31.3 – Amatör bland proffs

Jag har frotterat mig med proffs, är nöjd med utvärderingen och har gästat öns nyaste café.

Möte med proffsen
Fotodagen i Villa Lande började klockan 12, men jag beslöt redan igår kväll att skippa inledningen och första presentationen, så jag gav mig av strax före halv två. Klockan två lämnade proffsen nämligen sina omdömen om inlämnade bilder.

Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men inte var det då en så familjär tillställning som den här. Publiken bestod av högst ett tjugotal personer. Jag tyckte nästan synd om dom som höll presen­ta­tio­nerna.

Bildutvärdering
Jag hade skickat in tre bilder som jag tyckte kunde vara intressanta att få feedback på. Tyvärr hade jag valt fel bild för första motivet, men det kunde inte hjälpas. Tre herrar fick sina omdömen först, mina bilder var sist.

Utvärderingen fokuserade på dynamik och komposition, inte så mycket kamerateknik. Det framgick också att proffsen hade förväntat sig ett bildtema, men den uppfattningen hade varken jag eller dom jag pratade med fått.

Omdömena om mina bilder var inte helt oväntade. Första bilden (den felvalda) fick beröm för ljuset och stämningen, men det saknades blickfång och ytan till vänster var för dominerande. Jag kan bara instämma.

Motivet i bild två uppskattades, men bakgrunden var för dominerande och fokus borde hellre ha lagts på en detalj alternativt visat mer av miljön. Den sista bilden vann däremot gillande – allt var bra i den. Extra beröm fick den för foto­vinkeln. Eftersom det är en av mina favoritbilder blev jag förstås glad över att proffsen också upp­skattar den. 🙂

Premiärbesök
Efter bildutvärderingen delade Pekka Turunen med sig av sina bilder på människor i vardagsmiljöer, sen var det kaffepaus. Mitt första besök i Lalla Vinde. Kaféet i sig har jag förstås besökt tidigare, men inte efter att nuvarande ägare tog över.

Det blev en positiv upplevelse. Jag gillade den nya möbleringen, kaffet smakade kaffe och frukt­ka­kan var jättegod. Dit går jag gärna igen!

Av hänsyn till Mia, passade jag på att smita innan programmet fortsatte. I annat fall hade jag gärnat stannat kvar för att ta del av Kristoffer Albrechts och Ritva Kovalainens bildpresentationer.

30.3 – Ros och ris

Jag rosar en film, har beträtt osäker mark, skäms, risar en formulering och ska vara kulturell för ovanlighetens skull.

Bildkälla: adlibris.com

Gripande film
Igår kväll valde jag att se filmen om Stuart Shorters liv, originaltitel ”Stuart: A Life Backwords”. Filmen är baserad på boken som Stuarts vän, Alexander Masters, skrev om honom.

Filmen är en nyttig lektion i icke-fördömande och bevisar att vi alltid blir lurade av förutfattade meningar. Det är också en film om vänskap, tolerans och ömsesidig respekt. En klart sevärd film om man är intresserad av människoöden.

På osäker mark
Idag tog jag mig ner till videsnåren nere vid sjön. Jag visste att det fanns ”videkissor” som jag i bästa fall kunde komma åt utan att riskera livet, men nog blöta kläder. Isen har släppt i stränderna och pressar upp vatten på land så det var lurigt att ta sig fram till dom hägrande kvistarna.

Mia tyckte företaget var synnerligen intressant och visade mig hur man tar sig fram utan att bli blöt om tassarna. Hon klev på dom lutande grenarna strax ovanför vattenpölarna. Dom vajade betänkligt under hennes tyngd så jag förklarade att jag föredrog min egen metod.

Området är sankt också andra årstider så jag vågade inte lita på att grästuvorna skulle hålla att stiga på, men jag lyckades komma åt några kvistar innan jag krånglade mig tillbaka på säker mark. Nu pryder dom verandan och signalerar att det snart är påsk.

Skämmigt
På väg mot dom eftertraktade kvistarna föll min blick på gamla synder. En tom sprayburk som en gång innehöll deodorant låg och guppade i en vattenpöl… Den enda som har använt sån deodorant på Udden är jag. :-/

Om det är jag som har slängt burken vet jag inte, men jag kände mig hur som helst träffad. Den fick följa med in och blev förpassad till kärlet för metallavfall.

