Ockupation, förföljelse och död

På Udden fördriver vi tiden med att återgå till tiden för andra världskriget. Husse läser Storm över Frankrike av Irène Némirovsky, jag läser Natten, Gryningen, Dagen av Elie Wiesel och igår kväll såg jag The Zookeeper’s Wife på teve.

Både böcker och film baserar sig på fakta eller självupplevda händelser. Böckerna utspelar sig i Frankrike och Rumänien, filmen i Polen, samtliga under tiden 1939–1945. Den gemen­sam­ma nämnaren är Tysklands agerande och behandling av den judiska befolkningen i de länder som invaderades.

För många år sen läste jag Mila 18 av Leon Uris som beskriver livet i Warsawas ghetto under den tyska ocku­pa­tionen. Den gjorde också mycket starkt intryck på mig.

När man läser om och ser vad som utspelades, känns den pågående pandemin och själv­iso­le­ringen som en västanfläkt jämfört med de fasor som förekom under kriget och Hitlers tid vid makten. Tyvärr har historien upprepat sig många gånger sen dess. Och lär så fortsätta göra. ☹

Herrbesök

I förrgår då vi satt vid middagsbordet hörde vi plötsligt ett högljutt läte utifrån. Det visade sig komma från verandan och åstadkoms av en kärlekskrank kattherre. Inte revirinkräktaren den här gången, utan en bekant kisse från byn.

När jag tittade ut i verandan såg jag att han tydligen hade bestämt sig för att försöka göra intryck på vår katt­dam. Han hade hoppat upp på solstolen för att hon skulle se hur ståtlig han var.

När Mia var liten var han däremot inte ett dugg intresserad av henne. Tvärtom, han morrade när hon kom för nära. Men nu gjorde han sitt bästa för att förklara sin kärlek.

Efter att ha fångat honom på bild, öppnade jag dörren och sa att han skulle gå hem. Det fick honom att försvinna genom kattluckan i ett huj.

Idag gjorde han ett nytt försök, fast på avstånd den här gången. Han kanske såg att Mia och jag var ute på tomten och beslöt att ”trumpeta” sin kärleksförklaring från tomt­grän­sen.

Jag upptäckte honom bakom grannens häck, sa hej Sxx, men bad honom sen ge sig av hem. Eftersom jag närmade mig, beslöt han följa uppmaningen.

Mia iakttog oss intresserat, men gjorde ingen ansats att följa efter honom. Hon kanske uppskattade uppvaktningen? Och så förstörde matte hennes chans till en herdestund! 😀

Fördelar med isolering/karantän

Jag hittar faktiskt en hel del fördelar med att vara isolerad:

  • Inga tider eller aktiviteter att passa – kalendern är tom
  • Tid att göra sånt man inte annars hinner med (om man har lust)
  • Man slipper vara fysiskt social
  • Man kan gå klädd i morgonrock så länge man har lust
  • Folk förstår varför man håller sig hemma
  • Mia gillar att ha sällskap dygnet runt
  • Distanskommunikation accepteras helt
  • Möjlighet att testa nya program
  • Matlagningen får ta tid
  • Mattiderna kan hållas
  • Man slipper ha väckning
  • Tid att njuta utan att ha dåligt samvete

Listan kan mycket väl göras längre, det här var vad jag kom på i en hast. 😊

Inkräktare

Sedan ett par veckor tillbaka har vi då och då be­sök av en inkräktare. Av lukten på markeringarna framgår att det är fråga om en hankatt. Jag har sett honom leta efter jaktbyten i ”djungeln” nedanför köksfönstret och konstaterat att han ser ut att vara helgrå. (Bilden är inte autentisk.)

Idag råkade han tydligen befinna sig framför trappan då Mia gick ut. Inom kort hörde jag ”kampropen” och skyndade mig ut. Jodå, det var samma herre som jag observerat tidigare. Jag ryade till så han skulle förstå att han inte var välkommen.

Budskapet gick hem. Han sprang sin väg mot sommargrannen till. För säkerhets skull gick jag över på granntomten för att kolla om han eventuellt gömde sig under lekstugan, men han syntes inte till så jag antog att han sökt sig till lugnare trakter.

Mia följde med mig, men stannade vid tomtgränsen. Tydligen såg hon honom inte heller mer. Efter en stund kom hon in tillbaka, så jag stängde för hennes kattlucka för att förhindra fler markeringar och besök.

Då jag kom tillbaka till trappan såg jag spåren efter dusten. Både Mias och inkräktarens hårtussar låg i gräset bredvid trappan så det var där slagsmålet hade ägt rum.

Efter någon timme såg jag att Mia inte mådde bra. När man rörde vid henne jamade hon till, men jag kunde inte upptäcka några synliga skador. Fast under pälsen kunde ju finnas hål efter vassa klor.

Så småningom fick hon mat, gick på toa och tog sig sedan upp på Husses säng där hon fortfarande ligger. Återstår att se om hon gör oss sällskap framför teven i kväll som hon brukar? I annat fall hoppas vi hon känner sig bättre i morgon. ❤

Mossigt

Hösten 2012 fick jag för mig att ta reda på hur berget såg ut under mossan. Idag tog jag en ny bild. Som synes har mossan koloniserat berget helt och hållet igen efter åtta år.

Det var för all del ingen överraskning, jag hade inte väntat mig nåt annat. Naturen bestämmer alltid över sig själv. Att tro att vi har kontroll över den eller rår på den är en illusion. Det är bara en tidsfråga innan den återtar sin makt.

Avskräckare

Idag bröt vi vår rekommenderade isolering för besök i ett par butiker i närområdet. Lyckligtvis har inga smittofall på ön rapporterats än så länge, så det kändes tryggt.

Förutom matvaror och hushållsartiklar (inte toa­papper!) införskaffades en batteridriven avskräckare. Ultraljudet lär inte bita på virus, men väl på möss, råttor, spindlar, loppor, kackerlackor och fästingar enligt förpackningen. Dock ställer jag mig frågande till om insekter verkligen uppfattar ljudet?

På Udden är vi för övrigt positivt inställda till bland annat spindlar, så dom har vi gärna kvar. Dom äter andra insekter – förmodligen också skadeinsekter – binder dammtussarna och hindrar såg­spåns­iso­le­ringen från att drösa ner från otäta taklister.

Det viktigaste var nu inte att avskräcka insekter, utan mössen som härjar på vinden. ”Man kan vanligen märka av effekten efter ca 2 veckor. Fullgott skydd uppnås efter ca 4 veckor” står det i den medföljande instruktionen. Återstår alltså att se om ett par veckor om avskräckaren funkar.

Man kunde ju önska att det fanns avskräckare också för andra ändamål. Till exempel envisa telefon­försäljare, brottslingar, negativa människor, dåligt väder och sjukdomar inte minst. Men såna lär vi få vänta på. 😉

Våraktigt

Efter en vinter som närmast kan beskrivas som senhöst, har våren bestämt sig för att också komma till Udden. Det gläder oss. 😊

Knipherrarna uppvaktar sina damer i viken, svanarna har återvänt, småfåglarna kvittrar, solen värmer gott och grannen på Udden mittemot flisar kvistar efter att ha trimmat alarna i strandkanten. Säkra vårtecken. (Bilden tagen på långt håll, därav den dåliga kvalitén).Lika säkra är blommande krokus och alens hängen, liksom årets första fjäril. Tyvärr hade den så bråttom så jag inte hann fånga den på bild.

”Vår‑ och tomtinspektionen” avslutades med att Mia kom och påtalade att hon var hungrig.  😀