Vardagsplock

Ny huvudkategori 2.7.2014

av

Små favoriter

För att få en uppfattning om antalet insekter på vår planet googlade jag förstås. Sökresultaten blev inte som väntat. En av rubrikerna fångade mig speciellt: ”Forskningsrapport: Insekterna kan vara utdöda inom 100 år”. Enligt artikeln har rapporten publicerats i BiologicalConservation. En skräm­mande och oerhört sorglig tanke. 😥

Enligt Wikipedia finns det ca 900.000 insekter på jorden. Bland dom har jag många favoriter, både så’na jag delar husrum med och så’na jag stöter på utomhus. I går kväll råkade jag få syn på en liten krabat (mindre än 5 mm) som undersökte elspisen.

Det händer inte så ofta att vi träffas och att jag har kameran till hands. Senaste mötet var i april 2018, enligt ett blogginlägg. Bokskorpioner eller klokrypare  fascinerar mig speciellt av nån anledning. Möjligen för att dom inte visar sig så ofta och har ett annorlunda utseende.

Jag kunde inte låta bli att peta lite försiktigt på den lilla filuren. Den viftade hotfullt med sina klor, men när jag inte lät mig skrämmas backade den i full fart. Bland mina favoriter är det inte så många som klarar den manövern.

Bland övriga favoriter kan nämnas bland annat spindlar, vårtbitare och en mängd skalbaggar. Hittills har myrorna inte funnits med på listan, men efter att ha börjat läsa Myrornas hemliga liv har dom också blivit populära, eller snarare skapat respekt för hur fiffiga och mångsidiga dom är.

Bland flygande insekter toppas listan av humlor, sländor och svärmare, men fjärilar är givetvis också favoriter. Just nu har gräsulvens larver vaknat efter vintern, ett säkert vårtecken om något. 😊

av

Kockkatastrofer

Kommer ni ihåg The Swedish Chef från Muppet Show? En sån kock känner jag.

Av fjolårets kräftfångst frös vi ner ett dussin som vi åt av härom dagen som ”mellanmål”.  Att dom tillhörde ”katastrofkoket” kände jag direkt när jag smakade på första kräftan. Efter den tredje gav jag upp.

Vet inte hur jag bar mig åt, men jag hade lyckats salta lagen med dubbla mängden salt. Till råga på allt bjöd vi gäster på dom bittert salta kräftorna. Men nu är dom tack och lov slut!

I förrgår var det dags för en ny katastrof.

Den ena av gäddorna Husse fångade nyligen skulle ”omvand­las” till fiskbiffar. Vi beslöt pröva ett recept som grannen på udden mittemot brukar använda. Enligt hennes recept kokas fisken och benas ur innan man malar den. Det gjorde Husse medan jag var hos frissan i torsdags. I smeten skulle man också ha i lite kall potatis, lök och dill. Enkelt.

Vätskemängd och ‑slag sa hon inget om när jag ringde, så jag följde ett recept på fiskfärs med färsk fisk. Den kombinationen var tydligen ”rena natta” för att citera våra grannar i väst.

Så fort biffarna kom ner i stekpannan blev dom fiskmos i stället. Oavsett om jag försökte göra bullar eller biffar blev resultatet det samma. Inte ens ett extra ägg i smeten gjorde nån verkan.

Den här gången var det inte fel på saltmängden, men någon/några av ingredienserna var uppen­bar­ligen fel eller saknades. Smaken är det inget fel på, så om man bortser från utseendet går dom nog ner. Man kan ju äta med förbundna ögon. 😉

av

Usel förvaltare

När jag flyttade hem tillbaka till Udden 2007 var jag eld och lågor över möjligheten att få odla. Entusias­men höll i sig några år, sen minskade mängden potatis och grönsaker för varje år tills kökslandet växte igen helt. Det samma gäller blommorna jag har planterat. Dom tynar sakta bort i brist på adekvat skötsel.

