Det blir till att banta nästa vecka. 😀
6.11 – Smakfullt och missöden
Jag har hittat Häxvrål, missbrukat sprit, gjort en fakturamall, putsat mässing, sopat snö och ätit kyckling med fisksås. Mia har råkat illa ut, se separat inlägg.
Häxvrål
När jag var i butiken häromsistens fick jag syn på Häxvrål i godishyllan. Oj, vad länge sen jag åt sånt! Det var en nyhet stod det på påsen, men för mig var bara namnet nytt: ”Velhon vihellys” (Trollkarlens vissling). Här i landet har kvinnor inte riktigt samma rättigheter som i det västra grannlandet, inte ens när det gäller godis tydligen. 😐
Spritmissbruk
Igår kväll hade jag herrbesök ”på en drink”. I kakelugnen knastrade en brasa och min gäst valde att sätta sig närmast den.
Drinkvalet föll på päronkonjak som jag hade tänkt göra honom sällskap med, men lyckades välta ut glaset över bordet när jag skulle lägga ut glasunderläggen. Det kallar jag allvarligt spritmissbruk! Usch, så klantigt. Och kladdigt!
Till råga på allt var nivån i karaffen ganska låg, så det kändes himla onödigt att skölja bordet med den dyrbara vätskan. Men det räckte faktiskt till två glas med påfyllning, så värdinnan slapp skämmas annat för sin tafatthet.
På tal om spritmissbruk: Rönnbärssnapsen är bättre kall, men lika besk.
Fakturamall
En av mina onsdagselever är företagare och ville ha hjälp med att skriva ut flera fakturor samtidigt. Först trodde jag hon hade ett särskilt faktureringsprogram, men det visade sig att verktyget är Excel så jag kände mig på hemmaplan.
När hon visade hur hon använder programmet insåg jag att hon behöver en fakturamall med färdiga formler och visade henne snabbt hur hon kan gå till väga utan att använda räknedosan. ”Oj” utbrast hon, ”det där måste du lära mig”.
För att veta vad som behövs fick hon mejla en gammal faktura till mig och idag har jag fixat en mall. Jag tog mig också friheten att delvis formatera om fakturan för att göra den mer lättläst, återstår att se vad hon tycker om det tilltaget när vi träffas nästa vecka?
Putsat mässing
Som bekant(?) möblerar jag aldrig om. Jag flyttar bara på smågrejer och prydnadssaker så ingen annan än jag ser nån skillnad. 🙂 Efter dagens omflyttningar behövde mammas ryska ljusstakar få en annan plats.
På bordet i ”matsalen” (ena halvan av vardagsrummet) skulle dom stå fint tyckte jag. Men oj vad länge sen dom blev putsade konstaterade jag. Efter att ha försäkrat mig om att dom är gjorda i mässing eller åtminstone har ett mässingsöverdrag, plockade jag fram putsmedel och ‑trasor. Nu blev dom jättefina tycker jag och gör sig fint på spetsduken.
Sopat snö
På förmiddagen sjönk temperaturen till -0,4 och vinterns första snö gjorde marken vit. Eftersom jag inte har orkat få på kapellet på Silverpilen fick jag sopa snö. Vid det laget hade nederbörden redan börjat övergå i regn men jag såg framför mig att om snölagret fryser på i natt blir det svårare att putsa bort.
Kyckling med fisksås
Det är förunderligt vad bra minne jag har ibland! Jag var helt säker på att jag hade en liten burk av Bjarnes fisksås i frysen och lyckades faktiskt hitta den också. Till gårdagens stekta fisk passade den ju bra, men den var minst lika god till dagens ugnsstekta kycklingbröst.
Bjarne finns inte längre, men den såsen gjorde honom odödlig. Det är den godaste sås jag nånsin smakat! Nåt recept fick jag inte, men jag förstod att det var en lång och omständlig procedur att laga till den så den lär jag förmodligen aldrig mer får smaka.
