18.1 – Trevligt värre

Jag har premiärsparkat, besökt verksamhetsgranskaren, röjt trapptaket, givit av­verk­nings­in­struk­tio­ner och fått underskrift.

Premiärsparkat
Vid halv ett-snåret igår hade jag bestämt mig. Jag lyfte ut sparken i stället för skidorna. I min stora optimism trodde jag att snömängden på isen inte var större än att det gick att sparka över till andra sidan viken. Jag trodde fullständigt fel.

IsbanaMen loppet var ändå inte kört. Tack vare goda grannens insats med fyrhjulingens schaktblad fanns en ut­märkt bana att ta sig fram på. Tack igen för den! Jag bar ut sparken till banan och sparkade av hjärtans lust tills jag var i närheten av bryggan hos grannen på udden mittemot.

För att inte vara ett hinder i trafiken parkerade jag sparken vid sidan om banan och tog sen till apost­la­häs­tarna. Den som eventuellt ser mina spår måtte tro att en totalförvirrad människa har varit i far­ten. Mina försök att gena lämnade spår både kors och tvärs.

Men fram kom jag och prick 12.59 nådde jag ytterdörren till målet för utflykten. Jag hade lovat över­lämna väg­lagets material till verksamhetsgranskaren vid 13-tiden.

Besök hos verksamhetsgranskaren
Jag blev vänligt mottagen av frun i huset redan i farstun och instruerades att ta in alla ytterkläder. Inne skakade jag tass med verksamhetsgranskaren och fick frågan om jag har varit i huset tidigare?

”För ungefär 50 år sen” svarade jag innan jag kom på att jag visst har varit in som hastigt en gång senare. Eftersom jag hade på känn att huset bör vara i ungefär samma ålder som Udden frågade jag i min tur om det fanns några uppgifter på hur gammalt det är?

SparkenVärdparet visste berätta att den äldsta belagda uppgiften är 1875, men att huset grund­reno­ve­ra­des 1950. Eftersom Udden också är byggt i slutet av 1800-talet stämde min aning riktigt bra.

Efter den inledningen överlämnade jag väglagets material till herrn i huset. Han hade en kommentar om bokslutet men såg ut att i övrigt vara nöjd med räken­skaper och dokumentation. Tills på fredag skulle han vara klar med granskningen lovade han.

Sen blev det kaffe med dopp i köket där vi satt och allmänt prat i nån timme innan jag sparkade hemåt igen. Vissa väglagsuppdrag är trevligare än andra. 🙂

För säkerhets skull parkerade jag sparken på bryggan. Annars kanske jag glömmer den tills det är öppet vatten igen och jag får fiska upp den från sjöbotten.

TrapptaketRöjt trapptaket
Vis av tidigare års dåliga erfarenheter beslöt jag röja snön från trapptaket när jag kom hem. Än så länge är snön lätthanterlig men om det blir tö är jobbet tredubbelt så tungt och tidsödande.

Jag tycker fortfarande att min i övrigt förnämliga snöraka är felkonstruerad i ett avseende. Den kant som ska ligga an mot taket borde vara rak för att få ett bättre grepp om snön. Men det är väl en karl (med annan typ av tak?) som har konstruerat den förstår jag. 😉

Avverkningsinstruktioner
Strax före 12 idag ringde en man och sa att han kommer om ca en kvart, så jag fick bråttom att byta ut morgonrocken mot annan klädsel för att kunna följa med ut och lämna anvisningar. Killen som kom skulle nämligen göra en avverkningsinspektion.

Efter pulsande i snön från östra till västra stranden avslutade han med att fotografera och lovade närmare besked inom kort.

Fått underskrift
Just när jag hade tänkt företa en försenad morgontoalett ringde väglagets ordförande. Passade det om han kom och granskade protokollet i samband med sin dagliga runda? Självklart passade det. Jag är väldigt anpassningsbar för det mesta.

Före underskriften diskuterade vi en del detaljer i budgeten för 2016, respektive fjolårets utfall. Och efter ett par smärre ändringar i protokollet skrev han under det. Sen drack vi kaffe och pratade om annat. Som sagt, väglagsuppdrag kan vara riktigt trevliga. 🙂

28.12 – Från snösörja till ny vän

Igår var det ruschigt och ruskigt på Udden, idag har jag lärt mig ett nytt begrepp, lagat ris­gryns­pudding och fått en ny vän.

Ruschigt
Det är sällan mattorna slits lika mycket under en och samma dag som igår! Skyddslingen anlände vid lunchtid, följd av fru grannen. Efter dom kom herr grannen junior en sväng och Oxen/Tvillingen som vikarierade postbäraren högst tillfälligt.

Ruskigt
Alla besökare pratade om tövädret och dålig framkomlighet på byvägen. Plusgraderna hade för­vand­lat snön till en blöt och hal sörja och det var därför Oxen hade ryckt in som postbärare. Ju mer dom berättade, desto nervösare blev jag inför mammas förestående avfärd.

Nån timme innan det var dags upptäckte jag att vår ovärderlige ”vägmästare” hade varit i farten och skalat av snö­sörjan så han fick en stjärna i himlen igen och jag kände mig betydligt lugnare. Nu skulle det nog gå bra att ta sig fram också för lilla Silverpilen.

Restiden till kyrkbyn tog bara två minuter längre tid än vanligt noterade mamma. Eftersom vi hade gett oss av med extra god tidsmarginal hann vi in på Varu-Tjänst för att köpa snöskoveln jag behöver och var ändå i god tid till bussen.

