av

20.11 – Sork och torsk

Bortsett från slutet var gårdagen stillsam. Idag har jag fått postbudet att le och sagt hej då till Hitis för i år.

Stillsamt och livat
Igår var det tidig väckning. Tio över sex hade Mia redan gått ut och det doftade morgonkaffe i köket. Då dom sedvanliga startrutinerna var överstökade tog jag i tu med kursförberedelser i ett par timmar, gav Mia frukost vid tio, skannade gamla fotografier i ett par timmar, åt vid tvåtiden och sov middag med Mia i fyra(!) timmar.

Eftermiddagen tillbringades således i drömmarnas värld. Vid sju-snåret knackade fru grannen på och pratade bort en stund, resten av kvällen tillbringades med chattande, Facebook och TV. Och sorkjakt.

När Mia meddelade att hon var bakom dörren strax efter nio öppnade jag förstås och vips hade jag släppt in en liten sork. Levande den här gången. Det tyckte Mia var jätteroligt ända tills den tog sin tillflykt under spisen. Hon kröp visserligen in och spanade men hittade den inte.

Då tog jag fram dammsugaren. Inte för att suga bort sorken, utan för att få bort alla damm­råttorna som Mias päls avslöjade att det fanns under spisen. Sorken syntes inte till, men av tidigare er­farenhet vet jag att dom små krabaterna klättrar upp på spismuren.

Det hade Mia full koll på och ville hoppa upp på spisen för att ta den uppifrån men jag hindrade henne eftersom spisen var het. Jag stängde av dammsugaren och skrämde ner bytet med en lång linjal i stället som jag drog mellan spisen och väggen.

Det gjorde susen. Sorken ramlade eller hoppade ner på golvet och sprang rakt i tassarna på Mia som givetvis hade räknat ut vart den skulle ta vägen. Så småningom försvann den ner i hennes mage och vi kunde koppla av efter väl förrättat värv.

Leende postbud
Innan jag hade satt i gång med veckans kroppsrengöring idag hörde jag ett dunsande ljud utifrån. Jag var säker på att Mia var i farten men när jag hade hunnit halvvägs till ytterdörren hördes en knack­ning. ”Ja, kom in” sa jag men ingen kom så jag gick och öppnade.

Utanför stod samma kille som har levererat företagspaketen vid tidigare tillfällen. När han fick syn på mig log han brett. Antingen för att han är vänligt lagd, fått lära sig det på kundservicekursen eller för att jag alltid är klädd i morgon­rock. Möjligen alla tre, fast jag tippar på det sistnämnda base­rat på den roade glimten i ögonen.

Han vet förstås inte det som alla andra på ön känner till vid det här laget, nämligen att Uddmor kan uppträda i morgonrock oavsett tid på dygnet. Och om det inte behövs mer för att roa honom bjuder jag gärna på det. 😀

Hej då Hitis
Idag var sista kursdagen i Hitis för i år. Tack vare den har jag fått lära mig hur det går till att fiska torsk.

En man som satt vid bordet framför mig i passagerarsalongen berättade nämligen för två bekanta herrar till honom att han hade agerat konsult på en fiskebåt nånstans mellan Sverige och Danmark. Jag hörde inte var eller när, men förstod att det inte var så länge sen.

Jag tjuvlyssnade bakom en gammal HBL och fick helt klart för mig hur det går till när man ”drar torsk”. Om han menade med trål eller not vet jag inte. Jag ville ju inte gärna fråga.

När det var dags att gå ner till bildäck kunde jag inte låta bli att tacka för underhållningen och tala om att jag hade lärt mig en hel del om torskfiske under resan. Sällskapet såg lite förvånat ut men fiske‑experten fann sig snabbt och svarade ”det var så lite så”.

I Hitis behöver man bara tre växlar, möjligen fyra om man vill köra på överväxel. Vägen från kors­ningen Rosala-Hitis är smal och krokig och den lagstadgade max­hastig­heten är 50 km/t. Vid brand­stationen gäller 30 km/t, sen får man köra 50 i ca 100 meter och så blir det 30 igen när man svänger in till bokstugan.

