Vardagsplock

Ny huvudkategori 2.7.2014

av

Julmat med suckar

Dadelkaka hör julen till. Dan före dan verkställde jag min plan att baka en. Kan inte minnas att jag gjort det tidigare?

Resultatet blev nu inte som förväntat. Eftersom formen var för snålt tilltagen, pöste kakan upp som ett vulkan­utbrott. När jag väl tog ut den ur formen visade den sig vara synnerligen anemisk. Inte när­melse­vis lika brun och fin som dom dadelkakor jag har ätit tidigare.

Till råga på allt var den kletig längst in trots att jag gräddade den längre tid än det stod i receptet. Suck.

Julaftonsdagen var ganska ”flöjig”. Klockan 11 hade jag tid hos frissan. Mig veterligen har det aldrig hänt tidigare det heller. Ursprungligen hade jag tid förra lördagen, men frissan ombokade på grund av förkylningssymtom och coronatest. Lyckligtvis var det negativt.

Efter frissan hämtade Husse mig, därefter gick vi till kyrkogården för att tända ljus på gravarna. Jag hade så klart glömt min lykta, men Husse lånade ut en av sina. Sen åkte vi hem och drack ”förmiddagskaffe” i vanlig ordning, fast med rökt julskinka på smörgåsen den här gången.

Då vi hade druckit ur kaffet gick Husse ut för att hugga ved och jag beslöt mig för att snabbstäda. Mia tittade storögt på mig. Hon tyckte antagligen att det var i senaste laget att julstäda. När Husse kom in sa han: ”Jasså du dammsuger, jag trodde elvispen var i gång”. Ibland är han extra rolig vår Husse.

Efter städningen var det dags att börja förbereda en del av julmaten. Jag kopplade därför på ugnen. Då undrade Husse om kålrotslådan skulle ätas kall? Jag hade börjat värma ugnen två timmar för tidigt. Suck.

Till gröten ville vi ha soppa på blandad frukt så jag började med att koka den under tiden som jag rörde ihop ingredienserna till kålrots­lådan.

Det borde jag inte ha gjort. På så sätt kokade frukten i soppan på tok för länge, vilket innebar att plommonen inte längre gick att känna igen i och med att jag hade klippt i tu dom när jag la frukten i blöt kvällen innan. Suck.

Jag avbröt därför kålrotsstöket och avredde soppan, men fick tydligen ett allvarligt hjärnsläpp. I stället för att röra ut potatismjölet i vatten som jag brukar, tog jag soppspad. Det varma spadet gjorde förstås att potatismjölet blev en seg klump som gott hade kunnat användas som tapetklister. Suck.

Andra gången gick det vägen – om man bortser från att soppan blev kräm i stället.

Risgrynsgröten klarade jag i stort sett utan malörer. Trots att jag kokade den i en teflonkastrull, lyckades den ändå bli en aning brun i botten, men inte så det störde nämnvärt. Men lutfisken och kålrotslådan klarade jag faktiskt med glans. 😀

av

Sluthandlat och slutbehandlat (nästan)

I samband med dagens tur till sjukhuset i Åbo handlade vi allt vi tror behövs för julhelgen. Husse föreslog att vi skulle handla på Lidl i Pemar eftersom vi ändå passerade.

Innan vi åkte hemåt hade vi ”picknick” i bilen medan vi stod på parkeringen. Dom som parkerade bredvid oss tittade förundrat när vi skalade och saltade våra ägg. 😀 Förpackningen med knackkorv (varmkorv) gick åt under den fortsatta färden.

Nästa stopp blev en bra bit efter Sagu. Där säljer dom ägg i lösvikt i olika storlekar, så vi in­ves­te­rade i 30 st som vi delar med oss av till julens hushåll i Tallmo.

Det fanns en hel del oinköpt kvar på listan, så vi stannade i Kimito för att komplettera. Medan jag plockade ner varor i korgen uträttade Husse sitt ärende på apoteket.

Han trodde han skulle hitta mig vid brödhyllorna (jag har pippi på att köpa matbröd 😁), men jag hade redan hunnit förflytta mig till disken med lådor av olika slag för att få tag i kålrotspuré till kål­rots­lå­dan. Jag gillar nämligen inte den färdiglagade.

Eftersom jag inte hittade nån puré, frågade jag en ung dam som tillhörde personalen. Borta vid grönsakerna skulle den finnas sa hon och viftade med armen åt rätt håll.

Där fanns flera sorters puré. Den som det stod rotsakspuré på var jag på väg att stoppa ner när Husse lyckligtvis hejdade mig. Det var en blandning av olika rotsaker läste vi oss till, så den ville vi inte ha.

