14.4 – Från ordval till riksdagsval

Jag har stött på ett ovanligt(?)ord, valt fel kurs, tränat skrattmusklerna, haft avslut på vårterminen, tebesök och avgett min röst.

Nutida kökkenmödding

Ovanligt ord
Jag läste nyss ut Ulla-Lena Lundbergs bok Sibirien – Ett självporträtt med vingar. I den stötte jag på ordet kökkenmödding, ett ord jag känner igen, men som jag sällan hört eller sett användas.

Att ordet betyder avfallshög (forntida) vet förstås alla danskar, men jag visste det inte. I boken användes det dock i överförd betydelse som benämning på sällskapets packning.

Valt fel kurs
Det är aldrig för sent att lära sig nytt. Förra veckan fick jag syn på marknadsföring av en distanskurs om bloggande. Eftersom den var kost­nads­fri tyckte jag att jag inte hade något att förlora.

Målet för kursen var att öka bloggtrafiken och antalet läsare. Det lät ju bra tyckte jag, ända tills jag såg första avsnittet av kursvideon. Av den framgick att kursen i huvudsak vänder sig till kom­mer­siella bloggar, dvs syftet med bloggen är att tjäna pengar. Inget för mig alltså.

Tränat skrattmusklerna
På torsdag kväll var det dags för skratt­mus­kel­trä­ning igen. Babben Larsson underhöll oss i Villa Lande. Att hon är rolig visste jag sedan tidigare och blev ingalunda besviken den här gången heller.

Jag blev tvungen att låna Husses näsduk, jag skrattade ibland så tårarna rann. Om det stämmer att ett gott skratt förlänger livet har jag nu förlängt mitt liv med flera år med tanke på senaste tidens skrattsalvor.

Avslut på vårterminen
Nu är det sommarlov. I onsdags gick vårterminens sista Lustläsarträff av stapeln och igår sågs vi för sista gången också i Skrivlördagsgänget.

Om jag inte hade hört talas om Sibirien-boken i Lustläsagruppen hade jag antagligen aldrig läst den. För närvarande föredrar jag att läsa om sånt som har hänt på riktigt. Övriga i gruppen läser mest skön­litteratur.

Skrivlördagens huvudsakliga tema var komposition. Vi fick bland annat tips och råd om hur man bygger upp struk­turen för en novell eller en roman.

Tebesök
Idag vid lunchtid landade Filosofen på Udden försedd med sedvanlig bullpåse. Vi kom fram till att det händer lika lite i den här byn som i hans, men att det kändes ganska skönt.

Vi filosoferade också en del över tecken på åldrande. Dom blir ju fler för varje år som bekant. 😀

Avgett min röst
Efter avslutat besök åkte jag till församlingshemmet i kyrkbyn för att utöva min medborgerliga rättig­het/plikt. Idag har vi riksdagsval i Finland.

Vem man röstar på är egalt, rösterna tillfaller ändå partiet, men i regel har man väl valt ut en kandidat som man tror ska kunna göra nån nytta eller som säger sig stå för sånt man tycker är viktigt. Fast i valtider säger förstås alla kandidater alltid det som väljarkåren vill höra. :-/

 

5.2 – Också ett val

Mitt valdeltagande krävde tre timmar och tog nästan kål på mig.

Briljant idé
Idag var det valomgång två. Det bar mig emot att värma upp och borsta snön av bilen bara för den korta resan till vallokalen. En skidtur över isen vore ju mycket fiffigare – både miljövänligt och hälso­be­främ­jande.

Jag var på väg redan efter lunch, men blev uppringd av en kund som hade problem med fil­for­ma­tet på en mejlbilaga. Under tiden som jag löste problemet via dator och telefon började det dala ner stora, luddiga snöflingor. I det vädret hade jag verkligen ingen större lust att ge mig ut men när vi avslutade samtalet hade det redan slutat snöa. Jag tog det som en bekräftelse på att det var me­ningen att jag skulle i väg.

Provfärd och skidpremiär
Jag drog på mig täckbyxorna och IMS-jackan (som jag fick strax innan jag slutade 1997), sa hej då till Mia, bar ner skidorna till stranden och spände på dom. Ett kort ögonblick undrade jag över vilken som var högerskidan innan jag kom på att dom är likadana. 😀 För att ha en ”ångerknapp” beslöt jag att se hur det kändes när jag hade kommit en bit på väg.

Efter knappt 100 m stannade jag. Pulsen dånade i öronen. Jag kanske skulle ta det lite lugnare, åt­min­stone i början. Föret var optimalt och kylan hade minskat nästan 10 grader från igår så jag kunde i alla fall inte skylla på det om jag inte nådde målet.

Efter en stund hittade jag ett gammalt skidspår att följa, men plötsligt försvann det?! Ingen vak syntes dock till, så jag antog att vinden hade utplånat det.

Det blev en paus till innan jag var framme vid Östergårds. Jag hörde isen rämna med jämna mellan­rum, i övrigt var det ljuvligt tyst och stilla. Men säg den lycka som varar för evigt. Vid Långholmens norra udde hörde jag ett välbekant motorljud närma sig bakifrån. Ögonblicket senare susade tre snöskotrar förbi och lämnade efter sig ett moln av avgaser. Varför har man inte samma krav på av­gas­rening på dom som på bilar?

