Kvicksilvret har gått ner till -7,3 från morgonens -0,9. Härligt med brasa. 🙂
Hemvändare
Ersätter kategorin Finländare igen
28.11 – För knopp och kräva
Jag är fellärd, har inte setts i mössa, avverkar sista burken, ser siffror och har varit på plättkalas.
Fellärd
I somras hittade jag min ABC-bok – det första studiematerialet jag fick när jag började i ”småskolan” 1959(!). Jag och många med mig som använde den blev tyvärr fellärda… På sidan 8 finns ett stavfel som många fortfarande upprepar: grant stavas med ett n och inget annat. Ett beklagligt ”tryckfel” förutsatt att stavningen inte har ändrats under åren?
Jag har inget minne av att lärarinnan påpekade felet. Hon kanske litade blint på materialet som Skolmaterialie Centralen Aktiebolag publicerade? Ett bra exempel på särskrivning för övrigt. 😦
Jag hittar inget årtal för trycksaken men kan tänka mig att den härstammar från början av 50-talet. Undrar om det är fler än jag av 50-talisterna som är fellärda?
Inte setts i mössa
I förrgår träffade jag en trogen bloggläsare (enligt egen utsago) i butiken i kyrkbyn. När jag hejade på henne såg hon först lite förvirrad ut men sen hejade hon tillbaka och sa: ”Jasså är det du! Jag tror jag aldrig har sett dig i mössa förr.”
Jag förklarade genast anledningen – jag hade inte mössa för kylans skull utan just den dagen var frisyren extra rolig (= anskrämlig) så jag drog en mössa över eländet. Dom flesta damerna i närheten smålog igenkännande tyckte jag mig se. Ibland är det skönt med mössa fast det inte är kallt.
Faktum är att jag alltid har mössa vid behov. I synnerhet sen jag förfrös ytterkanten på öronen. Men i regel klarar jag mig bra med mina öronlappar. Jag har två modeller, en för höst och vår och en för vinterbruk.
När det är smällkallt tar jag fram nån av pälsmössorna och om det blåser hårt blir det skinnmössan med fårskinnsfoder. Så nog ses jag i mössa när vädret så kräver. Dock inte om jag är bilburen och det är jag oftast då jag träffar folk. Här på Udden är det ju ingen större trängsel. 😀
Sista burken på G
Igår hämtade jag sista gurkburken i källaren. Mest för att få in den innan källardörren sväller så jag inte kan öppna den, men också för att jag redan har förbrukat dom två första burkarna. Så mumsiga som dom är, blir det kanske rentav repris på Tant Agdas gurkor nästa år?
Synliga siffror
Eftersom jag inte hade fått besked om lampleverans till Silverpilens instrumentpanel slog jag en pling i tisdags. Jodå, den fanns på plats, så vi kom överens om att macken fick disponera bilen medan jag hade kurs igår.
Nu blir jag nästan störd av dom lysande siffrorna. Jag hade redan vant mig av med att se dom. Sen jag såg dom senast har jag hunnit köra nästan 2.000 km konstaterade jag, så det var ett bra tag sen.
Plättkalas
Idag beslöt jag äntligen efterkomma min ryska bekants önskemål om besök. Egentligen var det bestämt redan till förra veckan men då kunde jag skylla på förkylningen och lovade återkomma.
Till råga på allt blev jag sen. Det berodde helt och hållet på min bristande planeringsförmåga. Att åka hemifrån klockan ett, hinna med två besök och vara framme vid det tredje före halv två är så gott som omöjligt. Åtminstone om man är funtad som jag.
Dessutom åtog jag mig att åka till Labbnäs med Daphnias spargris. Ordföranden hade kommit överens med föreståndarinnan om att vi får tigga bidrag av julbordsbesökarna.
En alldeles utmärkt idé tycker jag! När gästerna är mätta och belåtna känner dom sig säkert generösa och välvilliga nog att avstå en slant som stöd till insatserna för sjöns hälsa.
Strax före två var jag framme (jag hade ringt och varskott om förseningen). Bordet stod dukat med tallrikar och bestick, kaffet var klart och inom kort dök ett fat med plättar upp.
Plättar är en av favoriträtterna för mannen i familjen. Min ryska bekant talade om att han för flera dar sen hade undrat om hon slutat älska honom eftersom han inte hade fått plättar på länge? Och idag var det för min skull hon hade stekt dom, så han kom fram till att han får be mig på besök varje gång han är sugen på plättar.
