26.2 – Dagen efter kvällen före

Jag ska sluta åka skidor nattetid och har haft en stillsam dag.

Nattlig skidtur
Igår eftermiddag var jag bjuden på middag hos grannen på udden mittemot. Det var minsann ingen enkel tillställning!

Närmaste vägen var över isen så jag spände på mig skidorna i förhoppning om att jag skulle slippa trampa ner i den vattensjuka snön. Min förhoppning besannades, jag avverkade den korta sträckan utan incidenter.

Efter välkomstskålen satte vi oss till bords. Förrätten bestod av två sorters fiskrom med tillbehör och rostat bröd. Mums. Efter det följde mera mums. Fiskbiffar, stekta abborrfiléer, potatis och två sorters kalla röror, allt egenhändigt tillrett av värdinnan.

Smakupplevelsen förhöjdes ytter­ligare av vetskapen att fisken garanterat inte hade åkt fram och tillbaka över jordklotet. Goda vänner till värdparet hade fångat den i vårt lokala hav.

Den digra måltiden avslutades med kaffe och en maffig chokladkaka som hade ett ”lock” av blåbärs­kvarg.

Samvaron fortsatte och timmarna rann undan tills jag chockad upptäckte att klockan var över två! Stackars värdpar… Vilken mardrömsgäst som aldrig fattade att det var dags att gå hem. Och stackars Mia som fick vara ensam så länge.

Jag begriper inte riktigt hur det kommer sig att min vistelse alltid blir så långvarig just hos dom? En del­orsak är förstås ”pratvattnet”. Jag som kan prata ihjäl vem som helst utan. 😀

Värdinnan följde mig till ”skidparkeringen”. Och tur var det, annars hade jag förmodligen aldrig tagit mig upp ur den djupa snön jag vinglade ner i eller fått på mig skidorna. Det tog sin runda tid trots lyktan hon hade med sig.

Väl ute på isen gick det bra. Den sena timmen till trots syntes ljus i alla fönster hos grannen så jag höll kurs babord om ljuset och tog sikte på stora alen i hemhamnen.

Att få av sig skidorna var lika komplicerat som att få på dom. Nån ficklampa hade jag ju inte tagit med mig korkat nog. Tänk att jag aldrig lär mig? Jag var nästan beredd att ta mig uppför backen med skidorna på, men insåg lyckligtvis att det skulle sluta med katastrof.

Så småningom hade jag krånglat av mig båda skidorna och uppför backen. Stigen verkade helt klart smalare än när jag gav mig av, men det kanske berodde på mörkret? 😉

Så snart jag var inne i köket ringde jag värdinnan som utlovat för att försäkra henne om att jag var hemma och välbehållen. Mia lät inte alls arg på rösten, men höll en längre utläggning än vanligt. Jag förstår henne. Så här länge brukar jag aldrig vara borta.

Stillsam dag
Dagens program var stillsamt. Lite snöskottning, en del fotografering och en kort promenad i det strålande sol­skenet innan dagens besökare anlände. Filosofen hade tackat ja till ”afternoon-tea”.

Som vanligt visste jag inget nytt, så han fick stå för nyhetsrapporteringen. Den var avklarad på ett par timmar, sen tackade han för sig och åkte.

Efter det la jag mig på sängen och läste ”Fysikens tao” tills jag somnade. Mia gjorde mig sällskap. När jag vaknade såg jag stjärnorna tindra på kvällshimlen och kände mig tillräckligt stärkt av vilan för att skriva det här inlägget. 🙂