, sen satte jag kurs mot Hästholmen. Snötäcket var inte alls så djupt som jag hade befarat, det gick utmärkt att ta sig fram. Dom enda ljud som hördes var snön som knarrade under fötterna och sprickorna som slog upp i isen.

Tystnaden och friden avbröts tvärt strax innan jag nådde Hästholmen. Rektorn ringde och hade några frågor med anledning av kursen i Outlook nästa vecka. Efter det var det tyst en stund igen tills jag hörde det förhatliga ljudet av en snöskoter.

Bara för att fresta på mitt tålamod åkte samma skoter tre vändor från Östergårds strand till Lång­holmsudden medan jag hittade bildmotiv i närheten. Tydligen nån som övningskörde eller testade skotern.

På tillbakavägen sneddade jag över ”Flottan” och kunde se Udden från en annorlunda vinkel. Det här huset måtte vara ett av dom mest fotograferade i världshistorien. Motivet är alltid lika kärt. 😀

Snabbtur
Drygt en timme senare var jag tillbaka och hejade på Mia genom sovrumsfönstret. Jag tyckte hon gott kunde få lite frisk luft hon också, så jag gick in och lockade med henne ut.

För att underlätta för henne, trampade jag upp stigen till avloppstanken. Jordhögen som täcker den ger bra utsikt över västra delen av reviret. Hon följde gärna med och parkerade sig på tanklocket medan hon spejade och lyssnade efter intressanta ljud.

Efter en stund gjorde hon ett halvhjärtat försök att lokalisera nåt under snön så jag lämnade henne där och gick mot trappan. Innan jag hade hunnit fram var hon redan i kapp och sprang i full fart in i verandan. Så roligt var det att vistas ute.

Besvikelse
Idag fick jag för mig att ställa in kameran på landskapsmotiv och snö. Det borde jag aldrig ha gjort. Alla bilder blev på tok för ljusa och ”platta”, dvs mellantonerna försvann, all snö blev antingen kritvit eller blå. Grrr.

Ingen TV
Kvällens TV-tittande blev inställt. När det var dags för NCIS fick jag bara ett fel­med­de­lande. Tydligen har jag tappat signalen från antennen – trots signal­för­stärkaren. Jag kollade att digiboxen och antenn­dosan var OK, tog loss alla kontakter och anslöt dom igen men felet kvarstod. ”Är det inte det ena, så är det andra” brukade moster säga. Suck.

Felet kan förstås bero på ett fel i själva antennen eller på atmosfäriska störningar, men det värsta utbrottet från solen nådde jorden redan för en vecka sen, så det borde inte inverka längre tycker jag? Nåväl, det problemet får jag ta i tu med i morgon. I stället för TV blev ju det här inlägget skrivet. 🙂