Det känns som ett stort ansvar att vara delaktig i att äktenskapslyckan består må jag säga. Med min figur bör jag rimligtvis begränsa plättintaget så risken är stor att tilltaget misslyckas och jag blir skyldig till skilsmässa i stället. 😉
25.11 – Inte sagt men gjort
Udden har haft elavbrott och fått snö, sista vattentunnan är tömd, utskicket är klart, buskarna har fått en omgång och hammocken är ”paketerad”.
Elavbrott
I lördags kväll avlöste elavbrotten varandra – tre korta avbrott inom loppet av ett par timmar. Det första varade ca tio minuter, dom övriga högst en minut. Möjligen beroende på åskan(!) som jag hörde mullra avlägset.
Jag vet inte om jag inbillar mig, men jag upplever att elavbrotten har blivit fler sen vi fick digitala mätare? Fast jag fattar ändå inte varför i så fall? Jag får väl konsultera El-Tigern vid tillfälle.
Snö
Igår morse låg det små vita kulor på skyddet till vattentunnan och på eftermiddagen passerade ett snömoln som släppte ifrån sig några glesa flingor.
I slutet av oktober i fjol hade vi redan fått det första vita täcket, så det är ju inte så konstigt om det börjar bli dags. Gärna för mig, då blir tillvaron mycket ljusare. 🙂
Sista vattentunnan tömd
Vis av tidigare års erfarenhet beslöt jag tömma vattentunnan vid trappan innan det fryser på. Jag vet inte varför jag prompt ska spara vattnet så långt in på hösten, men det är väl nån sorts protest mot att sommaren är förbi?
Utskick klart
Utskicket till vattenägarna är korrekturläst och godkänt av ordföranden, utskrivet och klart att frankera så snart jag har köpt fler kuvert. Det fattas tre, typiskt, men jag hade ingen lust att åka till butiken idag. En dag hit eller dit spelar ingen roll.
Buskmisshandel
För att ta vara på det soliga vädret beslöt jag beskära snöbollsbuskarna på husets västra sida och klippa bort nya skott som vuxit upp där dom inte ska. Mia tyckte det var en utmärkt idé och var i arbetstagen hon också. Innan jag nådde gaveln hade hon letat rätt på en näbbmus som hon kom och visade mig.
Syrenerna vid gaveln ner mot sjön har också skjutit i höjden så dom gav jag mig på härnäst. Jag fick nästan dåligt samvete då jag såg dom färska knopparna falla till marken och kan se framför mig hur växterna hukar sig så snart jag visar mig med häcksaxen. ”Nu kommer mördaren igen” ropar dom till varandra. Nä, så kan jag inte tänka, då skulle det ju snart inte gå att se ut genom fönstren.
Hammocken vinterklar
Den försiktiga vinden inspirerade mig till att passa på att ”paketera” hammocken när jag var klar med buskmisshandeln. Jag tvivlar på att plasttaket tål snötyngden så jag förstärker det med plankbitar och drar presenning över.
Normala människor förvarar antagligen sin hammock inomhus eller monterar bort taket, men jag har inte plats för den i boden och orkar inte flytta på den ensam. Dessutom skulle jag ändå vara tvungen att täcka den om jag tog bort taket, annars skulle nederbörden rinna in i rörkonstruktionen. Alltså kan jag lika gärna täcka in hela rasket (i fall du undrar).
Paketeringen blev av annan modell än i fjol, men håller förhoppningsvis lika bra. Om inte, får jag väl rätta till den. Gammal dam gör så gott hon kan. 😀
23.11 – Knäppt, gott och trevligt
Jag har varit dagvill, haft ”problem” med växellådan, fått en ny brödfavorit och besökt byns äldsta invånare.
Dagvill
I torsdags var jag helt övertygad om att det var fredag… I meddelandet jag skickade till kursdeltagarna skrev jag därför ”Ha en fortsatt skön helg!”. Undrar vad dom tänkte när dom läste den hälsningen?
Konstig växellåda
Igår lämpade jag av papper och kartong i sopkärlen i kyrkbyn. När jag skulle åka därifrån trampade jag ner kopplingen vilket gjorde att bilen satte sig i rörelse framåt eftersom Silverpilen stod i ett lätt nerförlut. Då jag satte i ettans växel och släppte upp kopplingen stannade bilen. Jag blev helt perplex, vad var detta?!?
