av

22.2 – Från frustration till kreativitet

Jag har jobbat i onödan, tackat nej till ett förslag, varit försenad, städat bort julen och haft ett idémöte.

Jobbat i onödan
I fredags hade jag lovat hjälpa en god vän med bildöverföring från telefon till en s k mini­bär­bar (notebook). Efter två timmar var jag tvungen att medge att gränsen för min kompetens var nådd och att datorn av allt att döma inte var riktigt frisk.

Win 7 StarterEftersom telefonen var en Nokia av äldre modell krävdes installation av Nokia Suite (drygt 500 Mb). När den var nästan klar fick jag meddelande om att programmet saknar stöd för Windows 7 Starter, men att jag kunde fullfölja om jag ändå ville chansa. Så klart ville jag det, men blev tvungen att ge upp när det inte gick att fullfölja installationen.

OneDrive tjatade om att det inte fanns någon internetanslutning trots att den bevisligen fungerade och SP1 gick inte att installera på grund av ett fel. Programmet jag hittade som kunde felsöka och reparera, klarade bara hälften av felen. Då gav jag upp. Men det känder verkligen inte särskilt till­fredsställande.

Tackat nej
En av föredragshållarna på ”vattenkvällen” den 4.2 hade i ÅU läst om den avslutade styrelsekursen och undrade om jag kunde tänka mig att hålla en likadan kurs i Pargas? Det var ju roligt att få för­frågan, men jag tackade ändå nej. Pargas ligger som bekant utanför ön. Jag tipsade honom i stället om ett tänkbart alternativ som jag hoppas ska ge utdelning.

Försenad
Igår var jag försenad till ett viktigt kalas. Två födelsedagar och två examina firades samtidigt. Enligt in­bju­dan var jag välkommen kl 15:30. Fråga mig inte hur det är möjligt, men i mitt huvud kon­ver­terades tiden till 16:00.

Jag var i stort sett klar att ge mig av då påminnelsen i datorn plingade till och talade om att det nu var det 2 minuter kvar till den avsatta tiden. Vadå 2 minuter?!? Jag förutsatte att jag hade skrivit fel tidpunkt i kalendern men kollade för säkerhets skull vad det stod i inbjudan. 15:30 stod det klart och tydligt. Just så. Jag la genast i högsta växeln och hastade i väg.

Jag bad givetvis om ursäkt vid ankomsten men fick förklarat för mig att här gällde flytande tider. Himla tur det då.

JulStädat bort julen
Det är ju ett tag sen jul… Idag tog den äntligen slut på Udden. Då ska man bortse från ljusslingan ovanför trappan, den får hänga kvar ett tag till.

Jag har länge sett med onda ögon på halmbockar, juldukar och andra prydnader men prioriterat i mitt tycke viktigare saker, dvs sånt som involverat andra personer. Men idag hade jag inga uppgifter som var direkt över­hän­ga­nde så jag gjorde ett ryck innan dagens besökare anlände.

Idémöte
Syftet med dagens sammanträffande var att skissa på en idé. Hur det nu kom sig blev det en massa annat snack i stället, idén ägnade skyddslingen och jag en kvart på sin höjd.

Tanken är att ta vara på de hågkomster byns äldsta invånare har innan det är för sent. En filmad intervju tycker vi är ett bra sätt att dokumentera både minnen och personer. Vi har redan fått ja från ett proffs och beslöt ge henne fria händer att planera innehåll och struktur, förutsatt att hon tycker det är ett bra upplägg. Ändamålet med intervjun är vi ju överens om.

Sen får vi hoppas att gamlingarna är på prathumör just den dagen det beger sig och inte känner sig störda av kameran. Av erfarenhet vet jag att man kan drabbas av tunghäfta när man har en mikrofon under näsan och ser en filmkamera i aktion.

av

20.2 – Mer och mindre smärtsamt

Jag har sett en självmordskandidat, rättat till misstag, bränner mikroved och har besökt en ”kot­knackare”.

SkridskoåkareSjälvmordskandidat
På tisdag förmiddag uppfattade jag en rörelse i ögonvrån när jag satt vid datorn. Då jag vände huv’et ca tio grader styrbord upptäckte jag vad som orsakade synintrycket – en skridskoåkare! Första och hittills enda människan som vågat sig ut på isen i år vad jag vet. Utom jag. Fast jag tordes inte gå längre ut än strax utanför bryggändan och med ett stadigt grepp om lejdaren till trappstegen.

