Mia

av

23.11 – Knäppt, gott och trevligt

Jag har varit dagvill, haft ”problem” med växellådan, fått en ny brödfavorit och besökt byns äldsta invånare.

Dagvill
I torsdags var jag helt övertygad om att det var fredag… I meddelandet jag skickade till kurs­del­ta­gar­na skrev jag därför ”Ha en fortsatt skön helg!”. Undrar vad dom tänkte när dom läste den hälsningen?

KugghjulKonstig växellåda
Igår lämpade jag av papper och kartong i sopkärlen i kyrkbyn. När jag skulle åka därifrån trampade jag ner kopplingen vilket gjorde att bilen satte sig i rörelse framåt eftersom Silverpilen stod i ett lätt nerförlut. Då jag satte i ettans växel och släppte upp kopplingen stannade bilen. Jag blev helt per­plex, vad var detta?!?

Nytt försök med samma resultat. Hm, det kanske är fel på ettans växel kom jag fram till och försökte med tvåan i stället. Tvärstopp igen. ”Men va’ f..” hann jag tänka innan jag äntligen fattade att det inte räckte med att ha radion på, jag måste starta motorn också. Gissa om jag kände mig dum! 😀

Ny brödfavorit
Innan jag åkte hem behövde jag handla och svängde in till K-butiken. Bröd behövde jag INTE, men fick syn på en brödpåse som väckte min nyfikenhet. Den där sorten hade jag inte sett tidigare?

Jag är speciellt förtjust i havrebröd och noterade att det här var ett sånt. Alldeles färskt dessutom. Kombinationen blev oemotståndlig så jag stoppade ner påsen i köpkorgen. För övrigt den enda jag såg av den sorten på brödhyllan.

Snart är brödet slut, det finns bara två bitar kvar av 450 g… Det gjorde dom riktigt bra på Rostens bageri. Det har jag för övrigt talat om för dom via responsformuläret på deras sajt.

Besök hos byäldsten
(en lång och omständlig redogörelse)
Förra fredagen fyllde hon 89 år, vår äldsta invånare i byn. Jag hade annat inbokat den dan så jag ringde och gratu­le­rade och talade om att jag kommer nästa vecka i stället.

Mia lyssnarI och med förkylningen ville jag inte riskera att smitta henne så jag ringde i torsdags och för­klarade varför jag inte hade dykt upp tidigare i veckan. Jag föreslog ett besök idag i stället och det passade bra. Förutom en sak – nu låg tårtan i frysen hos hennes bror.

Jag övertygade henne så småningom om att det inte behövdes nån tårta och att det inte var för den jag kom. Lite motvilligt lät hon sig övertalas, men inte förrän jag hade hotat med att inte komma alls om hon envisades med att bjuda på tårta. Det skulle bara ha ställt till besvär både för henne och hennes bror som inte är nån ungdom han heller.

Mia var genast på hugget när jag skulle ge mig av. Hon låg i korgstolen i köket men reste på sig genast när jag började ta på mig ytterkläderna och ville bli utsläppt. Då jag kom ut satt hon vid syren­bus­kar­na intill dasset så jag sa ”hej då, kommer snart” som vanligt.

Jag kände hennes blick i ryggen när jag gick upp mot vedlidret för att ta med soppåsarna. Eftersom jag inte satte mig i bilen såg hon sin chans att få följa med. När jag stängde dörren till vedlidret hade hon förflyttat sig till grusvägen. Hon visste förstås inte åt vilket håll jag skulle gå.

Jag talade om att hon fick välja om hon ville stanna hemma eller följa med. Båda uttrycken känner hon till men ”följa med” är alltid roligast, oavsett vart jag går. Så snart jag började gå uppför skogs­stigen sprang hon i fatt mig och förbi, hon skulle definitivt följa med.

Vi hann bara några meter innan hon stannade och lystrade, vänd mot vägen. Jag förstod att det kom nån gående på vägen och gick tillbaka för att kolla vem det var. Det kändes onödigt att göra säll­skap med en hundägare (för Mias skull).

Damen i röd jacka som dök upp visade sig vara sommargrannen psykologen så jag ropade hej och frågade om hon tänkte hälsa på hos oss? Jo, det hade hon tänkt. Jag förklarade vart jag var på väg och föreslog att hon skulle följa med vilket hon tyckte att hon kunde göra.