”Vi stannar vid butiken i Genböle”, föreslog Husse. Bra idé. Strax innan vi kom till kassan fick jag syn på en rar människa som jag gärna ville byta några ord med. Henne blev jag bekant med i Skriv­lör­dags­gruppen för ett par år sen.

Det blev ett kort sam­man­träf­fande, Husse hade redan lagt varorna på bandet. När vi hade gjort rätt för oss, lastade vi in våra fulla kassar i bilen och fortsatte färden söderut.

I Genbölebutiken hittade jag genast kålrotspuré. Det fanns bara två för­pack­nin­gar kvar, så jag greppade raskt den ena och ställde mig i kassakön. Därmed var hela inköpslistan avklarad.

I morgon bitti hämtar Husse den rökta skinkan vi har beställt, sen är det dags för en tur till Åbo igen. För sista gången!

Om jag inte blir absolut tvungen lär det dröja till nästa besök. Inte för att jag ogillar stan, men efter att ha åkt tur retur i 15 dagar är måttet rågat för lång tid framåt!

av

Nedräkning, färdkost och aktuell status

Ha! I dag avverkades den andra tredjedelen av behandlingstiden, därmed också 1.720 km resväg. När veckan är slut, återstår bara tre dagars tur/returresa till vårt lands äldsta stad.

Åbo var förresten Storfurstendömet Finlands huvudstad 1809-1812 i fall du inte visste det? På bilden ses Åbo domkyrka, Finlands natio­nal­helge­dom som invigdes år 1300.
(Källa: abosvenskaforsamling.fi)

Just i dag är det också två månader sedan den första operationen. Den känns ganska avlägsen vid det här laget.

Liksom de senaste sjukhusbesöken infaller de återstående mitt på dagen, så det blir tidiga morgnar för mig som be­hö­ver två timmar innan jag är klar att ge mig av. Om det kniper kan jag vara resklar på halva tiden, men det känns skönt att börja dagen i maklig takt.

I dag lyckades vi för en gångs skull genomföra resan på knappa tre timmar. Nästan alla andra dagar har resorna kombinerats med diverse ärenden som behövde uträttas på vägen. Alltså inte bokstav­ligen på vägen, bäst att tillägga! 😀

Hålltiderna kolliderar med vår vanliga kaffetid, så vi har haft med oss färdkost i form av hårdkokta ägg. Ägg är enkla att ta med, goda och mättande. Tyvärr glömde jag saltet i dag, men det gick bra utan. Enkelt att välja när man inte har nåt val.

För att variera ”menyn” tror jag det får bli en smörgås i morgon. Jag har fått för mig att min galla kanske har fått nog av ägg på ett tag.

Som tidsfördriv under resan och i väntrummet har jag med mig Stora korsordsboken som jag köpte hos Pappersboden för ett bra tag sen. Den har allt från lätta till jättesvåra korsord. Tror bestämt jag ska investera i ett nytt exemplar, det här är snart färdiglöst.

Än så länge klarar sig den ”grillade” huden på bröstet bra. Krämen jag blev rekommenderad att använda (Ceridal) efter varje strålbehandling verkar fungera på önskat sätt.

Behandlingen i sig tar bara ca en minut och känns inte, men möjligen kan jag tycka att jag är lite tröttare än vanligt. Det kan förstås också bero på tidiga morgnar och de dagliga resorna.

Att Husse inte har lessnat på att åka samma sträcka dag ut och dag in är ett under. Han säger bara att han gillar att köra bil när jag frågar honom. 💖

av

Strålningsdos och -område

Korrigering
I inlägget den 3.12 antog jag att stråldosen var 2 x 2,67 gray. Nu vet jag bättre.

I samband med gårdagens behandling frågade jag personalen i ”mitt team”. Det rör sig om 2,67 gray (1 gray = 1.000 millisieverts) per behandlings­tillfälle, alltså totalt 40,05 gray (= 40.050 millisieverts) för 15 behandlingar. En dator­tomo­grafi­under­sök­ning är t ex 20 mSv.

Visst är det märkligt att man försöker motverka sjukdom med strålning som i sig är skadlig? Dock blir jag lite lugnare av att på Wikipedia läsa ”Joniserande strålning används inom sjukvården för sina celldödande effekter, speciellt som strålbehandling av cancer. Strålningen är då omsorgsfullt kon­cen­trerad på det område som ska behandlas.”