Mia har råkat illa ut
I förrgår kväll var det jättesynd om Mia. Hon hade så ont i ena bakbenet/låret att hon morrade så fort hon rörde sig det minsta. Jag misstänkte genast ett slagsmål, men upptäckte inget blod eller några andra tecken. Däremot hade hon sädesvätska på undersidan av svansen och i ändan. Att det var sperma framgick av lukt och konsistens.
Jag antog genast att den främmande katten som tidvis brukar visa sig på Udden hade försökt para sig med henne. Min teori gick ut på att hon hade försökt komma undan och i den vevan sträckt låret/benet. Tanken på tidelag slog mig faktiskt också, men då hade skadorna garanterat varit mer omfattande och väl synliga.
Jag kan tänka mig att hon också hade väldigt ont inne i kroppen. Hon rörde sig med yttersta möda och kröp in under sängen en kort stund efter att hon kommit in. Ett par timmar senare hade hon kommit fram och lagt sig på mattan vid fotändan på sängen, men jag såg att hon fortfarande mådde dåligt när jag tittade till henne.
Före läggdags brukar jag dricka en sista slurk vatten och Mia får kvällsgodis. Och faktiskt orkade hon ta sig till diskbänken för att få sitt godis men hon haltade svårt. Det väckte tydligen aptiten så hon förflyttade sig mödosamt till matskålen och åt och drack lite grann. Sen såg jag inte till henne förrän nästa morgon.
Det kändes tomt att lägga sig utan att ha Mia som sällskap och lika tomt att vakna utan henne bredvid mig. Men att hoppa upp i sängen när hon knappt kunde ta sig fram var ju otänkbart och jag ville absolut inte lyfta henne för att inte förorsaka henne mer smärta.
När jag steg upp igår morse förstod jag att hon hade övernattat i vardagsrummet. Då jag kom in i köket satt hon vid tröskeln till vardagsrummet och såg piggare ut. Hon besvarade också mitt kelande med att spinna. Jag kände mig genast lite lugnare. Vi kanske inte skulle behöva åka till veterinären trots allt.
Efter en lätt frukost ville hon gå ut, men stannade på trappan i bara några minuter. Sen ville hon in tillbaka och lyckades faktiskt hoppa upp på nattduksbordet där hon satt och tittade medan jag hämtade tidningen. Från nattduksbordet var det bekvämt att ta sig till sängen där hon la sig och spann som hon brukar när jag smekte henne.
Nån timme senare ville hon gå ut igen. Jag antar hon var nödig, det hade ju gått mer än tolv timmar sen hon senast hade varit ute om man bortser från snabbturen. När hon kom in tillbaka, klarade hon av att hoppa upp i sängen och sov gott tills jag skulle i väg på mitt onsdagsuppdrag.
Hon vaknade när hon kände på sig att jag skulle åka och låg och iakttog mig en stund. Sen hoppade hon ner från sängen och satte sig framför dörren så jag frågade om hon skulle stanna ute medan jag var borta? Hon satt och funderade ett tag, men gick sen till ”godisskåpet”. För att göra det trevligare att stanna inne brukar jag nämligen slänga godis på sängen innan jag går.
Två och en halv timme senare var jag tillbaka. Jag tittade in genom sovrumsfönstret för att se om hon sov, men hon hade förstås hört mig och satt och tittade på mig på andra sidan fönstret. När jag öppnade dörren till köket stod hon och väntade som vanligt och vi hälsade på varandra som vi brukar. Äntligen började hon vara sig lik igen.
Under resten av eftermiddagen följde hon sina vanliga rutiner och haltandet hade minskat betydligt, men på kvällen kom hon in ovanligt tidigt. Sedan vår gäst hade gått, la hon sig som vanligt i min famn medan jag tittade på tv-nyheterna. När vi la oss värmde hon sängen åt mig som hon brukar innan hon flyttade sig till sin sovplats och i morse låg hon som vanligt i mina knäveck.