Mia satt kvar och väntade tills vi kom gående, konstaterade att det var en bekant människa och sprang sen som hon brukar ibland före och ibland efter oss beroende på vilka intressanta dofter hon känner (antar jag?). Vid soptunnan gjorde vi halt, jag kom faktiskt i håg att slänga soppåsarna. 😀

Mia på vägFramme hos födelsedagsfiraren ville Mia inte följa med in. Hon har tidigare varit på besök på samma ställe så hon tyckte väl att det räckte. Sommargrannen och jag blev glatt välkomnade, det var roligt med en över­rask­nings­gäst.

Kaffepannan laddades omedelbart och ett fat med flera sorters kex stod redan på köks­bor­det när vi satte oss. Vi nekade bestämt till uppmaningen att gå in i vardagsrummet. Köket är alltid mer per­sonligt på nåt sätt tycker jag.

Vi fick se bilder på senaste barnbarnsbarnet och försåg oss från kexfatet medan vi drack kaffe och pratade. Sommar­grannen avvek efter en timme eftersom hon ville åka tillbaka till stan innan det blev mörkt men jag satt kvar ett tag till.

Det blev tal om gamla tider och personer som har dött för länge sen. Jag hajade nästan till när jag hörde ”farbror Einar”, men i samma ögonblick slog det mig att självfallet vet jag att min fosterfar var värdinnans farbror. Det hördes bara ovant att höra honom bli omtalad så.

När det började skymma ute tyckte jag det var dags att tacka för mig och bege mig hemåt. Klockan närmade sig halv fem. Jag undrade lite oroligt om jag skulle hitta Mia och få henne med mig hem…? Jag hade inte behövt bekymra mig. Hon dök upp genast då jag öppnade ytterdörren och var fullt nöjd med att följa med hem tillbaka. 🙂

av

15.11 – Upplysande

Mias konvalescens har fått sin förklaring, det lyser i ”grannas”, jag är eldvakt och ledbruten – men inte nedbruten. 🙂

Mia the bitchMias konvalescens
Den 13.11 på eftermiddagen hade vår nya vintergranne lämnat ett meddelande via FB:
”Du kan kolla lite extra på Mia. Hon var här i morse och slogs med Nemo. Skulle just lägga mig då Siiri börja skälla. Hade precis släppt ut Nemo. Hörde en massa skrik o fräsas. Då jag öppnar dörren rusar Mia i väg från trappan. På marken fanns en massa hår, så dom hade nog tagit ihop. Nemo fick jag bära in för han vågade inte komma. Men bara så du vet om hon är ’konstig’. Ha det så bra.”

Det var alltså förklaringen till att Mia inte var sitt vanliga jag. En riktig ”bitch” är hon med andra ord. Och då tänker förstås någon/några läsare ”Sådan matte sådan katt” förstår jag. 😀

Samtidigt kan jag förstå Mia. Hittills har hon varit ensam om ett jättestort revir, men inser nu att hon fått en permanent inkräktare som hon försöker mota bort.

Hoppas verkligen att det inte blir fler sammandrabbningar! Stackars Nemo (en stilig åtta-årig herre) har tidigare råkat så illa ut att han har blivit gipsad två gånger, vilket gör att han är livrädd för andra katter. Men självfallet försvarar han sig hemma hos sig.

Jag tittade in som hastigast till hans matte idag för att kolla om han blivit skadad men inget hon hade lagt märke till sa hon. Hon fick också fullt mandat att schasa i väg Mia om hon syns till hos dom flera gånger.

Ljust i ”grannas”
Det är riktigt mysigt att titta ut. I kväll lyser det både hos nya sommargrannen och på udden mittemot. Jag har inget behov av att umgås men det känns ändå som sällskap. Herr och fru grannens lampor finns ju också nära men dom ser jag inte annat än om jag befinner mig på parkeringen eller ute på sjön och där har jag ingen lust att vistas för närvarande.

LathundEldvakt
Enligt termometern är det drygt fem grader ute, men det känns ändå kyligt på grund av att den västliga vinden har till­tagit så jag kostar på mig brasa i köksspisen. Direkt när inomhustermometern halkar under 20 grader tycker jag det börjar kännas kallt om jag inte diskar eller städar. Och det gör jag ju som bekant inte så ofta.

Ledbruten
Ledbruten är kanske att ta i… Mest stel och öm i nacke och axlar. Skälet är löftet till kurs­deltagarna igår – en lathund för Picasa – som har fjättrat mig vid datorn hela eftermiddagen. Jag vet ju att om jag inte gör det med en gång kan det dröja länge innan jag kommer till skott.