Nytt försök med samma resultat. Hm, det kanske är fel på ettans växel kom jag fram till och försökte med tvåan i stället. Tvärstopp igen. ”Men va’ f..” hann jag tänka innan jag äntligen fattade att det inte räckte med att ha radion på, jag måste starta motorn också. Gissa om jag kände mig dum! 😀
Ny brödfavorit
Innan jag åkte hem behövde jag handla och svängde in till K-butiken. Bröd behövde jag INTE, men fick syn på en brödpåse som väckte min nyfikenhet. Den där sorten hade jag inte sett tidigare?
Jag är speciellt förtjust i havrebröd och noterade att det här var ett sånt. Alldeles färskt dessutom. Kombinationen blev oemotståndlig så jag stoppade ner påsen i köpkorgen. För övrigt den enda jag såg av den sorten på brödhyllan.
Snart är brödet slut, det finns bara två bitar kvar av 450 g… Det gjorde dom riktigt bra på Rostens bageri. Det har jag för övrigt talat om för dom via responsformuläret på deras sajt.
Besök hos byäldsten
(en lång och omständlig redogörelse)
Förra fredagen fyllde hon 89 år, vår äldsta invånare i byn. Jag hade annat inbokat den dan så jag ringde och gratulerade och talade om att jag kommer nästa vecka i stället.
I och med förkylningen ville jag inte riskera att smitta henne så jag ringde i torsdags och förklarade varför jag inte hade dykt upp tidigare i veckan. Jag föreslog ett besök idag i stället och det passade bra. Förutom en sak – nu låg tårtan i frysen hos hennes bror.
Jag övertygade henne så småningom om att det inte behövdes nån tårta och att det inte var för den jag kom. Lite motvilligt lät hon sig övertalas, men inte förrän jag hade hotat med att inte komma alls om hon envisades med att bjuda på tårta. Det skulle bara ha ställt till besvär både för henne och hennes bror som inte är nån ungdom han heller.
Mia var genast på hugget när jag skulle ge mig av. Hon låg i korgstolen i köket men reste på sig genast när jag började ta på mig ytterkläderna och ville bli utsläppt. Då jag kom ut satt hon vid syrenbuskarna intill dasset så jag sa ”hej då, kommer snart” som vanligt.
Jag kände hennes blick i ryggen när jag gick upp mot vedlidret för att ta med soppåsarna. Eftersom jag inte satte mig i bilen såg hon sin chans att få följa med. När jag stängde dörren till vedlidret hade hon förflyttat sig till grusvägen. Hon visste förstås inte åt vilket håll jag skulle gå.
Jag talade om att hon fick välja om hon ville stanna hemma eller följa med. Båda uttrycken känner hon till men ”följa med” är alltid roligast, oavsett vart jag går. Så snart jag började gå uppför skogsstigen sprang hon i fatt mig och förbi, hon skulle definitivt följa med.
Vi hann bara några meter innan hon stannade och lystrade, vänd mot vägen. Jag förstod att det kom nån gående på vägen och gick tillbaka för att kolla vem det var. Det kändes onödigt att göra sällskap med en hundägare (för Mias skull).
Damen i röd jacka som dök upp visade sig vara sommargrannen psykologen så jag ropade hej och frågade om hon tänkte hälsa på hos oss? Jo, det hade hon tänkt. Jag förklarade vart jag var på väg och föreslog att hon skulle följa med vilket hon tyckte att hon kunde göra.
Mia satt kvar och väntade tills vi kom gående, konstaterade att det var en bekant människa och sprang sen som hon brukar ibland före och ibland efter oss beroende på vilka intressanta dofter hon känner (antar jag?). Vid soptunnan gjorde vi halt, jag kom faktiskt i håg att slänga soppåsarna. 😀
Framme hos födelsedagsfiraren ville Mia inte följa med in. Hon har tidigare varit på besök på samma ställe så hon tyckte väl att det räckte. Sommargrannen och jag blev glatt välkomnade, det var roligt med en överraskningsgäst.
Kaffepannan laddades omedelbart och ett fat med flera sorters kex stod redan på köksbordet när vi satte oss. Vi nekade bestämt till uppmaningen att gå in i vardagsrummet. Köket är alltid mer personligt på nåt sätt tycker jag.
Vi fick se bilder på senaste barnbarnsbarnet och försåg oss från kexfatet medan vi drack kaffe och pratade. Sommargrannen avvek efter en timme eftersom hon ville åka tillbaka till stan innan det blev mörkt men jag satt kvar ett tag till.
Det blev tal om gamla tider och personer som har dött för länge sen. Jag hajade nästan till när jag hörde ”farbror Einar”, men i samma ögonblick slog det mig att självfallet vet jag att min fosterfar var värdinnans farbror. Det hördes bara ovant att höra honom bli omtalad så.
