Numera sover Mia nästan tjugo timmar per dygn – men inte hela nätterna. Det har fått en del kon­sekvenser.

Innan vi går och lägger oss ska eventuella skålar med nötter eller godis gömmas i skafferiet och brödkorgen ställas in i torkskåpet. I annat fall vaknar vi av att hon rotar efter ätbart både på köksbord och diskbänk.

Om vi glömmer att stänga dörren till skåpet där sophinken står, rotar hon i den och får den oftast att ramla ur. I bästa fall är soporna av det torra slaget.

I natt uppträdde ett nytt fenomen. Jag vaknade en kvart över två av att hon krafsade på dörren till soporna, men den var ordentligt stängd så hon misslyckades i sina ambitioner. En stund senare hörde jag svagt att hon åt på nånting, men kunde inte lista ut vad det var.

När jag klev upp och tände lampan satt hon på köksbordet och tuggade i sig grässtrån från julblomman vi fick. Det var förstås inget vanligt gräs, men tydligen förvillande likt det hon äter ute.

Jag bar henne tillbaka i sängen (numera ligger hon mellan oss allt som oftast) där hon la sig snällt och började spinna. En stund senare – hur lång vet jag inte – vaknade jag av att hon saliverade. Ett omiss­kännligt tecken på att hon mår illa.

Jag hann bara vända mig om mot henne så började hulkandet. Snabbt som ögat föste jag bort henne från kudden. Gräset hade gjort verkan.

Konstigt nog fick hon inte upp nåt, bara lite vätska som hamnade på påslakanet. Som alltid när hon har kräkts, hoppade hon ner från sängen. När jag kollade vart hon tog vägen låg hon på köksgolvet.

Innan jag hann somna om hoppade hon tillbaka upp i sängen och la sig mellan oss som tidigare. Sen var det Husses tur att stiga upp. Mia satt nu på diskbänken och pillade ner burkar med mina kosttillskott från hyllan ovanför diskbänken.

Vid det här laget har hon kommit på att hon alltid får upp nåndera av oss med den väck­nings­sig­na­len. Jag har svårt att tro att hon är hungrig, hon vill bara ha sällskap. Men det är klart, finns det nåt ätbart, desto bättre.

Men vi älskar henne förstås lika mycket ändå! ❤