Men nu är den klar att korrekturläsas. Det får bli en av morgondagens punkter när jag är pigg(are) i huv’et, sen ska jag mejla den till alla i gruppen och hoppas den blir till nytta.

av

13.11 – Nödigt och onödigt

Varannan dags-vädret fortsätter, jag har misslyckats med ett uppdrag, uppdaterat medlemslistan och konstaterar att julhysterin har börjat. Mia är konvalescent.

VindstillaVarannan dags-väder
I förrgår lyste ”stora lampan” i stort sett hela dan och inte en krusning sågs på sjön, igår blåste det ont och regnade, idag har vi haft halvklart och lugnare vindar. Ingen dag den andra lik. Fast vad som helst är ju bättre än orkaner, super-tyfoner, översvämningar eller jordskred, så jag klagar inte!

Misslyckat uppdrag
Drygt två timmars arbete (inklusive tepaus) resulterade i noll och ingenting igår efter­mid­dag, skrivarpro­ble­met kvarstod. Min f d granne har köpt ny skrivare och fått den installerad, men den fungerade inte så hon bad mig om hjälp. Till ingen nytta alltså.

Järnspikars vad sånt är frustrerande… Dess värre är hon inte ensam om dilemmat. På tillverkarens kundforum beklagade sig två färska kunder över samma sak, men ingen av dom hade fått tips på lösning. Inte ens tillverkarens felsökningsprogram lyckades åtgärda felet.

Antingen är det fel på skrivaren eller den medföljande drivrutinen, vilket innebär att jag inte är kvinna att fixa felet. Det bekräftar min uppfattning att Gud uppfann datorn och djävulen uppfann skri­va­ren, även om det numera är betydligt enklare att installera en ny skrivare än i PCns barndom.

Uppdaterad medlemslista
Från och med idag har vi full koll på vilka som har betalat årets medlemsavgift till Daphnia. I sam­band med mathämtningen idag gjorde jag ett snabbesök hos ordföranden för att överlämna en pärm och fick med mig en bunt utskrifter på årets kontohändelser.

Medlemsutskicket med betalningspåminnelsen har tyvärr än så länge inte haft avsedd verkan i samt­liga fall. Eller så tycker tidigare medlemmar att dom inte vill vara med längre? Vi kanske är för dåliga på att informera om vad vi sysslar med? Snart blir det i alla fall en positiv artikel i ÅU om inget oförut­sett händer. 🙂

Pivot-dosaJulhysterin har börjat
Redan för ett par veckor sen kom det röda kuvertet som vi kan posta julkorten i och sen dess dråsar den ena katalogen och bro­schy­ren efter den andra in med julklappstips. Det tycks bli tidigare och värre för varje år. Eller så har jag glömt hur det har varit tidigare år?

Tre julklappar är redan inköpta, varav en till mig själv i vanlig ordning. I Kymmene Els kundtidning hittade jag en helt suverän, böjbar skarvdosa som säljs av coolstuff.fi. Där hittade jag förresten också en annan fiffig julklapp. Många prylar är mer på skämt än på allvar kan jag tycka, men det finns som sagt undantag.

Mia är konvalescent
Kvart i sju i morse hade Mia sovit klart. Fullt förståeligt med tanke på att hon låg inne och sov mest hela dagen igår på grund av det ruggiga vädret.

Jag gick tillbaka och la mig som jag numera brukar, annars är jag inte människa på hela dan. Kvart över nio steg jag upp och hörde en duns i verandan så jag visste att Mia hade legat i solstolen och väntat på att jag skulle släppa in henne.

Hon var inte lika glad som hon brukar, men jag tog för givet att hon bara var sömndrucken. Hon fick lite godis som hon åt upp och tog lite torrfoder i skålen, men hon var tydligen inte hungrig. När jag lyfte upp henne spann hon inte som hon brukar så jag började ana oråd.

I stället för att tvätta sig, satte hon sig med tassarna under sig och gick efter en stund upp i min säng. Inget ovanligt det heller, det brukar hon göra när hon är klar med ”morgonpasset”. Fast hon la sig inte, utan satt fortfarande på tassarna och tittade på mig med stora ögon.

