av

Nattvandraren

Numera sover Mia nästan tjugo timmar per dygn – men inte hela nätterna. Det har fått en del kon­sekvenser.

Innan vi går och lägger oss ska eventuella skålar med nötter eller godis gömmas i skafferiet och brödkorgen ställas in i torkskåpet. I annat fall vaknar vi av att hon rotar efter ätbart både på köksbord och diskbänk.

Om vi glömmer att stänga dörren till skåpet där sophinken står, rotar hon i den och får den oftast att ramla ur. I bästa fall är soporna av det torra slaget.

I natt uppträdde ett nytt fenomen. Jag vaknade en kvart över två av att hon krafsade på dörren till soporna, men den var ordentligt stängd så hon misslyckades i sina ambitioner. En stund senare hörde jag svagt att hon åt på nånting, men kunde inte lista ut vad det var.

När jag klev upp och tände lampan satt hon på köksbordet och tuggade i sig grässtrån från julblomman vi fick. Det var förstås inget vanligt gräs, men tydligen förvillande likt det hon äter ute.

Jag bar henne tillbaka i sängen (numera ligger hon mellan oss allt som oftast) där hon la sig snällt och började spinna. En stund senare – hur lång vet jag inte – vaknade jag av att hon saliverade. Ett omiss­kännligt tecken på att hon mår illa.

Jag hann bara vända mig om mot henne så började hulkandet. Snabbt som ögat föste jag bort henne från kudden. Gräset hade gjort verkan.

Konstigt nog fick hon inte upp nåt, bara lite vätska som hamnade på påslakanet. Som alltid när hon har kräkts, hoppade hon ner från sängen. När jag kollade vart hon tog vägen låg hon på köksgolvet.

Innan jag hann somna om hoppade hon tillbaka upp i sängen och la sig mellan oss som tidigare. Sen var det Husses tur att stiga upp. Mia satt nu på diskbänken och pillade ner burkar med mina kosttillskott från hyllan ovanför diskbänken.

Vid det här laget har hon kommit på att hon alltid får upp nåndera av oss med den väck­nings­sig­na­len. Jag har svårt att tro att hon är hungrig, hon vill bara ha sällskap. Men det är klart, finns det nåt ätbart, desto bättre.

Men vi älskar henne förstås lika mycket ändå! ❤

av

Tekollektion

I dag fick jag för mig att ordna hyllan med kaffe och te. Två sorters kaffe hittade jag, varav den ena används dagligen. Tesortimentet var desto mer imponerande: 20 tesorter, varav ca hälften i oöppnade förpackningar.

Blandningar och smaksättningar av olika slag undviker jag, därav så många oöppnade förpackningar. Samtliga har jag fått i present. Synnerligen otacksamt att ge mig såna presenter med andra ord.

Jag dricker bara tre sorter regelbundet: svart Earl Grey, grönt ekologiskt Oolong och kamomill. Förtjusningen i Lapsang Souchong och Green Gunpowder har försvunnit med åren. Men vem vet, plötsligt kanske jag får smak för dom igen, så dom får stå kvar, liksom en liten förpackning svart te jag köpte i Chinatown 1988. 🙂

av

Läge för sagogryn

Eftersom vi inte åt risgrynsgröt i julas, föreslog jag att vi skulle ha det i efterhand. Det godkände Husse, men om han hade vetat vad det innebar hade han förmodligen tackat nej.

Såg ett tips på FB som jag beslöt prova – risgrynsgröt i ugn. Receptet var på 10 portioner så jag såg fram mot att göra risgrynspudding också.

I nästan en vecka har vi ätit antingen risgrynsgröt eller ‑pudding som dessert. Med lite tur blir puddingen äntligen slut i morgon. Men nu är jag döless på risgryn i alla former!

Vid dagens middag diskuterade vi sagogrynsgröt. Det bjöd min exsvärmor i Jämtland på till söndags­frukost. Här kallas den också Helmigröt har jag sett och påstås vara en traditionell rätt i Finland, men det är en klar överdrift.

