Uppiggande sysselsättning

Den senaste tiden har bjudit på uppiggande sysselsättning. Dels skriverier och årsbokslut, dels fysiska möten – och fotografering förstås. 😊

Förra veckan hade jag dels ett tidningsuppdrag i form av en intervju, dels styrelsemöte i väglaget för att bland annat godkänna bokslutet för 2020. Omväxlande och trevligt att träffa människor fysiskt.

Styrelsen godkände bokslutet, vilket ledde till merarbete: Kontakt med verksamhetsgranskarna och sammanställning av det material de behöver.

I förrgår hade jag kallat till styrelsemöte i hembygdsföreningen. Jätteroligt att träffa styrelsen igen, vi har inte setts sen i oktober. På det mötet godkändes också bokslutet, så allt är klart för inläm­ning till verksamhetsgranskaren.

Vi bestämde också dag för årsmöte, vilket betyder att en hel del handlingar ska förberedas. Äntligen nåt nyttigt att göra.

I dag har jag ”i misstag” träffat en nyinflyttad bybo. På dagens byrunda fick jag nämligen för mig att ta en genväg som går förbi dörren till ett av husen i byn. Husse vägrade, så gör man inte tyckte han.

Men det här är ju ”min by” så jag tar mig vissa friheter ibland. Genvägen över ”Kovanens” gick vi alltid i min barndom, nu ville jag uppleva gamla minnen.

När jag nådde huset såg jag nån röra sig bakom fönsterrutan. Jag insåg genast att jag inte bara kunde gå förbi, så jag knackade på. Jag hade faktiskt ett legalt skäl kom jag på.

En ung man öppnade. Jag talade om att jag genade över tomten för att uppleva gamla minnen och passade på att hämta uppgifterna jag bett om till väglagets enhetsberäkning.

Jag blev jätteglad när han talade om att han och hans gravida sambo blir fasta boende i byn. Dessutom sjunker medelåldern på invånarna en hel del.

Eftersom våra nya bybor inte behärskar svenska, översatte jag informationen och fick den genast antecknad. Vi pratade om byn en kort stund till innan jag tackade och gick. Ett sympatiskt möte.

Stark kyla och fuktig luft är en idealisk kombination. Bildmotiv har det därför inte rått nån brist på! Allt har varit täckt av gnistrande rimfrost. Frostblommor är nåt av det vackraste jag vet! 😊

I dag såg Husse till att jag kunde närma mig ett av frostmotiven i flyet utan att ”gå ner mig” Om isen höll honom, höll den garanterat mig också. Han har också stått och väntat tålmodigt i kylan när jag har fastnat framför lämpliga motiv. 💖

Dagens skörd blev 46 bilder, varav 25 godkändes till bildarkivet.

2.4 – Paus och genväg

Jag har fått en ofrivillig paus i vårstädningen och tagit en gammal genväg.

Paus i vårstädningen
Igår eftermiddag började det snöa. Rejält. När jag gick och la mig var Udden täckt av ett lager snö. I morse var det lika vitt. En ofrivillig paus i vårstädningen.

Temperaturen har legat runt noll hela dagen och vinden var isande kall. Solen försökte titta fram, men ångrade sig vid lunchtid och lät nya snömoln ta över under eftermiddagen. Nu är det ändå mer synd om dom späda liven i jorden. 😦

Genväg
Idag blev jag bjuden på mat en bit bort i byn. Jag beslöt mig för att använda apostla­hästarna som om­växling och ta en genväg som min före detta granne visade mig en sommar för många år sen.

Jag hade bara ett vagt minne av hur vi gick den gången, men det var nästan omöjligt att irra bort sig. På ena sidan hade jag berg och åkrar och kom jag för långt bort åt andra hållet hade jag så små­ning­om kommit till sjön.

Varje gång jag åker eller går längs en ny väg känns den lång, men nästa gång har den blivit betydligt kortare. Lustigt fenomen. Så var det idag också. Jag minns att jag tyckte vi gick länge i skogen innan vi kom fram, men den här gången gick jag sträckan på mindre än tio minuter.

Jag kan inte påstå att jag kände igen mig och nån stig kunde jag inte hitta annat än i början, men fram kom jag. Min inbyggda kompass verkar fortfarande fungera. 🙂

Strax innan jag såg ett bekant hus skymta mellan träden mötte jag ett hinder. Inte så mycket fysiskt som symboliskt. Två klena trädstammar utgjorde ett kryss, vilket jag uppfattade som en tydlig signal om förbjudet tillträde. Fråga mig inte varför, det bara kändes så.

På hemvägen tog jag en liten omväg. Jag trodde jag skulle hitta nåt mer upptrampat än på ditvägen, men insåg efter ett tag att det var enklast att gå i mina tidigare spår. I det tunna snötäcket var det inga problem att se var jag hade gått.

Ibland är det klokare att följa gamla spår än att skapa nya.