Flera av deltagarna tyckte det hade varit en givande kurs och såg fram mot nästa när vi packade i hop för dagen. Det är väl ett bra betyg? Av utvärderingarna framgår att majoriteten tyckte att deras förväntningar var uppfyllda och att dom hade fått nya kunskaper, vilket ju är det viktigaste.

Det ska bli riktigt roligt att åka till Hitis nästa år igen! 🙂

av

18.11 – Mysig lördag-söndag

Mia och jag har haft två sovmorgnar, svanarna har lämnat oss, själsfriden är återställd och jag har uppvaktat ”den eviga 85-åringen” i oväntat sällskap.

Sovmorgon
Igår väckte jag Mia tio över tio. Hon låg som vanligt bredvid mig i sängen. Innan jag vaknade till ordentligt undrade jag hur det kom sig att hon sov så länge, men sen kom jag på förklaringen.

Under morgonnatten hördes nämligen attackljud och välkända pip från köket. Mia jagade en mus som försökte sig på att göra oss sällskap. Jag orkade inte gå upp och somnade om efter ett tag, vilket Mia också gjorde efter avslutad jakt.

Bortsett från hopfösta mattor syntes inga spår av natten när jag steg upp. Antingen hade hon ätit upp rubb och stubb av musen eller så hade den räddat sig via nån utgång som Mia inte kom åt.

Idag sov vi också länge. Mia sov fortfarande när jag började röra på mig strax efter nio. Hon försökte påkalla uppmärksamhet ett par timmar tidigare, men nöjde sig med att stanna inne ett tag till när jag inte reagerade.

Att hon somnade om har också sin förklaring. Igår satte hon nytt rekord i lång frånvaro. Strax efter elva åt hon, gick ut och kom inte in förrän halv sex! Stackars matte.

Framåt fyra bestämde jag mig för att gå upp till soptunnan i förhoppning om att hon skulle dyka upp som förra gången. Ingen kisse. Med en halv timmes mellanrum var jag ut och lockade och till slut be­­slöt hon sig alltså för att komma hem.

Det är fullt möjligt att hon var in i verandan utan att jag hörde det men vi hade ju inte setts på sju timmar. Nytt rekord, vilket säkert var anledningen till att hon la sig på nytt.

Svanfarväl
Igår hörde jag vingslag och trumpetande. Ett svansträck på sex svanar drog bort från sjön. Ledar­svanens trumpetande lät som ”farväl, farväl” i mina öron. Det kändes lika vemodigt som när tranorna flyger sin kos.

Lugn igen
Jag bestämde mig för att ringa till Tigern/Lejonet (kvinnan i mitt liv och min allra bästaste vän) igår för att höra om hon inte längre vill att vi skall ha kontakt? Hon är aldrig online på Skype, skriver inga inlägg på Facebook, läser inte min blogg och svarar bara nödtorftigt på mina sporadiska mejl.

Det blev ett långt samtal som återgav mig min själsfrid. Nej, hon vill absolut inte avsluta kontakten. Orsaken till hennes ovanligt osociala beteende är arbetsbördan. Eller rättare sagt alla människor hon har att göra med i jobbet.

Det där känner jag så väl igen. Då arbetsdagen är slut är man fullkomligt ”mättad” på människor och orkar inte ens kon­takta vänner och bekanta. Det hände ofta att jag låste in mig och stängde av tele­fonen efter arbetsveckan för att slippa bli kontaktad.

Risken är förstås att man inte har så många kvar att kontakta när man väl orkar. Men nära vänner är alltid nära vänner och finns alltid kvar om dom är tillräckligt nära. 🙂 (Oj, vad många nära det blev i den meningen!)

