Igår överraskade Husse mig med att överräcka två(!) tulpanbuketter. ”Det är ju snart den 22” sa han som förklaring. Just det. Den 22.2 firar vi att det är 1.218 dagar sen vi ”officiellt” blev ett par.
Att jag förärades två buketter berodde på att det just nu är extrapris när man köper två. Men man kan ju också tolka två buketter som symbol för en dubbeltvåa eller hur? 🙂
Då jag hämtade ved i lidret för några dar sen hörde jag plötsligt ett pinglande ljud. Först trodde jag det kom från nåt av mina vindspel, men ljudet stämde inte. Pinglandet kom allt närmare och inom kort uppenbarade sig källan.
En ”pingla” från byn dök upp med en liten ringklocka i handen. Hon förklarade att hon numera ringer i den när hon är ute på promenad för att förhoppningsvis skrämma eventuella vargar.
Fullt förståeligt. Den 1 februari sågs två vargar här i byn av två (tillförlitliga) personer.
Sen ett par år tillbaka har vi läst och hört om vargiakttagelser på ön. En av vargarna, alfahonan, blev överkörd nyligen, men det finns fler. En flock på åtta djur rörde sig på norra delen av ön i oktober i fjol, så sju torde återstå.
Enligt öns viltvårdare har flocken därför skingrats, men så länge det inte finns isar håller vargarna sig kvar hos oss menar han. Med dom här temperaturerna lär det heller inte bli några isar.
Förutom varg, rör sig också andra rovdjur på ön. För några år sen såg jag ett lodjur strax utanför tomtgränsen och mårdhundarna har varit en ganska vanlig syn utanför fönstret. Fast på senare år har jag inte sett till några, så dom kanske har minskat?
Att björnar också rör sig här kunde vi läsa i ÅU för några år sen, så en bjällra är nog en god idé.
Ha! Idag fick jag min 20e All Star för höstbilderna. 😊
(Bilderna är kopierade från gurushots.com, därav den dåliga kvaliteten.) 
Att bevaka läget i pågående fototävlingar och rösta på andras bilder för att få större exponering av mina egna är tidsödande. Slösar jag bort min tid bara för att få ego-kickar? Eller ger den nerlagda tiden nån annan utdelning kan jag undra?
Jag tröstar mig i alla fall med att jag på det här sättet blir en bättre fotograf. Fast då inställer sig frågan vad jag ska med den kunskapen till?
Å andra sidan är det ju bara min egen tid jag slösar, så det må vara mig förlåtet. 😊
Den viktigaste lärdomen hittills är att jag antingen borde lära mig hantera all funktionalitet i min kamera, alternativt investera i en dyrare/mer avancerad modell. Vinnarna – som troligen är yrkesfotografer – använder kameror i 2000 €-klassen har jag sett. Men det är låååångt över min smärtgräns.
Så här, mina damer, ska vi klä oss i vår.
Idag förirrade jag mig in på Damernas Världs trendrapport från modemässan i Köpenhamn. Vad jag kan minnas har det aldrig hänt tidigare. Aktuellt mode och trender är inte min grej. Mina gamla paltor får duga, oavsett om dom är moderna eller inte.
Men! Jag vill gärna att modet ska överensstämma med mina favoritfärget. Därför fick jag små röda utslag när Klingel i ett reklamutskick meddelade att det är pasteller som gäller i vår. Pastellfärger passar bäst på måldukar tycker jag.
Men tydligen kan dom också tänka sig lite andra varianter ser jag på deras sajt. Dom kanske har sett reportaget från Damernas Värld eller varit på modemässan?
Som du ser av DV-bilderna har jag tur i år – färgglatt ska de’ va’. Och blommigt. Med åren har garderoben blivit lite blommigare. Det är visst typiskt för gamla tanter har jag förstått. I vår är det dessutom storblommigt som gäller så då kan man ta ut svängarna ordentligt.
Fast då krävs en nyinvestering för min del. Mina blommiga plagg ter sig onödigt diskreta om jag jämför med bilden på DV-sajten. Det händer att jag inte vill synas, men om och när jag vill, ska ingen kunna undgå att se mig. 😀
Jag är obehagligt lik en tändsticka. Flammar upp, brinner en kort stund och slocknar sen. Ibland hinner jag bara flamma upp innan jag slocknar.
För att ta ett exempel: I slutet av förra året fick jag för mig att jag skulle börja skriva flerårsdagbok igen. En treårsdagbok införskaffades för ändamålet. På nyårsdagen tog jag fram den och skrev dom första raderna.
Jag fortsatte plikttroget i en vecka trots att jag inte tyckte jag hade nåt av värde att notera. Sen blev det stiltje några dar tills jag fick dåligt samvete och fortsatte ett tag igen. Den sista noteringen gjorde jag den 24.1, sen är det tomt.
Jag kan alltså få en idé, bli eld och lågor, bara för att en tid senare förkasta uppslaget. Ett annat exempel: För flera år sen fick jag för mig att jag skulle skriva en bok om vattenväxterna i Dragsfjärden och illustrera boken med egna bilder.
Eftersom jag inte är biolog beslöt jag vända mig till en som bor vid sjön och som brukar tillfrågas då det gäller artbestämning. Jag mejlade honom om min idé och frågade om han ville/kunde ställa upp med sin sakkunskap. Jag fick aldrig nåt svar, så på den vägen är den idén.
Vid det här laget borde jag ha lärt mig att låta idéerna mogna tills dom ruttnar bort, men det har jag bevisligen inte gjort att döma av dagboksskrivandet. ☹
När Mia var yngre ville hon ofta ligga i min famn då jag satt vid skrivbordet, men slutade med det när hon blev vuxen. Nu på äldre dar återgår hon då och då till den sovplatsen.