Det bekräftas ju också av bilden på strålningsområdet. Den tiggde jag till mig i dag. 😊

av

2,67 gray

Efter besök på ÅUCS för bentäthetsmätning och träff med en fysioterapeut i onsdags, var det dags att inleda strålbehandlingarna i går, den första av femton. Den 23.12 är jag förmodligen självlysande. 😉

Strålningsdosen är 2,67 gray (1 gray = 1 sievert) varje gång har jag fått mig berättat. Och eftersom jag får strålning från två olika håll utgår jag från att det blir 5,34 gray totalt per be­hand­­lingstillfälle.

Eller så har jag missuppfattat? Rätta mig gärna om jag har fel!

Två dagars ”mjukstart” kändes bra, veckosluten är nämligen lediga tack och lov!

Jag har läst den skriftliga informationen jag fick i går och följer anvisningarna efter bästa förmåga. Bland en hel del annat får jag inte raka armhålan så länge behandlingarna pågår. Det får med andra ord bli min julklapp till mig själv i år. 😀

Att behandlingen sätter i gång så fort jag dyker upp uppskattar jag. I dag hade jag tid 13.45, men var på plats redan ca 13.25, så jag satte mig i väntrummet med mitt medhavda korsord. Jag hann bara lösa fyra ord innan jag blev uppropad. Då var klockan 13.32.

Behandlingen tar bara ca 10 minuter + av‑ och påklädning, så vi var redan på hemväg strax efter att vi skulle vara på plats. Bra jobbat.

I dag hade jag med mig kameran och hade tänkt få en bild från ”kommandocentralen” också, men det blev tji. Den delen av behandlingsrummet fick man inte fotografera.

Men bilder på behandlings­utrustningen var OK, så här ser du var jag håller till en stund varje vardag. På bilden rengör ”min sköterska” efter mig. Alla som har genomgått samma behandling känner säkert igen sig.

 

av

Nattliv och Åbo t/r

Redan innan jag kröp ner bredvid Husse och Mia igår kväll hade ”nattunderhållningen” börjat. Husse talade om att våra ”husdjur” på vinden av allt att döma jagades av nåt större och tyngre som rörde sig blixtsnabbt.

Enligt vad jag har läst mig till är vesslan inte speciellt förtjust i skogsmöss, utan föredrar sorkar av olika slag. Våra inneboende är skogsmöss av fångsterna i fällan att döma så då är det kanske ingen vessla? Men vad är det i så fall som jagar där uppe?

Det blev en orolig natt, i synnerhet för Mia och mig. Flera gånger när vi nyss hade somnat gjorde ”städpatrullen” ljudliga utfall. Sen blev det tyst en kort stund tills de tänkta bytena började springa omkring igen. Antingen fanns det mängder av möss eller så misslyckades jakten delvis. Suck.

Efter klockan tre hörde jag inget mer, utan vaknade av att Mia kräktes vid 8-tiden. En halv timme senare hade jag ställt telefonen på väckning så det var lika bra att stiga upp.

Dagens program bestod igen av en tur-returresa till sjukhuset i Åbo. Klockan 12.30 möte med en strålningsläkare, följt av samtal med en sköterska och därefter datortomografi kl 14.00 för att fast­ställa strålningsområdet.

Personalen var som vanligt vänlig och fick mig att uppleva det som om jag var deras enda patient. Ingen var stressad eller sneglade på klockan. Tiden för besöken var tilltagna i överkant, vilket säker­ligen bidrar till att alla verkar ha gott om tid. En halv timme i förtid fick jag gå in till dator­tomo­grafin, en ny upplevelse det också.

Den 3.12 kl 10.00 börjar första strålbehandlingen som följs av 14 till. Det innebär att sista gången är den 23.12. Åbo t/r i femton dagar betyder 15 x 172 km = 2.580 km!  Fast dagen före ska jag också i väg. Dels bentäthetsmätning kl 11.00, dels träff med en fysioterapeut kl 14.00.

Varför jag ska träffa en fysioterapeut vet jag inte? Antagligen ska dom bara kolla att jag har full rörlighet i höger arm. Så många, långa kilometer och timmar blir det. Stackars Husse. 😥

Men efter det är det slut på åkturerna ett tag. Första kollen blir tre veckor efter sista strål­nings­behandlingen, därefter mammografi och ultraljud om ett år fick jag veta idag. Trots ideliga besök och många restimmar känns det ändå skönt att uppföljningen och eftervården är så noggrann.

Fast jag känner mig förstås frisk och helt återställd redan nu! 😊

av

Nya tag

Ökad energiförbrukning
Idag har elmätaren fått snurra på fulla varv … Vattenpump, tvättmaskin, torktumlare och damm­sugare, allt samtidigt.