Uppvaktning i oväntat sällskap
En stund före kaffetid idag slog jag in födelsedagspresenten, tog på mig gå-bort-kläder, stoppade ner ficklampan, tog på mig gummistövlarna och greppade paraplyet. Idag skulle ”den eviga 85-åringen” uppvaktas i efterskott.

Som alltid ropade jag ”hej då, kommer snart” till Mia och traskade i väg längs skogsstigen. Lika bra att hon inte följde med tyckte jag.

Mitt i herr och fru grannens långbacke hörde jag ett välbekant ljud. Då jag vände mig om såg jag Mias ansikte titta ut under en gran vid sidan av vägen. Hon tyckte det var sååå roligt att matte dök upp.

An­tagligen trodde hon att jag var ute och letade efter henne, för när hon hade strukit sig färdigt mot mina ben tog hon kurs hemåt. Jag förklarade vart jag var på väg (precis som om hon fattade det) och sa att hon kunde gå hem.

O nej då, det ville hon då inte alls göra om jag gick åt andra hållet. Jag visste att damen vi var på väg att besöka är kattvän, så jag lät henne hållas. Jag hade förresten inget val. Hon hade ju redan be­stämt sig för att följa med, så det så.

Det såg ut som om hon hade gått genvägen över ”Aurelias” tidigare. Hon sprang glatt före mig medan hon använde sitt ”här kommer jag”-läte.

För att göra en lång historia kort(are), kollade Mia upp att det nya stället inte var farligt och ville sen gå ut igen efter att ha gått runt och hälsat på dom som var där.

Det var alltså fler besökare än jag. Fast dom hade nog redan uppvaktat och var där på ”vanligt” efter­middags­kaffe tror jag. Det blev en trevlig pratstund om både gamla tider och nutid.

Efter hand troppade besökarna av och värdinnan fick ett telefonsamtal så jag passade på att gå ut på trappan för att få ”filtrerad friskluft”. Direkt när jag öppnade dörren möttes jag av Mia som gäspade och sträckte på sig. Hon hade legat utanför och sovit i väntan på hemfärd, lilla hjärtat.

En liten stund senare drog vi oss hemåt i mörkret och duggregnet. Mia var lika glad över den prome­naden och gjorde ett par tacklingar mellan varven för att få mig att busa med henne, men matte gick inte att rubba.

Ju närmare Udden vi kom, desto mer blåste det. Att se utlampan och ljuset från fönstren i verandan (jag hade tänt innan jag gick) kändes gott, liksom att låsa upp och komma in i stugvärmen.

Så gick den söndagseftermiddagen. 🙂

av

16.11 – Passiv och välmatad

Våtmarken är inspekterad, jag har slitit på byvägen och njutit av lammkött. Mia har hjälp till.

Våtmarksinspektion
Idag på förmiddagen samlades expertis och intressenter i Söderby för att inspektera den ineffektiva våt­marken. Jag hade egentligen tänkt delta, men när det började dra i hop sig kom jag fram till att min medverkan varken gör till eller ifrån.

Eftersom jag inte tillhör kategorin som stormar bastiljoner, räcker det gott för mig att vara passiv medlem i Daphnia. Dessutom saknar jag kompetens inom miljöområdet och kan därför inte tillföra nåt. Alltså hade jag inget där att göra, utom möjligen som publik.

Så småningom kommer det antagligen en finsk text att översätta igen så då får jag ändå reda på vad som sades och beslöts. Ordföranden har redan skickat ut bildskörden och öns press­repre­sen­tant kommer säkerligen att skriva en artikel i ÅU så jag lär bli tillräckligt informerad utan att lägga näsan i blöt.

Vägslitage
Idag blev det dubbla bilturer igen. Dels skulle jag hämta mat hos min ”hovleverantör” vid lunchtid och dels var jag bortbjuden på eftermiddagen. Det gäller som sagt att få valuta för vägavgiften.

