Hemvändare

Ersätter kategorin Finländare igen

av

31.12 – På årets sista dag

Entrén är fri, jag läser en gripande berättelse och ser fram mot en lugn nyårsafton.

Snöröjning 2Fri entré
Udden har fri entré igen. Inträdesavgiften är slopad nästa år. Nä, jag skojar… Jag syftar förstås på bilden i gårdagens inlägg (se Jobb).

Nöden är uppfinningarnas moder sägs det. Även lättjans vill jag påstå. För att slippa skotta mer än nöd­vändigt, ”konstruerade” jag en tipp vid sidan om trappan och lastade snösläden i stället. Innehållet kunde jag sen skuffa upp och tippa rätt så elegant.

Förvånansvärt fort gick det – all snö var bortstädad på en och en halv timme. Det regnade tidvis men jag hann precis bli klar innan det kom en rejäl skur.

Uthustaket är också nästan tomt på snö, men där får ”raset” ligga och töa bortsett från ingången till vedlidret. Den skottade jag också.

Helt otroligt vad töväder och regn får snön att krympa snabbt. Om vi inte får minusgrader förrän i slutet av veckan lär det inte finnas mycket snö kvar! Redan nu sticker gräset fram i kanterna där jag har skottat som mest. Vilket är en himla tur, för resten av stigarna är glashala.

Gripande berättelse
Som omväxling till livsfilosofisk litteratur läser jag berättelsen om en ung mans flykt från ett nord­koreanskt fångläger där han är född(!) och uppvuxen: ”Flykten från läger 14” skriven av journalisten Blaine Harden.

Tillvaron i ett fångläger är naturligtvis alltid vidrig, men det är ofattbart att man kan överleva en så fruktansvärd tillvaro som den här. Och än mer ofattbart att Shin lyckades rymma och klara sig utan att bli tillfångatagen. Men självklart sätter ett sånt liv djupa spår i ens psyke förutom alla kroppsliga ärr.

Boken är baserad på intervjuer med Shin, men det märks att den är skriven av en journalist. Blaine Harden beskriver sakligt alla hemskheter utan känslo­mässigt engagemang. Det gör för all del inte boken sämre, snarare tvärtom. Efter att ha läst boken inser jag att jag har mycket, mycket mer att vara tack­sam för än det jag tidigare har tänkt på.

Lugn nyårsafton
Mias och min nyårsafton blir i stort sett lika lugn och skön som alla andra aftnar. Enda skillnaden är det av­lägsna ljudet av raketer. Tack vare att dom flesta av mina grannar firar på annan ort slipper Mia bli skrämd. Fyrverkerier är vackrast – och billigast – på bild tycker jag.

Middagen består av ärtsoppa idag också och kvällens program innehåller som vanligt en del TV-tittande. Möjligen skålar jag in det nya året i ett glas vin, men det kan lika gärna bli i te. 🙂

Jag önskar dig ett riktigt
Gott och Framgångsrikt Nytt År!

Nyår

av

29.12 – Fiffiga lösningar

Jag har krympt julskinkan och fått mer plats i garderoben. Mia gillar plommonkräm och är alltmer lik matte.

ÄrtsoppaKrympt julskinka
Igår kväll la jag ärter i blöt. Nu skulle det vankas hemlagad ärtsoppa på Udden. Det var minsann inte igår! Jag minns inte ens när jag lagade ärtsoppa senast?

Soppan blev jättegod. Och resten av jul­skin­kan krympte betydligt. En god och praktisk lösning. Fast det betyder förstås att jag nu har ärtsoppa för ett helt kompani så en del får nog åka in i frysen.

Mer plats i garderoben
Före jul fick jag en strålande idé. Skyddslingens syster kanske kunde tänkas gilla tröjan som jag över­vägde att lämna till klädinsamlingen? Jag har bara använt den ett fåtal gånger trots att den är jättefin. Modellen känns dessutom alldeles för ungdomlig numera tyckte jag.

Jag skickade ett meddelande och fick svaret att hon gärna ville ta en titt när hon kom hem på jullov. I kväll kom hon. Jodå, hon godkände tröjan och ärvde den gärna. Den passade henne perfekt. Så bra!

I stundens ingivelse frågade jag om hon ville ärva vinterstövlar också? Det första paret föll henne inte i smaken, men ett par bruna och ett par vinröda tog hon gärna hand om. Suveränt, då kommer dom till användning i stället för att ta plats i garderoben år ut och år in. Den tiden är förbi när jag klär mig i långskaftade läderstövlar.

