Vardagsplock

Ny huvudkategori 2.7.2014

av

Nya bekantskaper

Trots att jag alltid har läst mycket, har jag inte träffat några livs levande författare förrän de senaste åren. Det är alltid intressant att höra hur boken har tillkommit och hur författaren har arbetat.

I lördags besökte författaren Sanna Tahvanainen vår Skriv­lör­dags­grupp för att berätta om sin senaste bok, Körsbär i snön. Det är sista delen i en trilogi om kvinnor som fängslat henne. Den första beskrev drottning Victoria, den andra Coco Chanel och den här handlar om Sylvia Plath.

För många, många år sen läste jag Sylvias enda roman, Glaskupan. Mitt bestående minne av den var hennes beskrivning av hur en mental störning kan te sig. Jag har inte läst Körsbär i snön, men fick i lördags uppfattningen att Sylvias roman var av sekundärt intresse. Det var Sylvias liv Sanna ville beskriva.

Bakom boken ligger ett synnerligen imponerande researcharbete! Hon hade läst allt hon kom över om Sylvia, besökt platserna hon bott på, både i New York och i England, inklusive hennes grav.

Jag glömde tyvärr att fråga varför hon hade valt att skriva om just Sylvia Plath? Men det kanske framgår när jag läser boken.

Min andra bekantskap är dagsfärsk. I Ny Teknik fastnade jag för rubriken: ”Den här platsen på jorden saknar biologiskt liv”. Tidigare har man funnit liv också på de allra ogästvänligaste platserna på jorden, men den här är tydligen ett undantag.

Platsen är världens hetaste ställe, området runt vulkanen Dallol i Etiopien. När jag bildgooglade hittade jag en hisklig mängd bilder på området, nästan alla lika skräckinjagande miljömässigt, men ändå fascinerande på sitt sätt. Som fotograf kunde jag tänka mig att besöka Dallol, absolut inte annars!

av

Smaklöst

Sen några dar tillbaka är mitt liv smaklöst. Luktlöst också för den delen. Det är en ny erfarenhet och nåt jag ogärna upplever igen.

Syn och hörsel är dock normala tack och lov, men inte ens synen är till nån hjälp. Att se en bit rökt skinka eller en chokladbit lyckas tyvärr inte framkalla minnet av hur den smakar, jag kunde lika gärna äta sågspån. Grund­sma­kerna är de enda som återstår: Sött, surt, salt och beskt.

Det känns därför meningslöst att äta och dricka, inget smakar nånting. Det enda som skiljer är konsis­tensen. Men äta bör man, annars dör man sägs det ju.

Lukter är ju inget jag längtar efter, men dess värre saknas också alla dofter. Hur jag än snusar på min favoritparfym eller andra go’saker känner jag inte den minsta aning.

Jag kunde också ha lagt till håglöst. På en skala från 0-5 är energi och engagemang nere på 0,5 känns det som.

Det enda som är storartat är hostan. Den blomstrar i högsta grad, i synnerhet nattetid. Men det vet förstås alla som har råkat ut för det här eller liknande virus. 😦

av

Rundgång

För att sänka hembygdsföreningens bankkostnader, har vi bytt bank och öppnat ett företagskonto. På så sätt underlättas hanteringen när en ny kassör träder i tjänst.

Eftersom e-fakturahantering inte ingick i avtalet, har vi beställt tjänsten separat och tecknat avtal om mottagning av e-fakturor. Så långt allt gott och väl.

När jag loggar in på banken och går till E-fakturor, visar det sig att det inte går att registrera begäran om e-fakturor av våra leverantörer. Enligt bankens kundtjänst är det inte tekniskt möjligt(!). Vi rekommenderas därför lämna vår mottagningsadress för e-fakturor till betalningsmottagaren.

Men se det går inte alls. T ex Skatteförvaltningen och Caruna kräver att begäran om e-faktura görs i nätbanken. Vilket alltså inte är tekniskt möjligt enligt banken. Snacka om rundgång!

I kontoavtalet med banken under rubriken Företagets betalningsrörelsetjänster och tjänster för avsändning och mottagning av e-fakturor står det bara: ”På tjänsten tillämpas XX-bankens allmänna villkor för betalningsrörelsetjänster.” Låter oskyldigt, men betyder alltså i praktiken att tjänsten e-fakturor inte fungerar överhuvudtaget för företagskonton.

Om jag öppnade ett privat konto (2,70 €/månad) skulle e-fakturatjänsten däremot fungera. Vad har XX-banken emot företag och föreningar kan man undra?

Den här texten har (i redigerad form) skickats till XX-bankens VD. Det ska bli intressant att se om vi får svar och i så fall vilket?

PS. Om du undrar vilken (finsk) bank det gäller kan du mejla frågan till uddmor@gmail.com så får du veta.

av

Onyttig

Vissa dagar är jag onyttigare än andra. Idag är en sån dag. Det nyttigaste jag har gjort är att tända upp i spisen, läsa tidningen och kela med Mia.