Idag märks haltandet knappt längre och hon verkar lyckligtvis också i övrigt fullt återställd. Tack och lov för det! 🙂
4.11 – Pinsamt, minnen, reservfar och snaps
Jag har missat, minns gamla posthuset, har hittat en far och smakat på rönnbärssnapsen.
Missat
För att göra mamma glad ifall hon höll utkik, tände jag för en gångs skull en gravlykta på Alla helgons dag. Mamma var noga med traditioner. Men sen missade jag en grej totalt.
Siris matte frågade i fredags om jag skulle till kyrkan på lördag i och med att mamma hade dött under året. Det hör till att de anhöriga stiger upp när den avlidnes namn läses upp talade hon om. Det var en fullständig nyhet för mig, det har jag aldrig hört, men jag svarade ändå nej. Dels motiverade jag med att jag inte är särskilt kyrklig av mig och dels med att mamma inte var skriven här och alltså inte hörde till vår församling.
Igår ringde Grisen/Tvillingen och talade om att mammas namn visst hade lästs upp i lördags trots allt. Pinsamt. Undrar vad mamma tyckte om det? Fast troligen var hon inte förvånad, det stämmer säkert väl med hennes uppfattning om mig. 
Gamla posthuset
Igår när jag hämtade gravlyktan stod några herrar utanför gamla posthuset i Kärra. Jag kände igen en av öns fastighetsmäklare så jag förstod att han visade huset för spekulanter.
Jaha, och varför var nu det så intressant då? Jo, för att jag för ett kort ögonblick förflyttades tillbaka till 1950-talet och mindes hur det såg ut och, framför allt doftade, i postlokalen när jag följde med fostermor/moster på postärenden.
Resan dit företogs alltid med roddbåt eftersom moster vägrade befatta sig med motorbåten så det var lite av en utfärd samtidigt. Åtminstone för mig, jag var för liten för att ro så jag kunde sitta och njuta av resan. Från ”kyrkstranden” var det kort väg upp till posten.
Oftast satt det bara en tant bakom disken, men ibland två. I glaset ovanför disken fanns smål hål för att underlätta kommunikationen med kunden och nertill fanns en öppning där man stack in eller fick sina avier. Doften bestod av en blandning av läder från postbärarnas väskor, stämpelfärg och trycksvärta från dagstidningarna.
Postkontoret har varit nerlagt i säkert 30-40 år, men för mig är det fortfarande Posten, lika väl som dåvarande Fagerlunds och Banken trots att de verksamheterna också har upphört existera för länge sen. Tänk vad mycket onödigt man minns. 🙂
Hittat en far
Igår läste jag på FB vilka rätter Labbnäs semesterhem har på sin Fars dags-buffé – det vattnades i munnen. Jag kommenterade och beklagade att jag varken är eller har nån far. Om nån av mina fyra fäder (fosterfar, biologisk far, respektive två ”plastpappor”) hade levt hade jag gärna bjudit honom på den.
Jag fick genast svar på kommentaren, jag var så välkommen ändå tyckte föreståndarinnan. Gulligt av henne. Men nu har jag fixat fram en far och bokat bord minsann! I brist på egen far beslöt jag låna en. Han blev glatt överraskad av inbjudan, så förutsatt att hans barn inte har andra idéer, dyker vi upp på söndag och får smörja kråset. Labbnäs’ mat går inte av för hackor ska ni veta!
Rönnbärssnapsen
Igår kom jag ihåg rönnbärssnapsen. Den 1.11 hade den stått i 10 dar. Efter att ha öppnat korken och doftat på den, tog jag en liten sup. Doften var helt OK och vacker färg hade den, men smakade nästan lika gräsligt som pepparrotssnapsen jag blev tipsad om att göra. Huvaligen skulle dom säga i Jämtland. Sur och besk var den. Vilken himla tur att jag bara gjorde en halv sats!