Det känns mycket roligare att ge dom till nån jag känner. Då har jag liksom bättre koll på att dom får ett bra hem. 😀

Mia poserarMia gillar plommonkräm
Mia blir alltmer lik sin matte. Framför allt är vi båda lika förtjusta i mat och godsaker – vilket också syns på kropps­hyddan. Skillnaden är bara att jag inte äter av hennes mat. Med några få undantag vill hon nämligen gärna smaka på det jag äter och det mesta går ner som jag tidigare skrivit om.

Det inkluderar också till exempel vispgröt med mjölk och senast idag plommonkräm med grädde. Det är egentligen bara färsk frukt och grönsaker jag får behålla för mig själv. Och thai-maten, den befattar hon sig inte heller med.

Vi är rätt lika i många andra avseenden också kan jag tycka men den utredningen skulle bli rätt lång, så jag avstår. 🙂

av

28.12 – Från snösörja till ny vän

Igår var det ruschigt och ruskigt på Udden, idag har jag lärt mig ett nytt begrepp, lagat ris­gryns­pudding och fått en ny vän.

Ruschigt
Det är sällan mattorna slits lika mycket under en och samma dag som igår! Skyddslingen anlände vid lunchtid, följd av fru grannen. Efter dom kom herr grannen junior en sväng och Oxen/Tvillingen som vikarierade postbäraren högst tillfälligt.

Ruskigt
Alla besökare pratade om tövädret och dålig framkomlighet på byvägen. Plusgraderna hade för­vand­lat snön till en blöt och hal sörja och det var därför Oxen hade ryckt in som postbärare. Ju mer dom berättade, desto nervösare blev jag inför mammas förestående avfärd.

Snöraka

Bildkälla: http://swe-fi.fiskars.com

Nån timme innan det var dags upptäckte jag att vår ovärderlige ”vägmästare” hade varit i farten och skalat av snö­sörjan så han fick en stjärna i himlen igen och jag kände mig betydligt lugnare. Nu skulle det nog gå bra att ta sig fram också för lilla Silverpilen.

Restiden till kyrkbyn tog bara två minuter längre tid än vanligt noterade mamma. Eftersom vi hade gett oss av med extra god tidsmarginal hann vi in på Varu-Tjänst för att köpa snöskoveln jag behöver och var ändå i god tid till bussen.

Hemresan gick lika smärtfritt. ”Snorigast” var det att köra upp till Silverpilens parkeringsplats, men det gick efter lite hjulsläng. Eftersom det finns gott om svängrum kunde jag ha kört på annat sätt, men envis som jag är, sätter jag en ära i att köra som jag brukar.

Det innebär att svänga tvärt höger strax före backkrönet och ha tillräckligt med fart för att komma uppför sista knycken innan jag kan parkera. Det gick med viss nöd, men det gick. Duktig flicka. 🙂

Nytt begrepp
Idag stötte jag på ett för mig helt nytt begrepp på sajten vackertvader.se. Borgerlig gryning och skymning har jag aldrig hört talas om tidigare? Det är nog inget jag tänker svänga mig med i fort­sätt­ningen för jag har redan glömt vad det innebär exakt trots att jag läste förklaringen på Wikipedia.

Risgrynspudding
Ingen utom jag kan väl misslyckas med att koka risgrynsgröt? Det är för all del inget fel på smaken, men när man kokar den för länge får den en gulrosa färg. Dessutom hade den blivit brun längs kastrullkanterna. Suck.

Mamma och jag kom överens om att koka en extra stor portion för att kunna laga risgrynspudding av det som blev över. Den lyckades jag i alla fall med! Lite vaniljsocker hade inte skadat men tyvärr hade jag inget så jag var desto generösare med russinen i stället.

Den som är sugen på att provsmaka är välkommen! I annat fall lär den räcka minst en vecka om jag ska äta den ensam.

FB-logoNy vän
Det inträffar då och då att jag får vänförfrågningar på Facebook av personer jag inte känner. Idag hände det igen. Personen i fråga har 290 vänner så jag antog att det var nån som vill imponera med kvantitet i stället för kvalitet.

