Vardagsplock

Ny huvudkategori 2.7.2014

av

I väntan på regnet

Varken onsdagens eller torsdagens besök gick av stapeln i bersån på grund av regnhot. Men det gick förstås lika bra att minska på Husses jord­gubbs­kaka vid köksbordet. Då grannarna på udden mittemot drog sig hemåt i torsdags hade det börjat regna som aviserat.

I förrgår tyckte Husse det var lämpligt väder att kapa syrenerna vid uthuset, så då tyckte jag det också. 😉 Kommande dagar spåddes nämligen nya regnväder. Husse sågade och jag gick loss med kvisttänger och häcksax.

Det blev en ansenlig vedhög trots att vi lämnade ungefär en tredjedel till en annan dag.

I går fick vi 5 mm i regnmätaren och i dag lyckades jag framkalla ytterligare nederbörd. Jag gissade att det snart skulle börja regna eftersom jag hade bestämt mig för att ta en bildrunda på tomten. Just nu pryder mängder av vilda och halvvilda blommor tomten.

Mycket riktigt, strax innan rundan var avslutad kom dom första dropparna. Mia hade gjort mig säll­skap så jag ropade till henne ”nu går vi in”. När jag kom till trappan såg jag henne ingenstans, men bara några ögonblick senare dök hon upp. Regn är som bekant inte kul om man är katt.Regnet är välkommet, men förstås tråkigt för dom som har semester. Vilken tur att man inte har nåt sånt! Ute saknas många grader till 20 och vinden gör att det känns kallt i huset, så jag har tänt upp i köksspisen. Skönt med en brasa. 😊

av

Hett och kallt

Jag har tidigare skrivit om Uddens luftvärmepump som slutade fungera 2016 och som vaknade till liv igen 2019 (se inlägg 17.10.2019). Än så länge har killen som lovade ta sig en titt inte dykt upp. ☹

Mot all förmodan har pumpen snällt värmt hela vintern även om den var högljudd. Men den 7.6 la den av på nytt, inte helt oväntat. Med tanke på att det var sommar och att vi har gott om ved blev vi inte alls för­tvivlade.

Den senaste veckan har temperaturen dagligen närmat sig 30 graders strecket – senast i går hade vi 29 grader i skuggan. Eftersom min smärtgräns går vid 25, har jag pustat, svettats litervis och ojat mig en del. Ända till i förrgår. Då fick jag en ingivelse.

Jag slog på luftvärmepumpen och ställde in den på kylning. Ha! Funkade hur fint som helst. Inget ylande hördes ens. På nolltid sänktes inomhustemperaturen med nästan 10 grader i vardags­rum­met.

Jag ställde först in temperaturen på 20°, men det kändes på tok för kallt så jag höjde två snäpp. Kylan nådde inte riktigt in i köket, men om man låg på golvet eller satt i fläktriktningen kände man ljuvligt svala luftströmmar. 😀

På kvällen när vi satt framför teven tyckte jag det började kännas obehagligt varmt igen. Hade pumpen lagt av? Jag tog en titt på fjärrkontrollen och upptäckte till min för­vå­ning att pumpen var av­stängd! ”Har du stängt av luftvärmepumpen?”, frågade jag Husse. ”Ja, jag tyckte det var kallt här inne”, fick jag till svar. Just så.

Till saken hör att vi har lite olika preferenser när det gäller temperatur. Husse gillar värme och jag gillar svalka/kyla. Fast det gäller inte i sovrummet… Där ska det vara svalt, gärna 18°, tycker Husse medan jag föredrar lagom värme, dvs ca 20°.

För det mesta lyckas vi kompromissa – Husse tycker det är varmt och jag huttrar vintertid innan jag fått upp värmen under täcket. Ganska ofta värmer Husse min säng innan jag kryper ner. Sen går det bra att somna och sova.

Jag vet att det finns konstiga människor som sover med öppet fönster året runt, men det är definitivt inget för mig! Att ligga och frysa under täcket eller vakna av att jag fryser är bland det värsta jag vet!!

Från och med i dag är hettan dock ett minne blott. Dagen har varit mulen och efter åskvädret med stört­regn i efter­middags är det ingen risk för att svettas.