Eventuellt smakar den bättre om den är kall, så den ska få en chans till, men jag hyser inga större förhoppningar. Men jag vet ju en som gillar den så jag blir säkerligen av med den ändå. 🙂
2.11 – Svårt, lätt och tomt
Jag har kommunikationsproblem, har småstädat, tagit fram jullistor och avslutat höststädningen. Mia trotsar regn och blåst.
Kommunikationsproblem
Det är inte tekniken som fallerar, utan den verbala och skriftliga kommunikationen med mina medmänniskor. Jag missuppfattar och blir missuppfattad. Det känns som om jag inte är på samma nivå som min omgivning. Det gäller tack och lov inte alla, men tillräckligt många för att kännas obekvämt. Lyckligtvis är min och Mias kommunikation ett undantag. 🙂
Såna faser har inträffat tidigare, men det är minst sagt olustigt och irriterande när dom gör det. En massa extra tid går åt att reda ut missförstånden och kräver extra dialoger innan saker och ting är utredda. Oavsett hur tydligt jag försöker uttrycka mig, uppstår oklarheter och vice versa. Suck. Hoppas det går över snart.
Småstädat
Idag fick jag en ytterst liten släng av städnoja. Den yttrade sig i rengöring av toalettskålen, dammtorkning av vattenpumpen(!) och diskning av tandglaset. Efter det upphörde den så jag klarade mig väldigt lindrigt den här gången. 😀
Jullistor
Idag tog jag fram listorna för julkort och julklappar och uppdaterade dom. Flera namn har försvunnit under året och jag bestämde helt kallt att radera dom flesta julkortsmottagarna i Sverige. Om man inte har annat än den kontakten kan det kvitta.
Med tanke på att julskyltningen redan har börjat på många håll och att postorderkatalogerna vimlar av julpynt känns det nästan sent, men så här tidigt ute har jag nog aldrig varit förr. Ett åldersfenomen måhända?
Höststädningen avslutad
Nu är det vintertomt utomhus. Sist av allt tömde jag regntunnan vid trappan och bar in den i boden och skräp-/insektsskyddet hänger på tork i badrummet. Eftersom jag var på ”julhumör” hängde jag också upp ljusslingan ovanför trappan, mest för att slippa göra det när fingrar och elkabel är stelfrusna.
Folk måtte tro att jag har fått fnatt eller ”borde öka doseringen”, men det bjuder jag på. Som avslutning på ”julljusen” står glasburken med ljusslingan på hyllan bakom köksbordet. Allt för att jaga det deprimerande mörkret på flykten. Det är bara adventsljusstaken och tomtarna som saknas.
Mia trotsar regn och blåst
När den värsta stormen rasade höll Mia sig inne och ösregn ogillar hon, men dagens duggregn och blåst bekom henne inte. Eller så har hon börjat vänja sig vid höstvädret?
Hon började dagen med att fånga en vattensork, tuggade i sig den och var en kort stund senare i färd med att ta kål på en näbbmus som hon hade burit in i verandan, så det är tydligen andra fyrbenta individer som också trotsar vädret. Tur för henne – och för matte som på så sätt slipper drabbas av hennes överskottsenergi – men otur för jaktbytena förstås. 😥
1.11 – Nytta med nöje och vice versa
Jag har fått specialservice, agerat underleverantör, fixat skrivarproblem, ”socialiserat” och fått hemvård.
Specialservice
Igår (eller i förrgår?) började rean hos Rautia. Jag kastade mig genast på telefonen och kollade om Varu-Tjänst har förvaringshyllan hemma som fanns med i reasortimentet. Det har hänt några gånger att just det jag ville köpa inte fanns i lager, så jag ville gardera mig.
Min favoritsäljare råkade svara och bekräftade att hyllan finns att få och upplyste också om måtten. Det avgjorde saken så jag bad honom reservera en till mig och lovade hämta den senare samma dag, vilket jag gjorde i samband med besöket hos frissan.