Den här personen hade förmodligen rört sig över hela sjön. Med livet som insats kan jag tycka, men han/hon känner säkert isens bärighet bättre än jag. Hoppas färden slutade utan missöden.

Rättat till misstag
Onsdagen var inte min dag, åtminstone inte början på den. Det mesta jag gjorde blev fel, även om det var enkelt att rätta till. Pinsammast var ett feladresserat mejl.

Alla styrelser jag tillhör har en egen mejlgrupp i Outlook och meningen var att skicka ett viktigt med­delande till LMFs styrelse. Jag märkte inte ens att mejlet gick fel förrän verk­sam­hets­gran­ska­ren gjorde mig uppmärksam på att sekreterarens namn saknades i mottagarlistan… Undra på det, mejlet hade gått till fel styrelse. Suck. På så sätt kan man få arbetstiden att öka med det dubbla. 😦

Mikroved
Bland kvistveden jag köpte för fyra år sen fanns en hel del ”mikroved”, dvs kvistar av ungefär samma längd som extralånga tändstickor. Dom slängde jag i en egen hög avsedd för kaminen i sovrummet, men eftersom jag inte har eldat mer än ett par gånger i den har högen inte minskat märkbart.

Den högen är nu den enda som återstår av inköpet och ”i brist på bröd äter man limpa” sägs det. Fördelen med dom korta pinnarna är att dom utan problem får plats i Mias f d kattsandslåda och att dom går att lägga in på tvären i spisen, alternativt två pinnar efter varandra. 😉

Besök hos kotknackar’n
Igår eftermiddag hade jag tid hos en av öns kiropraktiker. Beskrivningen av mottagningen var enkel och tydlig när jag bokade tid – i hårsalongen mittemot ”Knallis”. Jag tolkade det så att jag skulle till en nerlagd hårsalong i ett av husen som låg på andra sidan vägen från Knallis sett. Det var bara det att där fanns inga f d salonger, bara en stängd loppis och bo­stads­hus. Mysko. Jag beslöt att fråga i butiken, men upptäckte en frissa i lokalen intill.

Medan jag ställde min fråga till frissan satt en äldre, småleende herre på en liten soffa längst in i lokalen och vinka­de, men jag tog inte till mig att det kunde vara åt mig. I den här lilla lokalen kunde väl ändå ingen kiropraktiker hålla till?*)

Men så var det. Bakom soffan stod en tygskärm och bakom skärmen fanns en (sliten) be­hand­lings­bänk och ett litet bord. Det enda jag behövde ta av mig var glasögonen, sen pågick behandlingen i max tio minuter. Resten av halvtimmen gick åt att lyssna. Den här mannen slog mig med häst­läng­der när det gällde att prata.

IschiasNästan mot min vilja blev jag imponerad över att ”den flamsiga farbrorn” hittade mina onda punkter på direkten. Han hade ju inte ens undersökt mig eller kollat hur kotorna satt? En av punkterna lyckades han inte åt­gärda, mest beroende på att jag på inga villkor tordes slappna av. Dels för att jag sen tidigare vet hur djävulskt ont det gör och dels av hänsyn till frissans kund. Mitt smärtvrål hade garanterat skrämt kunden ur stolen.

”Det tar vi nästa gång om du inte har huvudvärk” tyckte han. Nästa gång föreslog han kunde innebära om ett halvår eller ett år. Det borde alla människor se till att göra menade han. ”Du går väl till tand­läkaren en gång per år?” Det ligger onekligen nåt i det. Ju längre man dras med besvären, desto svårare blir det att åtgärda dom.

Därmed var besöket avslutat. Han hävdade bestämt att jag skulle slippa känna av min ischias, men åtminstone än så länge har han fel. I sanningens namn ska tilläggas att han påpekade att jag skulle höra av mig om smärtan inte försvann, så möjligen blir det ett återbesök.

*) Förklaringen till den udda lokalen är att förfrågan om att få hyra kommunens tomma lokaler i bibliotekets fastighet aldrig har besvarats. Dåligt.

av

Snyggt?