Lammkött
Om man blir erbjuden lammkött tackar man ju inte nej. Härom dagen erbjöd sig Hunden/Stenbocken att vara kock och tillreda en lammstek. Bara för mig. Det är ju rena kärleksförklaringen, åtminstone i mina ögon. 🙂

Idag klockan tre tyckte vi var en lämplig tidpunkt. På väg till steken upptäckte jag att Silverpilen också var hungrig så jag ringde och anmälde sen ankomst. Det gick bra sa kocken.

Maten var naturligtvis jättegod. Den välkryddade steken serverades med en mustig gräddsås och di­verse tillbehör. Det är sällan jag tar påbackning men idag kunde jag inte låta bli.

Efter maten blev det kaffe, lite bildredigering och sov­rums­inred­ning. Jag blev tillfrågad om val av tavla ovanför sängen. Lyckligtvis var vi helt överens om att den som hängde där inte var särskilt stämnings­full och lika överens om ett bättre val.

En synnerligen angenäm eftermiddag, tack än en gång!

 

Idag tyckte Mia att hon skulle hjälpa till med blogginlägget.

av

15.11 – Planerat och omprioriterat

Jag har konverterat, konverserat, omprioriterat, blivit imponerad och mejlat till Putin.

Konvertering
Igår trodde jag att arbetsveckan var slut, men så blev det inte. Trollkarlen ringde igår och behövde hjälp med att återfå sin kontaktlista och konvertera sitt Hotmail-konto till Outlook eftersom Hotmail (och Messenger) kommer att försvinna.

Det var ju ingen större arbetsbörda. När han var inloggad på sitt Hotmail-konto krävdes bara lite innan­tilläsning och några klick så var det klart. Men jag var ändå glad över att jag hade gjort proce­duren för egen del innan så jag visste vad jag gjorde.

Under tiden jag var där ringde en kund och behövde assistans per telefon. Jag lovade ringa upp när jag var tillbaka framför min egen dator.

Konversation
Innan jag åkte hem provianterade jag i Kompis. Det blev ett längre butiksbesök än planerat.

Inne i butiken träffade jag några bekanta, varav två Face­book‑vänner, som jag bytte några ord med. Utanför butiken stötte jag i hop med en kund så det blev en liten pratstund där också.

Omprioriteringar
För att inte låta ”telefonkunden” vänta längre än nödvändigt, omprioriterade jag hastigt och lustigt på ärendelistan och gav mig av hemåt. Mia mötte mig vid bilen med sågspån i pälsen så jag förstod att hon hade tagit sig en tupplur på vinden (dörren dit står alltid öppen då jag är borta).

Efter att ha gosat och gett henne mat ringde jag 88-åringen – det började närma sig kaffetid – och meddelade att den planerade upp­vaktningen måste få anstå på grund av ändringar i planeringen. Hon lät nästan lite besviken, så jag sa att jag kanske kommer på söndag i stället.

Sen ringde jag kunden som behövde assistans. Ärendet gällde filexport i Writer så det var ju tur att jag väntade med att svara tills jag satt vid datorn, annars hade jag inte varit säker på vilka filformat Writer kan konvertera till.

Det visade sig vara ett enda. Oavsett om man väljer Exportera eller Exportera till PDF blir det en PDF-fil. Inte mycket att välja på alltså. Om man däremot väljer Spara som… kan man välja mellan ett fler­tal filformat, men det kräver förstås att man vet vilket program filmottagaren har.

Imponerande
Kors vilka snabba puckar! Igår beställde jag tangentbordet och idag fick jag leveransbesked med uppföljningsnummer hos Itella (posten).

Den här gången satsade jag på den billigaste leverantören bland prisjämförelserna: Direct123.fi. Deras webbsajt gjorde mig nästan vimmelkantig på grund av den spygröna färgen, men dom låg ju flera tior lägre än andra företag så jag höll för ögonen och klickade. 😀

Att dom har 30 dagars retur­rätt var också ett plus i kanten. Normalt brukar det handla om ett par veckor.