Jag vet inte om det är tack vare min höga ålder eller för att jag är stamkund som jag fick specialservice? Hur många gånger händer det att personalen erbjuder sig att hjälpa till att bära ut och lasta det man handlat? Men sån är han, min favorit. Nu fick han stilpoäng igen den unge mannen.
Underleverantör
Efter hemkomsten tog jag i tu med ett specialuppdrag som ”underleverantör” till ÅUs lokalredaktör. Hon fick via mejl rapporten från sediment- och vattenundersökningen som Daphnia låtit göra, men ville ha hjälp med att ”koka ihop den” till en artikel på ca 2.500 tecken exklusive bilder.
Rapporten är på 13 sidor, så det kändes verkligen som en utmaning att fånga det väsentligaste och samtidigt göra texten någorlunda lättläst. Jag gjorde mitt bästa och lyckades hålla mig under teckengränsen genom att inte räkna mellanslagen.
Word räknade blixtsnabbt ut att jag hade fått ihop 2.489 tecken. Inklusive mellanslag blev det dock 2.918 tecken, så frågan är om artikeln måste förkortas innan den publiceras? Tidigast på tisdag får jag se hur den blev. Ett både annorlunda och roligt uppdrag. 🙂
Skrivarproblem
För ett par dar sen ringde Daphnias ordförande och hade problem med skrivaren. Den ville inte alls som hon ville. Vi kom överens om att jag skulle komma och ta en titt på den idag vid lunchtid.
Förutom att jag löste problemet med skrivaren hade jag turen att träffa Ronja, en mysig hunddam på 13 år, och en mycket yngre och minst lika trevlig dam som var på besök. Det blev en mycket intressant och livad pratstund över kaffet så klockan hann bli mattid för Mia innan jag var hemma. Roligt att förena nytta med nöje.
Socialisering och hemvård
Idag skulle kärlen med dom sista sommarblommorna tömmas beslöt jag. Efter att ha gett Mia mat tog jag i tu med det. Fast när allt kom omkring beslöt jag låta jorden i ”badbunken” liggar kvar och återanvända den i vår. Det innebar att enda sättet att orka förflytta den till uthuset var att ta pirran till hjälp. På så sätt kunde jag också få med mig björkkubben som har fungerat som krukunderlag.
Då jag andfådd och med hög puls hade tagit mig upp till hårdare mark kom fru grannen nerför skogstigen och hejade glatt. Jag orkade bara lyfta handen och le tills jag hade vilat en liten stund. Hon erbjöd sig genast att hjälpa till, men envis som jag är påstod jag att jag skulle klara det själv.
Väl framme vid bodtrappan struntade hon i min invändning och högg tag i björkkubben som låg överst och bar in den. Jag insåg att det var korkat att tacka nej till värdefull hjälp om jag inte ville åka till Bjärnå på en ny behandling, så vi hjälptes åt att bära in bunken.
Sen stod vi och pratade en stund om smått och gott tills hon sa att hon skulle gå hem ”ti pojtjin”, dvs junior. Då var det dags att fylla på vedbäraren, men innan jag hann börja med det kom skyddslingens mor förbi och underhöll mig en liten stund.
När jag hade burit in veden och var på väg för att hämta mer hörde jag en bildörr slå igen och såg Siris matte dyka upp. I ena handen höll hon en burk med diverse innehåll som hon överräckte och önskade mig smaklig måltid.
Hemgjord sushi, dito vårrullar och vitt vin fanns det i burken. Allt sånt som jag gillar skarpt. Jag bad henne komma in och bjöd henne på kakao (varm choklad) med skorpor och resten av Kerstins kladdkaka medan vi ”surrade”.
Det innebär att jag har träffat och/eller umgåtts med nio personer och två hundar om jag också räknar in Spede och hans matte och husse som jag pratade med en stund i morse när jag hämtade tidningen, respektive herr och fru doktorn som jag växlade några ord med på byvägen när jag kom hem efter ”skrivarbesöket”. Det torde nästan vara nytt dagsrekord!? 🙂
Annorlunda
Klart att man ska vara annorlunda! 🙂
29.10 – Bekännelser och mirakel
Jag har glömt potatisen, hört röster ur det förflutna, slängt vimpeln och ligger snart illa till.