Skor

För ett tag sen fick jag mejl från ett företag som gärna vill att jag köper Christian Louboutins skor. Modellerna var så extremt högklackade att jag hajade till och genast tänkte mig hur mina ryggkotor skulle må om jag försökte mig på att gå med dom. För att inte tala om vad som skulle hända om jag inte lyckades balansera på dom!

Undrar om inte designern är tacksam över att slippa använda dom själv? Däremot är det tydligen en del kändisar som styltar fram på dom. Det får dom gärna göra för mig. På Udden gäller moderat klackhöjd vid festliga tillfällen, alternativt Croqs, Jalas-stövlar eller Icebugs de årstider jag inte kan gå barfota. 🙂

av

17.2 – Från elförbrukning till skalfri korv

Jag är imponerad, har hållit föredrag, agerat detektiv, tagit en kreditupplysning och ätit skalfri(!) korv.

Imponerad
Elförbrukningen på Udden minskade också förra året. Det innebär att jag har sänkt förbrukningen med mer än 50 % sen 2008 och nu förbrukar mindre än 6000 kWh per år. Bra jobbat tycker jag. 🙂

Då har jag nog råd att köpa mera ved. Hittills har den genomsnittliga årskostnaden hållit sig på en synnerligen modest nivå: 95 € per år.

PublikFöredrag
Strax efter 12 igår gav jag mig av för att vara ute i god tid till föredraget för Dragsfjärds pensionärer i Labbnäs. 13.30 började till­ställningen så jag hade tillräckligt med tid för att kunna hämta en låne­pro­jektor ifall den befintliga inte ville vara med på noterna och så kunde jag hjälpa till att möblera.

När jag kom var ordföranden redan på plats och ommöbleringen klar. Ca 65 personer vänta­des. Och bara för att jag var beredd på det värsta fungerade tekniken som smort.

När jag hade pratat klart frågade jag närmaste åhörarna hur mycket klockan var. En del i publiken satt nämligen med slutna ögon märkte jag innan jag slutade. Det kunde förstås bero på flera saker. Antingen njöt dom i fulla drag, var uttråkade eller så hade dom drabbats av ”paltkoma”, alternativt syrebrist.

Jag hade pratat i drygt 50 minuter. Undra på att folk höll på att somna… 30-45 minuter hade ordfö­rande beställt, så jag hade helt klart överskridit tiden. Men nu var det ju för sent att ändra på det.

Efter ny ommöblering serverades kaffe och fettisdagsbulle med sylt och grädde, precis som jag vill ha den. Det bjöd föreningen på. Å andra sidan köpte jag lotter för 5 € så det gick jämnt ut eftersom alla andra fick betala den summan hörde jag.

Och så anmälde jag mig som medlem i föreningen. Inte för att jag tänker delta i särskilt många aktiviteter men dricka kaffe i trevligt sällskap var tredje månad har jag inget emot.

Agerat detektiv
En halv timme efter att jag hade parkerat Silverpilen kom väglagets ordförande. Han ringde när jag var på väg hem så besöket var väntat.

I rask takt klarade vi av hans tre ärenden, men ett av dom medförde en del detektivarbete för min del. Det gällde att hitta adresser till de nya fastighetsägarna. Två av dom gick bra, men den tredje finns på två olika adresser med tre olika telefonnummer så frågan är vad som gäller? Det får säljaren lämp­ligen svara på. Det är faktiskt vägandelsägarens skyldighet att informera om fastig­hets­änd­ringar, inte styrelsens.

Kreditupplysning
Detektivarbetet underlättades väsentligt tack vare fonecta.fi och där hittade jag också en intressant tjänst – man kan för 9,93 € köpa en kreditupplysning. Ha, det vore ju intressant att få en sån på sig själv tyckte jag och beställde genast.

