Uddmor på glid – och antiglid

I dag ångrade jag att jag inte följde med Husse på byrunda. Min lilla runda blev nog så motig. Jag fick nämligen för mig att jag skulle ut och skida på isen. I fjol hade vi ingen is som bar och synnerligen fattigt med snö så nu eller aldrig.

Solen sken från klarblå himmel, vinden var svag och termo­me­tern visade ca 7°. Idealiska förhållanden med andra ord.

Allt började bra. Jag hittade pjäxorna och värmde dom en stund innan jag tog på dom eftersom dom hänger i vindstrappan där det är lika kallt som ute. Skidor och stavar fanns i boden där jag ställde dom senast, så dom bar jag ner till stranden.

Jag tog sikte på den lilla udden vi kallar Vidbusken. Nåt egentligt mål hade jag inte. Möjligen skulle jag skida bort till sommarstugorna som ligger vid sjön i vår ände av byvägen.

När jag hade nått ”Lingongrannens” brygga hade jag redan fått nog och beslöt vända hemåt. Jag hann bara åka en liten bit i mitt nya spår innan det blev tvärnit. Under snön låg en fläck med vatten på isen och nu hade vattnet blött upp skidspåret. Grrr.

Under båda skidorna hade jag blöt snö som snabbt frös till. Jag försökte bli av med klabbet genom att dra skidorna fram och tillbaka i snön, men det var bortkastad energi. Jag insåg att jag var tvungen att ta av skidorna och försöka putsa dom.

Sagt och gjort. Att få bort snöklabbet med handskarna var dödfött. Vid det här laget hade lagret längst in mot skidan frusit till is. Det gjorde jag också snart. Den svaga nordanvinden som kylde ansiktet kändes synnerlig osympatisk.

Jag gjorde ett sista försök med handtaget till ena staven, men resultatet blev inte som tänkt. Jaha, då var det bara att pulsa i snön och bära skidorna hem. ☹

Den promenaden blev betydligt mer ansträngande än en byrunda. Snölagret på isen har växt till sig så det går upp över anklarna och gör det därmed tungt att gå. Dessutom hade jag ju skidor och stavar som extra vikt.

Nu står skidor och stavar i badrummet på avtining. När dom har torkat upp får dom stå på trappan tills jag blir inspirerad till nästa skidtur. OM jag blir, vill säga. 😀

5.2 – Också ett val

Mitt valdeltagande krävde tre timmar och tog nästan kål på mig.

Briljant idé
Idag var det valomgång två. Det bar mig emot att värma upp och borsta snön av bilen bara för den korta resan till vallokalen. En skidtur över isen vore ju mycket fiffigare – både miljövänligt och hälso­be­främ­jande.

Jag var på väg redan efter lunch, men blev uppringd av en kund som hade problem med fil­for­ma­tet på en mejlbilaga. Under tiden som jag löste problemet via dator och telefon började det dala ner stora, luddiga snöflingor. I det vädret hade jag verkligen ingen större lust att ge mig ut men när vi avslutade samtalet hade det redan slutat snöa. Jag tog det som en bekräftelse på att det var me­ningen att jag skulle i väg.

Provfärd och skidpremiär
Jag drog på mig täckbyxorna och IMS-jackan (som jag fick strax innan jag slutade 1997), sa hej då till Mia, bar ner skidorna till stranden och spände på dom. Ett kort ögonblick undrade jag över vilken som var högerskidan innan jag kom på att dom är likadana. 😀 För att ha en ”ångerknapp” beslöt jag att se hur det kändes när jag hade kommit en bit på väg.

Efter knappt 100 m stannade jag. Pulsen dånade i öronen. Jag kanske skulle ta det lite lugnare, åt­min­stone i början. Föret var optimalt och kylan hade minskat nästan 10 grader från igår så jag kunde i alla fall inte skylla på det om jag inte nådde målet.

Efter en stund hittade jag ett gammalt skidspår att följa, men plötsligt försvann det?! Ingen vak syntes dock till, så jag antog att vinden hade utplånat det.

Det blev en paus till innan jag var framme vid Östergårds. Jag hörde isen rämna med jämna mellan­rum, i övrigt var det ljuvligt tyst och stilla. Men säg den lycka som varar för evigt. Vid Långholmens norra udde hörde jag ett välbekant motorljud närma sig bakifrån. Ögonblicket senare susade tre snöskotrar förbi och lämnade efter sig ett moln av avgaser. Varför har man inte samma krav på av­gas­rening på dom som på bilar?