Roande formulering
I nån av e-tidningarna jag läser hittade jag en roande formulering: ”Men SvD avslöjar att det var en tidigare högt uppsatt chef som i onsdags arresterades för insiderbrott i sitt hem.” Vad säger lagstiftningen om insiderbrott i hemmet kan man undra? Och vilken straffsats tillämpas för dylika brott? 😀

Kulturell aktivitet
I morgon ska jag som omväxling vara kulturell i ett par timmar. Vår Kultur har i år fotografering och fotokonst som tema och den här helgen pågår åboländska fotodagar.

Morgondagens programpunkter är förlagda till Villa Lande som jag har tänkt bevista, mest för att höra proffsens åsikter om de tre bilder jag har skickat in för bedömning, men också för att ta del av ett par programpunkter i övrigt.

29.3 – Sommarlov!

Jag har börjat sommarlovet, hissat vimpeln på nytt och agerat ”datorcoach”.

Tidigt sommarlov
I går kväll höll jag sista kurstillfället för den här terminen. Om chefen/rektorn inte hittar på några nya hyss, innebär det att sommarlovet har börjat. 🙂 I regel brukar mina kurser pågå till slutet av april, men den här gången hade jag/vi tydligen planerat annorlunda.

Det var nog fiffigt med tanke på att ”vårbruket” börjar snart och innan dess ska tomten röjas från alla vinterspår. På tal om det… I fall du har ett par kilo sättpotatis (helst Siikli) till salu så är jag intresserad!

Repris på hissad vimpel
Igår morse när jag gick ut för att hämta tidningen suckade jag tungt när jag fick syn på vimpeln som hängde på buskarna. En av mina knutar hade släppt och i och med det hade både vimpel och flagg­lina kasat ner.

Att ta ner flaggstången utan hjälp kändes oöverkomligt så jag räddade vimpeln och hoppades på att nån snäll människa skulle dyka upp vid tillfälle. Vid lunchtid idag kom en sån rar person på besök. 🙂

Trollkarlen behövde assistans med datorhanteringen, så vi bytte tjänster. Han påpekade att jag knappast hade haft kraft nog att få upp muttrarna till flagg­stångs­fästet så det var tur att jag inte ens försökte. Lätt och elegant tog han ner och reste stången på egen hand.

Efter att ha iakttagit mina valhänta försök att få till hållbara knutar runt vimpelfästet, tog han över jobbet och knöt med van sjömanshand ett par knopar som förhoppningsvis ska hålla. Om inte, så är det i alla fall inte mitt fel om vimpeln lossnar. Hihi.

Datorcoachning
Resten av eftermiddagen och början på kvällen gick åt till ”datorcoachning”. Det är ju trendigt med coacher av diverse slag, så jag kanske också ska anamma titeln? Det låter på nåt sätt mer konstruktivt än konsult, även om jag kan undra vad det är för fel på ordet tränare?

En parentes: För länge sen myntade jag en slogan på en av mina arbetsplatser: ”Vi lär dig allt vi kan”. Det låter väl bra? Jag kanske ska använda den i min egen marknadsföring? Eller vad sägs om: ”Din guide i funktionsdjungeln”?

Det är fortfarande lika roligt och belönande att se individer utvecklas tack vare nyvunnen kunskap och nya färdigheter. Själva tror jag inte dom märker vilka framsteg dom gör, men för mig är det uppenbart.

Ofta lär jag mig också nya saker tack vare användarnas frågor. Idag fick jag ett par såna som jag inte kunde svara på utan att testa först. Sån’t är kul. Kiva menar jag förstås. 😉

27.3 – Digitalt och analogt

Första krokusen har slagit ut, jag har testat en chatt-support, kopierat användarprofilen och gjort nya högar. Mia har fullt upp.

Första krokusen
Idag hade den slagit ut, vårens första krokus. Då är det vår riktigt på riktigt! 🙂

Chatt-support
Igår ställde jag en fråga på F-Secures chattsupport, mest för att testa hur den fungerar. Efter en lång stunds väntan fick jag besked om att en tekniker kontaktar mig inom kort. Så mycket för den chatten.

Jag kan gott förstå meddelandet, mitt ärende var ingalunda akut. Jag ville bara veta vad cache-filerna har för funktion, så jag struntade i chatten och mejlade frågan i stället. Idag fick jag svar efter att ha fått förklara min fråga närmare, så nu är ärendet utagerat. Ganska så snabb mejlservice jämfört med många andra tycker jag.

