Det är många människor som känner sig ensamma, speciellt under jul- och nyårshelgen, men jag tillhör inte dem. Det kanske låter konstigt, men att vara ”solokvist” är mitt normaltillstånd, allt annat är undantag. Ensam känner jag mig aldrig, varken vid jul eller vid någon annan tidpunkt.
Anledningen är kanske att jag ända sedan barnsben har varit van att roa mig på egen hand. Jag minns att moster/fostermor ibland föreslog att jag skulle gå upp till byn för att hitta lekkamrater, men jag föredrog nästan alltid att leka ensam. Det kändes bäst så.
Eftersom min släkt, eller rättare sagt de släktingar jag umgåtts med, har varit så liten är jag inte van vid stora sällskap kring julbordet och heller inget tjo och tjim på nyårsafton. Möjligen finns det människor som tycker synd om mig, men det finns ingen som helst orsak!
Med mina biologiska föräldrar har jag så gott som aldrig firat jul. Undantagsvis med mamma en gång på 60-talet och sedan hon blev änka, men i övrigt har Udden alltid om möjligt varit platsen för mitt julfirande fram till mosters död 1999. Med pappa har jag aldrig firat jul.
Om jag hade barn och barnbarn skulle jag förmodligen känna behov av att ha dem runtomkring mig, men det valde jag bort för länge sedan. Att göra ett sådant val är minst sagt underligt har jag förstått, i synnerhet om man är kvinna. Det har en familjefar uttryckligen upplyst mig om.
Det har förstås hänt att jag har satt mig vid ett julbord som har varit dukat för ett halvdussin personer eller fler, och det är givetvis trevliga och minnesvärda undantag – så vrång är jag inte. Men det är absolut inget jag längtar efter eller tar för givet.
Av tradition firas ju julafton i familjekretsen och eftersom min familj numera består av Mia och mig, är det fullt naturligt att det är vi två och inga fler. 🙂
Det hänger väl i hop med att man sällan/aldrig får pengar när man handlar, annat än möjligen växelmynt.
