Läge för sagogryn

Eftersom vi inte åt risgrynsgröt i julas, föreslog jag att vi skulle ha det i efterhand. Det godkände Husse, men om han hade vetat vad det innebar hade han förmodligen tackat nej.

Såg ett tips på FB som jag beslöt prova – risgrynsgröt i ugn. Receptet var på 10 portioner så jag såg fram mot att göra risgrynspudding också.

I nästan en vecka har vi ätit antingen risgrynsgröt eller ‑pudding som dessert. Med lite tur blir puddingen äntligen slut i morgon. Men nu är jag döless på risgryn i alla former!

Vid dagens middag diskuterade vi sagogrynsgröt. Det bjöd min exsvärmor i Jämtland på till söndags­frukost. Här kallas den också Helmigröt har jag sett och påstås vara en traditionell rätt i Finland, men det är en klar överdrift.

Husse googlade och kunde upplysa om att sagogrynsgröten är internationell. Skillnaden är att man i stället för potatis­­stärkelse tillverkar sagogrynen av maniok eller kärnor från sagopalmen, därav namnet sagogryn.

Döm om min förvåning när jag såg Dahliahemmets meny för i dag – till frukost fick de boende Helmigröt. Innan jag åt den hos exsvärmor visste jag inte ens att den fanns!

Så nästa gång jag blir grötsugen kan det vara läge för sagogrynsgröt. 😊

28.12 – Från snösörja till ny vän

Igår var det ruschigt och ruskigt på Udden, idag har jag lärt mig ett nytt begrepp, lagat ris­gryns­pudding och fått en ny vän.

Ruschigt
Det är sällan mattorna slits lika mycket under en och samma dag som igår! Skyddslingen anlände vid lunchtid, följd av fru grannen. Efter dom kom herr grannen junior en sväng och Oxen/Tvillingen som vikarierade postbäraren högst tillfälligt.

Ruskigt
Alla besökare pratade om tövädret och dålig framkomlighet på byvägen. Plusgraderna hade för­vand­lat snön till en blöt och hal sörja och det var därför Oxen hade ryckt in som postbärare. Ju mer dom berättade, desto nervösare blev jag inför mammas förestående avfärd.

Nån timme innan det var dags upptäckte jag att vår ovärderlige ”vägmästare” hade varit i farten och skalat av snö­sörjan så han fick en stjärna i himlen igen och jag kände mig betydligt lugnare. Nu skulle det nog gå bra att ta sig fram också för lilla Silverpilen.

Restiden till kyrkbyn tog bara två minuter längre tid än vanligt noterade mamma. Eftersom vi hade gett oss av med extra god tidsmarginal hann vi in på Varu-Tjänst för att köpa snöskoveln jag behöver och var ändå i god tid till bussen.

Hemresan gick lika smärtfritt. ”Snorigast” var det att köra upp till Silverpilens parkeringsplats, men det gick efter lite hjulsläng. Eftersom det finns gott om svängrum kunde jag ha kört på annat sätt, men envis som jag är, sätter jag en ära i att köra som jag brukar.

Det innebär att svänga tvärt höger strax före backkrönet och ha tillräckligt med fart för att komma uppför sista knycken innan jag kan parkera. Det gick med viss nöd, men det gick. Duktig flicka. 🙂

Nytt begrepp
Idag stötte jag på ett för mig helt nytt begrepp på sajten vackertvader.se. Borgerlig gryning och skymning har jag aldrig hört talas om tidigare? Det är nog inget jag tänker svänga mig med i fort­sätt­ningen för jag har redan glömt vad det innebär exakt trots att jag läste förklaringen på Wikipedia.

Risgrynspudding
Ingen utom jag kan väl misslyckas med att koka risgrynsgröt? Det är för all del inget fel på smaken, men när man kokar den för länge får den en gulrosa färg. Dessutom hade den blivit brun längs kastrullkanterna. Suck.

Mamma och jag kom överens om att koka en extra stor portion för att kunna laga risgrynspudding av det som blev över. Den lyckades jag i alla fall med! Lite vaniljsocker hade inte skadat men tyvärr hade jag inget så jag var desto generösare med russinen i stället.

Den som är sugen på att provsmaka är välkommen! I annat fall lär den räcka minst en vecka om jag ska äta den ensam.

FB-logoNy vän
Det inträffar då och då att jag får vänförfrågningar på Facebook av personer jag inte känner. Idag hände det igen. Personen i fråga har 290 vänner så jag antog att det var nån som vill imponera med kvantitet i stället för kvalitet.

Innan jag eventuellt bekräftar förfrågan skickar ett standardmeddelande i stil med: ”Beklagar, men jag vet inte på vilket sätt vi känner varandra?” och brukar förklara att jag är väldigt kräsen när det gäller vänner. Om jag får en vettig förklaring till varför personen vill bli min FB-vän är det helt OK förstås även om vi inte känner varandra.

Som svar fick jag en omsorgsfull presentation av personen i fråga och en motivering till för­frå­gan så jag accepterade den. Det visade sig också att min nya vän är förtjust i katter, så vi har i alla fall en gemensam nämnare förutom gemensamma bekanta. Nån högre makt tycker kanske att jag behöver utvidga vänkretsen?