Vid lunchtid i dag hörde jag ljud från verandan så jag gick ut och tittade. En av mina blompinnar som låg på den väggfasta bänken hade ramlat i golv.

Orsaken till ljudet var att den lilla söta ormen hade krälat över blompinnarna och lyckats få en att trilla ner. Nu låg ormen med den övre halvan av kroppen uppe på en av butikskassarna som hänger över en stolsrygg och andra halvan på bänken.

Den hade således till­bringat natten i verandan. Men var där är en gåta eftersom jag inte kunde hitta den nånstans i går kväll.

Husse tillkallades för att få se vårt nya husdjur. ”Oj, så liten den är!”, konstaterade han och gick till­baka in i köket. Jag gick också in. Det gällde att hitta lämpligt kärl att bära ut den i, men i hastigheten kom jag bara på vatten­skopan.

”Dit får du väl den inte?” trodde Husse och föreslog i stället att jag helt sonika skulle ta i den och bära ut den. Men si där kom mina fördomar in. Ormar är kalla och slemmiga påstår en del och det har tyvärr fastnat trots att jag egentligen vet att det inte stämmer.

Tydligen anade ormen vad jag hade i sinnet, för då jag gick ut igen för att övervinna min motvilja hade den snott sig runt en av blompinnarna för att ”hjälpa till”. Det var bara att ta pinnen och bära ut ”paketet”.

Eftersom ormar är tystlåtna varelser (så länge dom inte känner sig hotade), var Mia helt oin­tres­serad av våra förehavanden trots att hon låg i köket och dörren till verandan var öppen. Annars hade hon antagligen velat ha en klo eller två med i spelet.

Den lilla ormen fick krypa in i gräset på husets västra sida. Därifrån hade den ganska nära väg till stranden bedömde jag. Slutet gott allting gott! 😊