Och äntligen får växtligheten njuta av fukt igen. Vid det här laget hade många växter nästan dukat under av hettan och torkan.

av

Otrevlig midsommarnatt

Klockan 21 på midsommarafton sa jag till Husse: ”Det är lika bra att åka nu.” Om inte Husse hade valt att följa med, var jag beredd att åka ensam. Resmålet var djursjukhuset i Reso, enda stället jag hittade som hade jouröppet under helgen.

Orsaken var igen ett grässtrå som fastnat i halsen på Mia. Senast hände det i maj 2013, men då var det vardag så vi kunde besöka öns kommunala veterinär som försiktigt drog ut det efter att ha sövt henne. Hösten 2015 lyckades hon få upp det själv.

Vi det här laget känner jag väl igen symtomen. Mitt på dagen hörde jag de välbekanta ljuden. Gräs­strået aktiverar kräkreflexen, vilket får henne att hulka och kraxa. Det gör det också så gott som omöjligt att äta eller dricka. Att försöka få bort det utan proffshjälp är omöjligt. Strået sitter långt ner i svalget och änden är invikt under en hudflik.

Vid 22.30-tiden kom vi fram till sjukhuset och anmälde oss. Vi blev hänvisade till väntrummet för katter. Lyckligtvis var Mia lugn. När hon låg stilla irriterade inte strået. Efter många timmars hulkande och hostande var hon förmodligen ganska trött.

Ca 23.10 kom en sköterska ut och meddelade att veterinären var upptagen med en operation och att det skulle dröja ungefär en en timme innan vi fick komma in. Hon tipsade oss att gå nån­stans och dricka kaffe under tiden.

Vi valde att sitta kvar. Husse som är pessimistiskt lagd (realistisk enligt egen utsago) trodde att vi skulle få vänta till halv ett minst. Han hade mer än rätt. Klockan hann bli kvart i två innan det var vår tur. Vårt fall var ju inte lika akut som många andras.

Ny väntan. Två nya akutfall kom emellan, så först strax efter tre återsåg vi Mia. Hon var sövd men hade fått uppvakningsmedel. Fast den här gången gick det inge bra.

Grässtrået hade brustit och hon hade nu ett sår i halsen förstod jag av sköterskans förklaring. Om det kom (mera) blod ur näsan skulle vi torka bort det så att det inte torkade i nosen. Lyckligtvis hade blödningen upphört så vi slapp det.

Vid halv fem var vi hemma på Udden igen. Mia var alldeles groggy, men gick genast fram till mat­skålarna och både åt och drack. Det har hon inte gjort sen dess. 😥

Under gårdagen bara sov hon och verkade inte vara vid fullt medvetande ens när hon vaknade till ibland. I natt vaknade jag vid halv två av hennes ”lockrop”, så jag bar henne till sängen där hon brukar ligga. Hon hade varit på sin innetoa konstaterade jag när jag kollade.

Hon låg kvar i sängen trots att både Husse och jag steg upp. För att se om hon alls kunde svälja gav jag henne en smörklick. Den hade hon märkbara problem att få ner.

En stund senare kom hon och satte sig i verandan där hon blev sittande ett tag. Sen förflyttade hon sig ut till trappan och efter en ny paus vidare ut i gräset.

Där såg vi henne ännu vid halv två-snåret i eftermiddags, men efter det har hon gått och lagt sig nån annanstans. Hon är som bortblåst, men det brukar hon var på eftermiddagarna.

Hon mår uppenbarligen uruselt, men idag reagerade hon i alla fall på ljud och fåglar och insekter hon såg. Men än så länge ingen mat eller dryck. Det har nu gått 24 timmar sen hon fick i sig vätska, så snart är det risk för att hon blir uttorkad. Håll en tumme för att hon repar sig!

av

En dag i Uddmors liv

Rubriken aspirerar ingalunda på att konkurrera med Aleksandr Solzjenitzyns långnovell! Uddmors liv är fullkomligt bekymmersfritt jämfört med Ivan Denisovitjs liv som straffånge i Sibirien. (Läs den om du inte redan har gjort det!)

Dagens första uppvaknande blev tidigt och abrupt. Ännu halvt i sömnen hörde jag ett bekant pipande ljud och tyckte det var underligt att det hördes så nära. Husse vaknade också men somnade om innan han blev varse varifrån det kom.

När jag vaknade till kände jag tyngden av Mias kropp. Hon hade lagt sig på täcket mellan mina ben. Med sig i sängen hade hon dagens första jaktbyte som förtvivlat bad om nåd. Det var det ljudet som hade väckt oss.

