Ny huvudkategori 2.7.2014
Kom på att jag hade glömt att ladda upp bilder för maj, juni och juli till mitt webbalbum. Maj känns ganska avlägset, men här hittar du junibilderna:
https://photos.app.goo.gl/FvU7q6xVRmhdkkZr8
och här är julibilderna: https://photos.app.goo.gl/LWSiCkLzvmvbgZc39
(Klicka på en bild för att se den i större storlek. För att gilla eller kommentera krävs att du loggar in på ditt Googlekonto om du har ett.)
Svaret på blodanalysen (se föregående inlägg) kom faktiskt på lördagen. Veterinären konstaterade att inga värden var alarmerande på nåt sätt. Värdet på vita blodkroppar var dock under det normala, vilket jag tolkade så att Mia hade en infektion av nåt slag.
Enligt veterinärens råd skulle jag genast börja ge henne antibiotika. Men eftersom jag bara hade en liten mängd hemma och det var helg, så väntade jag till kvällen.
Klockan tre på natten mellan lördag och söndag hoppade hon upp i sängen, la sig mellan oss och spann för fulla muggar. Det hade hon inte gjort på nästan en vecka, så vi blev förstås jätteglada.
Sen dess har det bara gått framåt. Hon äter, dricker, går på toa och tigger mat precis som tidigare. Oändligt skönt att se henne i form igen! 🥰
I helgen hade vi ”sommarskrivkurs”. Det kändes inge’ bra att åka i väg på lördag eftermiddag (vi började 15.00), men jag kunde ju inget göra för att Mia skulle må bättre, så jag litade på att Husse skulle höra av sig om läget förvärrades.
På söndagen visste jag ju att hon mådde mycket bättre, men ringde ändå på lunchpausen för att kolla läget. Mia satt i Husses famn meddelade han och talade om att getingarna hade hittat/gjort ett nytt hål och försökt sig på ett nytt anfall. Med mera tejp hade han kväst invasionen.
Kolonin dör så småningom men med tanke på att drottningen övervintrar på frostfri plats, kan vi räkna med att hon bor kvar i vinter och bildar en ny koloni i vår om vi inte kan bli av med henne på nåt sätt. Raid-burken ligger nära till hands igen.
Resten av veckan är helt tom för min del. Husse har ett tandläkarbesök, men inget annat inbokat han heller så det känns som rena semestern. Det känns verkligen skönt! 😊
Mia är konvalescent igen. Sen i onsdags kväll har hon mått jättedåligt. Efter kräkningarna sent på onsdag kväll trodde jag hon skulle repa sig i fall hon ätit nåt olämpligt, men så enkelt var det inte. Eftersom jag upptäckte spolmaskar i spyorna fick hon maskmedel följande dag.
På torsdag förmiddag åt hon lite grann, men har varken druckit eller varit på sin innetoa. Eventuellt har hon uträttat sina behov utomhus eftersom hon mest legat ute.
I morse ringde jag veterinären och fick tid till i dag 12.30. Nu är hon groggy på grund av det lugnande medlet hon fick, men har ätit lite grann.
Veterinären tog temp, blodprov och gav henne dropp, men kunde inte hitta orsaken till hennes tillstånd. Han påpekade att hon var för fet för att kunna komma åt att trycka på hennes inre organ. (Helt och hållet mattes fel.)
I samråd med veterinären gav jag henne en första dos paraffinolja när vi kom hem i fall hon har förstoppning igen. Blodprovet har gått i väg till ett labb (i Kuopio!) för analys och svaret kommer förhoppningsvis redan i morgon.
Ett annat elände inträffade i går kväll. Plötsligt var vi omgivna av getingar i köket. Efter att ha släppt ut ett tjugotal upptäckte Husse varifrån dom kom.
Under väggfästet till gardinstången i köket fanns ett litet hål som snabbt fylldes på med nya getingar. Det förklarar prasslet och alla konstiga ljud som hörts i sommar. Dom har alltså sitt bo i innerväggen!
Snabbast möjligt pillade jag dit en bit häftmassa. Som hämnd fick vi var sitt stick. Husse fick ett mellan ögonbrynen och jag fick ett på överarmen. Tur att det finns Etono!