När det började skymma ute tyckte jag det var dags att tacka för mig och bege mig hemåt. Klockan närmade sig halv fem. Jag undrade lite oroligt om jag skulle hitta Mia och få henne med mig hem…? Jag hade inte behövt bekymra mig. Hon dök upp genast då jag öppnade ytterdörren och var fullt nöjd med att följa med hem tillbaka. 🙂
21.11 – Ömsom vin, ömsom vatten
Tråkigt väder är dagens underdrift, mejlen fungerar igen, näsdroppet har minskat och jag är utvilad. Jag har letat efter telefonen och ätit ”nostalgimat”.
Tråkigt väder
Gårdagens väder var inget att jubla över och idag har det varit ändå tristare. Dripp, dropp, dripp, dropp… Regn hela dan, dimmigt, kyligt och mörkt. Redan klockan två i eftermiddags tände jag lyset. Usch och fy för november! Skönt att mer än halva månaden är över.
Mejlen i funktion
På tisdag eftermiddag gick dom utgående mejlen inte i väg. Jag väntade en halv timme för att se om det var nåt tillfälligt, men halv fyra ringde jag och felanmälde.
Den unge(?) mannen jag fick prata med envisades med att jag skulle kolla kontoinställningarna. Jag talade om att jag redan hade gjort det och en felsökning men fått samma resultat.
Han gav sig inte. I stället för att dra en slutledning av mitt svar och ställa en följdfråga, bad han mig gå in på kontoinställningarna och kolla om kryptering var vald för den utgående servern. Fast jag ska inte klaga, dom flesta kunder kan förmodligen inte svara på frågan utan att se efter.
Han konstaterade att han inte kunde åtgärda felet men skulle rapportera vidare. Nåt annat hade jag inte heller väntat mig, Kimito Telefon har inga egna mejlservrar vad jag vet. Han fick felkoden och tillhörande felmeddelande, noterade vilket mejlprogram jag använder och vilken mejladress jag har innan vi avslutade samtalet.
Igår kl 11:55 gick det att skicka mejl igen. Bara några minuter senare ringde ”felkillen” och talade om att allt nu borde fungera. Jag bekräftade att så var fallet och tackade för upplysningen. Bra service, jag hade inte förväntat mig att han skulle anstränga sig så pass. 🙂
Minskat näsdropp och utvilad
Snuvan har avtagit men ersatts av hosta. Klassiskt förkylningsmönster för min del. Kursen igår genomfördes dock utan större olägenheter och natten var lugn.
Strax före sju var det väckning som vanligt, men på grund av regnet återkom Mia redan efter 20 minuter. Hon var inte ens våt i pälsen så hon hade antagligen suttit på trappan i förhoppning om att regnet skulle upphöra.
Hon åt lite rester från gårdagens middag och hoppade sen upp på ”kattduksbordet” för att tvätta sig. När hon var klar med rengöringen kom hon och la sig tätt intill mina ben och så somnade vi båda två.
Tjugo över nio vaknade jag och kände mig utvilad. Mia hade flyttat till sin egen plats (fotändan på andra sängen) i nåt skede och låg och tittade på mig med en talande blick: ”Äntligen vaknar du – nu vill jag ha frukost, tack.”
Telefon på villovägar
För att spara på batteriet stänger jag av telefonen till natten. Fast igår kväll kunde jag inte hitta den. Jag antog att den hade ramlat ur kappfickan och låg i bilen så det fick vara.
I morse fortsatte jag letandet. Ingen telefon i bilen, inte i portföljen och ingen annanstans heller. Kunde jag ha lämnat kvar den i kurslokalen? Det verkade inte troligt. Jag försökte minnas var och när jag hade sett den senast…?
Då, äntligen, gick det upp en talgdank. Jag hade ju tagit den med mig in i vardagsrummet igår kväll när jag bänkade mig framför TVn för att slippa resa mig från stolen ifall det ringde. Mycket riktigt, där låg den under TV-programtidningen. Teflonminne kallas det. 
Nostalgimat
I fredags stod potatisgröt på Kerstins meny. Det har jag inte ätit dom senaste 50 åren så jag beslöt att återuppliva gamla minnen.
När jag kom hem efter mathämtningen i fredags tog jag ett skedblad för att provsmaka. Smaken var ju bekant men färgen på gröten stämde inte. Jag mindes en mörkbrun nyans, men den här var potatisfärgad lustigt nog. 😀
Alltså måste jag ha associerat till rågmjölsgröt i stället? Men jag har ändå ett minne av att moster kokade potatis och mosade ner den innan hon tillsatte rågmjöl. Det kanske var potatis-rågmjölsgröt jag åt för länge sen?
