Tomtrunda

Från köksfönstret har jag sett en hägg som blommar så flitigt, nästan nere vid stranden. I dag beslöt jag fånga den på bild. Men det är ju alls ingen hägg upptäckte jag när jag såg den på nära håll! (Klicka på bilderna om du vill se dom i större storlek!)

Varken blad eller blomställning stämde med hägg, så jag kom fram till att det är nån typ av häggmispel. Det finns tydligen en hel drös olika läste jag mig till på Wikipedia. Det förklarar varför den blommar så rikligt, häggen har klart färre blomklasar.

I backen nedanför komposten lyste mängder av smultronblommor, faktiskt också en del kart. Högre upp stötte jag på fjärilslarver som kalasade på nässelbladen. På ett av bladen låg ägg och väntade på kläckning.

Framme vid trappan kom jag på att jag inte har kollat påskliljorna som växer bland plommonträden, så jag masade mig dit. Dom har blommat ut för länge sen konstaterade jag, men fick sen syn på en gul bukett vid bryggan.

Vet inte varför jag är så förtjust i kabbleka? Kanske på grund av växtplats och för att dom tillhör vår­blommorna.

På väg upp från stranden såg jag att irisarna har återintagit sin ursprungliga plats. För ett par, tre år sen hade högt gräs tagit över, men nu är det borta, så tydligen låg dom bara och väntade på att få en ny chans.

Jag kunde också konstatera att daggkåporna blommar. Tittar man på nära håll ser man vilka söta blommor dom har. De första tjärblomstren har också slagit ut noterade jag. På Udden finns det gott om dom och lyser i en fin, cerise nyans.

Getrams och liljekonvaljer står i knopp liksom bondrosorna, så snart byts gult ut mot vitt om man bortser från smörblommor och maskrosor som framhärdar länge till.

Visst är våren en ljuvlig tid i naturen? 😊

26.3 – Från planerat till oplanerat

Irisarna har fått ”lebensraum”, jag har frilagt ett berg, njutit av doften från fuktig jord och hejat på en daggmask.

Planerad början
Idag kunde Uddmor ses iförd öronlappar, arbetshandskar och ­knäskydd. Lövkratta och grässax kompletterade munderingen.

Redan i förrgår var jag och pillade lite på dom gamla irisbladen som gömdes under ett tjockt lager blöta löv, men det låg fortfarande en snöfläck i vägen så jag behärskade mig. Idag var den borta.

Av tidigare års erfarenhet har jag lärt mig att bladen är förskräckligt sega, så för att inte rycka upp plantorna använde jag grässaxen. Nere vid markytan syntes redan nya skott. 🙂 Där slutade planeringen för dagens arbete. Resten blev improvisation.

Oplanerad fortsättning
Fru grannen tyckte tomten såg nykrattad ut igår när hon kom, men jag försäkrade henne att jag inte har krattat ännu i år. Det var ju tur att hon inte gick längre ner än till trappan!

Granne med irisarna ligger ”lupinslänten” så det var naturligt att fortsätta med den. En del av den göms under snö än så länge, men jag kunde i alla fall börja snygga till den. Lupinerna har förresten också vaknat. Dom har inte hunnit lika långt som på bilden, men början syns väl.

Medan jag trampade omkring bland gammalt gräs och spirande skott, insåg jag att det vore en klar fördel att ha blomrabatter som normala människor har. Udden är dess värre djungelbetonad, det mesta växer lite här och där så det gäller att jag ser mig för var jag placerar fötterna.

Jag fortsatte till vänster och närmade mig buskaget med bondrosor. Det var ju fel att påstå, dom är också utspridda och trängs med snöbärsbuskar och en ormbunke.

Ju mer jag putsade, desto mer bråte dök det upp. När jag hade krafsat tillräckligt länge kom jag till en sten trodde jag, men det visade sig vara berget som stack fram. Plötsligt fick jag för mig att jag skulle ta bort all jord och frilägga det. En enkel åtgärd eftersom jordlagret var tunt och genomkorsat av rottrådar. Åh, vad gott det doftar från fuktig jord!

Jag hejdade mig efter en stund. Då skulle en del blommor också stryka med och det ville jag ju inte. Det fick bli en liten bar fläck som påminnelse om att berget hade synts för länge sen. Lagom är bäst. 🙂

Duktig daggmask
Medan jag stod och beundrade resultatet kom en liten daggmask i rasande fart från överkanten på berget. Mitt krafsande hade förstås oroat den lilla stackar’n och nu såg den sig nödgad att fly.

Med jämna mellanrum stack den ner huv’et för att kolla om det gick att borra sig ner innan den fort­satte. Jag undrade om jag skulle hjälpa till, men den verkade väldigt målmedveten och tog sig så småningom nästan raka spåret över bergsfläcken ner till andra kanten där det fanns jord igen. Där försvann den. Så bra. Nu behövde jag inte ha dåligt samvete för att jag ställde till det.

Slutjobbat
Innan min knorrande mage tvingade mig att sluta, hann jag också kratta bort löven från liljorna vid husväggen. Dom har redan hunnit en bra bit över marknivå så det gällde att vara försiktig. Dom såg riktigt glada ut över ljuset och sin nyvunna frihet.