Eftersom mängden getingar blev övermäktig tog jag till slut till Raidflaskan trots att det bar mig emot. Prasslet i väggen fortsätter, så i dag klistrade jag tejp över häftmassan. Men antagligen är dom fullt sysselsatta med att göra ett nytt hål innan säsongen är slut. ☹
Hömånaden avslutades med tandläkarbesök, en artikel, frissa, ett par visiter och en tillställning på hembygdsgården.
Om tandläkarbesöken finns inget intressant att förtälja, annat än att de två små hålen lagades. Jag misstänker att det är få som gillar att gå till tandläkaren. När jag kom hem, la jag sista handen vid en artikel och skickade i väg den till tidningen.
Besöket hos frissan är desto intressantare. Jag har visserligen haft kort hår sen mitten på 70-talet, men inte så här kort. Jag lyckades rubba frissans normala lugn med min beställning.
Nacken trimmades som vanligt med sex millimeters bettet, sen bad jag henne demonstrera resultatet av nio millimeters dito. Sen sa jag att hon fick ta av allt hår med tolv millimeters bettet. ”Allt?!” utbrast hon med stora ögon.
Jag bekräftade att hon hört rätt och såg testarna falla till golvet i snabb takt. Oj, vad skönt! Jag blir inte rufsig i håret när det blåser, sparar schampo och sliter inte på kammar eller borstar. För att inte tala om tiden jag sparar genom att inte behöva fixa och dona med frisyren innan jag ska i väg nånstans.
På onsdags- och torsdagskväll var vi på visit hos bekanta i närområdet, men fredagen var ”hemmadag” för min del. Det innebar en grundligare städning i köket och två nytvättade mattor som Husse hämtade från tvätten.
Eftersom jag var i städtagen blev tvättmaskinen också tömd. Tack vare sol och friska vindar torkade tvätten på nolltid.
På lördagen var det dags för hembygdsföreningens första aktivitet för i år. Nuvarande restriktioner medgav tillfället som sträckte sig från 11-15. Redan klockan åtta var Husse på plats för att ta emot och assistera vår tillkallade expert som skulle bygga den nya gärdsgården inför publik.
Halv tio anslöt jag och styrelsemedlemmen som ansvarade för kaffetilltugget. Hon hade bakat bullar och en blåbärspaj av årets blåbär. Vi hade räknat med max 20 personer, vilket var ganska bra gissat. 17 blev det, vilket vi var fullt nöjda med.
Hon hade också kokat soppa till arbetsfolket. Den var mycket uppskattad, i synnerhet av gärdsgårdsbyggaren. För hans del blev det en tolv timmars dag om man räknade med restiden, så han behövde verkligen få i sig lite energitillskott.
Strax före fyra hade jag städat undan det sista och åkte hem. Husse och gärdsgårdsbyggaren blev kvar, eftersom det återstod lite arbete innan gärdsgården var komplett. En timme senare kom Husse hem, så det blev en lång dag för honom också.
I mina ögon finns det inget staket som är vackrare än en gärdsgård gjord på gammalt vis. Men få anar hur mycket arbete den kräver, allt från material till själva konstruktionen.
Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Gullris, men med tanke på humlornas matglädje är jag villig att tänka om. 😊
I går gjorde jag slag i saken. Jag investerade i en (rosa) eltandborste. Det har både hygienisten och ”käftis” tjatat om ganska länge, trots att hygienisten har konstaterat att mina tänder är väl rengjorda.
Före läggdags var det då läge att prova den. Jag började med att göra som Husse, gegga ut tandkrämen på tänderna innan jag startade underverket.
Min teknik visade sig ändå bristfällig. Badrumsspegeln fylldes snabbt av tandkrämsprickar. Hur mycket som flög omkring hann jag inte observera. Lärdom: Håll munnen så stängd som möjligt.
Nu förstår jag varför Husse säger att han inte hör nåt när han borstar tänderna. Oväsendet och vibrationerna var nästan i klass med en bergborr och det kändes som om det inte var långt kvar till hjärnskakning.
Just då kom jag inte på att testa den andra hastigheten. Enligt instruktionshäftet har tandborsten nämligen två hastigheter. Frågan är vad som händer då? Ändå mer tandkräm som flyger omkring?
Som avslutning borstade jag en del ställen med den vanliga tandborsten. Det kändes som om jag inte hade kommit åt överallt med nymodigheten, men jag får väl träna.