Varför jag är inspirerad att städa och/eller tvätta just på söndagar har jag ingen aning om? Fast just idag spelade ljuset in. Som omväxling tittade solen fram och himlen var ljusare än vanligt. Att städa i skumrask vill inte riktigt göra sig.

Samtidigt ökade förstås min egen energiförbrukning, vilket var ett bra tag sen sist. En dryg månad för att vara exakt. Vid senaste läkarbesöket fick jag ju besked om att jag fick leva som vanligt igen, så jag hade inget att skylla på längre.

Så nu har jag ont i ryggen och ”dammsugarmusklerna”, otränad som jag är. 😀

Fortsatt vård
I fredags pratade jag med läkaren i telefon. Hon gjorde sitt bästa för att framhålla fördelarna med en cytostatikabehandling, men sa att hon förstod att jag hade övervägt mitt beslut noga och att hon respekterade det. Skönt att höra.

Varje gång jag känner mig frisk och färdigbehandlad kommer det nya behandlingar känns det som. Men jag förstår givetvis anledningen. Hon ställde mig nu i kö för strålbehandling och skrev ut recept på hormonpillerna som jag ska börja ta omgående.

På min Kanta-sida ser jag att hon också har tänkt sig mäta bentätheten. Förhoppningsvis kan det göras här på ön. Tydligen är det så att hormonbehandling ökar risken för osteoporos (benskörhet), därav den inle­dande mätningen som säkert följs av fler. Bra att dom har koll på sånt. 😊

Positiv feedback
Igår skulle vi ha haft Skrivlördag, men den blev inställd på grund av den öka(n)de smittorisken. I stället fick vi lämna in hem­upp­gif­terna i vår FB-grupp. Vår ”skrivfröken” kommenterade alstren först, sen fick vi kommentera varandras arbete. Jag blev jätteglad över feedbacken jag fick av henne! 😊

Mitt alster hade rubriken Stöten och så här löd hennes omdöme: ”Haha, rövarhistorien är kanske din paradgren! Passar bra att berättas i jag-form, då blir den blinda fläcken (eller vad man ska kalla det, detta att huvudpersonen inte kunde föreställa sig att morbrodern var en större skurk än han själv!) så mycket mer drabbande. Då kan berättelsen också arbeta sig fram i en omutlig (!) kronologi.

Utan att beskriva annat än personens handlingar blir berättelsen ett personporträtt, mannen trodde han var en mer glamorös skurk än vad som var fallet. Och fallet blev stort! Vad man får fundera på när man bearbetar en sån här text är dess logik, hur den framskrider tidsmässigt, och vad läsaren behöver veta, och när. Vad man ska dölja. Nu vet vi vad skurken vet, och han vet inte allt. Det funkar. Hittade ett ställe där jag tycker det gnisslar lite, där vid hyresvärden, som inte frågat vart han skulle resa. ”Det var ju tur …  ” står det sen, men jag är (av resten av texten att döma) inte övertygad om att skurken skulle säga det ens om han visste vart han var på väg, så den inledningen på meningen tycker jag kan skippas. Men bra berättelser i alla genrer kretsar ofta kring något avgörande okänt. Hur man serverar det är själva poängen med storyn.”

av

Lessnat

Jag har tappat sugen när det gäller fototävlingarna på GuruShots. Tydligen blir jag aldrig Champion trots hög ambition.

Retligt nog är det enda som behövs att bli bland de bästa 10 procenten i en tävling. Men kon­kur­ren­sen är mördande. Alla som har nått Guru-nivå slår mig med hästlängder, både när det gäller motiv och bildkvalitet.

Minns inte längre när jag gick med, men tror bestämt det var i år. 244.975 poäng och 530 utmärkel­ser har jag för all del lyckats skrapa ihop. Dock inte den där 10-procentaren som sagt. ☹

Det har klart framgått att det krävs strategiskt tänkande för att slå sig fram. Tyvärr är jag en bedrövlig strateg så det kan vara en förklaring eller åtminstone en del av den.

En del av bilderna som fått utmärkelser är faktiskt av sämre kvalitet än mina kan jag se. I regel främst bristande skärpa även om motivet kan vara tjusigt eller fascinerande. Men den som tävlar är för­mod­ligen bättre strateg än jag.

Nåväl, jag deppar inte för det. Det var roligt så länge det var roligt. Jag övervägde ett tag att radera kontot, men då försvinner ju också alla mina vinster tillsammans med bilderna, vilket kan kännas tråkigt för dem som följer mig på sajten. Så jag hänger kvar, men begränsar antalet tävlingar jag deltar i och väljer bildteman som tilltalar mig.