Mia mår dåligtDå jag strök henne över huvudet hördes ett frasande ljud som av nåt klet som torkat. Jag pratade med henne och strök henne över vardera kinden i tur och ordning. När jag kom åt nedre delen av hennes vänstra kind jamade hon högljutt till. Där hade hon tydligen förskräckligt ont.

Inget syntes i pälsen och jag ville inte besvära henne genom att titta närmare, men jag upptäckte att området var svullet. Alla symtom – utom kletet på huv’et ­– tydde på ormbett… Men det kan ju inte vara möjligt så här års? Men ett bett av nåt slag tror jag det är frågan om.

Först vid halv fyra-tiden i eftermiddags började hon röra på sig och äta med nästan normal aptit. Hon hade piggnat till så mycket att hon ville ha en smakbit av det jag åt och hoppade upp på sin plats vid mikron. När hon hoppade ner jamade hon till igen, det gjorde tydligen fortfarande ont.

Sen ville hon gå ut, men satt kvar på trappan när jag kollade en stund senare. Hon ville inte komma in till­baka men gärna gå upp på vinden så jag öppnade dörren dit. Antagligen ligger hon kvar där om hon inte har gått ut. Hon vet ju bäst själv vad hon vill och kan göra.

Usch vad hjälplös man känner sig när man inte kan lindra plågorna och inte vet vad som har hänt. Förhoppningsvis är hon fullt återställd i morgon.

av

1.11 – Vintermånadsinledning

Igår var det elfritt och kursdag, idag medlemsadministration och luggfritt. Mia är morgonpigg.

ElstolpeElfritt
Det var konstigt tyst i huset igår när jag slutligen steg upp. I vanliga fall hörs antingen kyl eller frys, men nu var det tvärtyst – Udden var elbefriad. Jag som tänkte få morgonkaffe… Jag väntade ett tag i förhoppning om att elavbrottet skulle bli kortvarigt men det drog ut på tiden.

Elvakten (Fortum sähkövahti) meddelade via SMS att avbrottet var noterat kl 9.43 men kunde inte lämna besked om när det skulle vara åtgärdat. Just så.

Tur man har ved och spis. Lagom tills kaffevattnet började sjuda var elen tillbaka. Typiskt. Fast det blev ju varmt och skönt i köket. Inget ont som inte har nåt gott med sig. 🙂

En kort stund senare meddelade elvakten att felet var åtgärdat kl 10.21. Så bra, då fick jag det bekräftat från säker källa.

En halv timmes elavbrott kan ju gott klassas som i-landsproblem, men minuterna känns långa när man inte har hunnit få morgonkaffe. Lyckligtvis händer det inte så ofta.

Kursdag
Strax efter halv tre sa jag ”hej då, kommer snart” till Mia i vanlig ordning och satte mig nyduschad och -parfymerad i Silverpilen för avfärd till Kasnäs brygga där M/S Aura väntade på att ta mig till Långnäs. Det var dags för tredje torsdagen av fem i Hitis-Rosala skola.

Dom två lektioner vi hinner med innan vi måste bryta för att jag ska hinna med sista färjan tillbaka går jätte­fort. Vid det här laget är jag inkörd på tre lektioner och tycker därför att vi borde ha hunnit längre, men det viktigaste är ju att kursdeltagarna känner att dom hänger med.

AdministratörMedlemsadministration
I inkorgen låg två mejl från vår ordförande i morse innehållande namn och mejladresser till med­lem­mar som saknades helt eller inte var kompletta i medlemslistan. Jag registrerade dom nya uppgifterna och modifierade mejlutskicket till brevform för de medlemmar som inte använder mejl och kuverterade. Det visade sig vara fem personer så det var ingen betungande uppgift.

Luggfritt
I eftermiddags hade jag tid hos nya frissan. Det kändes lite spännande… Ungefär som att byta tand­läkare eller gynekolog, man vet inte riktigt vad som väntar. Ska personkemin och kom­muni­kationen fungera?

Jag är jättenöjd! En väldigt rar ung dam som genast fattade hur jag menade och som med säker hand ”klippte till” mig. Fast om min förra frissa skulle se mig nu skulle hon antagligen rynka lite på näsan – den glesa pannluggen som hon brukar propsa på är puts väck.