Kopia på användarprofilen
För nåt år sen råkade jag ut för att filen som innehöll min an­vän­dar­profil (administratörskontot) var skadad och kunde alltså inte starta datorn med alla mina inställningar och anpassningar. Enligt hjälpen i Windows XP kunde jag bara kopiera användarprofiler som inte hade administratörsrättighet.

Idag hittade jag tacksamt nog utförliga anvisningar i Windows 7-hjälpen. Det krävdes tre an­vän­dar­profiler för att verkställa kopieringen, vilket ju är logiskt eftersom det inte går att kopiera till eller från en profil som används. Äntligen har jag alltså en dubblett av administratörskontot, dessutom lagrad på två olika enheter. 🙂

Enligt lagen om alltings jävlighet kommer jag antagligen aldrig att behöva den. Jag råkar i stället ut för nåt helt annat som jag inte är förberedd på. Men den dagen, den sorgen.

Nya högar
Idag var det dags för skottkärran. Tre högar med löv, gräs, mossa och kvistar låg kvar sen igår. Dubbelt så många tillkom innan jag beslöt att göra kväll. Fram till nedre husknuten på östra sidan av huset ser det nu riktigt hyfsat ut, bortsett från dom fläckar där snön ligger kvar.

Tack vare solen och ca 9 graders värme kunde jag slänga jackan en stund och vinden kändes mer svalkande än kall trots att den kom från norr. Härligt!

Fullt upp
Mia kom och tittade till mig med jämna rum medan jag röjde. Inne i ett buskage fick hon korn på ett byte som så småningom fick sätta livet till. En präktig sork som följde med i skottkärran efter att Mia hade slitit av huv’et på den.

Nån timme senare parkerade hon en död mullvad utanför köksdörren. Hon har med andra ord fullt upp och håller mest till ute om dagarna, precis som katter ska så här års.

26.3 – Från planerat till oplanerat

Irisarna har fått ”lebensraum”, jag har frilagt ett berg, njutit av doften från fuktig jord och hejat på en daggmask.

Planerad början
Idag kunde Uddmor ses iförd öronlappar, arbetshandskar och ­knäskydd. Lövkratta och grässax kompletterade munderingen.

Redan i förrgår var jag och pillade lite på dom gamla irisbladen som gömdes under ett tjockt lager blöta löv, men det låg fortfarande en snöfläck i vägen så jag behärskade mig. Idag var den borta.

Av tidigare års erfarenhet har jag lärt mig att bladen är förskräckligt sega, så för att inte rycka upp plantorna använde jag grässaxen. Nere vid markytan syntes redan nya skott. 🙂 Där slutade planeringen för dagens arbete. Resten blev improvisation.

Oplanerad fortsättning
Fru grannen tyckte tomten såg nykrattad ut igår när hon kom, men jag försäkrade henne att jag inte har krattat ännu i år. Det var ju tur att hon inte gick längre ner än till trappan!

Granne med irisarna ligger ”lupinslänten” så det var naturligt att fortsätta med den. En del av den göms under snö än så länge, men jag kunde i alla fall börja snygga till den. Lupinerna har förresten också vaknat. Dom har inte hunnit lika långt som på bilden, men början syns väl.

Medan jag trampade omkring bland gammalt gräs och spirande skott, insåg jag att det vore en klar fördel att ha blomrabatter som normala människor har. Udden är dess värre djungelbetonad, det mesta växer lite här och där så det gäller att jag ser mig för var jag placerar fötterna.

Jag fortsatte till vänster och närmade mig buskaget med bondrosor. Det var ju fel att påstå, dom är också utspridda och trängs med snöbärsbuskar och en ormbunke.

Ju mer jag putsade, desto mer bråte dök det upp. När jag hade krafsat tillräckligt länge kom jag till en sten trodde jag, men det visade sig vara berget som stack fram. Plötsligt fick jag för mig att jag skulle ta bort all jord och frilägga det. En enkel åtgärd eftersom jordlagret var tunt och genomkorsat av rottrådar. Åh, vad gott det doftar från fuktig jord!