Eftersom jag är uppvuxen på landet inbillade jag mig att jag besatt en ”förvaltargen”. Jag trodde fullt och fast att jag visste hur man sköter växter och att jag kunde förvalta det växtarv jag fått av mina foster­föräldrar.

Vid det här laget kan jag sorgset konstatera att jag gott kan sälla mig till dom stads­bor som tror att när man väl sått eller planterat är det bara att skörda/njuta så små­ningom – att växterna sköter sig själva.

Växterna som fanns på tomten sen gammalt har också decimerats av samma skäl. Enda undantaget är rodo­den­dron­. Den har tydligen en överlevnadsförmåga som inte är beroende av mina omsorger. Mossorna frodas faktiskt också utan att jag anstränger mig det minsta. 😀

Till min stora sorg är till och med dom fina såpnejlikorna vid trappan på väg att dö. Jag försöker skylla på den svåra torkan för nåt år sen och på min stora gran som suger i sig all näring, men det är bara svep­skäl. Å andra sidan vet jag inte hur gamla dom kan bli? Min enda tröst är att dom har spritt sig till nya platser på tomten.

Jag blir grön av avund när jag hälsar på hos nån som har välansade blomrabatter och köksland. Hur bär dom sig åt och hur mycket tid lägger dom ner på skötseln?

Inte ens krukväxter lyckas jag hålla vid liv. Antingen får dom för mycket eller för lite vatten och dåligt med gödning. I ett desperat försök planterade jag två skott av garderobsblomma för drygt ett år sen. Än så länge lever dom faktiskt, men såna har jag tagit livet av tidigare så jag gör mig inga förhoppningar. :/

av

Förbaskade vårsol

Jag avskyr vårsol! I all synnerhet när den lyser in i huset. Allt som har undgått mig det senaste halvåret blottas nu obarmhärtigt.

Spindelnät, dammråttor och smutsfläckar fångar min blick på grund av solljuset som agerar strålkastare. Och allt eftersom jag torkar bort smutsfläckarna, får jag syn på nya. Eller så förökar dom sig efter hand?

Fönstren ska vi inte tala om. Tack vare stormvindar och regn som ihärdigt piskade mot rutorna på husets västra sida för ett par dar sen gjorde för all del nytta. Man tror inte längre att det är dimma ute, men rena kan man ju inte beskylla dom för att vara.

Det är inte så muntert ute på tomten heller för all del. Vårsolen är minsann inte nådig där heller. Jag har visserligen påbörjat vårstädningen — med tyngdpunkt på påbörjat. Långt, visset gräs, löv och kvistar som har blåst ner från eken misspryder.

Fast jag har ju bara mig själv att skylla. Städning inomhus ligger alltid långt/längst ner på ”har lust att göra-listan” och städning utomhus kräver optimalt väder. Minst 6° varmt, vind max 5‑7m/s och helst sol förstås. Dom kriterierna är sällan uppfyllda samtidigt.

Nä, tacka vet jag snö! Då göms allt det tråkiga och fula under ett vitt täcke som gnistrar i solen. Den 29 mars var en sån dag. Ingen sol visserligen, men ett tjockt vitt, härligt snötäcke. Så mycket snö har vi inte haft på hela vintern!

Sen ett par timmar känns det lättare att andas inomhus. I dag tog jag mig i kragen – eller rättare sagt hade jag fått nog av alla dammiga ytor. Min nära vän och bloggkollega har visserligen tröstat mig med att dammtussarna är änglatofflor, men nån måtta får det vara på tofflorna!

På måndag har Meteorologiska Institutet utlovat varmare väder, så då (kanske) tomtstädningen fortsätter. Prognosen ser i alla fall lovande ut. 😊

av

Ödets ironi

Nu har jag lärt mig min läxa. Efter 50 km t/r och ett antal timmar är jag äntligen i fas igen. I går hände det som inte skulle kunna hända trodde jag.

När jag köpte min bärbara dator var den avsedd för två ändamål: dels som arbetsverktyg på kurserna och dels som reservdator i fall den stationära kraschade.