Husse googlade och kunde upplysa om att sagogrynsgröten är internationell. Skillnaden är att man i stället för potatis­­stärkelse tillverkar sagogrynen av maniok eller kärnor från sagopalmen, därav namnet sagogryn.

Döm om min förvåning när jag såg Dahliahemmets meny för i dag – till frukost fick de boende Helmigröt. Innan jag åt den hos exsvärmor visste jag inte ens att den fanns!

Så nästa gång jag blir grötsugen kan det vara läge för sagogrynsgröt. 😊

av

Mask

Du har väl mask? Ett av dom populäraste orden i Finland just nu är ordet mask. Man ser ofta uppmaningen ”Använd mask” på anslag till dörrar till offentliga platser.

Om man ska ut och fiska är den fullt begriplig, likaså om man ska på maske­rad. Uppmaningen har inget med tips till rånare eller terrorister att göra.

Att en del människor tar på sig en (osynlig) mask när de känner sig obekväma, alternativt inte vågar eller vill visa sitt rätta jag känner vi också till. Många anlägger också en mask för att vårda sitt utseende.

Både djur och människor kan få mask, men de senaste åren är mask något vi associerar till ett vid det här laget välbekant virus. Med mask avses alltså mun‑ och nässkydd  i olika varianter. För sjukvårdspersonal gäller andningsskydd.

I pluralis blir mask lättare att särskilja. Maskar agnar man med eller medicinerar mot. Masker täcker en del av eller hela ansiktet.

På grund av maskerna är det tidvis svårt att känna igen vänner och bekanta. Och om man som jag är ”glasögonorm” blir sikten i stort sett noll när jag maskförsedd kommer in i en varm lokal.

Nyttan med mask har debatterats en hel del, men klart är att man inte smittar sin omgivning lika lätt om man har mask. I viss mån förhindrar masken också att man blir smittad. Men viruset är som bekant luft­buret och kan överleva länge på ytor av olika slag.

Av allt att döma får vi stå ut med mask ett bra tag till med tanke på mutationer och smittvågor. Det sägs att barn som är födda under pandemin blir skrämda av människor utan mask eftersom de är vana att se oss med en.

Troligen kommer mask att förknippas med smittskydd länge till i stället för med trevliga tillställningar som maskerader. 😥

av

Chokladfrossa

Erkänner med en gång: Jag är chokladberoende. Med Fazers blå kan man muta mig till en hel del, men chokladkonfekt är heller inte fy skam.

I julklapp fick jag ett helt kilo(!) Anthon Berg chokladkonfekt av Husses son. En så stor ask har jag aldrig sett tidigare! Asken får nätt och jämnt plats på bordet.

Innehållet minskar för varje dag. Marsipanbitarna kommer dock att bli kvar längst, marsipan äter jag endast ”i nödfall”. 😀

av

Nyårsinledning

Det nya året inleddes med att jag drack ur det sista ur champagneglaset klockan 01:17. Gästerna lämnade oss nästan en timme tidigare, men det tog en stund att städa undan. Disken sparades dock till nästa dag.

Vi fick två vackra blombuketter, varav den ena var ett veritabelt konstverk. Den andra var också tjusig på sitt sätt – en stor bukett med röda och vita rosor. Färska blommor i alla former är alltid välkomna, i synner­het så här års.

Julporslin
I går kom jag plötsligt på att jag har glömt att duka med julporslinet i år, men det går ju bra att göra det än. Tallrikarna från Åsas tomtebod (designade för Fyrklövern) tillhör mina favoriter.

Snyltgäst
Före jul fick vi en låda äpplen av en av styrelseledamöterna i hembygdsföreningen. När det blev kallt, tog vi in den och ställde den på golvet i vardagsrummet. Jag är inte stormförtjust i äpplen, så det är mest Husse som har ätit av dom, men han fick oväntad konkurrens.