Hon åkte abrupt ner på golvet med sin fångst när jag lyfte benen och täcket över sängkanten. Sen blev det tyst och jag somnade om.

När jag steg upp vid halv tio-snåret fanns inga spår efter bytet. Husse hade inte heller upptäckt några, så hon hade an­tag­li­gen ätit upp musen med hull och hår den här gången.

Morgonrutinen – frukost, kolla bloggstatistiken, läget på Guru Shots och Facebook – tog som vanligt nästan tre timmar i anspråk.  Husse hade åkt i väg till Kimito på ärenden vid elvatiden med en kort inköpslista för min räkning.

Dags att läsa dagens tidningar. Hoppas min uppdragsgivare inte blir förnärmad… Jag läste faktiskt Annonsbladet på toaletten. Sen stod ÅU i tur.

Vid ett-tiden var Husse tillbaka. Därmed var det hög tid för förmiddagskaffet. Husse hade köpt en ny sorts bröd som vi skulle avsmaka, vilket vi gjorde med den äran. Mer än halva brödet gick åt.

Efter kaffet började jag packa upp min beställning. Nytt bord och nya stolar till trappan till det köp­vän­liga priset av 39,95 €. Stolarna var kompletta, men bordet skulle monteras, så det satte jag i gång med.

När bordet var klart började flyttkarusellen. Det befintliga bordet och stolarna på trappan flyttades till samma plats som hammocken och bordet som stått där rengjordes för flytt till bryggan. Där blir det lämpligt att läppja på kall rosé när den utlovade värmen på 30° har nått oss.

Sen var det dukens tur. För att tåla vind och vatten plus annat klott, har jag gått in för vaxduk. En sprillans ny (som jag köpte för flera år sen) skulle göra sig fint tyckte jag. Och visst blev den fin, men vid närmare eftertanke alldeles för ljus och smutskänslig även om den är avtorkbar.

Det fick bli en rockad. Vaxduken i verandan dög gott, så jag bytte. Nu var jag nöjd och kunde plocka ihop alla grejer jag strött omkring mig.

Då fick jag syn på parasollet i bersån. ”Huvan” saknades sen vi satt där förra gången. Eftersom solen förr eller senare gör tyget skört, brukar jag dra en sopsäck över. Inte snyggt, men praktiskt.

Nu var jag äntligen klar för morgontoalett och påklädning. Klockan hade hunnit bli 16:11 kon­sta­te­rade jag, men bättre sent än aldrig sägs det ju. 😉

Tja, sen var det dags att börja förbereda middagen. I dag vankades Flygande Jakob, en rätt som jag aldrig tillagat tidigare så det gällde att börja i god tid.

Kvart över sex stod middagen på bordet. Som förrätt/tillbehör nyskördad sparris från Tallmo, ovanpå det Jakob förstås och så glass som dessert. Därmed var det slut på Uddmors dag och kvällen tog vid.

Att putsa fönster som jag egentligen hade planerat, räckte tiden inte till för – i dag heller. 😀

av

Nytt ormbesök och andra aktiviteter

För några dar sen fick jag syn på en ny liten orm. En huggorm den här gången. Den låg på en av stenarna framför trappan och verkade nyss ha intagit en rejäl måltid av kroppsformen att döma.

Den var så stinn att den inte ens klarade av att rulla ihop sig när faran, dvs jag, dök upp. Men den gjorde sitt bästa för att skrämma mig genom att göra utfall med huv’et.

Jag förklarade att jag var ofarlig, men att jag inte ville ha den liggande där som man ska gå. ”Jasså, varför inte det då?” undrade den, men ställde villigt upp för fotografering. 😉

När jag hade förevigat det lilla livet hämtade jag ”nyptången”, en sån där mojäng som man plockar upp grejer med. Nypet gjordes så skonsamt som möjligt för att inte skada den. Den ogillade förstås tilltaget, men blev högst antagligen desto gladare när den fick landa på fast mark igen. Den kröp snabbt i väg i gräset intill komposthögen.

Veckan i övrigt har varit lite annorlunda jämfört med tidigare stiltje. I torsdags bevistade jag mitt livs första vernissage i egenskap av frilansredaktör. Konstnären Katja Öhrnberg ställer ut i Café Söderlångvik fram till den 31.10.

Det var en angenäm upplevelse. Att få höra konstnärens tankar kring skapandet av konstverken ger en helt annan dimension än om man bara ser dom eller deras namn.