Innan jag eventuellt bekräftar förfrågan skickar ett standardmeddelande i stil med: ”Beklagar, men jag vet inte på vilket sätt vi känner varandra?” och brukar förklara att jag är väldigt kräsen när det gäller vänner. Om jag får en vettig förklaring till varför personen vill bli min FB-vän är det helt OK förstås även om vi inte känner varandra.

Som svar fick jag en omsorgsfull presentation av personen i fråga och en motivering till för­frå­gan så jag accepterade den. Det visade sig också att min nya vän är förtjust i katter, så vi har i alla fall en gemensam nämnare förutom gemensamma bekanta. Nån högre makt tycker kanske att jag behöver utvidga vänkretsen?

av

26.12 – Julfirande och tö

Julen är förbi och det har blivit plusgrader.

Julafton
Efter frukost på julaftonsmorgonen klädde mamma granen och runt lunchtid fick Udden besök av både stora och små julgubbar. Klapparna hopade sig under var­dags­rums­bor­det. Vår gran är nämligen av bordsmodell så under den går det inte att lägga några större paket.

JulgranPå grund av det ymniga snöfallet övergav vi idén att åka till gravarna med ljus på eftermiddagen. Vi värmde glöggen i stället medan vi väntade på att skinkan skulle bli färdig och plockade fram alla go’saker som fanns i kylskåpet.

När vi hade gjort heder åt anrättningarna och dukat av bordet blev det julklappsutdelning. Den tog sin runda tid, både mamma och jag hade varit väldigt snälla under året. Mia fick förstås också en jul­klapp. 🙂

Juldagen
Gårdagen var lugn och stillsam. På juldagen får man ju inte gå och hälsa på nån om man inte är bju­den och vi hade varken fått nån inbjudan eller bjudit in nån, så vi umgicks på tu man hand – eller tre om man räknar med Mia.

Julannandag
Idag hade jag det dubiösa nöjet att skotta snö igen efter gårdagens paus. Mängden var inte så stor men framkallade ändå svettpärlor så småningom. Silverpilen behövde också putsas på nytt.

Under tiden dukade mamma fram lunch/middag och vid tre-snåret åkte vi i väg på eftermiddagskaffe och lite social samvaro. Också en lugn och skön dag med andra ord.

Plusgrader
Visserligen talade väderprognosen om att vi skulle få blidväder, men att temperaturen från morgo­nens -14 skulle stiga till -0,4 bara på nån timme var vi verkligen inte förberedda på. När vi var på väg hem efter kaffet kändes det nästan sommarvarmt.

Sen dess har det duggregnat och fallit blötsnö. Det tycker jag är himla onödigt eftersom det bäddar för halkigt före. Jag ska för all del bara åka och lämna av mamma vid bussen i morgon, men vill gärna ta mig fram och tillbaka utan missöden.

av

22.12 – Inför julfirandet

Jag har överlevt, är innerligt tacksam, har levererat julklappar, hälsat mamma välkommen och senapen är klar.

Överlevt
Det blev ingen undergång den här gången heller trots alla domedagsprofetior. Fast jag är verkligen inte lessen för det! Tvärtom kändes det riktigt angenämt att min lilla värld var sig lik när jag vaknade i morse.

Att maya-kalendern tog slut den 21.12.2012 betyder ju bara att en ny tidsperiod tar sin bör­jan. Och det bästa av allt, nu blir dagarna längre igen. 🙂

KuusamoInnerligt tacksam
Om jag hade bott i Kiutaköngäs hade jag garanterat inte gått utanför dörren i förrgår. En­ligt MI uppmättes 34,7 minusgrader på morgonen. Huvaligen. Det kan man kalla kallt!

Fast ändå värre var det tydligen 1978: -45 grader på samma ort, allt enligt gårdagens ÅU. Jag är innerligt tacksam över att vi kommer undan med tiotalet minusgrader. Det är lagom.

Julklappsleveranser
I samband med att jag skulle hämta mamma vid bussen passade jag på att leverera ett par jul­klap­par. På första stället stannade jag till bara en kort stund och glömde totalt att ge en julkram kom jag på efteråt. Jag får kompensera den när vi ses nästa gång.

På nästa ställe satte jag mig en längre stund och gjorde mitt bästa för att komma med intressanta nyheter och händelser. Det var fort gjort, på Udden händer ju inte så mycket mer än att Mia fångar mössen som lyckas hitta in.