Jag hejdade mig efter en stund. Då skulle en del blommor också stryka med och det ville jag ju inte. Det fick bli en liten bar fläck som påminnelse om att berget hade synts för länge sen. Lagom är bäst. 🙂

Duktig daggmask
Medan jag stod och beundrade resultatet kom en liten daggmask i rasande fart från överkanten på berget. Mitt krafsande hade förstås oroat den lilla stackar’n och nu såg den sig nödgad att fly.

Med jämna mellanrum stack den ner huv’et för att kolla om det gick att borra sig ner innan den fort­satte. Jag undrade om jag skulle hjälpa till, men den verkade väldigt målmedveten och tog sig så småningom nästan raka spåret över bergsfläcken ner till andra kanten där det fanns jord igen. Där försvann den. Så bra. Nu behövde jag inte ha dåligt samvete för att jag ställde till det.

Slutjobbat
Innan min knorrande mage tvingade mig att sluta, hann jag också kratta bort löven från liljorna vid husväggen. Dom har redan hunnit en bra bit över marknivå så det gällde att vara försiktig. Dom såg riktigt glada ut över ljuset och sin nyvunna frihet.

25.3 – Sommartid och vårstädning

Sommartiden har börjat, vårstädningen har fortsatt med trevligt avbrott och vimpeln är hissad.

Sommartid
Som så många andra tycker jag det är onödigt med sommartid, men jag fogar mig förstås. Att vara ensam om att hålla fast vid vintertid skulle onekligen innebära en del praktiska problem.

För att inte missa tidsförskjutningen ställde jag om klockorna redan tidigt igår kväll, men efter att ha sett 22-nyheterna ställde jag om dom igen. Jag hade flyttat visarna åt fel håll. Undrar hur länge det hade dröjt innan jag hade kommit på fadäsen om jag inte sett nyheterna?

Fortsatt vårstädning
På eftermiddagen var det kalasväder på Udden. Vinden hade mojnat och solen värmde gott även om antalet plusgrader inte var så imponerande. Läge att plocka fram trädgårdshandskarna.

Dom torra blomstänglarna som stack upp runt avloppstanken fick först ge vika, sen dom gamla orm­bunksbladen vid husknuten och slutligen diverse slaskiga löv som gömde små ljusgröna groddar. Det blev en markant skillnad må jag säga. Roligaste städningen av alla!

Trevligt avbrott
När jag var klar med ormbunken kom fru grannen och junior tassande. Vi stod ute i solen och pratade en stund, sen fick jag sällskap till eftermiddagskaffet efter litet övertalning.

Vimpeln vajar
Innan besökarna försvann, fick dom bevittna en (något klantig) vimpelhissning. Jag har infört en ny tradition på Udden; vimpeln vajar från sommartidens början tills vintertiden tar vid. Då känns det liksom att det snart är sommar igen. 🙂

24.3 – Oväntat

Jag har haft skrämselhicka, sett livs levande människor och avlägsnat besvärande lukt. Mia har en ny favoritplats.

Skrämselhicka
I morse startade jag som vanligt datorn i samband med att jag plockade ut frukosttillbehören ur kylskåpet (datorn är granne med kylskåpet) och loggade in. När frukosten var klar satte jag mig med den vid datorn som jag brukar – och fick skrämselhicka. Det enda som syntes på skärmen var muspilen! I övrigt var bildskärmen svart.

Det var bara att stänga av med våld och starta om. Jag valde Felsäkert läge och kunde konstatera att allt fungerade som det skulle. Alltså låg felet inte i startproceduren. Efter lite trixande gick den i alla fall i gång som den skulle.

Troligen utstrålar jag dåliga vibbar idag. Jag lyckades också få flaskretursmaskinen att sluta fungera i butiken. 😦

Förhoppningsvis är det nåt övergående.

Människor IRL
Osten och kattmjölken var på upphällningen så jag såg mig nödgad att ta en tur till matbutiken. På väg genom byn noterade jag att El-Tigern var på besök och att en sommarfågel hade infunnit sig. Dessutom såg jag en livs levande människa på byvägen för ovanlighetens skull.

På Söderlångviksvägen mötte jag en springande kille. Damen som uppenbarligen hade skrämt honom mötte jag en kort stund senare. Antar det är våren som lockar fram dom?

I butiken var det oväntat ”flöjigt” (jämtländskt uttryck för bråttom, pressat eller stressigt). Jag som trodde att alla hade handlat för länge sen, klockan var redan över ett. Men tydligen inte mina bekanta – jag hejade på hela fyra ”kändisar” utom personalen.