Självklart kunde jag ha sagt i från när jag ledsnade på den men det har liksom gått på rutin. Jag hade inget bra alternativ tyckte jag. Men den nya frissan var genast klar över hur hon skulle göra i stället, så jag köpte gärna förslaget. Skönt att vara luggfri! Bara lite luggsliten. 🙂

Mia o höstastrarMorgonpigg kisse
Att katter har eller föredrar regelbundna tider och åter­kom­mande rutiner gäller bara delvis i Mias fall. Hon har övergått från sovmorgnar till uppstigning i ottan, vilket betyder väckning runt fem, senast sex. Utom i morse när hon hörde regnet och väckte mig första gången tio över fyra.

Igår avvek hon delvis. Hon väckte mig tio över fem, blev utsläppt halv sex och kom in tillbaka vid sju, men sen la hon sig i sängen hos mig och så sov vi båda till 9.30. Det är liksom mera mattes takter.

Att försöka ignorera hennes väckning eller övertala henne att stanna inne går givetvis inte heller – hon är ju katt. Efter en stunds jamande i allt mer utdraget och lidande tonfall, hoppar hon till slut upp med framtassarna på dörrhandtaget för att framföra sitt budskap och det går ju liksom inte att ta miste på.

av

28.10 – Lärdomar

Posten har svårt att hitta, jag har lärt mig en läxa, är käringen mot strömmen och känner mig så gott som skuldfri. Mia är ensam om reviret igen.

Svårt att hitta
Den 3 oktober beställde jag ett par böcker från Adlibris men har inte sett till dom så jag mejlade den 23 och frågade om leverans. Enligt svaret var bokpaketet skickat till postens ombud i Västanfjärd och jag hade blivit aviserad. Va?!

Jag har tydligen missat aviseringen på nåt sätt för jag har inget minne av nån sån? Efter mejlkontakt med postombudet i Västanfjärd är leveransen nu på väg till Dragsfjärd så allt är snart frid och fröjd, men man kan undra om inte posten vet skillnad mellan Västanfjärd och Dragsfjärd?

AvskrädeLäxa
Sen igår är löskubiken komprimerad till fastkubik och alla spår efter vedhögen är bortstädade. Ved­leveransen har lärt mig följande:

  • Löskubik motsvarar max 2/3 fastkubik och innebär att man betalar samma pris för upp till 5 kg avskräde som för veden.
  • Begreppet färdigklabbat är synnerligen subjektivt – om en enda ”klabb” kräver två­hands­fatt­ning är det inte att betrakta som klabb enligt min uppfattning. Begreppet (färdig)kluven hade varit mer på sin plats.
  • Färdigklabbat innebär också att man i botten på leveransen lägger kluven ved och strör över ett tunt lager med klabbar.

Om det blir fler beställningar från samma leverantör ska jag se till att besikta leveransen innan vi för­handlar om priset.

En del av avskrädet lyckades jag sikta till eldstände. En gammal cykelkorg fick fungera som sikt. Man tager vad man haver – eller finner bäst i det här fallet.

VedtravarKäringen mot strömmen
Det har sina sidor att inte göra eller vara som andra. Alla som nånsin har travat ved skulle skratta ihjäl sig om dom såg mina travar… Min enda ursäkt är att jag nog inte tänkte till riktigt.

I stället för att lägga dom s k klabbarna med kortändan mot väggen, har jag lagt dom med långsidan åt i stället. Det betydde att traven blev pyramidformad så småningom och det fanns ju inget som hindrade den från att rasa. Fast där hittade jag så småningom en lösning. Egenartad också den. 😀

Till mitt försvar kan kanske sägas att veden är ”grepp­vänli­gare” på det här sättet?

Nästan skuldfri
Igår eftermiddag hade jag bjudit händige släktingen på middag som tack för att han drog upp båten i år igen. Kalops med potatis och en grönsak, hör och häpna. Eller två om man räknar med ättiks­gur­kan. Den rudimentära desserten bestod av en söt liten chokladkaka och kaffe.

Faktiskt fick han också med sig en liten påse med flytande innehåll. Middagen var bara ”del­be­tal­ning” så nu känner jag mig så gott som skuldfri. Förhoppningsvis kan jag komplettera med nån gentjänst vid behov.

Ensam på reviret
Igår eftermiddag gav sig dom återstående sommargrannarna av. Som mest har Mia haft konkurrens om reviret med fyra hundar under helgen. I fredags stod hon också öga mot öga med Iitu, en amerikansk cockerdam som tyckte Mia var intressant och rolig att springa efter.

När Iitu hade förföljt henne fram till källardörren tyckte Mia tydligen att gränsen var nådd. Hon satt bestämt kvar trots att Iitu skällde och närmade sig. I och med det lyckades Iitus matte göra sig hörd och ”undersökningen” avslutades.

