Det här inlägget är extra långt och säkert tråkig läsning för en del, men jag vill ändå skriva det. Dels för att dokumentera händelseförloppet för egen del och dels i upplysningssyfte. Förhoppningsvis kan någon ha nytta av vetskapen.

********

I fredags kväll, dvs den 30.10, bänkade jag mig framför teven med Mia i famnen klockan nio för att se en film då jag kände att mitt opererade bröst kliade. Jag stack ner ett finger innanför behån för att försiktigt få det att sluta, men kände i stället något kletigt på fingret.

Första tanken var att operationssåret hade börjat vara, men när jag tog upp fingret såg jag att det var blodigt. Det var minst sagt oväntat. Jag hade ju blivit opererad redan för två veckor sen. Jag bad Husse lyfta undan Mia och talade om att såret hade börjat blöda. När jag tittade ner i behån låg en blodpöl i den så jag skyndade mig ut i badrummet, tog av mig behån och la den i blöt.

Blodet pulserade ur ett litet hål i ena änden på stygnraden upptäckte jag. Det gjorde mig lite skärrad, hur kunde det göra det? Jag försökte stoppa flödet med en kompress, men den gjorde ingen större nytta, så jag fyllde på med hushållspapper.

Husse kom ut i badrummet och försåg mig med mera hushållspapper. Jag tyckte det var bäst att lägga mig ner för att om möjligt lugna ner blödningen, men det hjälpte inte. Husse frågade om han inte skulle ringa 112, men jag protesterade. Det kanske skulle sluta om en stund.

Men det gjorde det nu inte, så jag gav med mig. Lyckligtvis fanns ambulansen på ön så den skulle komma genast. Efter en kort stund ringde en ambulanskille upp Husse för att höra närmare vad saken gällde och talade om att dom skulle vara på plats om ca 20 minuter.

Under tiden gick det åt hushållspapper på löpande band. Nu blev jag lika orolig som Husse. Vad innebar det här?

Husse gick ut och mötte dom tre ambulanskillarna och visade in dom i sovrummet. Efter en titt på såret konstaterade dom att det här måste åtgärdas av en läkare. Första samtalet gick till Salo, men när man där fick reda på vad det gällde, rekommenderades ÅUCS-akuten (i Åbo) i stället.

Ambulanskillarna gjorde sitt bästa för att paketera in mig så att jag kunde färdas i bil. Husse åtog sig genast att skjutsa mig, trots att ambulanskillarna föreslog en sjuktaxi. Mina protester ljöd för döva öron – Husse är tidvis lika envis som jag. 😀

På vägen till bilen mötte vi Mia som var skrämd över uppståndelsen. Egent­ligen ville hon gå in, men vågade inte passera ambulanskillarna, så jag sa ”hej då, kommer snart” som jag brukar och strök henne över huv’et. Vindsdörren stod öppen så hon kunde gå upp där när vi åkt.

Ambulanskillarnas förband höll och efter ca en timme kom vi fram till akuten. Men det var en ganska lång timme ska jag medge.

Ankomst
Akuten var förvånansvärt nog helt tom, förutom receptionen där vi anmälde oss och tog könummer 550. Ambulansen hade redan meddelat vad saken gällde och att jag var på väg så jag behövde inte lämna några upp­gifter. I datorn fanns förstås också uppgift om mitt senaste besök (16.10).

På den digitala tavlan stod 549, så väntetiden handlade bara om någon minut. Sköterskan som tog emot oss talade om för Husse att han på grund av coronarestriktionerna inte fick följa med längre än så här, så jag lovade höra av mig genast när jag visste mer.

Att jag hade åkt i från både plånbok och telefon var ett aber, men sköterskan sa att jag fick låna hennes telefon. Hon ledde in mig i ett rum där jag fick lägga mig ner i väntan på en läkare.

Den här gången frös jag inte. En värmefilt och ett täcke höll mig varm. Det kändes skönt att nu vara i kunniga händer.

Läkaren kom en stund senare. Det råkade vara samma läkare som ringt mig dagen innan och talat om att allt hade gått bra och att det inte fanns några metastaser i lymfkörteln som också togs bort, så vi var liksom gamla bekanta. 😀

Sköterskan ”packade upp mig” och läkaren inspekterade såret. Blödningen pågick fortfarande. Hon skyndade på förloppet genom att trycka på bröstet, men konstaterade att en ny operation var av nöden. Möjligen redan under natten eller morgonen därpå.

Efter det beskedet lånade jag sköterskans telefon och meddelade Husse att jag skulle opereras på nytt och att han fick åka hem utan mig. Det hade hunnit bli midnatt så jag hoppades att hemresan skulle gå bra trots viltfara och en hisklig dimma.

Jag fick nytt förband och bytte till sjukhuskläder. En sköterska tappade mig på fyra rör blod, sen blev det lugnt.

När jag nästan hade slumrat till dök en sjukskötare upp. Han försåg mig med en kanyl och två droppåsar – saltlösning och antibiotika. Sen hände inge’ mer. Vid halv två bedömde jag att Husse hade hunnit hem igen och bestämde mig för att försöka sova.

Den ljudliga ventilationen fick mig att associera till motorljudet från Sverigebåtarna, det var bara sjögången som saknades. Skynket som skilde mig från ljuden utifrån gjorde ingen nytta. Jag vaknade av röster eller oförklarliga ljud med jämna mellanrum.

Dessutom var britsen hård och smal och kudden för platt för min smak så det blev si och så med sömnen. Jag sov förstås som djupast då en sjukskötare kom in halv åtta. Operationen skulle göras på direkten om inget mer akut fall hann före talade han om.

Från T-sjukhuset rullade han ner mig i ”underjorden” och med truck vidare genom en tunnel/kulvert till A-sjukhuset i 8 km/h. Jag kommenterade nämligen att farten var betydligt högre än när han sköt på sängen så jag fick exakt uppgift om hastighet. 😊

Väl framme åkte vi hiss upp några våningar och jag rullades direkt in i operationssalen där teamet väntade. Medan kirurgen tog en titt på bröstet passade jag på att fråga om jag hade gjort nåt som orsakade blödningen?

Jag talade om att det var Husses teori. Hon nekade bestämt och försäkrade att det hade jag absolut inte och att jag skulle hälsa Husse det från hela teamet. Blödningen var ganska vanlig i såna här fall talade hon om. Att den började först två veckor efter ingreppet var däremot ganska ovanligt.

Blodtrycket mättes och narkosläkaren förvarnade om att sövningsmedlet sved. Det hade han alldeles rätt i. Några sekunder senare försvann omvärlden.