”De första tandborstarna som liknar de vi använder idag gjordes i Kina 1498. De tillverkades av bambu eller ben och försågs med borst från vildsvin” läser jag på Tekniska museets sajt. Före det tuggade man på kvistar av tandborstträdet (Salvadora persica).
Ett verkligt tekniskt under inträffade på väg hem från tandläkaren. På displayen i bilen såg jag helt plötsligt temperaturen! Som mest visade den 29,2°.
I flera år har den bara visat en streckad linje. Servicekillarna talade om att det går att byta termostat, men jag tyckte att jag gott kunde bespara mig den utgiften.
Frågan är om det är värmen som fått i gång den igen? Och i så fall kanske den dör på nytt när det blir kallt? ”Den som äter lever får se”, för att citera en före detta kollega.
Värsta hettan är över för den här gången. Som mest har termometern visat 32,3°, dvs långt över min funktionalitetsnivå. Jag är definitivt ingen termofil.
Sjövattnet har också varit exceptionellt varmt, 28° som mest i vår grunda vik. Men varmt vatten är helt klart lättare att hantera än tryckande hetta i luften.
De hetaste dagarna höll jag mig mest inomhus, men kände mig ändå matt och däven, så nån större nytta gjorde jag inte. Nu är vi nere i nästan normala sommartemperaturer igen tack och lov. I dag ”bara” 24,4° på förmiddagen och rätt så frisk nordvästlig vind.
Under veckan som gick klarade jag ändå av en intervju och tillhörande artikel. Mitt ”offer” den här gången var en kvinna utrustad med synnerligen händiga händer och en stor portion kreativitet.
På sin FB-sida hade hon avslöjat att hon också syr glasögonfodral i läder, så jag måttbeställde ett till mina läsglasögon som har lite udda mått. Det fick jag i samband med intervjun.
I egenskap av sekreterare och kassör var mitt deltagande på väglagets årsmöte på onsdagen obligatoriskt. Mötet var rätt så välbesökt trots hettan och avlöpte som planerat.
Det innebar protokollskrivning dagen därpå och ordförandens granskning innan jag lämnade över protokoll och bilagor till protokolljusterarna.
På fredagen hade vi besök. En kär barndomsvän var på ett kort besök i byn, så vi satte oss i bersån vid kaffetid och pratade bort några timmar. I fjol sågs vi inte på grund av pandemin, så vi hade en del att ta igen. Fint att få träffas. 😊
I går var vi inbjudna till ett jubileumsfirande. Katten Rambo som bor längre bort i byn hade fångat sitt 100e byte meddelade hans husse och hade bakat en gräddtårta för att fira tilldragelsen.
Med tanke på att Rambo bara är nio månader gammal bådar det gott för framtiden. Fast mindre gott för sorkar och möss förstås.
Jag träffade Rambo första gången i maj då han hade fångat sitt 50e byte, men sen dess hade han alltså hunnit med ytterligare femtio. ”Och det är bara dom jag har sett”, påpekade husse.
När vi anlände på utsatt tid, kom Rambos husse ledande en cykel. Först begrep vi inte varför han ledde den, men det klarnade när han kom närmare. I korgen bak på cykeln låg jubilaren. ”Han måste ju också vara med och äta tårta”, påpekade husse.
Rambo tittade upp lite förstrött när vi hälsade på honom, men lät sig gärna smekas. Sen lyfte husse ner honom och bad honom följa med in. Och det gjorde han. Han kanske visste vad som väntade?
I köket var bordet dukat för fyra, men en av kopparna var nu inte avsedd för Rambo, utan husses syster som gjorde oss sällskap. Då tårtan kom fram skar husse upp en bit, så jag var tvungen att fråga om Rambo faktiskt äter tårta med sylt?
Så var det inte, husse skrapade av ett par klickar grädde och la på ett eget fat till storjägaren. Därefter satte husse sig vid bordet och bad Rambo hoppa upp i famn. Det behövde han inte göra två gånger. Rambo lydde bums och slickade genast i sig grädden.