Mia var dubbelt större än vanligt när hon väl vågade förflytta sig till trappan, men lugnade sig snart när jag kelade med henne och talade om att faran var förbi. (Bilden dock tagen i stranden tidigare i år.)

Mia poserar 3

av

18.10 – Variation

Första kursen är slut, nästa har börjat, vädret har slagit om och jag är välförsedd. Mia varierar kosten.

KursFörsta slut och nästa börjat
I onsdags var sista kurstillfället i Kimito. Alla var överens om att kursen gott kunde ha varit längre, så det får jag ta till mig till nästa gång – om det blir någon… Det börjar kännas som om jag är klar med ”kursandet” när det här läsåret är slut.

Igår började nästa kurs, grunder i Picasa. Den här gången i Rosala. Med ett par undantag var delta­garna välbekanta sen tidigare så det kändes hemtamt och gemytligt.

Av det nya nätbaserade verktyget för kursadministration fram­går åldern på deltagarna, varför vet jag inte? Man kanske gör nån slags statistik? Det visade sig att den äldsta deltagaren i Rosala­gruppen är 79, den yngsta 46 och medelåldern 63 mig inräknat. Det kan man kalla mogen ungdom. 😀

Väderomslag
Sen i onsdags har värmen och den svaga vinden övergått i kyla och iskall blåst. När jag gav mig av igår eftermiddag stod regnet som spön i backen och i dag gick den kalla vinden genom märg och ben. Men det vore förstås konstigare om värmen fortsatte, det är ju bara ett par veckor kvar tills vinter­må­naden börjar.

Välförsedd
På höstarna är det kutym att skolbarnen säljer toa- och hushållspapper för att bekosta sina skol­re­sor. Vår kurssekreterare, vars dotter är en av försäljarna, tog emot beställningar via FB så jag slog till med en säck av vardera som jag hämtade i onsdags.

Ett par dar senare aviserade rektorn i Hitis-Rosala skola om samma sak och hade beskrivit ända­målet i så rörande ordalag att jag ville understöda dom eleverna också. Papper förfars ju inte och utrymmet på vinden räcker gott till så jag köpte ytterligare en uppsättning igår. Nu är jag synnerligen väl­för­sedd ett tag framöver!

TusenfotingMia varierar kosten
När jag kom hem strax före sju igår kväll satt Mia och väntade vid parkeringsplatsen. Hon pratade en lång stund sen jag klivit ur bilen och talade om att matte hade varit borta nog så länge (tror jag?). Det kan jag gott förstå, jag åkte redan halv tre för att vara i god tid till 15-färjan.

Hon följde genast med in och hann få syn på en tusenfoting vid diskbänken innan jag serverade henne ätbart så tusenfotingen fick bli förrätt. Sen väntade hon tills jag tog fram min mat och ville gärna smaka på den också. Pasta i skink- och baconsås blev alltså dessert. Även katter gillar varierad kost. 🙂

(Klicka på bilden för att se originalet i full upplösning.)

av

14.10 – Vinterförberedelser

Silverpilen är (nästan) klar för vinter, jag har fått en biologilektion, fastnat i motorsågen och båtarna är på land. Mia har haft ett långpass.

MotorvärmarkabelNästan klar för vinter
Igår gjorde jag Silverpilen klar för vinterväder. Motorvärmare och elkabel är på plats, snö­bor­star, snö­spade och isskrapor ligger i ”skuffen”. Än så länge sitter sommardäcken på, men snart är det dags att byta dom också.

Biologilektion
På eftermiddagen höll jag till i stranden. Jag hade fått den lysande idén att använda den antika pinn­stegen som båtslip och bar ner den i förhoppning om att få upp båten utan hjälp.

Innan jag öste båten och drog den till ”vinterhamnen” fick jag en liten biologilektion. Svanparet hade som vanligt varit uppe i viken och provianterat, men var nu på väg därifrån. Det vill säga hannen(?) hade bestämt att det var dags att dra, honan var tydligen inte riktigt beredd än.

För att skynda på sin dam hade han ett speciellt ljud som jag aldrig har hört tidigare. Det lät nästan som en häst som frustar dämpat, men avslutades med början till en trumpetton. Lockropet upp­re­pades tre gånger, sen såg jag honan komma simmande i god fart. Tredje gången gillt verkade gälla här också.