Hemresan gick lika smärtfritt. ”Snorigast” var det att köra upp till Silverpilens parkeringsplats, men det gick efter lite hjulsläng. Eftersom det finns gott om svängrum kunde jag ha kört på annat sätt, men envis som jag är, sätter jag en ära i att köra som jag brukar.

Det innebär att svänga tvärt höger strax före backkrönet och ha tillräckligt med fart för att komma uppför sista knycken innan jag kan parkera. Det gick med viss nöd, men det gick. Duktig flicka. 🙂

Nytt begrepp
Idag stötte jag på ett för mig helt nytt begrepp på sajten vackertvader.se. Borgerlig gryning och skymning har jag aldrig hört talas om tidigare? Det är nog inget jag tänker svänga mig med i fort­sätt­ningen för jag har redan glömt vad det innebär exakt trots att jag läste förklaringen på Wikipedia.

Risgrynspudding
Ingen utom jag kan väl misslyckas med att koka risgrynsgröt? Det är för all del inget fel på smaken, men när man kokar den för länge får den en gulrosa färg. Dessutom hade den blivit brun längs kastrullkanterna. Suck.

Mamma och jag kom överens om att koka en extra stor portion för att kunna laga risgrynspudding av det som blev över. Den lyckades jag i alla fall med! Lite vaniljsocker hade inte skadat men tyvärr hade jag inget så jag var desto generösare med russinen i stället.

Den som är sugen på att provsmaka är välkommen! I annat fall lär den räcka minst en vecka om jag ska äta den ensam.

FB-logoNy vän
Det inträffar då och då att jag får vänförfrågningar på Facebook av personer jag inte känner. Idag hände det igen. Personen i fråga har 290 vänner så jag antog att det var nån som vill imponera med kvantitet i stället för kvalitet.

Innan jag eventuellt bekräftar förfrågan skickar ett standardmeddelande i stil med: ”Beklagar, men jag vet inte på vilket sätt vi känner varandra?” och brukar förklara att jag är väldigt kräsen när det gäller vänner. Om jag får en vettig förklaring till varför personen vill bli min FB-vän är det helt OK förstås även om vi inte känner varandra.

Som svar fick jag en omsorgsfull presentation av personen i fråga och en motivering till för­frå­gan så jag accepterade den. Det visade sig också att min nya vän är förtjust i katter, så vi har i alla fall en gemensam nämnare förutom gemensamma bekanta. Nån högre makt tycker kanske att jag behöver utvidga vänkretsen?

12.2 – Snösöndag

Jag har fått ett motionspass, letat efter snörakan och gjort en ”provrakning”.

Motionspass
Jag blev förbluffad över snömängden när jag gick ut efter lunch.  Flingorna såg inte så stora ut men hade duggat tätt i flera timmar så alla stigar var igensnöade. Första gången i år jag fick skotta ”på riktigt”. 🙂

Jag tänkte först strunta i genvägen till uthuset, men hur det nu var kom jag ändå fram till att jag skulle anstränga mig lite till, så nu är triangeln fullständig igen. Jämfört med i fjol är snö­mäng­den minimal, men strax före julafton 2010 hade vi ungefär lika mycket snö kan jag se av bilden jag tog då.

Snösläden fick också tjänstgöra som transportsläde. När jag ändå var i farten tyckte jag det var lika bra att fylla på vedförrådet och fraktade vedbäraren på snösläden för att slippa bära den. Snön har onekligen vissa fördelar.

Var är snörakan?
Snön rasade från hustaket i omgångar under tiden jag skottade, vilket påminde mig om att jag gott kunde inviga den nyinköpta snörakan. Men var hade jag ställt den?

Jag fick för mig att den var delvis blå, men hittade inget som överensstämde med synminnet, varken i boden eller i vedlidret. Hade jag kanske varit så fiffig att jag ställde den i vindstrappan för att ha den nära till hands? Nix, där fanns den inte heller. Märkligt.

Då måste den ju finnas i boden eller vedlidret. Några andra förvaringsställen har jag inte. Jag gick tillbaka till boden och kollade noga, men ingen snöraka.

In i vedlidret igen, men där fanns absolut inget blått. Däremot en avlång kartong som var oöppnad. När jag vände på kartongen såg jag en eti­kett som avslöjade att innehållet var det jag sökte. En brun kartong blev alltså delvis blå? Jag har tydligen ett allvarligt fel på synminnet. 😦

”Provrakning”
Efter att ha slitit upp kartongen och skruvat fast stödbenen på snöbladet var jag klar för ”prov­rak­ning”. Fullt utdraget blev teleskopskaftet mer än tillräckligt långt, men vikten räckte inte riktigt till för att bladet skulle hugga tag i snön, delvis beroende på en i mitt tycke onödig böj på bladet.

Troligen är snörakan mer lämpad för att skuffa ner snön än för att dra ner den, etiketten till trots. Men det gick ändå bra att tömma trapptaket, vilket förstås resul­te­rade i en ny skottningsövning för att få bort den kompakta snöhögen framför trappan.

Onekligen bästa verktyget hittills och det kräver tacksamt nog ingen stege. Hur dom har tänkt att en rak borste på en rak stång ska kunna rengöra takrännan är dock för mig en gåta? Men det kanske beror på att min tekniska begåvning är något inskränkt?