Skalfri korvRapporten var ingen direkt överraskning, min kreditvärdighet är bästa tänkbara. Allt annat vore kon­stigt, jag hotas ju varken av konkurs eller utmätning och har inga betal­nings­an­märk­ningar. Nu kan jag dessutom bevisa det. 🙂

Skalfri korv
Jag har aldrig tidigare ätit skalfri korv, däremot skinnfri. Men nån gång ska vara den första. Snellman borde definitivt anlita en annan översättare eller skaffa sig en ordbok.

av

Reaktioner och reflexioner

Att ifrågasätta arbetsinsatser och ‑kvalitet är förstås aldrig populärt. Än mindre att uttrycka sitt miss­nöje med sakernas tillstånd. Men det visste jag förstås innan. Under Övriga ärenden på gårdagens styrelsemöte behandlades Sekreterarens avgång (dvs min) vid årsmötet. Det är faktiskt första gången jag avgår på grund av brister i styrelsearbetet.

På min fråga om styrelsen tyckte att arbetet och arbetsfördelningen, respektive beslutsfattandet fun­ge­rade bra, fick jag dels ett försvarstal, dels ett ”tja” och dels tystnad. Det visade sig att åtminstone en av ledamoterna var med i styrelsen bara för att ”det är så ont om folk som ställer upp”. Hur moti­verad och engagerad är man då kan jag undra?

Möte 2Mitt förslag om att just därför tillsätta en valkommitté mötte ingen som helst förståelse. Vad skulle den kunna ut­rätta tyckte man? När jag förklarade hur den fungerar ansåg man att det var onödig byråkrati. Här fungerar bara personliga kontakter fick jag klart för mig.

Försvarstalet bestod i att poängtera att ”jag gör så gott jag kan” och ”jag har ingen akademisk utbild­ning eller studentmössa”. Hur det hörde till saken förstod jag inte så jag avstod från att kommentera. Min grundinställning är att man alltid kan bli bättre och att vi kan utvecklas så länge vi lever – förutsatt att vi vill.

Jag fick också klart för mig att ”här på landet är det inte så noga” då jag än en gång försökte fram­hålla att föreningens stadgar är till för att följas. ”Stadgarna är bara påtvingad byråkrati” var också ett motargument. Eftersom jag inte delar styrelsens värderingar är avgångsbeslutet fullt logiskt.

Intressant nog frågade ingen av ledamöterna: ”Hur tycker du då att det borde fungera?” eller ”På vilket sätt menar du att arbetet skulle fungera bättre?” Samtliga intog försvarsattityd i stället för att ställa mig mot väggen och be mig exemplifiera. Fast det förvånar mig inte heller. Nu gällde alla mot en och därmed basta. Intres­sant hur vi människor reagerar.

Droppen som fick bägaren att rinna över var förstås min slutkommentar om att jag aldrig har suttit i en styrelse som fungerar lika dåligt. Inte speciellt subtilt av mig… Hade jag låtit bli den, hade för­svars­attityden förmodligen inte blivit lika kompakt. Så här efteråt kan jag tycka att jag strödde onödigt salt i såren även om det råkar överens­stäm­ma med sanningen.

En annan anledning till att jag inte passar in i styrelsen är språket. Föreningen påstår sig åtminstone tidvis vara tvåspråkig, men arbetsspråket i styrelsen är och har alltid varit finska trots att majoriteten av leda­möterna är svenskspråkig.

AustralienI samband med en av mötespunkterna fick en av ledamöterna mina nackhår att resa sig genom att säga: ”När jag nu inte behärskar svenska”.  Jaha, och hur kommer det sig då att vi som har svenska som modersmål lyckas behärska finska? Men den här gången kunde jag faktiskt hålla tand för tunga.

Det här är en ofta förekommande ursäkt har jag märkt. Men då är det väl bara att lära sig? Precis som vi svenskspråkiga har varit tvungna att göra? Mina fördomar om mina landsmän är därmed tyvärr bekräftade.

Bland finskspråkiga i Sverige var attityden ofta den samma – man förväntade sig att bli förstådd på finska trots att man hade varit bosatt i landet i många år. Om jag flyttar till Australien kan jag ju inte räkna med att prata mitt modersmål om jag vill bli förstådd?

Nu ska jag skriva protokoll. På finska förstås. :-/

av

13.2 – På och utanför dagordningen

Jag har avstått från firande, haft nytta av borrkax, uppdaterat dagordningen och är klar med presentationen.

Avstått från firande
I onsdags fyllde herr grannen år, men jag avstod från firandet. När jag väl kom hem efter tjänst­gö­ring i Kimito och besök hos Grisen/Tvillingen kändes det som om min dag var till ända. Jag bad att få uppvakta en annan dag.

