23.2 – Nöjen och arbete

Igår var jag bjuden på middag och löste ett problem som jag inte visste att jag kunde. Idag har jag haft underhållning under arbetet och lurat Mia att gå i djup snö.

Middag
Vid två-tiden igår eftermiddag sadlade jag Silverpilen och åkte söderut. Jag var bjuden på middag klockan tre, men behövde handla en del först.

Några minuter före utsatt tid öppnade jag dörren och andades in matdofterna. En kort stund senare fick jag kasta jag mig över ugnsstekt fisk och diverse grönsaksrätter. Det smakade utmärkt som alltid. Jag är onekligen privilegierad som har så många duktiga kockar i vänkretsen. 🙂

Problemlösning
Efter mat, dessert och kaffe tog arbetet vid. Middags­värden hade en lista med punkter som han ville ha förklarade när det gällde handhavandet av datorn.

Alla punkter klarades av, men ett delikat problem återstod. När man ville bifoga en bild saknades bild­mappen i dialogrutan som öppnades. Efter att ha återställt standardmapparna och startat om datorn trodde jag mig ha löst problemet, men så enkelt var det inte. Genvägen till Mina bilder fanns kvar på Start-menyn och fungerade som den skulle, men mappen visades fortfarande inte då man gick till Mina dokument. Synnerligen skumt.

I stundens ingivelse drog jag Mina bilder från Startmenyn till Mina dokument och voilà, nu syntes bildmappen igen som den skulle. Jag citerar katten Gustaf: ”Det är otroligt vad man klarar av när man inte vet att man inte kan.

Underhållning under arbetet
När jag hämtade tidningen i morse suckade jag när jag såg snö­mäng­den framför dörrarna till ut­huset. Snön hade rasat från taket där också. Jag som nyligen hade skottat så fint.

Stärkt av en rågbit med ost tog jag i tu med högen. Jag övervägde först att sanda backen men kom fram till att ”vägmästaren” nog skulle dyka upp snart, vilket han också gjorde. När han fick syn på mig stannade han traktorn, öppnade dörren och sa att jag såg ut som en kom­mu­nal­ar­be­tare. Jag förstod vad han menade – en arbetsklädd person som står och hänger på spaden. Han tackade nej till kaffe så efter en kort pratstund fortsatte vi arbetet på var sitt håll.

Ett halvt ton snö senare hörde jag nån heja bakom mig. En dam från byn gjorde ”byåttan” och stan­nade till. Skönt att få vila ryggen en stund igen. Sen försvann resten av högen fort och utan avbrott.

I djup snö
Min fyrbenta sambo ogillade dagens blötsnö. Hon steg försiktigt på det kalla, blöta underlaget och skakade baktassarna med jämna mellanrum. En riktig fjantfröken. Trots att hon var sällskapssjuk ville hon till slut stanna inne fast jag var ute.

Innan jag gick in för dagen bestämde jag mig för att gå ner till stranden och lockade henne med mig. Det gick bra ända tills vi hade avverkat en tredjedel av sträckan. Hon ville gå före mig men jamade olyckligt när hon sjönk ner i snön.

Så vad gör fjantmatte då? Jo, hon bär kattskrället förstås. Det passade lilla damen utmärkt. Hon hade perfekt utsikt och slapp bli våt om tassarna.

I stranden fanns gamla spår sen mitt skidletande så där tyckte hon att det gick bra att ta sig fram. För att testa stövlarna och vattenmängden på isen gick jag ut en bit. Hon ville gärna följa med, men hörde av mitt klafsande att det om möjligt var ännu obehagligare än djupsnön, så hon svängde av mot bryggan i stället. Jag gav också upp och vände om efter några steg.

För att roa henne grävde jag bort snön så hon kunde ta sig in under båten för att undersöka. Det var inte värst intressant så vi gick tillbaka upp till huset efter en stund. Den här gången höll hon sig bakom mig och följde mina upptrampade spår. Smart kisse.