Just nu deltar jag i tre tävlingar. När det är sju dagar kvar av tävlingen Nature Photography har jag nått All Star (maxnivå) och fått ihop totalt 3.029 röster för fyra bilder. Om en av bilderna hade fått det röstetalet skulle jag kunna tillhöra pristagarna, men dit är det alltså väldans långt.

Nä, tacka vet jag jobbet som frilansredaktör! Där har jag inga konkurrenter eftersom vi skriver om olika ämnen. 😊

av

Ändrat beslut

Ha! Jag lyckades få onkologen att skratta igår. 😊 Både Husse och jag trodde att samtalet skulle ta högst tio minuter, men vi upptog nästan en timme av hennes tid! Den här läkaren var alltså också en kvinna.

Hon svarade snällt på mina frågor och gick noggrant igenom den fortsatta vårdplanen. Det blev en himla massa information att försöka ta in. Först cellgift, sen strålning och därefter hormon­be­handling fem år framåt för att sänka östrogennivån ytterligare. Anledningen till det är att min tumör var hormonbetingad.

Ödets ironi … Jag som har kämpat med näbbar och klor mot allt vad östrogentillskott heter för att dämpa övergångsbesvären fick ändå en hormonbetingad cancerform. Det bekräftar min över­tygelse att allt man oroar sig för eller fruktar drar man till sig. Det är bara mina egna tankar som kan skada mig.

Läkaren redogjorde i detalj för vad cellgiftsbehandlingen skulle innebära och vilken nytta den skulle göra. Jag kände hur motviljan kröp i kroppen. ”Nej, det vill jag inte ha”, sa jag när hon hade slutat, men efter påtryckningar från både henne och Husse sa jag okej till slut. När vi kommit hem talade jag om för Husse att jag redan började ångra beslutet.

Innan jag somnade fattade jag ett nytt beslut. För att styrka mig i min uppfattning att det var ett bra beslut, läste jag igenom informationen om cytostatikabehandling jag hade fått med mig hem. Efter det kändes beslutet ändå mer rätt och befogat. Om cancern hade spritt sig till lymfsystemet hade jag resonerat annorlunda.

Som de allra flesta säkert vet, påverkas alla celler i kroppen av cellgift. En sån behandling skulle med­föra att jag medvetet bröt ner min kropp som nu är i fullgott skick enligt alla provresultat. Nej, nej och åter nej! Det kändes bara fel.

I förmiddags ringde jag sköterskan vi träffade efter samtalet med läkaren och som hade gett mig datum för första be­handlingen. När jag meddelade henne mitt beslut, undrade hon om jag ville prata med läkaren. ”Nej, det behövs inte, det gjorde jag ju igår”, svarade jag.

Hon skulle ändå meddela läkaren och be henne ringa mig vid tillfälle sa hon. Det accepterade jag förstås och avslutade samtalet. Jag förstår att det råddar till planeringen för personalen, men det får dom ta. Som sköterskan sa, kan ingen tvinga mig att genomgå behandlingen.

Strålningen av bröstet och ett hormonpiller om dan i fem år kan jag ta. Strålningen verkar ju lokalt och är tidsbegränsad, hormonpillret påverkar förhoppningsvis bara kroppens egna hormon­nivåer, även om en del tråkiga biverkningar kan uppstå av den också.

Så vad var det då som fick onkologen att börja skratta? Jo, jag frågade om jag nu är tvungen att börja städa eftersom tiden för restriktionerna har passerat. Hon skrattade och sa: ”Du hoppas förstås att jag ska säga nej.” Jag instämde och så skrattade vi gott alla tre. 😊

av

Blottare

Jag har blivit blottare. Vad jag vet är det inte så vanligt med kvinnliga dito, bara enstaka fall dyker upp när jag googlar. Numera tillhör jag den kategorin, även om jag inte blottar mig offentligt.

Till saken hör också att jag bara blottar mina bröst och bara på begäran. Sen den 14.8 har jag blivit om­bedd att göra det tio gånger. Däremellan har flera sköterskor tagit sig en titt utan lov.

Senast i onsdags blev jag ombedd att visa brösten två gånger inom en halv timme. Dels för ett EKG, dels för sköterskan som tog bort stygnen från det opererade bröstet.

På måndag är det dags igen kan jag tänka mig. Då ska jag träffa en onkolog på ÅUCS (Åbo universitets centralsjukhus). Men sen kanske det är nog tills eventuell strålbehandling inleds. 😀