20.12 – Rykten, hot och jullikt

Jag ogillar ett uttryck, har hotat hushållerskan, serverat julte och ”juldukat”.

Ett uttryck
Vid gårdagens minnesstund hörde jag ett uttryck som alltid får mig att dra öronen åt mig: ”Det ryktas att…”. Lika hjärtligt illa tycker jag om meningar som inleds med ”Jag har hört att…”. Ingenting som sägs efter det törs jag lita på sanningshalten i.

Tyvärr är jag så tankspridd att jag sällan minns vem min informationskälla är och blir därför ibland tvungen att ta till ”det var nån som sa att…”, vilket är lika illa. Men det sker i regel på en direkt fråga, i det här fallet hade jag inte ens ställt nån. Jag kunde förstås ha påpekat att jag inte var ett smack intresserad av (illvilliga) rykten, men så gör man ju inte, inte ens jag, trots att jag avskyr skvaller och förtal.

NydiskatHotat hushållerskan
Vid hemkosten väntade Mia på mat och veden att bli hämtad. När det var klart tog jag hushållerskan i upp­tuk­telse och hotade med avsked på grått papper om hon inte diskade ögonaböj.

Och faktiskt gick hotelsen hem – hon ställde sig genast vid diskbänken och satte i gång. Tänk att det ska vara så svårt att få tag i bra personal nuförtiden. 😉

Julte
Idag hade jag och Vik Husse kommit överens om att han skulle infinna sig på julte. Med sig hade han en stor papperssäck som visade sig innehålla ett tjusigt blomarrangemang som fick pryda köks­bordet.

Lagom tills te­vatt­net hade kokat upp, knackade det på dörren igen. Sommarpsykologen tittade in med en julblomma hon också och gick efter lite övertalning med på att göra oss sällskap vid bordet, men lämnade oss redan före påtåren. Så är det med yrkesarbetande stadsbor, dom har alltid bråttom, till skillnad från oss ”passionärer” i glesbygden.

JuldukatJuldukat
Jag kunde faktiskt ha kommit på idén lite tidigare… Att plocka fram juldukarna sen gästerna gått verkar ju lite bakvänt, men nu blev det så den här gången. Juldukat är alltså ett nykonstruerat verb som betyder att man har lagt juldukar på borden. 😀

Än så länge saknas tomtar och annat julpynt, men juldukarna är ett steg i rätt riktning. Vem vet, jag kanske blir inspirerad att hämta lådan med julsaker också?

8.11 – Med nål, trasa, bil och dator

Arbetsbyxorna har fått rätt längd, spisen blänker och skvallret går antagligen. Jag har tillverkat ett födelsedagskort och föryngrat byns äldsta invånare.

Rätt längd
Tyvärr är jag ju lite för kort för min vikt och klädstorlek, så dom nyinköpta arbetsbyxorna behövde läggas upp. Eller så har alla män i storlek 52 längre ben än jag? Hur som helst är byxorna nu i rätt längd och klara att tas i bruk.

Spisen blänker
Bland inköpen jag gjorde i Kimito fanns också en flaska spissvärta. Idag fick jag för mig att jag skulle begagna den.

Efter att ha läst instruktionen satte jag i gång. I traspåsen i vindstrappan fanns ett pen­sio­ne­rat dynvar (örngott) som jag tyckte var lämpligt att riva i mindre bitar och använda.

Resultatet blev strålande, spishällen och ‑luckorna formligen blänker. Det samma kunde jag tyvärr inte säga om fingrarna när jag var klar. Nästa gång ska jag offra ett par handskar för ändamålet.

Risk för skvaller
Idag sågs jag i Dalsbruk i sällskap med en stilig herre. Det händer inte så ofta så jag kan tänka mig att skvallret nu går för fullt. Jag kan nästan höra dom upphetsade rösterna: ”Nu har hon fått tag på en karl också. Vet du vem han är? Han kan väl aldrig vara härifrån?”

Den enkla anledningen till det ”herrliga” sällskapet är att händige släktingen har bilen på reparation och behövde skjuts till butiken. Ingen ny karl alltså. Men jag skäms ju heller inte för att visa mig i hans sällskap om det hade varit så. 😀

Födelsedagskort
I samband med butiksvändan hämtade jag ”Lingongrannens” födelsedagspresent. Han fyller nämligen jämnt inom kort.

Eftersom vi som uppvaktar inte hade kommit överens om något kort, bestämde jag mig för att till­verka ett. Dessutom skrev jag dit gratulanternas namn så slipper jag jaga dom som är med. I morgon ska jag lämna kort och present till Oxen/Tvillingen så han får överräcka det vid lämpligt tillfälle i efterskott, födelsedagsbarnet firar nämligen dagen på annan ort.

Föryngring
Idag jagade jag fru grannen för att tala om att jag gärna vill vara med om det ska ”skramlas” till vår äldsta bybos 85-års dag. Hon var på jobb så jag fick inget svar, men hon ringde upp efter jobbet och lät något förundrad när jag sa vad saken gällde.

”Är du säker på att hon fyller 85?” frågade hon och fortsatte: ”Jag har för mig att hon fyller 87 eller 88.” Då blev jag också tveksam. Hade jag fått nåt om bakfoten nu igen?

Jag erkände att jag inte alls var så säker och kunde påminna mig att jag nog redan hade uppvaktat på 85-års dagen när jag tänkte efter. Just så. :-/

När jag kom hem kollade jag i Outlook. 85-års dagen var 2009 stod det klart och tydligt i kalendern. Felet var att jag hade kvar noteringen om 85 och aldrig läste årtalet. Hon hade självfallet rätt fru grannen. 88 år ska vi fira och inget annat.

Jag tror bestämt att jag försökte föryngra damen i fråga också i fjol, men blev tack och lov hejdad av dom som visste bättre. Nu har jag ändrat födelsedagsnoteringen till namn och födelseår i stället, så nästa år ska jag väl klara av det utan att göra bort mig. Men säker kan man inte vara förstås. 😀