Glömt potatisen
I år var jag ju ovanligt tidig med att sätta potatis, men den heta och torra sommaren gjorde att blasten gulnade och torkade bort i förtid så efter ett tag hade jag glömt att dom låg i jorden. Där ligger dom kvar än idag. Jag har kommit ihåg dom emellanåt, men haft annat för mig och glömt dom igen.
Av ren nyfikenhet ska jag kanske peta upp ett par stycken för att se hur dom ser ut, men jag misstänker att jag knappast blir inspirerad att plocka upp allihop. Förutsatt att jag kommer ihåg att göra det innan frosten slår till på allvar.
Den sättpotatis som var överlopps och som jag slängde på tippen frodades däremot och blommade så vackert i augusti. Jag kanske ska odla där i fortsättningen? 😀
Röster ur det förflutna
För ett par veckor sen ringde en av exets kompisar och ville höra hur jag har det. Jag blev minst sagt förvånad. Honom har jag varken sett eller hört av på 10 år. Men det var förstås en trevlig överraskning.
Lika förvånad blev jag över ett mejl jag fick i söndags av en före detta kollega. Henne jobbade jag ihop med 1992-1997 och hade bara sporadisk kontakt med henne efter det. Också en trevlig överraskning. 🙂
Alla som känner mig vet att jag är urdålig på att hålla kontakt. Inte ens mina närmaste vänner hör av mig särskilt ofta. Antagligen är det nåt som saknas i min sociala kompetens eller så är jag just så självtillräcklig som Drakar sägs vara? Det betyder absolut inte att jag inte bryr mig om, det blir bara inte av att jag hör av mig.
Slängt vimpeln
Med tanke på att jag syndade grovt när jag hängde flaggan på tork efter tvätten, antar jag att man heller inte får hantera en vimpel hur som helst? Men nu är det gjort. Den ligger hoprullad i en soppåse och kommer så småningom att brännas antar jag. Då är frågan om jag borde ha kremerat den själv? Hur som helst är det nu för sent att ge den upprättelse.
Idag köpte jag en ny ”ö-vimpel” som ska hissas så snart vi övergår till sommartid igen. Det kan förresten vara bra att veta att man kan köpa den i kommunhusets reception i Dalsbruk.
Illa till
Snart ligger jag illa till hos en svärson… Under dagens lektion med hans svärmor föreslog jag att hon skulle använda Windows Live i stället för den webbaserade mejlklienten hon använder nu. Skälet är att man i Picasa kan välja storlek (upplösning) på bilden innan man skickar den, men det förutsätter ett e-postprogram, alternativt ett Gmail-konto och nåt sånt har hon inte heller.
Vi installerade Windows Live, men kunde inte konfigurera mejlkontot i och med att varken jag eller svärmor visste namnet på den in- och utgående mejlservern. Hon hade dessutom ingen aning om vilka användaruppgifter hon har hos bredbandsleverantören. Det fanns heller ingen inställning i webbklienten som kunde vara till hjälp.
Det är här svärsonen kommer in. Han kommer nu att bli ombedd att fixa mejlkontot. Hoppas hon inte talar om för honom vad jag heter och var jag bor. 😉
Mirakel
Eftersom jag inte har några barn köper jag en morsdagsros till mig själv ibland. Den jag köpte i våras trotsar alla odds och blommar för tredje gången. Visst är det ett mirakel?