En bidragande orsak förutom det trista novembervädret är en begynnande förkylning som gör mig trött och hängig. Husse har lyckats smitta mig igen. Fast än så länge kan jag andas genom näsan och hostan stör mig inte nämnvärt. Men det blir väl värre kan jag tro.

Lyckligtvis är att-göra-listan inte lång. Bara en bidragsansökan som väntar på komplettering före den 30.11 och dagens middag. Borde-göra-listan är mycket längre, men den får vänta på bättre tider.

Jag känner mig onekligen som Kronbloms själsfrände.

 

av

Tunnelseende

Igår roade vi oss med ”tunnelseende”. Vi hann med att se insidorna på totalt 16 tunnlar, åtta på ditvägen och lika många på hemvägen. Färden gick nämligen till och från Vanda längs riksväg ett mellan Åbo och Helsingfors.Anledningen till mitt sällsynta besök utanför ön var inbjudan till Husses barnbarns bröllopskaffe igår eftermiddag. I min kalender stod att tillställningen började 16.00, men Husse hade noterat 14.00. Alltså litade vi på Husses notering.

Det innebar avfärd kl 11 för att hinna med ett besök i Husses ”stadshem” för att uträtta en del ären­den före tillställningen. På plats i köket fanns ett annat barnbarn, i full färd med att lägga sista handen vid en vegetarisk tårta.

Eftersom klockan närmade sig halv två, tyckte jag att hon var sent ute, men sa inget. Hon skulle säkert hinna bli klar till två bedömde jag. Kvart i två var hon klar, men tog då till min stora förvåning fram en smörgås­tårta som också skulle garneras!?

Då uppstod diskussion. ”Ja, men bjudningen börjar ju först klockan fyra” upplyste barnbarnet oss. Husse och jag utbytte en resignerad blick – vi var alltså två timmar för tidiga! Det var förstås bättre än två timmar för sena, men betydde att vi på inga villkor skulle vara tillbaka på Udden den tid vi hade planerat.

Jag som bara i nödfall överger Mia och Udden mer än 4-5 timmar kände mig smått förtvivlad. Innan vi var tillbaka på Udden skulle vi ha dubblerat den tiden. Och hur skulle vi få den här ”bonustiden” att gå?

Så klart tiden gick, om än långsamt. Det gör den alltid när man väntar tycker man. ”Vi åker till fest­lokalen kvart över tre” tyckte Husse. Så då gjorde vi det.

Många gäster var redan på plats och i köket var det förstås full rulle. Det var mitt första besök i Bygård, lokalen som jag tack vare Husse har hört talas så mycket om, men bara sett på bild hittills.

Strax före fyra intog vi våra platser. En servett vikt i form av en blomma försedd med namn­lappar angav placeringen. Kort därefter hälsade bruden oss välkomna.

Det var ju inte riktigt läge att slänga i sig trakteringen och rusa i väg, men lite över fem reste vi oss och tackade värdparet. Dags att bese tunnlarna igen.

Halv åtta var vi äntligen tillbaka på Udden. Mia mötte oss med en längre monolog som inte lämpar sig för tryck. Skämt å sido, hon talade nog bara om att matskålarna var tomma sen länge. 😀

av

En konjak till kaffet kanske?

När jag äntligen hade lärt mig uppskatta whisky övergick jag till att bekanta mig med konjak. Fast jag har ju gjort fel. Konjak ska man smutta på, inte dricka, har Husse påpekat. Så nu får jag börja om. 😉

När jag flyttade hem och gick till Alko (Systemet) för att köpa konjak fick jag syn på en etikett som tilltalade mig: Apteekkarin konjakki (Apotekarens konjak). Anledningen till min förtjusning var att min farfar var apo­tekare – eller för att låna pappas uttryck: Giftblandare.

Den kändes väldigt lagom, både smak‑ och prismässigt och har gillats/accepterats av alla som ”tvingats” smaka på den. Senast jag var på Alko fanns den inte längre i Dalsbruks­bu­ti­ken så jag fick nöja mig med en Monopol, men den går väl ner den också så småningom. Det var pappas märke om han inte hade råd med nån bättre sort.

Sen jag lärde känna Husse har mitt förhållande till konjak ändrats en aning. I hans gömmor hittade jag en fantastiskt vacker konjaksflaska av en sort som jag inte var bekant med: Cognac Frapin VIP XO.

Den var så klart inte alls jämförbar med Apotekarens VS, så jag föreslog vid ett tillfälle att vi skulle bjuda gästerna på den. ”Nej, nej, det är ju min kakkonjak!” fick jag till svar. Om jag minns rätt vågade jag därför inte ens smaka på den.

I en kaka duger det gott med konjak av sämre kvalitet tycker jag, men Husse är alltså av annan upp­fattning. Till hans försvar ska sägas att han faktiskt har bjudit av den till våra gäster också.

Men nu är flaskan tom. Dom sista dropparna gick åt till att dränka kakbottnen med till Svenska dagenfesten den 6.11. Husse hade åtagit sig att fixa tre gräddtårtor till evene­manget.