Med tanke på att både hon och matte har lagt på sig ett kilo eller två kan man tycka att det skulle vara obekvämt. Men har man bestämt sig så har man. 😀
Jag hävdar att alla mina problem är i-landsproblem. Så gott som alla problem i vår del av världen är i-landsproblem. Här i skärgården kan man förstås hitta en hel del glesbygdsproblem, men dom kan ändå kategoriseras som i-landsproblem.
Mig veterligen har alla här på ön tak över huvudet, mat och kläder. Som pensionär får man dessutom betalt varje månad, oavsett om man jobbar eller inte. Det har vi våra tidigare arbetsgivare och lagstiftningen att tacka för. Vi har alltså all anledning att vara nöjda, men gnäller ofta ändå.
Om hälsan tryter och pensionen inte räcker till för att täcka kostnaderna är läget förstås ett annat. Men gissningsvis kan vi då få stöd från våra sociala myndigheter.
Om jag bodde ute på vischan i ett u-land skulle inget av det här gälla. Vår familj skulle få hanka sig fram efter bästa förmåga. Där är livets nödtorft helt på eget ansvar och beroende av den egna arbetsinsatsen.
Vi människor är tydligen funtade så att när grundbehoven är tillgodosedda, ser vi till att skapa nya. Till vår hjälp i skapandet har vi en mängd företag som gör sitt bästa för att se till att vi ständigt konsumerar det senaste eller nyaste.
Så vart vill jag då komma med det här resonemanget? Jo, att anledningen till att vi gnäller är för att vi har det för bra. Och för att människan också tycks vara funtad så att hon sällan/aldrig är nöjd.
”Det man är glad och tacksam för får man mer av.” har jag läst nånstans. Motsatsen sägs också gälla: ”Det jag oroar mig för, beklagar mig över eller saknar får jag (också) mer av.” Den livsfilosofin har jag anammat.
Saker blir inte bättre för att man gnäller eller för att man är missnöjd. Det kräver att man antingen gör en konkret insats för att ändra på sakernas tillstånd, alternativt ändrar sitt förhållningssätt.
I eftermiddags uppstod en diskussion om huruvida det var bättre förr? En kontrahent var av den uppfattningen att det var bättre förr för att folk nöjde sig med mindre och därmed allmänt sett var nöjdare. Det ligger mycket i det. Ju högre krav, desto större risk att bli missnöjd/besviken.
Å andra sidan har Husse rätt i att ”det kan alltid bli bättre”. Eller förtydligat: ”Ingenting är så perfekt att det inte kan bli bättre.” Om vi slår oss till ro och nöjer oss med status quo upphör utvecklingen. Hade vi till exempel nöjt oss med Fords, Bells och Edisons uppfinningar skulle vi inte ha elbilar, mobiltelefoner eller LED-lampor.
Fast då infinner sig obönhörligen frågan om vi är nöjdare för att vi har allt det här?
Sen några år tillbaka har jag pippi på lastpallar. Igår såg Husse till att jag fick två till. Därmed uppgår totalantalet till ca ett dussin, jag har inte räknat så noga.
Och vad ska jag med alla dom till kan man undra? Svaret är att jag inte vet – än. Det finns ju en mängd idéer, allt från möbler till odlingslådor, men som sagt, än så länge vet jag inte.
Störst nytta gör några pallar i vedlidret för närvarande. En god vän tipsade mig för några år sen om att rada veden på lastpallar så att luften kan cirkulera i fall veden inte är torr. Det rådet har jag följt.
Om pallarna ska användas som inredning förutsätter det förstås att dom snyggas till. Helst bör dom hyvlas och/eller målas. Såna insatser har jag inte tänkt mig, för min del får dom gärna vara obehandlade.
Men då gäller att dom inte är impregnerade eftersom man utanför Europa använder metylbromid som är skadligt för både skadedjur och ozonlagret läser jag på sajten Vi i villa. EU-pall ska det alltså vara.
Jag har också pippi på bröd. Husse suckar varje gång jag stannar framför brödhyllorna i butiken. Jag har ju tidigare erkänt att jag är en riktig ”smörgåsnisse”. Troligen skulle jag kunna leva bara på smörgås och kaffe.
Förutom eventuella kex och knäckebröd ska det finnas både ljust och mörkt bröd. Det ljusa till frukost och det mörka till lunchsmörgåsen eller som mellanmål. Till ljust bröd hör allt som är bakat på annat än råg, gärna havre eller korn.
När förrådet i frysen börjar sina skyndar jag mig att fylla på. Och om brödet mot förmodan tar slut grips jag av lätt panik. Bröd, smör, pålägg och kaffe måste det finnas i huset, annars är det nöd.
Jag har pippi på en hel del annat också. Till exempel att spara på gummiband, snörstumpar, knappar och skruvar, men eftersom mina samlingar är undanstuvade i lådor och fack är det ingen som har avslöjat mig. 😀
Udden i januari 2010. I år saknas det vita täcket, all vår snö verkar ha hamnat i Kanada!? Måtte bero på en klantig vikarie på väderkontoret. 😉
Bländaren öppen dygnet runt.
Byggnadsvård med kulturhistoria.
när livet går runt i cirklar, ibland avigt men för det mesta rätt.
Livet i Thézan-les-Beziers, Languedoc, Södra Frankrike
TJYVTJOCKT
My life My show, My dog, Enjoy
Allmänt, mat, resor, vardagen, litteratur
– med Sissella Helgesson
Bättre sent än aldrig
Jag skriver om mitt liv och en del funderingar som "huvudkontoret" levererar
vardagslunk, praliner och beska droppar!
Uddmors betraktelser 