Vart tog den söta lilla ormen vägen…?

(Mel: Vart tog den stygga lilla loppan vägen?)

Det händer då och då att Mia tappar bort/glömmer/tappar intresset för sina jaktbyten som hon tagit med sig in. Om så var fallet också i dag är det ingen som vet, men hon är starkt misstänkt. Hon hade gott om tid att jaga medan vi var borta på ärenden ett par timmar.

För att kunna putsa tändstiftet till gräs­klip­paren (som inte ville starta) bad Husse mig hämta en nål. Då jag gick ut i verandan upptäckte jag plötsligt en orm på fönsterbrädan. En pytteliten snok konstaterade jag.

Den skulle förstås avbildas, Husse fick snällt vänta. Efter det fortsatte jag ut och beslöt flytta på ormen när han fått sin nål.

När jag var på väg hörde jag att han lyckats få i gång gräsklipparen, så jag skyndade mig för att ta över den. Jag skulle finputsa här och där med den lilla klipparen sedan Husse hade klippt det mesta med sin åkklippare.

Utan att tänka efter desto mer satte jag i gång. Ormen var glömd.

När jag var klar och gick in i verandan igen kom jag ihåg ormen. Men den var så klart puts väck. Frågan är bara vart den tog vägen? Har den gömt sig inne i huset eller har den möjligen hittat ut? Alla dörrar har stått öppna under dagen.

Om Mia hade hittat den skulle hon knappast ha ätit upp hela. Hon brukar alltid lämna kvar en bit.

I bästa fall slutar historien här och den lilla ormen lever vidare ute i det fria. I annat fall blir vi väl varse om en fortsättning så småningom. 😀

5.4 – Nyttiga och/eller vackra bidrag

I förrgår aktiverade jag mig, igår beundrade jag dom första blåsipporna, idag har jag filosoferat och bevistat ett styrelsemöte. Mia är piggare och har orm på menyn.

Aktivering
I förrgår aktiverade jag mig som omväxling i ett offentligt sammanhang. Jag deltog i kommunens informationstillfälle för öns föreningar. Av kommunens 156 föreningar(!) var bara en bråkdel representerade, men bredden var ganska stor.

Det som lockade mig (som representant för Daphnia och Lion Mountain Finland) – och säkert många andra – var att få reda på bidragsmöjligheterna. En medlems­avgift på 10 €/år ger minsann inte mycket klirr i kassan om man inte har halva öns befolkning som medlemmar.

BlåsippaFörutom kommunens bidragsformer presenterade en representant för föreningen I samma båt mycket torrt och sakligt det tänkta inne­hållet i Leader-stödet för nästa sjuårsperiod. Inget av kommunens bidrag stöder miljö­arbete (är vi förvånade?) så förhoppningen står till Leader-pengar. Förutsatt att man står ut med den horribla byråkratin när det gäller att ansöka, rapportera och redo­visa vill säga.

Udden första blåsippor
Liksom tidigare år är Uddens blåsippor lila i stället för blå. Det gläder mig. 🙂 Dom första har nyligen slagit ut men får snart sällskap av många fler såg jag. Dessutom har scillan spritt sig till min blåsipps­slänt så det kommer att bli en blandning av knallblått och blålila.

Filosoferande
Medan jag klädde på mig i dag filosoferade jag över ämnet ”en morgonrocks beskaffenhet”. Ett stort och viktigt ämne för min del. 😀 En optimal morgonrock ska uppfylla minst fem kriterier: Den ska nå ner till anklarna, vara rymlig, varm vintertid och sval sommartid, snygg och lättvättad. Den får förstås också gärna vara färgglad.

Styrelsemöte
Daphnias styrelse sammanträdde idag på eftermiddagen inför stundande årsmöte. Ordföranden hade som bekant författat en gedigen verksamhetsplan och årsberättelsen var också rätt imponerande.

Mia i vårsolenAtt en del av våra mål inte har nåtts är ju faktiskt inte vårt fel eftersom vi är beroende av samarbete med bland annat kommunen, markägare och myndigheter. Ibland känns det oerhört tungt och motigt att bedriva miljö­arbete trots att det ”bara” handlar om en sjö.

En piggare Mia
Igår tyckte jag mig se att Mia börjar vara sig lik igen så förhoppningsvis krävs inga ytterligare under­sökningar. Att hon har lagt till orm på menyn är nytt för i år vad jag vet.

Igår när jag hämtade posten upptäckte jag nämligen att hon hade kräkts ormrester på stigen till post­lådan. Att döma av den lilla osmälta biten hade hon satt i sig en huggorm. Huvudsaken att dom inte kommer åt att bita henne igen.

1.5 – Sorgligt och festligt

Igår fick jag en ”specialpresent” av Mia och var på fest.

Specialpresent
Igår på förmiddagen hajade jag till när jag släppte in Mia. På mattan låg en orm. Jag såg mest av mön­stret på magen och trodde i hastigheten att det var en huggorm innan jag fick syn på dom gula ”öronen”. Ormen fick ligga kvar tills jag var på väg ut bestämde jag.

Då jag gick ut låg ormen i en annan position. Antingen hade den rört på sig eller så hade Mia flyttat på den. Med en bit hushållspapper tog jag tag om huvudet, bar ut den och slängde in den bland syrenerna. När den landade tyckte jag att den rörde sig, så jag började undra om den faktiskt var död?

Innan jag åkte till butiken tog jag en titt. Ormen var spårlöst försvunnen.

Några timmar senare upptäckte jag att Mia lekte med den framför rhododendron-busken. Hon hade alltså letat rätt på den och nu rörde den sig alldeles bestämt! Hur i all världen var det möjligt?

För att den skulle slippa plågas ytterligare klippte jag av huvudet med sekatören. Den var inte så vass som jag trodde, så huvudet satt fortfarande kvar och reflexerna gjorde att den vred på sig men jag tog för givet att den var död.

Mia fortsatte trots det att leka med den en lång stund. Och varje gång hon puttade till den rörde den sig?! Ormar måtte ha oerhört starka och långlivade reflexer.

Fest
Igår kväll var jag bjuden på fest. Efter en inledande ”bubbelskål” för att fira vårens ankomst, uppmanades gästerna ta för sig från ett dignande bord med tapas.

Oj, vilket urval! Hemlagad tortilla, zucchini med getost, räk-, tomat och kycklingsallad, skinka med melon, fårost, aubergine med honung, marinerade champinjoner, etc, etc. Mycket och gott och en trevlig kväll i trevligt sällskap.

Innan jag gick insisterade värdinnan på att jag skulle ha en ”doggybag”, så idag har jag fått njuta av läcker­heterna en gång till. 🙂