”Fyllkakorna” fick idel beröm och det med all rätt! Vi som är vana vid hans tårtor tyckte dom smakade som vanligt, men för publiken var dom ju en nyhet.

”Vill du ha tomflaskan?” frågade Husse. Han tänkte förstås på den man här i byn som hällde över billig konjak i en fin flaska för se om ”finsmakarna” märkte nån skillnad. Det gjorde dom inte.

”Javisst, gärna!” svarade jag. Så nu vet ni vad som väntar på Udden om ni tackar ja till konjak! 😀

av

Några änglatofflor färre

En av mina närmaste vänner har lärt mig att dammråttor kallas änglatofflor. Såna har vi för det mesta gott om på Udden, elegant insvepta i katthår och spindelnät.

Man hittar dom lite varstans i huset, både på väntade och oväntade ställen. Med tanke på mitt städ­intresse ligger dom i regel kvar ända tills dom börjar bli påträngande eller tills jag snavar över dom.

I förrgår låg en sån toffel i vägen för mig i sov­rum­met och för några dar sen upptäckte jag en hel koloni bakom en stol. Att änglatofflor har stor reproduktionsförmåga visste jag, men det här var ju att ta i!

Det finns två lägen som kan få mig att plocka fram dammsugaren. Antingen ovan nämnda eller för att jag helt plötsligt känner mig inspirerad. Det senare händer dess värre alltmer sällan.

Idag var lägena synkroniserade för en gångs skull. Köket och ”norra salongerna” (bad‑ och sovrum) är därför befriade från de illa sedda tofflorna. Sen tog inspirationen slut.

I ”södra salongen” har vi än så länge inte snavat över dom, bara diverse flugkadaver, så i väntan på att någotdera läget ska infalla inom snar framtid, står dammsugaren parkerad i var­dags­rummet.

av

Gamla trotjänare

I min garderob finns en del ”antikviteter”. De äldsta plaggen är från 70-talet. Alltså snart 50 år gamla. Vissa av dom ser ut därefter, men hemma till vardags duger dom gott ett tag till.

Till trotjänarna hör ett blommigt trikånattlinne som jag fortfarande använder. Jag minns att jag köpte det hösten 1989 då jag nyss hade flyttat till Östersund. I samband med att jag bekantade mig med stan, lät jag mig lockas att gå in i en källar­lokal där man hade klädutförsäljning och köpte det för en billig penning.

Nattlinnet har alltså fyllt 30 år. Tyget börjar bli rätt så tunt, men är mjukt och skönt mot huden. Venti­la­tionen under­lättas av stora hål under armarna och sömmarna uppe på axlarna visar tydliga tecken på att ge upp. Men än så länge håller det ihop.

Varje gång jag tar på det efter bastun beslutar jag att det är den sista. Men sen åker det ändå ner i tvättmaskinen och rena plagg vill jag inte kasta i soporna.

Jag kunde gott sy igen hålen, men det blir aldrig av. Det ska ju ändå pensioneras snart. Så där håller jag på, år ut och år in.

I samma lokal fyndade jag en jacka som också används fortfarande. Det första jag såg var färgen. Den var grön, dvs en av mina favoritfärger. Alla gröna nyanser går bra utom dom som innehåller mycket gult. Den här var lagom blågrön.

Tyvärr visade det sig att den inte fanns i min storlek men jag köpte den ändå. Storlek 46 var ju att ta i, men fördelen var att den fort­farande är rymlig.

Dock används jackan enbart på tomten. Eller på sin höjd vid besök till mina närmaste grannar. Dom är rätt svårchockade numera.

2010 gjordes ett undantag. ”Skyddslingen” fångade mig på bild då jag tog en skidtur på isen. På den syns min flotta sportklädsel kompletterad med fyndjackan.

Mina övriga trotjänare ska jag förskona dig från. Men om du kommer oanmäld kan det gott hända att du får se ett exemplar! 😀

av

90, 112 och 114

Om jag släktas på kvinnorna i min närmaste släkt kan jag i bästa fall bli 85-90 år gammal. Än så länge känns det långt dit, men ju äldre man blir, desto fortare går åren känns det som.

För en stund sen slog det mig att min biologiska mor skulle ha fyllt 90 idag. Igår städade jag bort alla handlingar som jag arkiverade under hennes sista sjukdomstid. Bland dem låg också dödsannonsen som Hufvudstadsbladet inte godkände eftersom den innehöll bild på henne. Annonsbladet godkände den däremot.

I morgon är det den 28.10. Om min fostermor levde skulle hon fylla 112. Bilden togs julen 1983, hon var då 76 år. Jag har också haft en bild på henne när hon fyllde 91, men den har jag slängt. På den var hon inte längre sig själv upp­levde jag. Demensen hade satt sina spår. Den 21 januari 1999 dog hon.

Sen är det bara några dagar till mormors födel­se­dag den 4.11. Om hon levde skulle hon fylla 114. Hon var två år äldre än sin syster, min fostermor, och dog vid 86 års ålder.