(Av ovanstående framgår mina fördomar tydligt… Jag kan inte se skillnad på hanne och hona, åtminstone inte på långt håll, men förutsatte alltså att det var gubben som bestämde i familjen. Det kanske var precis tvärtom? :D)

Fastnat i motorsågen
I morse bestämde jag mig för att förlänga garantin på elmotorsågen. Genom att registrera sig och produkten på tillverkarens sajt kunde man förlänga garantin till tre år (i stället för ett).

Det krävde förutom personuppgifter, modellbeteckning och serienummer. Eftersom sågen var par­kerad i boden, slängde jag på mig sjalen över morgonrocken (termometern visade -0,3) och gick dit.

Jag drog fram sågen ur den vita plastpåsen som den ligger i, vände och vred på den tills jag hittade numret och la tillbaka den i påsen igen. Då satt jag fast. Sjalen hade fastnat i ”taggarna” som jag antar ska förhindra att man sågar för nära stammen. Förhoppningsvis är det första och sista gången jag fastnar i den!

BåtslipBåtarna på land
Som om han kunde läsa mina tankar igår, ringde händige släktingen vid lunchtid och undrade när jag har tänkt ta upp båten? ”När som helst” svarade jag. ”Åkej, då kommer jag inom en liten halvtimme” sa han. En kort stund senare hördes ”spinnet” från fyrhjulingen, som rullade ner mot stranden så jag lämnade matportionen på hälft, drog på stövlarna, tog fram arbetshandskarna och gjorde honom sällskap.

Det visade sig att min lysande idé var fullkomligt beck­mörk. Pinnarna på stegen skapade snarare mer motstånd än underlättade uppdragningen. Så nu vet jag det. Dessutom glömde jag att vända båten med aktern upp mot land så vi fick baxa runt den. Kondensvattnet rinner nämligen ut i fören och ska därför luta neråt. Det man inte har i huv’et får man ha i benen, eller i armarna i det här fallet.

Jag hade visserligen inte fått svar på min fråga till sommargrannen psykologen, men jag antog att hon också ville ha sin båt uppdragen, så den fick samma behandling som min. Hjärtligt tack än en gång för be­nä­get bistånd! 🙂

Långpass
Vid elva-snåret igår förmiddag var Mia in och kollade läget, sen såg jag inte henne förrän tio över sex! Från fyra framåt lockade jag på henne med ojämna mellanrum, men till ingen nytta.

I regel brukar hon vara hungrig vid halv sex-tiden men syntes inte till nu heller. Gissa om matte våndades… Jag hade redan kollat att hon inte var instängd nånstans och ringde till slut till grannen för att höra om hon hade synts till där, men fick nej som svar.

Klockan sex beslöt jag gå till soptunnan. På nåt sätt kände jag på mig att hon kunde finnas åt det hållet. Jag hann bara plocka fram soppåsarna och stänga dörren till vedlidret så såg jag henne komma trippande nerför skogs­­stigen.

Jubel och klang utbröt givetvis. Vilken lättnad att hon var hemma och välbehållen! Just då önskade jag intensivt att vi kunde prata samma språk så jag hade fått höra var hon hållit hus. Men slutet gott, allting gott.

Långpasset hade av allt att döma varit påfrestande. Efter en extra stor portion mat gick hon raka spåret och la sig och ville inte gå ut mer den dagen. Det var matte fullt nöjd med. 🙂

Mia är trött

av

12.10 – Rätt och fel

Jag har varit på långfärd, fått en ny vedhög, monterat sågkedjan och bjudit på eftermiddagskaffe. Mia är snabbare än en vessla.

TrafikLångfärd
Igår valde jag att frivilligt lämna ön. I sex hela timmar. Om­ständig­he­ter­na krävde min när­va­ro i republikens huvud­stad, så jag kollade upp färdvägen i Google Maps och gav mig av efter lunch. Ganska exakt två och en halv timme senare var jag på rätt adress, nästan utan att köra fel. Sista vänstersvängen kom lite abrupt, men det fanns gott om plats för en U-sväng så det blev inte så många meter fel.

Jo, ett fel till gjorde jag. När jag skulle åka hem tillbaka upptäckte jag att jag hade kört mot för­bju­den kör­riktning in på P-platsen. Men det torde inte leda till några påföljder.