Så vad hände? Jo, den bärbara behövde åtgärdas av en tekniker och var därför inlämnad på vår lokala IT-verkstad. I går kväll la den stationära av. Så nu var jag utan dator trots att jag hade försökt gardera mig. ☹

Det här är ett återkommande mönster när det gäller mina datorproblem. Så snart jag har försökt gardera mig mot ett problem, uppstår ett nytt, oväntat. Jag borde alltså ha lärt mig för länge sen att ”shit happens”.

Höjden av (ödets) ironi var att det inte var nåt fel på den bärbara fick jag veta när jag hämtade den och lämnade in den stationära. På hemvägen listade jag (troligen) ut varför den hade betett sig som den gjorde. Det borde jag ju ha kommit på långt tidigare!

Självklart tappar den signalen till en projektor när den går ner i viloläge, vilket den gör efter 20 minuter när man kör på batteri. I alla fall tror jag det är så enkelt.

Hur som helst har jag varit ”datorburen” sen tvåtiden i eftermiddags och hunnit med det jag hade planerat. Det krävdes förstås en hel del fipplande för att få tillgång till alla enheter och program, men det är smällar jag får ta.

Som kronan på verket slutade också vindrutetorkaren på bakfönstret att fungera i går. När jag skulle använda den, försvann den ur synhåll så jag gick ut och kollade. Den hängde rakt ner och var helt lös. Fästet hade gett sig.

Om alla onda ting också är tre, återstår att se vad mer som slutar fungera. :-/

av

Ockupation, förföljelse och död

På Udden fördriver vi tiden med att återgå till tiden för andra världskriget. Husse läser Storm över Frankrike av Irène Némirovsky, jag läser Natten, Gryningen, Dagen av Elie Wiesel och igår kväll såg jag The Zookeeper’s Wife på teve.

Både böcker och film baserar sig på fakta eller självupplevda händelser. Böckerna utspelar sig i Frankrike och Rumänien, filmen i Polen, samtliga under tiden 1939–1945. Den gemen­sam­ma nämnaren är Tysklands agerande och behandling av den judiska befolkningen i de länder som invaderades.

För många år sen läste jag Mila 18 av Leon Uris som beskriver livet i Warsawas ghetto under den tyska ocku­pa­tionen. Den gjorde också mycket starkt intryck på mig.

När man läser om och ser vad som utspelades, känns den pågående pandemin och själv­iso­le­ringen som en västanfläkt jämfört med de fasor som förekom under kriget och Hitlers tid vid makten. Tyvärr har historien upprepat sig många gånger sen dess. Och lär så fortsätta göra. ☹

av

Herrbesök

I förrgår då vi satt vid middagsbordet hörde vi plötsligt ett högljutt läte utifrån. Det visade sig komma från verandan och åstadkoms av en kärlekskrank kattherre. Inte revirinkräktaren den här gången, utan en bekant kisse från byn.

När jag tittade ut i verandan såg jag att han tydligen hade bestämt sig för att försöka göra intryck på vår katt­dam. Han hade hoppat upp på solstolen för att hon skulle se hur ståtlig han var.

När Mia var liten var han däremot inte ett dugg intresserad av henne. Tvärtom, han morrade när hon kom för nära. Men nu gjorde han sitt bästa för att förklara sin kärlek.

Efter att ha fångat honom på bild, öppnade jag dörren och sa att han skulle gå hem. Det fick honom att försvinna genom kattluckan i ett huj.

Idag gjorde han ett nytt försök, fast på avstånd den här gången. Han kanske såg att Mia och jag var ute på tomten och beslöt att ”trumpeta” sin kärleksförklaring från tomt­grän­sen.

Jag upptäckte honom bakom grannens häck, sa hej Sxx, men bad honom sen ge sig av hem. Eftersom jag närmade mig, beslöt han följa uppmaningen.