Sent i eftermiddags kom herr grannen junior över med ett par smakprov från kaffebordet så go’sa­kerna gick mig inte helt förbi. Tack igen för dom! 🙂

BorrkaxNytta av borrkax
Då brunnen för dricksvatten borrades 2008 gick en del av borrkaxet ner i sandtunnan som står vid väg­kanten i uppförsbacken. Igår hade jag nytta av det.

Vår ”vägmästare” har visserligen sandat vägen, men parkeringen och området runtomkring var isigt och halt. Det rådde borrkaxet bot på. Eftersom det är så finfördelat ger det bättre fäste än sand.

Stigen närmast trappan fick också en omgång. Mina icebugs tar mig visserligen fram utan problem, men jag vill ju inte att eventuella besökare ska halka och skada sig!

Uppdaterat dagordningen
Idag fick Daphnias styrelse en sista-minuten-uppdatering av förslag till dagordning med bilagor inför morgondagens möte. Det lär bli ett ovanligt långt möte – 25 punkter ska vi gå igenom! I fjol hade vi bara ett protokollfört möte så det kanske inte blir fler i år heller?

Första sidaKlar med presentationen
Igår kväll ringde ordföranden i Dragsfjärds pensionärer rf och talade om att möteslokalen i Labbnäs ställs i ordning för dator­pre­sen­ta­tio­nen på måndag. Ca 60 åhörare infinner sig avslöjade han också.

Då vill det ju liksom till att datorprojektorn fungerar ihop med min dator, annars blir det pannkaka. Jag tror bestämt jag ska vara så fiffig att jag skriver ut bilderna på papper den här gången om, utifall att.

Idag har jag reviderat presentationen jag använde till Åbolands fiskarförbund 2013. Antalet sidor är utökat och bl a historiken är kompletterad. Bildövergångar och animeringar är också klara, nu återstår bara att skapa en bildspelsfil. Det får bli söndagens program. Nu gör jag kväll. 🙂

av

10.2 – Tacksamt

Jag har lyckats avhjälpa ett problem, skickat nya sammandrag och ser med spänning fram mot morgondagens ÅU.

Avhjälpt problem
Efter att jag nyss hade kommit hem igår kväll ringde en förtvivlad herre. Webbläsaren upp­trädde besynnerligt och han kom inte åt sitt FB-konto. Det senare problemet löste vi per telefon – det gäller att stava lösenordet rätt, men det andra bad jag honom återkomma om idag.

Sjuk datorUnder förmiddagens samtal drog jag den slutsatsen att jag kunde hjälpa honom på distans, men var tvungen att ge upp efter ett tag, de inställningar jag pratade om existerade inte på hans dator. Efter­som jag var fullt sysselsatt med förberedelser för lördagens styrelsemöte bad jag honom ta med sig datorn och komma till Udden efter klockan två, vilket han gjorde.

För att göra en lång och omständlig historia kort, kunde han åka hem tillbaka efter två timmar. Då var en system­åter­ställ­ning och ominstallation av webbläsaren genomförda plus kontroll att allting fun­ge­ra­de som det brukar. Därmed sparade han in en t/r-resa till Kimito, respektive kostnaden för fel­sök­ning och arbetstid à ca 70 €. Å andra sidan hade en tekniker förmodligen fixat problemen på tio minuter…

Innan han gick tackade han och frågade som vanligt vad han var skyldig? Och han la inte till ”om jag är skyldig nåt”. 😀 ”Betala det du tycker det är värt” fick han som svar. ”Då ska jag göra det” lovade han. Trevligt med kunder som vill göra rätt för sig.

Nya sammandrag
Efter diverse arbetsinsatser från fyra personer finns nu båda svenskspråkiga sammandragen översatta till finska från förra onsdagens vattenevenemang. För att slippa hålla reda på vem som fått vad, har jag skickat jag hela rasket på nytt till åhörarna.

Därmed sätter jag punkt för efterarbetet, utom när det gäller kostnadsfördelningen och arbets­grup­pens uppföljningsmöte. Vi ska faktiskt unna oss en god middag ”på lokal” – det är vi värda!