När jag skulle flytta på lådan i julas upptäckte jag ett halvätet äpple med tydliga bitmärken. Eftersom Mia inte äter äpplen var det enkelt att lista ut vem som var den skyldige – en mus förstås.

Jag la ner äpplet på golvet och har noterat att det har blivit mindre för varje dag. I går var den sista biten borta. Men nu är det slut på serveringen. Frågan är vad musen nu tänker ge sig på?

Mia hör den då och då, men den visar sig inte så hon har ingen chans att fånga den. Den bor under huset vad jag förstår och använder en ingång bakom bokhyllan miss­tänker jag. Lurig liten rackare. 😀

Finväder
Nyårsdagen bjöd på sol från klarblå himmel över nysnön. Som omväxling var det också vindstilla och bara några minus­grader. Det var dock ett kort nöje, i dag snö och blåst. I morgon lovar MI 0-gradigt med regn och dimma. Men omväxling förnöjer påstås det ju.

av

Dystert

Flora och fauna utarmas, vi förbrukar mer av jordens resurser än den klarar av att producera, miljö­förstöringen ökar, de ekologiska systemen rubbas, det dräller av plast i haven, jordens magnetfält försvagas och nordpolen förskjuts i snabb takt.

Som om det inte är nog lever vi i en pandemi som aldrig tycks ta slut och den globala uppvärmningen hotar oss med allt vad det innebär. Krig och konflikter avlöser varandra och som grädde på moset rapporterar Dagens PS den 29.12 att det är kris för världens demokrati. Uppräkningen kunde göras mycket längre.

Att tro att ett nytt år förbättrar sakernas tillstånd är en utopi. Så vad har vi då att se fram mot och glädjas åt undrar jag?

av

Sista julstöket

Inte en tomte så långt ögat kan nå, men väl julsill, dadelkaka och jultårtor à la Uddmor. ”Korv­mo­dellen” blev jag inspirerad till vid måndagens besök hos en god vän som bjöd på såna. Fast hennes var onekligen mycket snyggare!

Och så var det fisken. I måndags tog vi fram två hela foreller och en forellfilé ur frysen i Tallmo för att tina och salta på Udden. Frågan var bara var dom kunde läggas att tina?

Diskbänken var utesluten, då hade Mia garanterat smörjt kråset. Ute i verandan gick inte heller, temperaturen låg på närmare -10. När vi hade lagt oss på kvällen undrade Husse var jag hade lagt fiskarna.

– Det kan du aldrig gissa kontrade jag med.
– Dom är väl inte under sängen frågade han med glimten i ögat.
– Nå nej! Sen gissade han rätt.
– I tvättmaskinen?
– Just det!

Nöden har ingen lag som bekant. Där fick dom plats och låg utom räckhåll för Mia.

Nu är filén gravad och får hålla till i kylskåpet tills den ska avnjutas. I dag saltade vi den ena fisken som Husse ska röka på julafton och fisk nr 2 saltas i morgon och röks på juldagen. Här gillar vi fisk!

I morgon ska jag fixa kålrotslådan som jag vill ha den. Den färdigköpta är tyvärr på tok för söt tycker jag, så jag föredrar egen tillverkning. Eftersom det finns färdig puré är det enkelt. Utan kålrotslåda kan man ju inte vara! Däremot avstår jag gärna från både potatis‑ och morotslåda.

I år blir vi 16 personer till julmiddagen i Tallmo. Husses dotter och kusin brukar basa i köket, så min insats begränsar sig till att hjälpa med det jag kan. Dvs duka och äta huvudsakligen. I synnerhet det senare är jag bra på! 😀

Med tanke på de senaste restriktionerna verkar det säkrast att avstå från julkyrkan. Jag är för övrigt ingen anhängare av den, har aldrig varit. Men det kanske beror på att vi inte hade den seden när jag växte upp. På den tiden var det förresten bara julkyrka i ottan på julmorgonen.

Som avslutning vill jag tillönska alla mina bloggläsare och ‑kolleger en riktigt God Jul. Var rädda om er och må så gott ni kan!