27.2 – Näring för kropp och själ

Jag har dammat av spisen, förevigat iskonst och agerat svarttaxi. Mia har fått ny dörrklocka.

Storkok
Idag dammade jag av spisen och ställde till med storkok, kålgryta för 4-6 personer. Det var lite oöver­lagt kom jag på efteråt – så trångt som jag har i frysen får jag se till att bjuda in matgäster för att minska på portionerna.

Iskonst
Solen värmde skönt vid uthuset, så jag parkerade mig på tröskeln till vedlidret en stund och be­grun­dade min fridfulla tillvaro medan jag letade bildmotiv. Inom kort hade jag hittat flera fan­tas­tiska konstverk i is som jag gärna ville föreviga. Här nedan ser du ett av dom. Visst är det vackert?

Svarttaxi

Vid lunchtid dök händige släktingen upp och undrade när jag skulle till Dalsbruk nästa gång? Jag anade inga ugglor i mossen utan svarade sanningsenligt ”tidigast torsdag”. Efter lite påtryckning visade det sig att han behövde skjuts senare på dan för att hämta bilen från service.

Subtila formuleringar är totalt bortkastade på mig. Jag försöker alltid svara sakligt på frågan som ställs och har svårt att upptäcka baktankar eller bakomliggande motiv. Det gäller för all del människor jag känner, i annat fall kan jag vara nog så misstänksam. 😀

Strax efter fyra var det dags, så jag blåste liv i Silverpilen och pilade i väg.

Ny dörrklocka
Så länge vattendunkarna stod på verandabänken använde Mia locken som släpp in mig-signal, men så här års förvarar jag dom i köket. Då har hon i stället puttat på dom två fjuttiga metallklockorna som satt på handtaget, men dom hörde jag inte alltid så idag har dom ersatts av en ny klocka, modell större.

Den blev alldeles utmärkt. Plinget hörs tydligt när hon slår med tassen på pendeln.

För den som minns att jag skaffade babyvakt till Snuttan (min förra kisse) kan nämnas att den finns kvar, men känns onödig eftersom Mia har kommit på andra dörrknackarmetoder.

 

26.2 – Dagen efter kvällen före

Jag ska sluta åka skidor nattetid och har haft en stillsam dag.

Nattlig skidtur
Igår eftermiddag var jag bjuden på middag hos grannen på udden mittemot. Det var minsann ingen enkel tillställning!

Närmaste vägen var över isen så jag spände på mig skidorna i förhoppning om att jag skulle slippa trampa ner i den vattensjuka snön. Min förhoppning besannades, jag avverkade den korta sträckan utan incidenter.

Efter välkomstskålen satte vi oss till bords. Förrätten bestod av två sorters fiskrom med tillbehör och rostat bröd. Mums. Efter det följde mera mums. Fiskbiffar, stekta abborrfiléer, potatis och två sorters kalla röror, allt egenhändigt tillrett av värdinnan.

Smakupplevelsen förhöjdes ytter­ligare av vetskapen att fisken garanterat inte hade åkt fram och tillbaka över jordklotet. Goda vänner till värdparet hade fångat den i vårt lokala hav.

Den digra måltiden avslutades med kaffe och en maffig chokladkaka som hade ett ”lock” av blåbärs­kvarg.

Samvaron fortsatte och timmarna rann undan tills jag chockad upptäckte att klockan var över två! Stackars värdpar… Vilken mardrömsgäst som aldrig fattade att det var dags att gå hem. Och stackars Mia som fick vara ensam så länge.

Jag begriper inte riktigt hur det kommer sig att min vistelse alltid blir så långvarig just hos dom? En del­orsak är förstås ”pratvattnet”. Jag som kan prata ihjäl vem som helst utan. 😀

Värdinnan följde mig till ”skidparkeringen”. Och tur var det, annars hade jag förmodligen aldrig tagit mig upp ur den djupa snön jag vinglade ner i eller fått på mig skidorna. Det tog sin runda tid trots lyktan hon hade med sig.

Väl ute på isen gick det bra. Den sena timmen till trots syntes ljus i alla fönster hos grannen så jag höll kurs babord om ljuset och tog sikte på stora alen i hemhamnen.

Att få av sig skidorna var lika komplicerat som att få på dom. Nån ficklampa hade jag ju inte tagit med mig korkat nog. Tänk att jag aldrig lär mig? Jag var nästan beredd att ta mig uppför backen med skidorna på, men insåg lyckligtvis att det skulle sluta med katastrof.

Så småningom hade jag krånglat av mig båda skidorna och uppför backen. Stigen verkade helt klart smalare än när jag gav mig av, men det kanske berodde på mörkret? 😉

Så snart jag var inne i köket ringde jag värdinnan som utlovat för att försäkra henne om att jag var hemma och välbehållen. Mia lät inte alls arg på rösten, men höll en längre utläggning än vanligt. Jag förstår henne. Så här länge brukar jag aldrig vara borta.