Dom skröt om sin snabba leveransförmåga, men det tog jag med en stor nypa salt. Jag bor ju långt ute på vischan så ett par, tre dagar extra kan man alltid förvänta sig. Men icke sa Nicke, dom höll minsann vad dom lovade.

Dom kanske alltid gör så till nya kunder? Nästa beställning kanske dröjer dubbelt så lång tid? Nä, nu ska jag vara lite optimistisk och tro att det finns lysande undantag.

Mejl till Putin
På Facebook läser jag också inlägg från Greenpeace, m fl intresseorganisationer. Idag flaggade dom för ursprungsbefolkningen i norra Ryssland som inte tillåts delta i Nordiska rådets möte i Sverige på grund av nån luddig teknikalitet i lag­stift­ningen.

För att försöka åstadkomma ett ombeslut kunde man skriva under (eller ändra) ett färdigformulerat mejl till president Putin med begäran om att folkets rättighet skall tillgodoses. Det gjorde jag förstås. Jag tvivlar visserligen starkt på att presidenten låter sig påverkas ens av en miljon mail, men han blir i alla fall medveten om att han har omvärldens blickar på sig.

Så om jag inte skriver några nya inlägg på ett tag har jag antagligen blivit utlämnad till vårt östra grann­land och förvisats till nåt fångläger i Sibirien. Jag vore i så fall mycket tacksam om nån om­gående kunde vara vänlig och kontakta den finska ambassaden eller konsuln i Novosibirsk! 😀

av

14.11 – Från urk till glada skratt

Gårdagens finväder var en parentes och tangentbordet är en katastrof. Dagens enda ljuspunkter (förutom Mia) var Lantmäteriet och mina kursdeltagare.

Från blått till grått
Gårdagens solsken kändes som en hallucination när det äntligen ljusnat så mycket att jag såg väder­tillståndet. Men riktigt ljust blev det inte på hela dan.

Vid lunchtid började det regna också. Usch, vilket förskräckligt deppigt väder. 😦 Inte ens dom gene­rösa värmegraderna (+7,9 kl 7.40) kunde kompensera.

Sorgligt tangentbord
Idag hämtade jag ut paketet med ersättningstangentbordet. Jag hyste visserligen inga förhoppningar om att jag skulle bli glatt överraskad, men jag hade heller inte väntat mig att det nya skulle vara sämre än det billiga som jag köpte i reserv.

Vilket fruktansvärt gräsligt tangentbord! Och det kostar dryga femtilappen om man ska köpa det!! Vem som nu kan tänkas göra det.

Jag är säkert extrem när det gäller tan­gent­bord, men jag kräver att skrivkänslan ska vara en njut­ningsfull upplevelse. Jag har därför en hel rad med krav som alla uppfylldes av Logitechs diNovo-tangentbord. Nu fick jag ett plastigt, slamrigt och sladdrigt K270 (se bilden) med hög profil på tangenterna. Tvi vale.

Eftersom leverantören hade varit dum nog att avsluta senaste mejlet med ”Tag gärna kontakt om det är något”, kastade jag mig förstås över dom motbjudande tangenterna och talade om att det nya tangentbordet inte ens är i närheten av det gamla.

Tangentbordet är nu tillbaka i förpackningen och står i ett mörkt hörn så jag slipper se det. Den billiga reserven får tjänstgöra tills jag får mitt nya diNovo (från en ny leverantör). Om man ska vara noga heter senaste modellen diNovo Edge.

Tack Lantmäteriet!
Jag har i flera år velat ha en karta där man tydligt ser bygränserna och jublade när jag hittade länken till Kart­platsen på Lantmäteriets sajt för ett bra tag sen. Men tyvärr fanns det ingen sån karta där så jag mejlade en beställning i måndags i stället.

Igår ringde en svensktalande(!) dam och ville ha lite närmare info om vad jag var ute efter. Efter beskedet skulle hon se vad hon kunde åstadkomma och lovade återkomma idag. Och tänk att det gjorde hon också!