Efter den proceduren var det vår tur att smörja kråset. Rambo föredrog att gå ut, men vi såg honom igen innan vi åkte, så vi fick möjlighet att säga hej då. En synnerligen social och kärvänlig kisse med en snäll husse. 💖
Dagens fotosession innebar en del utmaningar. Först fick jag syn på en humlebagge som ”betade” på en rödklintsblomma. Just den vackra kombinationen har jag inte sen tidigare så jag blev förtjust.
Jag hittade en hyfsad bildvinkel, men då var ett blad i vägen. När jag försiktigt vek undan det, bestämde baggen sig för att fly. Tji fick jag. 😒
Nästa levande objekt var en grön blomspindel på en ringblomma, men i fel vinkel bildmässigt sett. Genast då jag flyttade på mig, gömde den sig under ett kronblad. Jag såg bara ett ben sticka ut.
Jag gav upp och fortsatte ”bildskapandet” med stillastående objekt i stället. Blommor är hyggliga på det viset.
Efter ett tag tänkte jag att jag ändå skulle göra ett nytt försök med den blyga spindeln. Det blev en perfekt repris. Jag hann inte ens ställa mig rätt innan den gömde sig. Sicken buse. 😀
Då övergick till att vattna blommorna. Även om det har varit mulet och svalare i dag har dom blivit törstiga.
När jag var klar med det och på väg att gå in beslöt jag att ge spindeln en sista chans. Och si, nu var den med på noterna och poserade snällt.
Temperaturen har för min del passerat tolerabel de senaste två veckorna – allt över 25° är för mycket. Minsta kroppsansträngning har resulterat i svettfloder. Men nu har min kropp tydligen vant sig eller så berodde det på dagens friska vindar?
Jag tackar min smala lycka att jag inte bor i USA eller Kanada! Där borta har dom nästan 50° varmt!
Att svalka sig i sjön är inte att tänka på, vattnet var i dag 27° varmt i vår strand, dvs lika varmt som i skuggan. Husse hävdar visserligen att det ändå svalkar lite grann, men det är i så fall synnerligen kortvarigt.
På eftermiddagarna är det skugga i stranden, så jag bestämde mig för att göra lite nytta. Stigen fram till bryggan har blivit allt smalare efter hand som växtligheten ökat och ”gästhamnen” har blivit alltmer svårtillgänglig.
Dumt nog hade jag inte crocsen på mig när jag vadade ut i vattnet. Att stiga på avklippta vasstrån är inte särdeles behagligt. Eftersom vattnet var grumligt av min framfart såg jag dom inte.
Plötsligt kände jag klor som kröp över ena foten. Det fick mig att raskt flytta på den. Troligen en kräfta som tyckte jag var i vägen. Eller så trodde den att foten var nåt ätbart. 😄
Jag hade sällskap av diverse insekter. Nyckelpigor, larver och sländor. Och bromsar förstås. En av dom största modellerna landade på armen, men kom lyckligtvis på bättre tankar strax innan jag drämde till den. En mindre släkting hann däremot ge mig ett bett.
Blessyrerna blev trots allt minimala. Bara ett torrt vasstrå som stack hål på skinnet och ett par skärsår av vassbladen förutom bromsbettet.
När jag var klar med röjningen tog jag i tu med vasshögen som Husse drog i land för länge sen. Nu var den knastertorr och lätt att flytta bort. Vinden hjälpte till att få högarna att landa där det var tänkt.
I vattnet intill stora alen låg en del som också behövde bärgas. Bland annat hornsärv upptäckte jag. En lurig vattenväxt som saknar rötter och förflyttar sig med vågkraft. Tidvis invaderar den våra stränder i enorma sjok.
Jag lämnade kvar verktygen i stranden i fall jag fortfarande är inspirerad i morgon. Det finns gott om nya vasskott att klippa ner.
Byggnadsvård med kulturhistoria.
annicaaktiv
när livet går runt i cirklar, ibland avigt men för det mesta rätt.
Livet i Thézan-les-Beziers, Languedoc, Södra Frankrike
TJYVTJOCKT
My life My show, My dog, Enjoy
Life is not about waiting for the storm to pass… It’s about Learning To Dance In The Rain.
Allmänt, mat, resor, vardagen, litteratur
– med Sissella Helgesson
utan bamse
Bättre sent än aldrig
Jag skriver om mitt liv och en del funderingar som "huvudkontoret" levererar
vardagslunk, praliner och beska droppar!
Uddmors betraktelser 