Mamma välkomnad
Mamma stod redan utanför bussen när jag dök upp. Bussen var ett par minuter för tidig och jag var i senaste laget – ingen bra kombination. Stackars mamma, hon trodde att jag hade glömt tiden.

Jag hade hunnit före bussen om jag hade låtit bli att gå på toaletten innan jag åkte, men då hade det kanske inträffat en värre katastrof så jag prioriterade toabesöket. Jag var ju de facto inte sen, klockan var 16.05 först när vi hade ställt in mammas bagage i Silverpilen. Allt var alltså buss­chauf­förens fel. 😀

Julsenapen klar
Efter att mamma hade installerat sig och fått mat, åtog hon sig att göra senap. Till jul ska det vara hemlagad senap tycker vi båda.

I morgon återstår att leverera några julklappar till, sen är det dags att börja julfirandet på allvar. Dit hör förstås också julmaten. På julafton äter vi ugnsstekt skinka efter diverse godsaker som förrätt, men sparar lutfisken och gröten till juldagen för att inte spräcka magsäcken. Den lär bli spänd nog ändå. 😀

av

20.12 – Julmat och husfrid

Jag har julshoppat i ”stan”, provianterat för helgen, fått en delikat julklapp och stört husfriden.

BrysselkålI ”stan”
Igår kunde jag inte skjuta upp besöket i Kimito längre. Vissa ärenden och inköp kan bara uträttas där dess värre. Till exempel fryst brysselkål och väggkalender för nästa år.

När jag hade hunnit till sista stället jag skulle till, stötte jag i hop med en bekant från den här delen av ön. ”Jasså, du är också i stan” konstaterade han efter att ha hejat. Jag instämde, det känns numera lite som att åka till stan när jag ser fler än enstaka bilar och människor. 😀

Julmatsuppköp
För att undvika trängsel och eventuella kassaköer bestämde jag mig för att proviantera resten av julmaten idag och på närmare håll. Det gick smärtfritt, dock inte för plånboken. 😦

Men jisses vad dyr maten är i det här landet! Inte att undra på att vi ligger bra till i ”dyr­bar­hets­stati­stiken”. Nästan en hundring per matkasse. I ärlighetens namn ska medges att dom innehöll en del juldelikatesser och lär räcka i flera dar, men ändå. Tur att det inte är jul så ofta.

Delikat julklapp
När jag var hemma på Udden igen och nådde ytterdörren hängde en Wästerbotten-ost mitt på dörren. Den gode Filosofen hade varit på besök. Det kändes snopet att han ”passat på” medan jag var borta, men jag får försöka återgälda det en annan gång. Tack igen för delikatessen!

JulpyntStörd husfrid
Det börjar bli hög tid att julpynta. I eftermiddags öppnade jag locket till lådan med julprydnader och fick börja med att städa bort spåren efter ”invasionen”.

I botten på lådan låg två adventsstakar i keramik. I två av ljushållarna låg ett brunt pulver som jag inte begrep var det kom ifrån? Jag behövde inte fundera länge förrän jag såg en bekant silver­färgad kropp röra sig i pulvret. Minst två silverfiskar hade installerat sig där.

Pulver är det förstås inte utan nån slags bomaterial förstår jag. Möjligen är barnkammaren i den andra ljushållaren? Eller toaletten kanske? Försiktigt la jag den andra ljusstaken ovanpå tills jag hade plockat upp resten av grejerna, sen ställde jag ner båda var för sig igen.

Förmodligen låg dom i vinterdvala, men piggnade till när dom kom in i värmen. Snart åker dom ut i kylan igen. Men hellre stillsamma silverfiskar än möss som gnager på prylarna.

av

18.12 – Rutiner och avbrott

Igår saknade jag ett ok, skottade snö, bar ut och in och letade efter kommandoraden. Idag har jag skottat snö förstås och firat en födelsedag.

I brist på ok
Efter att ha sett fotspår i snön igår, beslöt jag att jag också kunde ta mig fram genom skogen. Nu skulle alla soppåsarna väck.

OkProblemet var att få med sig alla sju påsar samtidigt, men det har ju kineserna löst för flera tusen år sen. Dock blev det en modifierad variant. Jag fick syn på en lövkratta och trädde dom första fyra på­sarna på den, satte upp den på axeln och hängde resterande i framänden.