Sen återstår att se om min ringa överhastighet fick hastighetskamerorna att larma? Jag gjorde faktiskt mitt bästa för att vara (nästan) laglig. Som tur finns det inga kameror mellan Ekenäs och Bjärnå (jag körde kustvägen) eller mellan Bjärnå och Kimitoön. Hoppas jag?!? Ju mer jag närmade mig ön, desto större hemlängtan fick Silverpilen nämligen. 😉

Fem timmar bakom ratten kändes mest i ryggen, i övrigt gick resan bra. Fast jag kan inte riktigt fatta hur jag har klarat av 8-9 timmars körning tidigare? Avståndet Östersund-Stockholm är visserligen ”bara” 563 km, men i tid alltså betydligt mer eftersom det inte går att köra 100 km i snitt. Skönt att slippa dom resorna!

VedhögNy vedhög
Alla kattvänner undrar förstås oroligt var jag gjorde av Mia dom många timmarna? Tack och lov finns det goda vänner som ställer upp! Mia fick vara hemma tillsammans med en vikarierande husse som såg till henne. ”Fast jag gör det inte för Mias skull, utan för din” deklarerade han tydligt när jag förde saken på tal.

Det kändes oerhört skönt att veta att hon kunde komma och gå som vanligt medan jag var borta. Jag kunde koppla av helt i förvissning om att hon var i goda händer.

Men det var inte nog med det. I morse gluttade jag in i vedlidret och fick syn på en alldeles ny klabb­hög… En del av tiden hade vikarien alltså tillbringat i vedlidret med yxan svängande. En stor och glad överraskning. Tack snälla Filosofen än en gång! 🙂

Sågkedja och eftermiddagskaffe
Stolt som en tupp deklarerade jag att jag hade monterat sågkedjan på nya elmotorsågen ”alldeles själv” när händige släktingen dök upp till eftermiddagskaffet. Jag förstod naturligtvis att kom­men­ta­ren skulle resultera i en kvalitetsgranskning, vilket den också gjorde.

”Men den sitter ju fel” påpekade han efter några sekunders inspektion. Egentligen var jag inte särskilt förvånad, monteringen hade gått så smärtfritt så jag anade oråd även om allt såg OK ut vid en snabb­titt. ”Med kedjan vänd så där kan du inte såga av en tändsticka ens” fortsatte han och demonstrerade sågriktningen.

Just så. Själv är inte alls alltid bästa dräng. Undrar om jag hade kommit på felet när jag försökt prov­köra? Troligen inte. Sågkedjor är sluffinitivt inte min starka sida, men bara för att Grisen/Tvillingen hade nämnt att hon behövde hjälp för monteringen var jag ju tvungen att bevisa (för mig själv) att jag var snäppet vassare. Fast då blev det alltså ovasst.

SågkedjaKvickt som ögat var kedjan rätt monterad, fick rätt spänning och sågen provstartad. Finfint. Om kedjan hade varit lika spänd som jag tänkte mig, hade den antagligen gått av, så där hade jag också gjort en tabbe.

Sen gick vi in och drack eftermiddagskaffe i godan ro medan vi pratade om helt andra saker som inte hade ett dugg med motorsågar att göra.

Utom möjligen flisning som kanske kan betraktas som närbesläktat?

PS.
Hur många deciliter är 14 ml? Det får man lära sig redan på lågstadiet, men den vetskapen har tyd­ligen trängts undan av en massa(?) annat i mitt huvud.

Behållaren för sågkedsoljan rymmer 14 ml. Just nu är den fylld till bristningsgränsen – jag hällde i en deciliter och hade tänkt fortsätta med 0,4 dl till men insåg att behållaren redan var full. Oljan kommer med andra ord att spruta som små fontäner runt kedjan när jag kör i gång sågen. Suck.

Efter en snabbtitt i instruktionsboken börjar jag tvivla på att jag alls vågar eller är kvalificerad att an­vända sågen. Vad i fridens namn är kolborstar? Dom ska man tydligen kolla och byta vid behov. Och bakåtkast ska man akta sig för. Har man cirkulationsbevär kan man drabbas av blod­ut­gjut­ningar och skador på nervsystemet. Suck igen.

Snabbare än en vessla
Innan jag gav mig av igår kom Mia med dagens första fångst som visade sig vara en vessla. Lite mot­villigt var jag imponerad. För min del får vesslorna helst fortsätta leva, men att fånga en kräver stor snabbhet så den stolta jägaren fick ändå lite beröm.

Mias vessla