Spännande
Gårdagskvällens kurstillfälle var det sista för styrelsekursen. För första gången i mitt liv fick jag upp­leva att pressen var närvarande på en av mina kurser… ÅUs lokalredaktör deltog på initiativ av kurs­del­tagaren som skickade skriftligt beröm.

TulpanbukettRedaktören skrev flitigt noterade jag och strax före kaffepausen fotograferade hon den lilla ceremonin då en av de ”herrliga” deltagarna överräckte en vas med en jättebukett av tulpaner som tack för en trevlig och givande kurs. Det värmde ett gammalt ärrat hjärta må ni tro och egot njöt i fulla drag över uppmärksamheten.

Dessutom blev jag förärad en handgjord smörkniv i trä med texten Västanfjärd. Inte alla som äger sån vill jag påstå, speciellt inte en som är gjord av den äkta maken till byarådets sekreterare. Jag kanske fick den för att jag skojade och sa att jag funderar på att flytta till Västanfjärd? Förutsättningen var dock att jag kan ta med Dragsfjärden som flyttgods. 😀

Redan vid 22-tiden hade redaktören knackat ner sina anteckningar och skickat ett textförslag som idag på förmiddagen godkändes av alla berörda. Så i morgon kanske får vi se resultatet. Spännande värre. 🙂

av

8.2 – Från närsalter till städbehov

Jag har översatt, skottat snö, haft besök och dammat av dammsugaren.

Översatt
Igår tog jag i tu med översättningen av Tore Lindholms sammandrag till finska(!) eftersom det var ett önske­mål från deltagarna i onsdags. Två av sammandragen var på svenska och ett på finska, men det på finska behöver vi inte översätta eftersom svenskspråkiga personer i det här landet lustigt nog är två­språ­kiga i regel om jag ska vara lite elak. Falköföreningens sekreterare har översatt det andra svenska.

ÖversättareTores föredrag handlade om erfarenheter från restaurering av sjöar på Åland. Sammandraget var bara på en sida, men det tog sin runda tid att få till det. Fackspråk på finska är verkligen inte min starka sida så jag skickade det till honom för kontrolläsning innan åhörarna får det.

Ett ord hittade jag ingen översättning på i de hjälpmedel jag hade till hands: närsalter. Det kan omöjligt heta ravinnesuola på finska tycker jag, men vem vet? När jag får tillbaka alstret lär jag få veta.

Tack vare tips från Falköföreningens sekreterare har jag idag beställt en ordentlig finsk-svensk-finsk ordbok. Den jag fick av mamma, författad av Lea Lampén, är ganska så värdelös. Jag hittar sällan det jag söker. Språken har förstås ändrat en hel del sen 1978.

Skottat snö
Under tiden som jag brottades med översättningen hörde jag ett välbekant frasande ljud, åtföljt av en dov duns. Jag förstod att nästa uppdrag väntade framför trappan – snön hade rasat från stugtaket.

Faktiskt var högen inte så stor som jag hade förväntat mig. På en halv timme var den förpassad till ny plats och entrèn var framkomlig igen. Det blev den dagens motionspass.

Besök I
Igår kväll hade jag besök av ”den unge gentlemannen”. Stolt som en tupp var han när han steg in, den här gången färdades han med egen bil. Körkortet hade han fått för en vecka sen.

Självklart gick vi ut och beundrade åkdonet. En Fiat Punto med samma prestanda som Silverpilen fast i en yngre upplaga. Silverpilen kröp nästan i hop bredvid den skinande rena kollegan, men nu är det ju inte utseendet som är viktigast. Åtminstone inte för min del, så kärleken är helt opåverkad. Dess­utom saknades två dörrar på Punton hörde jag att Silverpilen tänkte. 🙂

Besök II
Vid lunchtid idag skrämde sommargrannen psykologen slag på mig igen. Av nån konstig anledning är jag ofta djupt försjunken i nåt när hon kommer ”smygande”, så också idag. Jag hoppade till på stolen och drog djupt efter andan när hon knackade på.

Henne har jag inte träffat sen före jul, så det var en himla trevlig överraskning. Som vanligt hade jag inga nyheter att rapportera från byn, men hon fick sig en del annat nytt till livs.

DammsugareBesöket piggade upp mig påtagligt. Möjligen för att jag fick chansen att ”prata av mig” i och med att hon är en så god lyssnare? Ofta är det jag som har den rollen så det kanske fanns ett uppdämt behov?

