lav

av

Fynd i skogen

I dag föreslog Husse en tur i skogen för att leta ”trattisar” (trattkantareller). Han utrustade sig med en hink och jag hängde på med kameran om halsen och utrustades med en svampkorg. Värst mycket svamp hittade jag inte, men desto fler bildobjekt. 😊

Det första var blommande lummer, en stund senare bad han mig titta på en stor svamp, som jag antog var en fårticka. Några minuter senare fick jag syn på en stor gräsulvslarv. Jag hade inte förväntat mig en sån mitt i skogen, men dom finns förstås lite här och där.

Nästa fynd var en svamp, men eftersom jag inte är nån svampkännare, nöjde jag mig med att beundra och fotografera dess vackra färg. Därefter mera lummer och så en vit sten som stack fram under kam­mossan.

Den kunde jag inte låta bli att gräva fram och placera på en stubbe intill. I närheten fanns faktiskt en hel del trattisar, men dom var än så länge för små för att plockas tyckte jag. Om ingen rubbar stenen, hittar jag dom vid ett senare tillfälle.

När vi vände tillbaka hemåt hade jag nästan fyllt botten på korgen med trattisar och passerade ett glest snår med getpors (skvattram). Innan vi nådde bebyggelsen fick jag syn på ett av mina absoluta favoritmotiv: en bit murket trä som pryddes av olika sorters lav. Oj, så fint! Naturen är den överlägset skickligaste konstnären!

Dagens sista fynd blev en nästan fyrkantig chokladfärgad sten som jag stoppade i fickan. Husse såg långt på mig när jag visade honom den. Han tycker antagligen att jag är helknäpp. 😀

av

Oväntad syn, medicinbyte och växtblindhet

Oväntad syn
Härom dagen mötte vi väglagets ordförande med fru på byvägen. När vi hade önskat varandra god fort­sättning på det nya året utbrast ordföranden: ”Det var en oväntad syn! Tror jag aldrig har sett dig gående.”

Jag upplyste honom om att promenaderna tillhör ”mitt nya liv”, men sa inget om anledningen, annars hade det troligen blivit ett långt samtal. Vår ordförande är nämligen också geriatriker.

Det påminner mig om en liknande kommentar jag fick av vår ”vägmästare” då han mötte oss för något år sen: ”Va?!? GÅR du?” Då förstår ni vilken ”antihurtbulle” jag är. Har varit menar jag förstås. 😀

Medicinbyte
Läkemedlet jag blev ordinerad (Letrozol) i fem år framåt(!) har gjort mig galen. I stället för lindriga vallningar var tredje timme, fick jag bara sova en timme åt gången innan jag började svettas, så jag slutade ta det för några dar sen.

Vid ett uppföljningssamtal med en sköterska på strålningskliniken nämnde jag att jag slutat, så hon skulle be en läkare ringa upp. Det gjorde han i går och föreslog ett annat preparat: Tamoxifen.

En av fördelarna med det är att det inte påverkar bentätheten, men givetvis har det också diverse biverkningar, bland annat blodvallningar. Återstår att se om de är lika frekventa.

Växtblindhet
Ett av årets nyord är växtblindhet. I ÅU-artikeln som länken går till, står det bland annat: ”När vi rör oss utomhus hinner vi sällan böja oss ner och beundra mossornas blad­former. Känns symtomen bekanta?”.

Den frågan besvarar jag med ett bestämt nej. Jag har alltid varit intresserad av vilda växter och fascinerad av mossor och lavar. Det skvallrar bildarkivet också om. Jag har 201 bilder på mossa och 44 på lav. Antalen inkluderar för all del en del dubbletter.

Att artbestämma mossor och lavar är minsann inte det lättaste, jag klarar bara ett fåtal, men jag stannar rätt ofta och beundrar deras blad – och färger inte minst! Vissa mossor är så täta och intensivt gröna att man inte gärna kan missa dom.

Det senaste ”fyndet” från vår promenad den 6.1 ser du nedan. En typ av skållav om jag inte är helt fel ute? Min bloggkollega Anki som har bloggen https://ankisbildblogg.wordpress.com/ kanske kan upplysa vilken art det är fråga om?

Epilog
Helt fel hade jag. Så här svarar Anki (se Kommentarer): ”… Laven på din bild är en av filtlavarna, släktet Peltigera – det finns flera, men jag har dålig koll på att artbestämma dem exakt.”