Wow! Det var många på en gång. Sen i onsdags har jag inte pratat ansikte mot ansikte med nån annan än Mia. Observera, jag beklagar mig inte. Min eremittillvaro är självvald och jag är fullt nöjd med den. Men jag kan ju villigt erkänna att jag uppskattade dagens lilla utflykt. Simpelt nöje, om än inte gratis.

Luktproblem
I ett par dar har jag känt en obehaglig lukt i sovrummet och på vägen dit. Och den kom inte från mig! Igår kväll var jag tvungen att kolla om det låg nån död råtta nånstans, men såg inget så jag antog att det var dags att diska.

När jag tog i tu med disken för en stund sen konstaterade jag att lukten inte kom därifrån heller. Mysko. Det enda jag kan tänka mig är att lukten kom från avloppet i diskbänken, för sen jag spolade vatten är lukten borta. Anledningen kan ju vara att jag släpper ut så lite vatten. Också ett I-landsproblem.

Ny favoritplats
Jag trodde Mia skulle överge sitt nya utkiksställe då snön försvann, men inte. Ofta ser jag henne sitta eller ligga på taket till ”pumphuset”. Hon har heller inget emot att bli störd, jag får gärna kela med henne där också. Men om hon ser nåt intressant går det förstås i första hand.

23.3 – Oplanerad vårstädning

Jag har helt oplanerat två rena fönster, locket är på plats och antalet hallonsnår har minskat.

Oplanerad fönstertvätt
För n:te gången åkte den digitala termometern i sovrummet ner på golvet härom dagen. Efter ett par dar insåg jag att den hade ”dött” i det senaste fallet. Det har varit konstant +1,2 grader ute sen dess. Idag beslöt jag ersätta den med den jag har i köket.

Eftersom sladden från termo­me­tern ligger mellan fönstren var jag som första steg tvungen att öppna ena fönsterhalvan i köket. För att kunna göra det krävdes att jag fällde ner ena bordsskivan på köks­bordet och letade rätt på handtaget som behövs för att öppna fönstren.

Då termometern var lösgjord och fönstret ändå var öppet konstaterade jag att jag samtidigt kunde passa på att putsa det. Med mina mirakeltrasor befriade jag snabbt fönsterkarmar och dom fyra glas­ytorna från vinterns smuts och fläckar.

Men jag kunde ju inte gärna putsa bara ena fönsterhalvan… Alltså fick den andra halvan också en ”avhyvling” efter att jag hade lyft undan Mia som satt och spanade i öppningen. Oj, vad fint det blev!

Sovrumsfönstret genomgick samma rutin, bortsett från att Mia hoppade in i fönsteröppningen utifrån. Fast då glömde jag ta loss termometern och fick öppna fönstret en gång till. ”För dumt huv’e får kroppen lida.” Summa summarum: två av husets 13 fönster är nu rena. Tänk vad en trasig ter­mo­me­ter kan ställa till med!

Locket på plats
Efter fönsterövningarna bytte jag ut morgonrocken mot vardagskläderna och tog på mig gummi­stövlarna. Nu skulle jag leta rätt på locket till sandtunnan som står vid vägkanten. Så himla långt kunde det inte ha flugit trots dom kraftiga vindarna i julas.

Nä, just det. Locket låg bara en meter från tunnan men hade legat gömt under snön så jag inte såg det tidigare. Nu sitter det där det ska igen med en sten som tyngd.

Färre hallonsnår
Jag hade ingen plan med min lilla promenad på tomten, den var mest ägnad åt inventering inför kommande vår­städ­ning. Men jag kunde så klart inte låta bli att riva loss lite gamla blomblad när jag passerade liljorna. Små ljusgröna skott uppenbarade sig under dom blöta, vissna bladen. Lika mirakulöst varje vår.

Det mesta av snön har tinat på gräsmattan ner mot sjön och avslöjar ett antal kvistar som eken har kastat ner. Jag var nästan på väg att hämta skottkärran men beslöt att dom säkert ligger kvar i morgon också.

Nere vid gamla äppelträdet fick jag syn på hallonsnåren som stack upp. Dom skulle i alla fall rot­ryckas. Nu, med en gång. Sagt och gjort. Det blev en nätt liten hög och slänten blev mycket prydligare.

Operation vårstädning är härmed inledd. 🙂