Oåterkalleligt beslut
När jag hade avbildat trion insåg jag att det gällde att fatta ett oåterkalleligt beslut. Jag var knappt halvvägs… Skulle jag fortsätta (orka) ända fram till kyrkstranden eller vända om? Jag beslöt fortsätta och tröstade mig med att jag alltid kunde ta en taxi hem om jag mot förmodan inte orkade skida tillbaka. 😉

När jag hade passerat Näsudden (Långnäsudden på kartan) och kom ut på stora flaket fick vinden fritt spelrum. Attans vilken grinig blåst. Tur att den kom från sidan. Lyckligtvis hade jag utrustat mig med ”allväders-skinnmössan”. Ett inköp på Gregorie-marknaden i Östersund för många herrans år sen. Övrig klädsel klarade också vinden galant.

Nu blev det dö’trist. Det kändes som om jag befann mig i en vit öken. Långt borta till vänster såg jag Ängsuddens ladugård och långt borta till höger syntes Labbnäs. Målet mitt fram verkade minst sagt avlägset, men det var bara att staka på. Nu hade jag ju avverkat två tredjedelar av sträckan.

Stadskänsla
När jag började närma mig kyrkstranden fick jag lite stadskänsla. Jag såg ett par som var ute och rastade hunden, en figur med barnvagn(?) som såg ut att ha picknick på isen – och diverse fordon förstås. Allt från skotrar och fyrhjulingar till minimopeder. Inte ens den starka vinden kunde skingra avgaserna innan dom nådde mig.

Äntligen framme
En stund senare fick jag syn på 15-bussen som passerade kyrkogården och andades ut. Nu var det inte långt kvar. Mellan trädgrenarna kunde jag skymta vallokalen.

Det var ingen annan vid ”skidparkeringen”, jag kunde välja plats helt fritt. Det kändes nästan konstigt att gå igen. Min skidstil är egentligen ett slags gångart den också, men kräver andra rörelser. Dom otränade musklerna kved lite lätt.

Jag hejade på valfunktionärerna och kunde inte låta bli att skryta lite: ”Det är inte alla som skidar från Långnäs för att rösta”. En av damerna kommenterade att nån visst hade kommit över isen, men jag avfärdade henne med ”men det var förstås med motorfordon”. Det brydde hon sig inte om att höra, utan sa att hon hade hittat mig på listan.

Jag fick mitt röstkort, gick in bakom skärmen, plitade dit mitt själsnummer, gick tillbaka och sträckte fram kortet för att få det stämplat innan jag stoppade ner det i blecklådan. Sen sa jag hej då och gick ut. Jag var den enda som röstade just då.

En sak har jag funderat på. Varför skriver man röstnumret med blyertspenna? Eller är det kanske bara i vår vallokal man gör det? Då är det ju enkelt för rösträknarna att sudda ut numret och skriva dit ett annat? Men sånt kanske bara händer i andra länder?

Lika långt hem
Utanför dörren mötte jag en bloggläsare och hennes make. Jag skyndade mig att tala om att jag minsann hade skidat till vallokalen. ”Oj då” sa hon och lät lite imponerad (tyckte jag mig höra). Sen ställde hon en fråga som fick mig att le en lång stund: ”Håller isen?” ”Ja, jag står ju här” svarade jag något överflödigt. Vi pratade ytterligare en kort stund innan jag knallade ner för backen och anträdde hemfärden.

Men nu fick jag ”motorstopp”. Det var plötsligt tji att låsa ena skidan. Jag såg mig själv ta mig hem gående på en fot och skidande med den andra. Tre gånger lossnade skidan innan jag fick till det.

Halva vägen till Näsudden blev jag ”underhållen” av två mopedister. Det kanske var bra att jag blev dis­tra­herad av dom i stället för att gräma mig över den till synes oändligt långa vägen hem.

Lustigt nog är hemvägen ändå alltid kortare har jag märkt. Vips var jag förbi Länsman och framme vid ”tant Annas”. Där tog jag en liten paus och ångrade att jag inte hade tagit med mig klementinen som jag tänkte. Jag var dödshungrig och började känna mig ganska matt.

När jag fortsatte följa mitt gamla spår konstaterade jag att jag inte hade hållit särskilt rak kurs, men mitt liv har ju inte heller varit spikrakt så det var ju logiskt. En stund senare hörde jag motorljud och kom fram till att det måste vara herr grannens fyrhjuling.

Mycket riktigt, när jag rundade ”Flottan” såg jag honom ute på isen. Han städade bort gammal vass. Jag vinkade åt honom med staven, men orkade inte svänga av åt hans håll. Jag stannade lite längre fram i stället och lät honom åka fram till mig.

Det var strongt” sa han när han fick klart för sig vilken sträcka jag hade avlagt. Jag erkände att jag var helt slut på kuppen. Efter en kort pratstund hasade jag mig vidare till hemstranden, tog av skidorna och segade mig uppför backen. Äntligen hemma igen!