I Kokbok för hem och skola, 3e upplagan (1915) hittar jag inget recept på potatisgröt. Kan den gröten vara ett modernare påfund? Rågmjölsgröt finns däremot. Mysko.
Idag tog jag hur som helst fram gröten och värmde halva portionen till middag. Mätt blev jag och det smakade OK, men jag kan inte påstå att jag kommer att längta efter potatisgröt dom närmsta 50 åren.
19.11 – Nästäppa
Gårdagen var en morgonrocksdag, idag har jag visat mig offentligt.
Morgonrocksdag
Mia väckte mig i vanlig ordning före sju igår morse och blev utsläppt. Eftersom vädret var ruskigt förstod jag att hon snart skulle komma in tillbaka så jag stannade uppe och gjorde frukost. Helt rätt, drygt en timme senare var hon nöjd och ville in.
Nån gång efter nio gick vi och la oss igen. Min förkylning stod i full blom så jag kände mig inte värst pigg. Mia sympatiserade. Först efter lunch klev vi upp, men jag såg ingen anledning att byta ut morgonrocken så det blev en morgonrocksdag.
Jag kände mig ungefär som killen i nässpray-reklamen, han med alla näsdukarna. Näsan rann oavbrutet. Men jag fick i alla fall i väg kursrapporten och förberedde nästa dags föredrag innan jag parkerade mig framför TVn.
När det var dags för sänggående igen kunde jag inte längre andas genom näsan så jag tog några slurkar konjak för att se om det gjorde nån verkan. Och det gjorde det minsann! Nästäppan försvann och jag kunde sova ostört hela natten.
Offentligt framträdande
Huvudet sprängde och nysattackerna avlöste varandra när jag steg upp, men jag hade gett mig den på att ställa upp på inbjudan till Dragsfjärd-Västanfjärd fiskeområds styrelsemöte för att presentera Daphnia. Det handlade om en halv timmes föredrag och efterföljande lunch, så det skulle jag nog klara tyckte jag.
Styrkt av starkt kaffe och 400 mg ibuprofen drog jag i väg vid 11-snåret. Mia hade återkommit från morgonpasset och föredrog att stanna inne.
När jag var nästan framme i Dalsbruk kom jag på att jag hade glömt ta med mig näsdukar. Katastrof! Lyckligtvis hade jag så gott om tid att jag hann in på affärn och köpa en förpackning.
Presentationen genomfördes utan snörvlande eller nysningar och deltagarna lyckades hålla sig vakna. Jag undanbad mig dock eventuella pussar på grund av smittorisken.
Efter föredraget knallade vi över till Port Side och blev serverade pepparbiff. Jag valde en mediumstekt, vilket kocken av allt att döma tolkade som blodig. Peppar var den enda smaken jag uppfattade på grund av snuvan, men allt smakade säkert bra.
Mätt och belåten återvände jag till Udden för att bli mottagen av Mia som syntes genom sovrumsfönstret. Hon var så söt där hon satt och tittade på mig.
Resten av dagen har jag hållit mig inne och tagit det lugnt medan jag har minskat på näsduksförpackningen. I morgon är det kursdag och den har jag också tänkt genomföra som planerat så det får bli ett glas konjak till i kväll innan jag lägger mig. 🙂
17.11 – Kroppsligt
Igår njöt jag av novembersol och välförtjänt vila, idag har jag frossat på renfilé och är på väg att bli förkyld.
Novembersol
Igår hade Udden strålande väder! Solen och värmen (+8°) kändes inte alls som november. För att ta vara på det beslöt jag mig för att kratta löv. Igen. Av den förra krattningen syntes inte mycket på grund av dom tidvis hårda vindarna som generöst förärat mig nya löv.
Städivern utsträckte sig till att skära ner resten av dom vissna blomresterna, förutom att sopa rent berget vid dasset som var täckt av syrenlöv. Oj så fint det blev! Fast glädjen blev kortvarig. Under natten och dagen har nya hårda vindar försett mig med mera löv.
Välförtjänt vila
Efter dryga tre timmar tyckte både rygg och mage att det var dags för paus. Jag värmde Kerstins fläsksås med potatismos och slog upp ett glas rödvin till. Mest för att minska på den påbörjade flaskan, men faktiskt smakade kombinationen helt OK.