Mötet senare samma dag var också en angenäm upplevelse. Styrelsen för väglaget har inte träffats sen i höstas, så det var trevligt att träffa ”gubbarna” igen.

På fredag eftermiddag träffade Husse och jag en trevlig dam från Västanfjärd som inventerar bomärken i Åboland. Hon ville se om det fanns några i Dragegården, vårt föreningshus.

 Varken vi eller tidigare ordföranden har sett några, men å andra sidan har vi heller inte letat eller ens haft en tanke på eventuella bomärken. Det var därför en glad överraskning att det fanns ett på det första föremålet hon undersökte, ett mangelbräde.

Hon hittade minsann fler, både i föreningshuset och i loftboden, så hennes besök var inte förgäves. Som tack för besöket överräckte hon ett kaffepaket och bjöd oss dessutom på medhavt kaffe och wienerbröd.

Vi fick då se och höra mer om hennes inventering i våra trakter. Rena rama detektivarbetet och arbetsdrygt. Det krävs både intresse och engagemang för att hålla på med sånt.

Igår var det sedvanligt program, bastu i Tallmo. Husses mörkröda pioner har slagit ut och gurk­plan­torna ser ut att trivas. Med oss hem hade vi några nyskördade sparrisar, såna gillar vi skarpt.

Artikeln från vernissagen gick  i väg i fredags och protokollet i går, så idag har jag haft vilodag. Eller åtminstone nästan. Jag fick äntligen ändan ur vagnen och bytte ut vintertröjorna mot sommar­dito i klädskåpet. Så nu får det gärna bli soligt och varmt. 😊

av

Fortsättning på den lilla söta ormen

Vid lunchtid i dag hörde jag ljud från verandan så jag gick ut och tittade. En av mina blompinnar som låg på den väggfasta bänken hade ramlat i golv.

Orsaken till ljudet var att den lilla söta ormen hade krälat över blompinnarna och lyckats få en att trilla ner. Nu låg ormen med den övre halvan av kroppen uppe på en av butikskassarna som hänger över en stolsrygg och andra halvan på bänken.

Den hade således till­bringat natten i verandan. Men var där är en gåta eftersom jag inte kunde hitta den nånstans i går kväll.

Husse tillkallades för att få se vårt nya husdjur. ”Oj, så liten den är!”, konstaterade han och gick till­baka in i köket. Jag gick också in. Det gällde att hitta lämpligt kärl att bära ut den i, men i hastigheten kom jag bara på vatten­skopan.

”Dit får du väl den inte?” trodde Husse och föreslog i stället att jag helt sonika skulle ta i den och bära ut den. Men si där kom mina fördomar in. Ormar är kalla och slemmiga påstår en del och det har tyvärr fastnat trots att jag egentligen vet att det inte stämmer.

Tydligen anade ormen vad jag hade i sinnet, för då jag gick ut igen för att övervinna min motvilja hade den snott sig runt en av blompinnarna för att ”hjälpa till”. Det var bara att ta pinnen och bära ut ”paketet”.

Eftersom ormar är tystlåtna varelser (så länge dom inte känner sig hotade), var Mia helt oin­tres­serad av våra förehavanden trots att hon låg i köket och dörren till verandan var öppen. Annars hade hon antagligen velat ha en klo eller två med i spelet.

Den lilla ormen fick krypa in i gräset på husets västra sida. Därifrån hade den ganska nära väg till stranden bedömde jag. Slutet gott allting gott! 😊

av

Vart tog den söta lilla ormen vägen…?

(Mel: Vart tog den stygga lilla loppan vägen?)

Det händer då och då att Mia tappar bort/glömmer/tappar intresset för sina jaktbyten som hon tagit med sig in. Om så var fallet också i dag är det ingen som vet, men hon är starkt misstänkt. Hon hade gott om tid att jaga medan vi var borta på ärenden ett par timmar.

För att kunna putsa tändstiftet till gräs­klip­paren (som inte ville starta) bad Husse mig hämta en nål. Då jag gick ut i verandan upptäckte jag plötsligt en orm på fönsterbrädan. En pytteliten snok konstaterade jag.

Den skulle förstås avbildas, Husse fick snällt vänta. Efter det fortsatte jag ut och beslöt flytta på ormen när han fått sin nål.