Stillsam dag
Dagens program var stillsamt. Lite snöskottning, en del fotografering och en kort promenad i det strålande sol­skenet innan dagens besökare anlände. Filosofen hade tackat ja till ”afternoon-tea”.

Som vanligt visste jag inget nytt, så han fick stå för nyhetsrapporteringen. Den var avklarad på ett par timmar, sen tackade han för sig och åkte.

Efter det la jag mig på sängen och läste ”Fysikens tao” tills jag somnade. Mia gjorde mig sällskap. När jag vaknade såg jag stjärnorna tindra på kvällshimlen och kände mig tillräckligt stärkt av vilan för att skriva det här inlägget. 🙂

 

24.2 – Praktiskt och smaklökskittlande

Jag har fått användning för pepparkaksburken, är inne i en vitlöksperiod och har hittat en ny passion.

Praktisk burk
Om jag hade varit smart igår, hade jag följt ”vägmästarens” exempel och sandat framför trappan… I morse såg stigen ut som en halkbana, nattens kyla hade fått snömodden att förvandlas till is.

Så förutseende var jag ändå tidigt i vintras att jag ställde fram burken med (miljövänligt) salt lite lägligt. Nu kom den väl till pass. Men jag ville gärna komplettera med sand.

Sand har jag i en säck i uthuset, men frågan var vilket kärl jag skulle ta sanden i? Plastkannan som jag använde i fjol har ”nån” flyttat på så det gällde att hitta ett alternativ.

Då kom jag på den tomma pepparkaks­burken som stod i skafferiet, den måste ju bli utmärkt! Med den och en kantstött kaffemugg som ”öskar” gick jag och hämtade sand. Kombinationen av salt och sand blev idealisk. Ingen halkrisk längre.

Vitlöksperiod
Med jämna mellanrum längtar min kropp efter vitlök. Just nu är det en sån period. Allt jag äter – utom choklad – innehåller vitlök i någon form. Tänk på det om du planerar ett besök och är känslig för ande­dräkt som stinker vitlök!

Igår gjorde jag en fisksoppa som skulle kryddas med vitlök. I receptet ingick aioli, men det var jag för lat för att fixa, det blev idag i stället. För att få riktigt sting tog jag dubbla mängden vitlök, så nu krullar sig mina nyklippta testar nästan när jag slukar en tesked. Fisksoppan blev också klart smakligare med en rejäl klick av den eldiga röran.

Mia ville gärna smaka då hon såg att jag åt nåt så jag gav henne en liten klick på fingret. Hon luktade noga först, men bestämde sig sen för att smaka. Hon slickade i sig alltihop, men såg ut som om hon hade fått en kaktus i strupen. Nästa gång misstänker jag att hon låter bli att tigga.

Ny passion
Eftersom jag är så lättpåverkad av reklam, köpte jag förstås en påse Susu efter att ha sett och hört mark­nads­föringen. Godis som smakar ”som en puss av din bästa vän” kan jag ju bara inte låta bli att testa!

Nu har jag fastnat på kroken för gott(!). Igår köpte jag min andra påse, men vågar inte öppna den för då försvinner inne­hållet på nolltid. Det kanske beror på att jag så sällan får några pussar av min bästa vän? Smaken är dock inte helt identisk, så där överdriver reklamen som vanligt, men den utgör ett fullgott surrogat tycker jag. 😀

 

23.2 – Nöjen och arbete

Igår var jag bjuden på middag och löste ett problem som jag inte visste att jag kunde. Idag har jag haft underhållning under arbetet och lurat Mia att gå i djup snö.

Middag
Vid två-tiden igår eftermiddag sadlade jag Silverpilen och åkte söderut. Jag var bjuden på middag klockan tre, men behövde handla en del först.

Några minuter före utsatt tid öppnade jag dörren och andades in matdofterna. En kort stund senare fick jag kasta jag mig över ugnsstekt fisk och diverse grönsaksrätter. Det smakade utmärkt som alltid. Jag är onekligen privilegierad som har så många duktiga kockar i vänkretsen. 🙂

Problemlösning
Efter mat, dessert och kaffe tog arbetet vid. Middags­värden hade en lista med punkter som han ville ha förklarade när det gällde handhavandet av datorn.

Alla punkter klarades av, men ett delikat problem återstod. När man ville bifoga en bild saknades bild­mappen i dialogrutan som öppnades. Efter att ha återställt standardmapparna och startat om datorn trodde jag mig ha löst problemet, men så enkelt var det inte. Genvägen till Mina bilder fanns kvar på Start-menyn och fungerade som den skulle, men mappen visades fortfarande inte då man gick till Mina dokument. Synnerligen skumt.