Krattan förhindrade att påsarna åkte av baktill, dom främre hade jag ju inom synhåll och kunde hålla koll på. Perfekt hjälpmedel i brist på ok. Det ska förresten finnas ett nånstans, frågan är var? Men jag kan eventuellt också ha lämnat det till försäljning? Hm, tål att undersökas.

Snöskottning
Att skotta snö tillhör den dagliga rutinen numera. Det har snöat så gott som dygnet runt sen den 13.12, vilket innebär att det finns ett nytt lager varje morgon. Nu är det faktiskt inte särskilt roligt att skotta längre. Snövallarna är redan så höga att jag med nöd och näppe orkar tippa upp snön med snösläden. Snart måste jag röja nån slags tippstation.

Bära ut, bära in
Varannan dag behöver slaskfatet tömmas och vedlådan fyllas på eftersom jag eldar varje kväll i köks­spisen. Igår var en sån dag. Inte särskilt betungande eller tidsödande jämfört med snö­skott­ningen.

UbuntuKommandorad?
Byns invandrare ringde i lördags och behövde assistans med datorn, eller snarare DVD-skivorna han lånat på biblioteket. Han beklagade sig över snö­mängderna och konstaterade att det enklaste vore att köpa en flygbiljett till Hawaii.

Sent igår eftermiddags dök han upp med datorn och skivorna. Jag hade redan varskott om att jag inte alls var säker på att jag kunde lösa problemet, vilket visade sig vara med sanningen överens­stäm­man­de. Biblioteken i Finland tillämpar av allt att döma en speciell typ av kryptering för att förhindra kopie­ring.

Varken Ubuntus Media Player eller VLC Media (som skyddslingen har tipsat mig om) lyckades läsa skivorna. En sökning på felmeddelandet gav vid handen att det för vissa länder behövs en kodsnutt som ska skrivas in på kommandoraden. Och var hittar man den var nästa fråga?

Så småningom lyckades jag hitta den, men insåg att här gick definitivt gränsen för min förmåga,  Linux-kommandon ger jag mig inte på. Jag googlade på felmeddelandet igen och hittade en liten program­snutt att ladda ner och installera i stället, men dess värre gjorde den ingen skillnad. Skivorna gick ändå inte att spela upp. Så bra gick den assistansen. 😦

TakskottningTakskottning
Dagens snölager var rätt tunt och gick fort att få bort, så jag beslöt att lätta på vikten på trapptaket i stället. Konstruktionen är som bekant inte den tåligaste och nu var snö­lag­ret mer än en halv meter tjockt (enligt mitt ögonmått).

Jag hämtade snörakan och satte i gång. Det var en klok åtgärd också av den anledningen att snön nu är kall och lätt. Inte ens då snön hade dråsat i backen var den särskilt hårt packad så det tog inte alls lång tid att bli av med högen framför trappan. Jag övervägde att hämta presenningen jag har på vinden för att slippa skotta men kom fram till att det skulle ta lika lång tid att gräva fram den under allt bråte som att skotta.

Födelsedagskaffe
Vid halvfem-snåret rustade jag mig för avfärd till födelsedagsfirande uppe ”i centrum”. Äntligen har jag lärt mig att man stoppar in byxbuntarna innanför stövlarna om man vill hålla sig torr. Jag tänkte givetvis gå skogsvägen. Mia hade absolut inget emot att stanna inne, så jag låste in henne och gav mig av.

KakaSpåren från gårdagens utflykt underlättade framkomligheten, fast nån stig kan jag inte påstå att det finns. Då krävs det nog många fler fötter. Men uppe vid soptunnan blev det ju lätt att ta sig fram så den korta sträckan är det inte mycket att beklaga sig över.

Det var förresten första frågan jag fick när jag kom fram: ”Har du gått runt eller kom du genom skogen?” Att erkänna att man gått runt, dvs längs byvägen, är ju en prestigeförlust så jag svarade lite kaxigt men sanningsenligt: ”Genom skogen förstås!”.

Sen bänkade vi oss i salongen, drack kaffe och plockade i oss av alla sju sorter i vanlig ordning medan vi pratade om snömängd, slamtömning och andra viktiga saker. Ett par timmar försvann fortare än kvickt. Ett trevligt avbrott i dom dagliga rutinerna. 🙂

av

16.12 – Stormföljder och signaler

Jag vet varför det blåser i nacken, har skottat för att kunna skotta, uppskattar mina inköp, har sopstopp och begriper mig inte på signal­lampor.