När jag var på väg hörde jag att han lyckats få i gång gräsklipparen, så jag skyndade mig för att ta över den. Jag skulle finputsa här och där med den lilla klipparen sedan Husse hade klippt det mesta med sin åkklippare.

Utan att tänka efter desto mer satte jag i gång. Ormen var glömd.

När jag var klar och gick in i verandan igen kom jag ihåg ormen. Men den var så klart puts väck. Frågan är bara vart den tog vägen? Har den gömt sig inne i huset eller har den möjligen hittat ut? Alla dörrar har stått öppna under dagen.

Om Mia hade hittat den skulle hon knappast ha ätit upp hela. Hon brukar alltid lämna kvar en bit.

I bästa fall slutar historien här och den lilla ormen lever vidare ute i det fria. I annat fall blir vi väl varse om en fortsättning så småningom. 😀

av

Mellan hägg och syren

De senaste dagarna har vi fått en föraning om sommar. I går och i förrgår visade termometern kortbyxor och linne-värme, så det tog jag fasta på. Trots det blev det svettigt ett tag, men jag klagar inte!

I förrgår inredde vi bersån med sommarmöblemanget och provsatt en stund. Det kändes som full sommar även om lövträden ännu inte är i sin fulla sommarskrud.

I regel brukar trappan också vara ”sommarklädd” vid det här laget, men på grund av den sena och hittills kalla våren har den fått vänta. I går eftermiddag tyckte jag det var dags.

Medan Husse klippte gräs i Tallmo befriade jag trappmattan från allsköns skräp och la på sommar-dito. Sen hämtade jag bordet, soffan och stolen som brukar stå där.

I dag letade jag rätt på stolsdynan. Att den låg i en plastsäck märkt ”Int’ så noga utefiltar och ‑dynor” var ju lite oväntat. Plastsäcken den borde ha legat i var tom. Antar jag var så deppig i höstas för att sommaren var slut så jag la den i fel säck. 😀

Inte helt otippat var Mia den första som intog stolen. Det är hennes favoritplats ända till i höst. Där har hon full koll på allt som rör sig både på och utanför tomten.

Nu saknas bara ett par stolar och de odlade sommar­blom­mor­na jag köper hos Tallbo trädgård. De vilda vår­blommorna är dock desto fler!

Härom dagen stal jag lite mat av pollinerarna. Jag kunde inte låta bli att plocka en bukett sommar-gyllen. Men övriga fångade jag bara på bild.

På tomten har forsythian snart blommat ut, men i stället har min gula ribes börjat blomma. Om vinden ligger på från rätt håll känner man en härlig doft av nejlika och insekterna har fullt upp med att samla pollen.

I dag kom Husse med en stor bukett häggkvistar som doftar i köket. Sen är det inte långt kvar tills Uddens alla syrener parfymerar omgivningen. Och liljekonvaljerna inte att förglömma!

Ännu för några år sen fanns det bara ett fåtal på tomten, men dom har förökat sig i rask takt, vilket gläder mig. Vi har för all del inte långt till andra växtställen, men dom här är ju ”bara våra”.

För mig finns ingen ljuvligare årstid än våren! 😊

av

Jubileum och snygg i håret

Jubileum
I dag firar jag 13 års jubileum! Den 20 maj 2007 återvände jag till mitt hemland efter 32 år ”i för­sking­ringen”, närmare bestämt Sverige. Det betyder att jag vid det här laget har bott i Finland längre än i Sverige.

2007 var också året jag började blogga. ”En utvandrares vedermödor” hette den första bloggen och beskrev allt man måste göra och tänka på i samband med flytt till ett annat land. Om landet hade varit ett annat än Finland skulle byråkratin förmodligen ha varit ändå ohyggligare, men den räckte gott och väl som den var.

Bloggen handlade också om avsked och reflektioner kring flytten. Då flytten närmade sig stod jag en dag vid kyl­skåpet för att hitta nåt ätbart. Plötsligt började tårarna rinna nerför kinderna. Det slog mig att jag högst antagligen aldrig skulle återse de människor som hade varit en del av mitt liv hittills.

Sorgen avtog ganska snart. Mitt beslut om att flytta var väl övervägt. Dessutom skulle jag ju flytta till byn och huset där jag vuxit upp, inte till ett främmande land. Jag var på väg hem. 😊

Och här sitter jag nu på Udden och mår lika gott som för 13 år sen. Min barndomsvän  och bloggkollega frågade en gång med fasa i rösten nåt i stil med ”Men hur i all världen kan du tänka dig att bo där ute på vischan?” En annan nära vän var övertygad om att jag skulle gripas av lappsjuka.