Mia iakttog oss intresserat, men gjorde ingen ansats att följa efter honom. Hon kanske uppskattade uppvaktningen? Och så förstörde matte hennes chans till en herdestund! 😀

av

Fördelar med isolering/karantän

Jag hittar faktiskt en hel del fördelar med att vara isolerad:

  • Inga tider eller aktiviteter att passa – kalendern är tom
  • Tid att göra sånt man inte annars hinner med (om man har lust)
  • Man slipper vara fysiskt social
  • Man kan gå klädd i morgonrock så länge man har lust
  • Folk förstår varför man håller sig hemma
  • Mia gillar att ha sällskap dygnet runt
  • Distanskommunikation accepteras helt
  • Möjlighet att testa nya program
  • Matlagningen får ta tid
  • Mattiderna kan hållas
  • Man slipper ha väckning
  • Tid att njuta utan att ha dåligt samvete

Listan kan mycket väl göras längre, det här var vad jag kom på i en hast. 😊

av

Inkräktare

Sedan ett par veckor tillbaka har vi då och då be­sök av en inkräktare. Av lukten på markeringarna framgår att det är fråga om en hankatt. Jag har sett honom leta efter jaktbyten i ”djungeln” nedanför köksfönstret och konstaterat att han ser ut att vara helgrå. (Bilden är inte autentisk.)

Idag råkade han tydligen befinna sig framför trappan då Mia gick ut. Inom kort hörde jag ”kampropen” och skyndade mig ut. Jodå, det var samma herre som jag observerat tidigare. Jag ryade till så han skulle förstå att han inte var välkommen.

Budskapet gick hem. Han sprang sin väg mot sommargrannen till. För säkerhets skull gick jag över på granntomten för att kolla om han eventuellt gömde sig under lekstugan, men han syntes inte till så jag antog att han sökt sig till lugnare trakter.

Mia följde med mig, men stannade vid tomtgränsen. Tydligen såg hon honom inte heller mer. Efter en stund kom hon in tillbaka, så jag stängde för hennes kattlucka för att förhindra fler markeringar och besök.

Då jag kom tillbaka till trappan såg jag spåren efter dusten. Både Mias och inkräktarens hårtussar låg i gräset bredvid trappan så det var där slagsmålet hade ägt rum.

Efter någon timme såg jag att Mia inte mådde bra. När man rörde vid henne jamade hon till, men jag kunde inte upptäcka några synliga skador. Fast under pälsen kunde ju finnas hål efter vassa klor.

Så småningom fick hon mat, gick på toa och tog sig sedan upp på Husses säng där hon fortfarande ligger. Återstår att se om hon gör oss sällskap framför teven i kväll som hon brukar? I annat fall hoppas vi hon känner sig bättre i morgon. ❤

av

Avskräckare

Idag bröt vi vår rekommenderade isolering för besök i ett par butiker i närområdet. Lyckligtvis har inga smittofall på ön rapporterats än så länge, så det kändes tryggt.

Förutom matvaror och hushållsartiklar (inte toa­papper!) införskaffades en batteridriven avskräckare. Ultraljudet lär inte bita på virus, men väl på möss, råttor, spindlar, loppor, kackerlackor och fästingar enligt förpackningen. Dock ställer jag mig frågande till om insekter verkligen uppfattar ljudet?

På Udden är vi för övrigt positivt inställda till bland annat spindlar, så dom har vi gärna kvar. Dom äter andra insekter – förmodligen också skadeinsekter – binder dammtussarna och hindrar såg­spåns­iso­le­ringen från att drösa ner från otäta taklister.

Det viktigaste var nu inte att avskräcka insekter, utan mössen som härjar på vinden. ”Man kan vanligen märka av effekten efter ca 2 veckor. Fullgott skydd uppnås efter ca 4 veckor” står det i den medföljande instruktionen. Återstår alltså att se om ett par veckor om avskräckaren funkar.

Man kunde ju önska att det fanns avskräckare också för andra ändamål. Till exempel envisa telefon­försäljare, brottslingar, negativa människor, dåligt väder och sjukdomar inte minst. Men såna lär vi få vänta på. 😉