När frosten slog till för ett tag sen flyttade jag in den i verandan, men nu när det är varmare får den stå ute igen. Ett tiotal knoppar väntar ännu på att få slå ut, men risken är stor att dom inte hinner det innan kölden är här på allvar. Men än så länge njuter jag varje gång jag ser dom små gulrosa blommorna. 🙂
Födelsedag
Idag har jag tänkt lite extra på mamma. Om hon hade levt, skulle hon ha fyllt 85 år idag (på bilden är hon 83). Tänk att det råkade finnas en enda bukett vita rosor i butiken så hon fick sina favoritblommor på graven. 🙂
26.10 – Lördag-söndag på Udden
Jag har fått konjak till kaffet, blir lyckligare, har ätit tidig lunch, kollat signalerna, haft besök, skickat korrektur och minimerar mikroanvändningen.
Konjak till kaffet
Lagom tills jag hade diskat klart igår kom skyddslingens mor. Hon hade lovat titta in för att prova min teddyfodrade skinnkappa. Enligt storleksetiketten är det en 38a men i nutida storlek snarare en 40/42a. Det innebar att hon drunknade i den, liten och tunn som hon är, så jag får fundera vidare på vad jag ska göra med den.
Hon tackade hur som helst ja till kaffe och jag hade dessutom turen att få servera oss en konjak medan vi ventilerade stora och små händelser. Det är liksom roligare att dricka sprit när man har sällskap. 😀
Lyckligare
Under tiden vi satt vid kaffebordet hördes kraset från porslin utifrån. Jag gick ut och tittade i tron att stormvindarna hade ställt till med nåt. Mycket riktigt, det mesta som hade stått på trappbordet låg i skärvor på trappan och bordet var omkullvält, men jag misstänker starkt att Mia hade försökt hoppa upp på det och dess värre fått det att vicka omkull i och med att det inte står speciellt stadigt.
Så egentligen är det kanske inte jag som blir lycklig, utan Mia? Gärna det! 🙂
Tidig lunch
Jag kan inte minnas att jag nånsin har ätit lunch klockan tio på förmiddagen? Det gjorde jag idag. Då hade jag hunnit vara i gång i nästan fyra timmar. Det går ju inte att ställa om Mia till vintertid, så halv sju var vi redan i farten.
Kollat signalerna
Idag har blåsten fortsatt och dessutom kom det en regnskur på förmiddagen. Idealiskt väder för att testa om TV-signalerna når fram med andra ord. Med tanke på den saftiga räkningen var förväntningarna höga.
Och det gjorde dom lyckligtvis så nu kan jag titta på alla TV-kanaler i alla väder igen!
Besök
I och med den tidiga lunchen var det ju lämpligt med eftermiddagskaffe vid lunchtid. Sommargrannen psykologen hade osedd gått till stranden och öst båten medan jag höll till i boden så jag bad henne stiga på och ”tvingade” i henne te när hon kom upp tillbaka. Själv föredrog jag kaffe. Det blev inget långt besök, men ett trevligt avbrott i sysslorna.
Skickat korrektur
Efter att hon hade lämnat oss och jag hade avslutat utomhusgöromålen tog jag i tu med LMFs presentkort i finsk version. Sekreteraren skickade tidigare i veckan formuleringarna så det gällde bara att läsa innantill och skriva rätt. Det var fort gjort och nu är korrekturet avsänt så jag kan med gott samvete ta ledigt resten av dagen.
Mikroskopisk mikroanvändning
För många år sen läste jag en forskningsrapport om vad som händer med födoämnen som tillagas eller värms upp i mikron. Det var verkligen ingen munter läsning, men den rapporten förträngde jag snabbt och har glatt fortsatt värma och tina i mikron. Det blir det en klar minskning av i fortsättningen! Idag kom jag av en händelse över ytterligare forskningsresultat om effekterna.
Att man helt förbjöd mikro i Ryssland på grund av skadeverkningarna hade jag ingen aning om, men jag har dubbelkollat uppgiften så det torde stämma. Numera gäller inte förbudet längre, men mikrons egenskaper är ju säkerligen de samma. På Udden blir det således mikroskopiskt lite mikro i fortsättningen!
Så här skriver t ex kiropraktor Tobias Melin om mikron: http://kiropraktorn.wordpress.com/tag/mikrovagsugn/ .
Uddmors betraktelser 