Nackblåst
Att säga att det blåste i nacken och att gardinen vajade när jag satt och såg på TV igår kväll är ingen överdrift. Därför kom jag fram till att draget omöjligt kan komma från golvet som jag hittills har trott. Nu har jag härlett källan. Det blåser från ett par ställen på fönsterkarmarna.

Dom som monterade fönstren måste ha glömt att isolera eller så snålade dom på isoleringen. I sommar tror jag bestämt att jag ska ta loss fönsterposterna och kolla. Tur att det inte är sydlig vind på 20 m/s jämt.

Dubbelskottning
Idag var jag tvungen att skotta innan jag kunde börja använda snösläden. Stormen hade skapat meter­höga drivor som inte gick att forcera förrän jag hade skalat av ett par lager snö. Det var för all del ingen överraskning, jag såg vartåt det lutade redan igår, men bestämde att jag väntar tills dom värsta vindarna har lagt sig.

Vinden var frisk idag också och det började snöa igen. Så snart jag hade skottat mig ut från trappan och kom i vindriktningen insåg jag att jag behövde annan huvudbonad. Tur man är välförsedd med varma kläder.

Lyckade köp
Jag prisar än en gång Jalas-stövlarna jag köpte förra vintern och dom fodrade arbetsbyxorna! Utan dom hade jag blivit både kall och våt när jag plumsade i snön för att ta mig till hammocken och när jag ökade slacket på kabeln till motorvärmaren.

Sopstopp
För tillfället råder sopstopp på Udden – jag orkade inte skotta ända fram till vedlidret där jag förvarar sop­påsarna innan jag går med dom upp till soptunnan. Och att ta sig till soptunnan kräver skidor eller snöskor inser jag. I värsta fall får väl soppåsarna hänga kvar i vedlidret tills snön har smält. 😀

Signallampor
För mig är det självklart att en röd lampa betyder stopp eller att nåt är fel. Den enkla logiken stämmer tyvärr inte allt som oftast. Idag fick jag syn på en blinkande röd lampa i elskåpet och trodde att nåt var fel.

Nehe, se det var det inte alls. En blinkande röd(!) lampa betyder att jag konsumerar el står det i el­mätar­beskrivningen. Varför inte en grön i stället?

Samma fenomen finns på en del batteriladdare. Om jag sätter i ett oladdat batteri förväntar jag mig en röd lampa, men laddaren till t ex kamerabatteriet tänder en grön(!) lampa. När batteriet är laddat slocknar den.

Är det bara jag som tycker det här är knäppt?

av

15.12 – Julförberedelser

Igår trodde jag det var jordbävning, idag har jag julstädat och stekt gardiner. Mia gillar min födel­se­dags­pre­sent.

Jordbävning?!
Igår låg temperaturen runt noll så snöskottningen tog dubbelt så lång tid som vanligt. Snön var tung och ”otymplig” att handskas med. Därför blev jag jätteglad över att slippa skotta framför postlådan – herr grannen hade redan varit i farten och gjort mig den tjänsten. 🙂

När jag hade skottat klart och läst posten satte jag mig vid datorn. Efter en stund hördes ett dovt, oför­klar­ligt ljud som jag associerade till jordbävning, men kunde inte lokalisera det så jag struntade i det. På Udden hörs jämt en massa konstiga ljud både inne och ute.

Någon minut senare hördes ett ljudligt frasande, följt av en rejäl duns. Då förstod jag vad det första ljudet kom sig av. Snötäcket på taket hade brustit och nu hade det rasat ner från västra sidan av taket. Lika oväntat varje gång det händer.

Julstädning
Idag kände jag mig inspirerad att julstäda. Vädret var idealiskt. Jag behövde bara stå på trappan och hålla i mattorna så dammade dom sig själva – vi har haft full storm hela dan och den tycks hålla i sig.

Med ny dammsugarpåse försvann dammtussarna in i dammsugaren på nolltid och långa köks­mat­tan ligger nu med rena sidan uppåt. Det känns klart fräschare i huset. Eller det kanske bara beror på golv­draget? 😀

Stekta gardiner
Tvättmaskinen (idag kom jag faktiskt i håg att sätta i tvättmedel) och torktumlaren fick jobba under tiden jag städade. Efter nån halv timme kände jag en konstig lukt. Ungefär som när man har för hett strykjärn på konstfiber. Jag förstod genast vad det var frågan om.