Efter maten rätade jag ut ryggen under en varm filt och läste en stund innan jag somnade. Sååå skönt. Efter en halv timme ville Mia komma in. Hon åt några tuggor torrfoder innan hon bedömde att hon också hade gjort sig förtjänt av vila. Sen snusade vi gott i ett par timmar.
Renfilé
Efter en längre tids planering och omplanering var jag bjuden på renfilé hos Trollkarlen idag. Han frågade om jag hade några tips på tillredning, men fick ett mycket bestämt, nekande svar. Såna delikatesser vankas minsann inte på Udden. 😀
Det visade sig att hans eget, improviserade recept blev en formidabel succé. Köttet var precis lagom stekt, mört och jättegott kryddat. Det är sällan jag tar påbackning men idag kunde jag inte låta bli. Riktigt mumsigt.
Förkylning på G
Det är minst tre år sen jag var förkyld senast så först trodde jag inte riktigt på symtomen… Lite ont i halsen och nysattacker i morse som efterhand har övergått i rinnande näsa och mer ont i halsen.
Förhoppningsvis blir förkylningen lätthanterlig. Och så vill jag inte tappa rösten. På tisdag är jag inbjuden att presentera Daphnia och på onsdag börjar en ny kurs.
15.11 – Upplysande
Mias konvalescens har fått sin förklaring, det lyser i ”grannas”, jag är eldvakt och ledbruten – men inte nedbruten. 🙂
Mias konvalescens
Den 13.11 på eftermiddagen hade vår nya vintergranne lämnat ett meddelande via FB:
”Du kan kolla lite extra på Mia. Hon var här i morse och slogs med Nemo. Skulle just lägga mig då Siiri börja skälla. Hade precis släppt ut Nemo. Hörde en massa skrik o fräsas. Då jag öppnar dörren rusar Mia i väg från trappan. På marken fanns en massa hår, så dom hade nog tagit ihop. Nemo fick jag bära in för han vågade inte komma. Men bara så du vet om hon är ’konstig’. Ha det så bra.”
Det var alltså förklaringen till att Mia inte var sitt vanliga jag. En riktig ”bitch” är hon med andra ord. Och då tänker förstås någon/några läsare ”Sådan matte sådan katt” förstår jag. 😀
Samtidigt kan jag förstå Mia. Hittills har hon varit ensam om ett jättestort revir, men inser nu att hon fått en permanent inkräktare som hon försöker mota bort.
Hoppas verkligen att det inte blir fler sammandrabbningar! Stackars Nemo (en stilig åtta-årig herre) har tidigare råkat så illa ut att han har blivit gipsad två gånger, vilket gör att han är livrädd för andra katter. Men självfallet försvarar han sig hemma hos sig.
Jag tittade in som hastigast till hans matte idag för att kolla om han blivit skadad men inget hon hade lagt märke till sa hon. Hon fick också fullt mandat att schasa i väg Mia om hon syns till hos dom flera gånger.
Ljust i ”grannas”
Det är riktigt mysigt att titta ut. I kväll lyser det både hos nya sommargrannen och på udden mittemot. Jag har inget behov av att umgås men det känns ändå som sällskap. Herr och fru grannens lampor finns ju också nära men dom ser jag inte annat än om jag befinner mig på parkeringen eller ute på sjön och där har jag ingen lust att vistas för närvarande.
Eldvakt
Enligt termometern är det drygt fem grader ute, men det känns ändå kyligt på grund av att den västliga vinden har tilltagit så jag kostar på mig brasa i köksspisen. Direkt när inomhustermometern halkar under 20 grader tycker jag det börjar kännas kallt om jag inte diskar eller städar. Och det gör jag ju som bekant inte så ofta.
Ledbruten
Ledbruten är kanske att ta i… Mest stel och öm i nacke och axlar. Skälet är löftet till kursdeltagarna igår – en lathund för Picasa – som har fjättrat mig vid datorn hela eftermiddagen. Jag vet ju att om jag inte gör det med en gång kan det dröja länge innan jag kommer till skott.
Men nu är den klar att korrekturläsas. Det får bli en av morgondagens punkter när jag är pigg(are) i huv’et, sen ska jag mejla den till alla i gruppen och hoppas den blir till nytta.
13.11 – Nödigt och onödigt
Varannan dags-vädret fortsätter, jag har misslyckats med ett uppdrag, uppdaterat medlemslistan och konstaterar att julhysterin har börjat. Mia är konvalescent.