Både deras och andras farhågor har kommit på skam. Jag trivs som fisken i vattnet och brukar påstå att det bästa med att åka bort är att få komma hem igen. Att åka bort innebär för övrigt en tidsgräns på några timmar för att jag ska känna så. Udden har alltid haft och kommer alltid att ha en given plats i mitt hjärta. ❤

Snygg i håret
Strax innan jag satte mig vid dagens middagsbord blev jag fullkomligt häpen. Husse sa att jag var snygg i håret! Det kan jag inte minnas att han nånsin sagt tidigare?

I går var jag nämligen till frissan och återfick en frisyr jag trivs med. Den där idén om att ”odla” längre hår har jag alltså släppt. Hon fick således helt rätt min ovan nämnda barndomsvän – hon trodde att jag skulle ge upp efter ett tag.

Det är egentligen bara fördelar med kort hår. Inget som hänger över kragen, det går åt mindre schampo, är lättare att torka och blåser inte i ansiktet. Och om det regnar, torkar det på nolltid. Tanter i min ålder och med mitt gråa hår ska ha det kortklippt, sådeså. 😉

(Bilden är lånad – riktigt så här ser jag inte ut. Än så länge, bäst att tillägga.)

av

Tvångsstädning

I söndags kom Husse på att han skulle ta en titt på luftvärmepumpens filter. Med tanke på att den inte varit i drift på nästan tre år, kunde man tänka sig att dammansamlingarna inte var så stora. Å andra sidan blev filtren inte putsade på flera år före det, så en städning var påkallad.

Trots att filtren såg rätt hyfsade ut blev dammolnen imponerande. Avdamningen ledde till att dammsugaren kom fram, men jag nöjde mig med att bara städa ”det värsta” i köket. På Husses initiativ fick långa köksmattan dock komma ut i friska luften och blev avdammad den också.

I dag inträffade nästa tvångsstädning. På förmiddagen skulle rörmokaren dyka upp, vilket innebar att golvet behövde friläggas.

Ut med isoleringsskivorna som Husse monterade för ett par år sen, våt­rums­mattan och bad­rums­mattan plus attiraljerna som hänger på väggen ovanför toastolen. Dagens besök gällde nämligen rensning av avloppsröret som var bäst att komma åt genom att lyfta av toastolen.

Gissa vad jag hittade under isoleringsskivorna…? Nä, förresten, det vill du inte. ☹ Alltså krävdes en golvrengöring.

Husse undrade om det verkligen var nödvändigt med tanke på kom­mande arbete så jag talade om för honom att jag inte ville skämmas. Lagom tills rörkillarna parkerade bilen var badrummet i ”besöks­vänligt” skick.

Killarna jobbade i ca en och en halv timme. Arbetsledaren i allt från stående till hukande och liggande ställning för att komma åt. Knepigast var muttern till vattenröret som satt illa till bakom toastolen.

Tur att han inte är modell större annars hade han inte fått plats i Uddens trånga badrum. Hans hant­langare som är mycket längre hade antagligen inte fått plats. Jag har nån gång tidigare konstaterat att man kan sitta på toa och borsta tänderna samtidigt.

Efter avslutat arbete bjöd vi killarna på kaffe och smörgås, så klockan hade slagit tolv innan de åkte. Sen var det dags för ny städning.

Spåren var klart färre än vid första städningen. Dom var jätteduktiga på att städa efter sig! Jag såg dock min chans att komma åt de återstående kattsandshögarna under duschkaret (se inlägget 23.2) i och med att isoleringsskivorna var borta.

Mias kattsand består av lerkross, så då förstår du vilken konsistens den får när den blir blöt och sedan torkar. Efter bästa förmåga skrapade jag ut lerkakorna och torkade med blöt trasa tills golvfärgen blev synlig.

Resultatet blev ingalunda perfekt. Det skulle förutsätta att duschkaret lyfts bort och det fanns inte med på dagordningen den här gången. Men klart bättre blev det i alla fall.

Två och en halv timme senare var städningen avslutad. Det tog alltså längre tid att städa än att rensa rören! Fast då ingick för all del lite annan golvtorkning och mattdamning också. Skönt att ha det gjort. 😊