Jag skyndade mig att öppna luckan till torktumlaren och slet snabbt ut gardinerna – dom gillade tyd­ligen inte min standardvärme. Jag ångrade att jag hade slängt in dom i torktumlaren när jag såg hur skrynkliga dom hade blivit. Frågan är om dom nånsin kommer att bli sig lika mer?

Om jag hade nånstans att hänga dom hade jag gjort det i stället, men sex gardiner har jag ingen torkplats för i mitt lilla badrum. Jag kunde förstås ha spänt en tvättlina tvärs igenom vardagsrummet. Där hade dom säkert torkat snabbt med nuvarande drag.

Födelsedagspresent
I födelsedagspresent fick jag ju en fantastiskt fin, hand­vävd trasmatta. Direkt när jag la ut den på golvet la Mia sig på den. Likadant gjorde hon idag när jag äntligen hade bestämt mig för var jag skulle ha den. En riktig julmatta.

av

13.12 – Värme och ljus

Det är vinter i garderoben, jag har redan fått en julklapp, saknar kronljus och har lånat en bok.

Vinter i garderoben
Igår – äntligen! – bytte jag till vinterkläder i stora garderoben. Ända sen dom första minusgraderna i oktober har det stått på agendan, men jag har jämt hittat på bra och dåliga ursäkter för att låta bli.

Den senaste ursäkten var att det är så mörkt. Precis som om det skulle göra nån skillnad, alla vinter­kläder ska ju ner (från vinden) och alla sommarkläder ska upp. Eftersom jag inte har nåt lyse på vinden utrustade jag mig med pannlampan och såg precis det jag behövde.

Första julklapparna
Redan igår fick jag första julkortet och idag fick jag första julklappen. Grisen/Tvillingen stod för båda två. Idag när vi träffades talade jag om att hon kunde få sitt julkort på di­rek­ten för jag hade inte postat det än, men innan hon hann säga nåt ändrade jag mig och sa att jag ändå skulle posta det för att det är roligare att få det i postlådan.

Jag har så klart redan öppnat julklappen och smålog belåtet då jag såg innehållet. Hon har minsann läst bloggen noggrant, påsen innehöll min favoritglögg. 🙂 Tack snälla igen!

Udden har förresten också fått julklappar i förskott. En ny gung­stols­matta pryder korgstolen och disk­hoarna har fått var sin ny sil. Dom befintliga har onödigt stora hål tyckte jag och slog genast till då jag hittade lösningen hos Clas Ohlson.

Kronljuskris
Undrar hur många slags kronljus av lågenergityp jag har provat? Och inget är jag nöjd med. Dels har jag inte hittat en lampa som motsvarar 15 W (= 136 lumen för LED-lampa) och dels är storleken alltid fel.

Jag är tydligen den enda på den här ön som använder 15 W lampor? Innan dom miljövänliga dök upp var det nästan omöjligt att hitta några och nu är det ännu svårare. För att inte tala om kronljus, dom finns i en massa varianter men antingen är dom för långa eller för tjocka för att passa in i dom lamp­skärmar och -kupor jag har.

Det är naturligtvis helt OK med lampor som håller i 25 år (vid 2,7 timmars daglig användning), men man ska väl inte behöva köpa nya lampfötter och -skärmar bara för det? Usch, vad irriterad jag blir!

Boklån
Det är extremt sällan jag lånar böcker men idag har jag gjort ett undantag. Vid nåt tillfälle blev det tal om Kimito-öns historia och då nämnde händige släktingen att han har en bok med den titeln.

Jag blev eld och lågor och frågade lite försiktigt om jag kunde tänkas få låna den. Jag utgår nämligen från att dom flesta har samma inställning till böcker som jag, dvs dom är nästan en del av ens person och ska därför hanteras med stor kärlek, ömhet och respekt.

Jag blir jättelessen (läs skitsur) om jag lånar ut en bok och den ser misshandlad ut när jag får tillbaka den, så det är bara ett fåtal personer som är be­trod­da. Nu var det min tur att vara betrodd. Den här boken är dessutom alldeles unik eftersom ägaren har fått den som gåva och till skillnad från originalet är den inbunden så jag ska verkligen hantera den varsamt.

Boken finns numera bara(?) att köpa begagnad på antikvariat eller så kunde jag ha lånat den på Stockholms stadsbibliotek noterar jag när jag googlar på titeln. Men våra lokala bibliotek har den säkert också.