Varannan dags-väder
I förrgår lyste ”stora lampan” i stort sett hela dan och inte en krusning sågs på sjön, igår blåste det ont och regnade, idag har vi haft halvklart och lugnare vindar. Ingen dag den andra lik. Fast vad som helst är ju bättre än orkaner, super-tyfoner, översvämningar eller jordskred, så jag klagar inte!
Misslyckat uppdrag
Drygt två timmars arbete (inklusive tepaus) resulterade i noll och ingenting igår eftermiddag, skrivarproblemet kvarstod. Min f d granne har köpt ny skrivare och fått den installerad, men den fungerade inte så hon bad mig om hjälp. Till ingen nytta alltså.
Järnspikars vad sånt är frustrerande… Dess värre är hon inte ensam om dilemmat. På tillverkarens kundforum beklagade sig två färska kunder över samma sak, men ingen av dom hade fått tips på lösning. Inte ens tillverkarens felsökningsprogram lyckades åtgärda felet.
Antingen är det fel på skrivaren eller den medföljande drivrutinen, vilket innebär att jag inte är kvinna att fixa felet. Det bekräftar min uppfattning att Gud uppfann datorn och djävulen uppfann skrivaren, även om det numera är betydligt enklare att installera en ny skrivare än i PCns barndom.
Uppdaterad medlemslista
Från och med idag har vi full koll på vilka som har betalat årets medlemsavgift till Daphnia. I samband med mathämtningen idag gjorde jag ett snabbesök hos ordföranden för att överlämna en pärm och fick med mig en bunt utskrifter på årets kontohändelser.
Medlemsutskicket med betalningspåminnelsen har tyvärr än så länge inte haft avsedd verkan i samtliga fall. Eller så tycker tidigare medlemmar att dom inte vill vara med längre? Vi kanske är för dåliga på att informera om vad vi sysslar med? Snart blir det i alla fall en positiv artikel i ÅU om inget oförutsett händer. 🙂
Julhysterin har börjat
Redan för ett par veckor sen kom det röda kuvertet som vi kan posta julkorten i och sen dess dråsar den ena katalogen och broschyren efter den andra in med julklappstips. Det tycks bli tidigare och värre för varje år. Eller så har jag glömt hur det har varit tidigare år?
Tre julklappar är redan inköpta, varav en till mig själv i vanlig ordning. I Kymmene Els kundtidning hittade jag en helt suverän, böjbar skarvdosa som säljs av coolstuff.fi. Där hittade jag förresten också en annan fiffig julklapp. Många prylar är mer på skämt än på allvar kan jag tycka, men det finns som sagt undantag.
Mia är konvalescent
Kvart i sju i morse hade Mia sovit klart. Fullt förståeligt med tanke på att hon låg inne och sov mest hela dagen igår på grund av det ruggiga vädret.
Jag gick tillbaka och la mig som jag numera brukar, annars är jag inte människa på hela dan. Kvart över nio steg jag upp och hörde en duns i verandan så jag visste att Mia hade legat i solstolen och väntat på att jag skulle släppa in henne.
Hon var inte lika glad som hon brukar, men jag tog för givet att hon bara var sömndrucken. Hon fick lite godis som hon åt upp och tog lite torrfoder i skålen, men hon var tydligen inte hungrig. När jag lyfte upp henne spann hon inte som hon brukar så jag började ana oråd.
I stället för att tvätta sig, satte hon sig med tassarna under sig och gick efter en stund upp i min säng. Inget ovanligt det heller, det brukar hon göra när hon är klar med ”morgonpasset”. Fast hon la sig inte, utan satt fortfarande på tassarna och tittade på mig med stora ögon.
Då jag strök henne över huvudet hördes ett frasande ljud som av nåt klet som torkat. Jag pratade med henne och strök henne över vardera kinden i tur och ordning. När jag kom åt nedre delen av hennes vänstra kind jamade hon högljutt till. Där hade hon tydligen förskräckligt ont.
Inget syntes i pälsen och jag ville inte besvära henne genom att titta närmare, men jag upptäckte att området var svullet. Alla symtom – utom kletet på huv’et – tydde på ormbett… Men det kan ju inte vara möjligt så här års? Men ett bett av nåt slag tror jag det är frågan om.
Först vid halv fyra-tiden i eftermiddags började hon röra på sig och äta med nästan normal aptit. Hon hade piggnat till så mycket att hon ville ha en smakbit av det jag åt och hoppade upp på sin plats vid mikron. När hon hoppade ner jamade hon till igen, det gjorde tydligen fortfarande ont.