Dammat av dammsugaren
Jag tror bestämt att jag inte har städat sen i fjol…? I dagens solbelysning framgick det med all önskvärd tydlighet att det var av nöden påkallat. Fast det är ju liksom roligare att städa när man ser resultat.

I vardagsrummet märktes ingen större skillnad när allt kom omkring. Utom runt kakelugnen förstås, barrträdsved har då en förmåga att skapa ”avfall”! Och sen när allt var städat bar jag in ny ved. Synnerligen dålig planering. 😀

av

6.2 – Ljus och skuggor

Jag har sett solen, slapp annonsen, drunknar inte längre, motiverar min avgång och har fått ett skriftligt tack.

Sett solen
Idag har solen lyst upp vår tillvaro. Nästan en månad sen sist så det behövde vi verkligen! Trots det fina vädret har jag tillbringat dagen inomhus i morgonrock. En sparktur på isen var ju ändå inte aktuell med tanke på hur svag den (antagligen) är.

Slapp annonsen
I förmiddags meddelande Daphnias ordförande att hon hade ångrat sig. En tack-annons kändes som en onödig kostnad och vi hade ju redan tackat de flesta. Så bra, då slapp jag fundera mer på den.

PapperDrunknar inte längre
När pappershögarna har vuxit till en viss nivå får jag fnatt. Det yttrar sig i att jag resolut greppar hål­slaget och arkiverar febrilt tills jag tycker att jag har fått ordning igen. Idag var en sån dag, men nu känns det som om jag har koll på det mesta.

Ett ostrukturerat mejlflöde gör mig också hispig, det blev nästa städåtgärd. Som så många andra, sparar jag mejl i tron att jag kan behöva dom i framtiden. Vilket för övrigt har visat sig stämma flera gånger! Som tur kan man också i mejlprogrammen skapa mappar.

Motiverar min avgång
Jag har en känsla av att jag för länge sen har avslöjat att jag är en ”listmänniska”? Jag gör alltid listor på allt jag behöver komma ihåg för att skapa plats för ny information i hjärnan. 😉 Funktionen Fästisar i Windows är ett ypperligt verktyg för ändamålet.

Dagens lista fick rubriken: ”Frågor och kommentarer till styrelsemötet”. På listan har jag räknat upp orsaker till min avgång som styrelseledamot. Jag har redan tidigare aviserat till styrelsen att jag avgår vid nästa årsmöte så jag kan tänka mig att man vill veta varför. Det bör väl räcka med ett halvdussin motiveringar tycker jag. Om inte budskapet har gått fram då, gör det det förmodligen aldrig.

Under ett telefonsamtal med en klok person igår fick jag en fråga som också har slagit mig: ”Vad gör du om blir vald till ordförande i stället?” Svaret är väldigt enkelt – det beror helt på vilka ledamöter som blir invalda. Alltså tar jag ställning till det först vid årsmötet har jag bestämt.

Det påminner mig om ett årsmöte som fick en högst oväntad utgång. När jag blev tillfrågad om jag ställer upp för omval som sekreterare svarade jag: ”Inte om ordföranden ställer upp för omval”. I den tystnad som uppstod kunde man ha hört en knappnål falla. Det slutade faktiskt med att jag blev vald till ordförande. 😀

TackarSkriftligt tack
Min eftermiddag förgylldes förutom sol­strå­lar av ett mejl från en av mina kursdeltagare. Hon ville tacka mig och för ett bra innehåll i sty­rel­se­kur­sen. Samma mejl var adresserat till båda mina ”chefs­halvor” och till två media­re­pre­sen­tan­ter(!). Nästan läge att begära löneförhöjning.

Härligt att det finns fler än jag som tror på att man ska dela ut beröm i grupp och skällningar i enrum såvitt det bara är möjligt. Tyvärr har jag stött på många chefer som har tillämpat den motsatta principen.

Bland annat en i Östersund som högljutt och inför öppen ridå hotade våra två tillbehörsförsäljare med avsked om inte försäljningen ökade. Det här fallet tror jag bestämt att jag har berättat om tidigare, men jag upprepar mig ofta och gärna i vissa fall.