Hon hade tagit fram två alternativ och beskrev dom. Redan innan hon hade pratat klart hade jag be­stämt mig – jag ville ha båda två. Det fick jag förstås gärna. Eller fick och fick, dom ska givetvis betalas för.

Hon ville veta om jag ville ha dom i digital form eller utskrivna? Efter­som min A3-skrivare fortfarande står kvar i butiken, bad jag om en utskrift. ”Får jag vika dom?” undrade hon sen. ”Nej, jag vill helst ha dom rullade” svarade jag. Det blir lite dyrare porto talade hon om, men jag försäkrade att jag var be­redd på det.

Tanken är att åtminstone den ena ska ramas in och då vill jag inte ha några fula veck på kartan. Det får bli årets julklapp till Udden. 🙂

Rara och skojfriska kursdeltagare
Det känns redan tråkigt att det är sista kursdagen i Västanfjärd nästa vecka. Men så är det alltid i kurs­­sammanhang, när man äntligen börjar lära känna varandra är det dags att ta avsked.

Vid det här laget är det ingen som hoppar till längre när jag får mina ”utbrott”, dom bara småler eller kommer med en rolig kommentar. Idag utbrast jag ”klantarsle” för att jag gjorde fel när jag skulle visa dom en grej. Den snabbtänkta damen slog genast till: ”Du eller vi?” Jag försäkrade henne att det ut­trycket alltid gäller mig. Kan vara bra för fler att veta. 😀

av

Sork eller bisam?

Med anledning av kommentarerna till gårdagens inlägg (13.11) förtydligas skillnaden mellan sork och bisam(råtta).

Vinkeln på bilden och att den är tagen på nära håll gav intrycket att sorken var större än den faktiskt var. Bilden nedan visar ett mer korrekt storleksförhållande.

Mer info om olika slags sorkar enligt Wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Sorkar. Jag är benägen att hålla med Kurt om att det rör sig om en vattensork. Skogs- och åkersorkar har väl synliga öron och större ögon.

Bisamråttan, som visserligen tillhör samma släkte, är mycket större (upp till 2 kg!), har platt, fjällig svans och simhud på baktassarna. Inget av dom kännetecknen utmärkte Mias byte.

Mer info om bisam på: http://www.metsavastaa.net/bisamratta.

av

13.11 – Kurser, kaffe och storkap

Jag har knåpat i hop kursförslag och prövat espresso till havs. Mia har gjort ett storkap.

Vårens kursprogam
I stort sett hela eftermiddagen igår gick åt till att pussla i hop kurser, kursorter och ‑datum. Jag mej­lade förslaget till chefen, men har redan ändrat i det så hon får en reviderad utgåva i morgon. Del­ta­gar­na i Hitis hade vissa önskemål som jag ville tillgodose.

Hitis-gruppen vill gärna ha en lokal ”Lär datorn lyda”-kurs nästa år. Idag kom vi överens om att den kan starta i februari och gå tisdagar som hittills. Det känns gott att ha fått förnyat förtroende. 🙂

Espresso till havs
Idag var det alltså dags för havsutflykt med Aura igen. Jag kom i håg att ta med mig lektyr och knal­lade raka spåret upp till passagerarsalongen så snart jag hade parkerat Silverpilen.

Till min stora överraskning kunde man få espresso i kaffe­auto­maten så den ville jag gärna pröva. Klart drickbar, om än inte lika god som nybryggd från en espressomaskin. Den stora muggen inne­höll tre små klunkar, men det är ju inte mängden som gör det.

Det kändes lite ”utomlands” att sitta där i efter­mid­dags­solen och se kobbar och skär glida förbi medan jag smuttade på espresson och bläddrade i min tidning. Den knappa halvtimmen gick rekordfort.

Storkap
Mia började gårdagen med att fånga en jättemaffig sork. Som vanligt skulle den visas upp och beund­ras av matte.

Först trodde jag nästan det var en bisamråtta när jag såg det imponerande garni­tyret, men nos och svans stämde inte. Det är nog den största sork jag sett hittills.