Sen ville hon gå ut, men satt kvar på trappan när jag kollade en stund senare. Hon ville inte komma in tillbaka men gärna gå upp på vinden så jag öppnade dörren dit. Antagligen ligger hon kvar där om hon inte har gått ut. Hon vet ju bäst själv vad hon vill och kan göra.
Usch vad hjälplös man känner sig när man inte kan lindra plågorna och inte vet vad som har hänt. Förhoppningsvis är hon fullt återställd i morgon.
11.11 – Besök och lat dag
I lördags hade jag besöksdag, igår bjöd jag på Fars dags-kaffe och idag… Ja, vad har jag egentligen uträttat idag?
Besöksdag
I lördags hedrade Grisen/Tvillingen mig med besök på eftermiddagen. Alltid lika trevligt när hon kommer. Bland allt ditt och datt lyckas vi oftast också diskutera ovanliga och intressanta ämnen, som till exempel spöken och reinkarnation.
Efter att ha vinkat av henne satte jag i gång med att förbereda disken. Alla tallrikar och fat ska ligga i travar i storleksordning, besticken läggas i blöt och muggar och koppar sorteras så dom kommer bredvid varandra i torkskåpet. Lite knäppt och alldeles onödigt arbete kan tyckas, men i vissa (konstiga) fall ska det vara ordning och reda.
Jag hann inte så långt innan det knackade på dörren. Skyddslingens syster var ”ut på länk” med sin mor och hade bestämt sig för att titta in. En glad överraskning, henne ser jag inte så ofta i och med att hon studerar på annan ort.
Som den Apa hon är, spritter hon av energi och sprudlar av livsglädje. Det är nog omöjligt att vara på dåligt humör i hennes sällskap tror jag. Jag har för all del aldrig råkat vara det, så egentligen vet jag inte?
Fars dags-kaffe
Den tiden är förbi när man kan skrämma slag på sina herrbekanta med gratulationer på Fars dag. 😀 Och ingen blir heller nervös av att bli bjuden på Fars dags-kaffe så igår beslöt jag bjuda in en mysig far jag känner.
Innan han dök upp ringde han och frågade om han skulle ta med sig några verktyg? Det fick mig att brista ut i gapskratt – mina herrbekanta verkar tro att jag alltid har baktankar med mina inbjudningar. När jag hade lugnat mig betygade jag att det faktiskt bara gällde kaffe den här gången.
Tydligen trodde han mig ändå inte. Han hade med sig ett knivbryne och undrade om jag har några ovassa knivar efter att vi hade druckit upp kaffet. För att göra honom glad(?) fick han vässa en av mina filéknivar (som jag brukar skära kött med). Med tanke på mina matvanor är det liten risk att knivarna blir slöa så dom andra befanns vara i bra skick.
Idag
Det mest spännande som har hänt i dag var elavbrottet. Vid halv åtta i morse blev huset plötsligt mörkt. Den här gången hann elvakten inte med i svängarna. Knappt jag heller – i stort sett hann jag bara avsluta alla program och stänga datorn så var strömmen tillbaka ca 20 sekunder senare. UPSen hade galant klarat den korta tiden men jag visste ju inte hur långvarigt det skulle bli. Mysko fenomen.
Numera har jag kontinuerligt sällskap vid datorn. Mia håller mig visserligen ofta sällskap så länge det finns smörgåspålägg kvar av frukostmackorna, men sen drar hon. Mitt nya sällskap har sex ben. En pytteliten spindel som bor på bildskärmskanten.
Kvart över nio hade jag koll på dom senaste IT- och världshändelserna. Det såg visserligen ut att bli en fin dag, men jag kände att jag inte var riktigt ”färdigsoven” så jag gick och la mig igen. Strax innan Mia plingade i ringklockan vaknade jag, då var klockan halv tolv. Dags att kliva upp och inta frukost nummer två.
Framåt halv tre klädde jag på mig. Av det jag hade haft för mig syntes inte ett spår, förutom en del nya bilder i november-mappen och länkarna jag hade postat till mig själv inför nästa veckas kursstart.
Ansträngningarna fick ändå hungerskänslorna att vakna så jag värmde mat och beslöt diska. Igår var det ju ingen idé eftersom jag skulle ha kaffebesök. Diskbänken är alltså ovanligt tom och dunken med dricksvatten är påfylld – det är allt jag har uträttat idag.
Men resten av veckan är redan fulltecknad, dvs en hålltid per dag, så jag kunde gott unna mig att vara lat. 🙂
Uddmors betraktelser 