Oåterkalleligt beslut
När jag hade avbildat trion insåg jag att det gällde att fatta ett oåterkalleligt beslut. Jag var knappt halvvägs… Skulle jag fortsätta (orka) ända fram till kyrkstranden eller vända om? Jag beslöt fortsätta och tröstade mig med att jag alltid kunde ta en taxi hem om jag mot förmodan inte orkade skida tillbaka. 😉

När jag hade passerat Näsudden (Långnäsudden på kartan) och kom ut på stora flaket fick vinden fritt spelrum. Attans vilken grinig blåst. Tur att den kom från sidan. Lyckligtvis hade jag utrustat mig med ”allväders-skinnmössan”. Ett inköp på Gregorie-marknaden i Östersund för många herrans år sen. Övrig klädsel klarade också vinden galant.

Nu blev det dö’trist. Det kändes som om jag befann mig i en vit öken. Långt borta till vänster såg jag Ängsuddens ladugård och långt borta till höger syntes Labbnäs. Målet mitt fram verkade minst sagt avlägset, men det var bara att staka på. Nu hade jag ju avverkat två tredjedelar av sträckan.

Stadskänsla
När jag började närma mig kyrkstranden fick jag lite stadskänsla. Jag såg ett par som var ute och rastade hunden, en figur med barnvagn(?) som såg ut att ha picknick på isen – och diverse fordon förstås. Allt från skotrar och fyrhjulingar till minimopeder. Inte ens den starka vinden kunde skingra avgaserna innan dom nådde mig.

Äntligen framme
En stund senare fick jag syn på 15-bussen som passerade kyrkogården och andades ut. Nu var det inte långt kvar. Mellan trädgrenarna kunde jag skymta vallokalen.

Det var ingen annan vid ”skidparkeringen”, jag kunde välja plats helt fritt. Det kändes nästan konstigt att gå igen. Min skidstil är egentligen ett slags gångart den också, men kräver andra rörelser. Dom otränade musklerna kved lite lätt.

Jag hejade på valfunktionärerna och kunde inte låta bli att skryta lite: ”Det är inte alla som skidar från Långnäs för att rösta”. En av damerna kommenterade att nån visst hade kommit över isen, men jag avfärdade henne med ”men det var förstås med motorfordon”. Det brydde hon sig inte om att höra, utan sa att hon hade hittat mig på listan.

Jag fick mitt röstkort, gick in bakom skärmen, plitade dit mitt själsnummer, gick tillbaka och sträckte fram kortet för att få det stämplat innan jag stoppade ner det i blecklådan. Sen sa jag hej då och gick ut. Jag var den enda som röstade just då.

En sak har jag funderat på. Varför skriver man röstnumret med blyertspenna? Eller är det kanske bara i vår vallokal man gör det? Då är det ju enkelt för rösträknarna att sudda ut numret och skriva dit ett annat? Men sånt kanske bara händer i andra länder?

Lika långt hem
Utanför dörren mötte jag en bloggläsare och hennes make. Jag skyndade mig att tala om att jag minsann hade skidat till vallokalen. ”Oj då” sa hon och lät lite imponerad (tyckte jag mig höra). Sen ställde hon en fråga som fick mig att le en lång stund: ”Håller isen?” ”Ja, jag står ju här” svarade jag något överflödigt. Vi pratade ytterligare en kort stund innan jag knallade ner för backen och anträdde hemfärden.

Men nu fick jag ”motorstopp”. Det var plötsligt tji att låsa ena skidan. Jag såg mig själv ta mig hem gående på en fot och skidande med den andra. Tre gånger lossnade skidan innan jag fick till det.

Halva vägen till Näsudden blev jag ”underhållen” av två mopedister. Det kanske var bra att jag blev dis­tra­herad av dom i stället för att gräma mig över den till synes oändligt långa vägen hem.

Lustigt nog är hemvägen ändå alltid kortare har jag märkt. Vips var jag förbi Länsman och framme vid ”tant Annas”. Där tog jag en liten paus och ångrade att jag inte hade tagit med mig klementinen som jag tänkte. Jag var dödshungrig och började känna mig ganska matt.

När jag fortsatte följa mitt gamla spår konstaterade jag att jag inte hade hållit särskilt rak kurs, men mitt liv har ju inte heller varit spikrakt så det var ju logiskt. En stund senare hörde jag motorljud och kom fram till att det måste vara herr grannens fyrhjuling.

Mycket riktigt, när jag rundade ”Flottan” såg jag honom ute på isen. Han städade bort gammal vass. Jag vinkade åt honom med staven, men orkade inte svänga av åt hans håll. Jag stannade lite längre fram i stället och lät honom åka fram till mig.

Det var strongt” sa han när han fick klart för sig vilken sträcka jag hade avlagt. Jag erkände att jag var helt slut på kuppen. Efter en kort pratstund hasade jag mig vidare till hemstranden, tog av skidorna och segade mig uppför backen. Äntligen hemma igen!