I stundens ingivelse drog jag Mina bilder från Startmenyn till Mina dokument och voilà, nu syntes bildmappen igen som den skulle. Jag citerar katten Gustaf: ”Det är otroligt vad man klarar av när man inte vet att man inte kan.

Underhållning under arbetet
När jag hämtade tidningen i morse suckade jag när jag såg snö­mäng­den framför dörrarna till ut­huset. Snön hade rasat från taket där också. Jag som nyligen hade skottat så fint.

Stärkt av en rågbit med ost tog jag i tu med högen. Jag övervägde först att sanda backen men kom fram till att ”vägmästaren” nog skulle dyka upp snart, vilket han också gjorde. När han fick syn på mig stannade han traktorn, öppnade dörren och sa att jag såg ut som en kom­mu­nal­ar­be­tare. Jag förstod vad han menade – en arbetsklädd person som står och hänger på spaden. Han tackade nej till kaffe så efter en kort pratstund fortsatte vi arbetet på var sitt håll.

Ett halvt ton snö senare hörde jag nån heja bakom mig. En dam från byn gjorde ”byåttan” och stan­nade till. Skönt att få vila ryggen en stund igen. Sen försvann resten av högen fort och utan avbrott.

I djup snö
Min fyrbenta sambo ogillade dagens blötsnö. Hon steg försiktigt på det kalla, blöta underlaget och skakade baktassarna med jämna mellanrum. En riktig fjantfröken. Trots att hon var sällskapssjuk ville hon till slut stanna inne fast jag var ute.

Innan jag gick in för dagen bestämde jag mig för att gå ner till stranden och lockade henne med mig. Det gick bra ända tills vi hade avverkat en tredjedel av sträckan. Hon ville gå före mig men jamade olyckligt när hon sjönk ner i snön.

Så vad gör fjantmatte då? Jo, hon bär kattskrället förstås. Det passade lilla damen utmärkt. Hon hade perfekt utsikt och slapp bli våt om tassarna.

I stranden fanns gamla spår sen mitt skidletande så där tyckte hon att det gick bra att ta sig fram. För att testa stövlarna och vattenmängden på isen gick jag ut en bit. Hon ville gärna följa med, men hörde av mitt klafsande att det om möjligt var ännu obehagligare än djupsnön, så hon svängde av mot bryggan i stället. Jag gav också upp och vände om efter några steg.

För att roa henne grävde jag bort snön så hon kunde ta sig in under båten för att undersöka. Det var inte värst intressant så vi gick tillbaka upp till huset efter en stund. Den här gången höll hon sig bakom mig och följde mina upptrampade spår. Smart kisse.

 

21.2 – Strålande inledning

Vinterlovet har börjat med fortsatt träning av skottarmusklerna, lunch ute i solskenet och det årliga snöraset.

Vinterlov
Jag har aldrig under mitt yrkesliv varit ledig på vintern beroende på att jag har sparat all se­mes­ter till sommar­vistelsen på Udden. Tack vare bussiga arbetsgivare och kolleger har det gått att genomföra. Därför njuter jag i fulla drag av att få ha vinterlov.

Till vinterlovet hör förstås utomhusaktiviteter. Igår sken solen från klarblå himmel så det var ett rent nöje att träna skottarmusklerna.

Lunch i det vita
Vid tolvsnåret ringde fru grannen och frågade om jag hade lust att äta lunch ute i solen. Jag hade nyss stoppat i mig lite ätbart så jag var inte hungrig, men lovade ändå dyka upp.

När Mia och jag anlände var hela familjen samlad framför garaget där solen värmde mest och bordet stod dukat. En liten portion mat och ett par glas rödvin slank ner utan problem medan vi njöt av solen och takdroppet.

Snöras
Idag började dagen mulen med +1,6 grader och på förmiddagen började det snöa lätt. Men när jag äntligen var klar att gå ut, hade solen redan börjat titta fram och vädret såg ut att bli lika fint som igår.

Jag beslöt att raka ner den lilla snö som hade samlats på trapptaket sen förra gången och skottade snabbt upp den. Sen fick jag för mig att jag skulle ”pilla lite” på överhänget från stora taket. Jag lyckades över förväntan… All snö på stora taket släppte plötsligt och dråsade i backen framför föt­ter­na på mig. Sisådär ja, nu hade jag sysselsättning några timmar framåt.

Tre timmar senare när herr och fru grannen vek ner och hejade syntes inte ett spår av snöhögen längre. Dom såg nästan ut som om dom inte riktigt trodde mig då jag talade om vad jag hade hållit på med. Förhoppningsvis räcker det med ett snöras i år. I fjol dråsade första satsen ner en månad tidigare och hann bli lika stor en gång till innan det var klart.