Fysiska övningar ute i det fria

I dag var det min tur att ta i tu med syrenerna vid husgaveln. Vid det här laget hade dom vuxit sig så höga att dom delvis skymde utsikten över sjön.

Anledningen är förstås att jag har slarvat med att hålla efter dom. Men nu kan dom få växa igen ett par år. Några blommor blir det inte i vår, men det finns ju gott om andra syrener som förgyller tillvaron med sina doftande blommor.

Mia övervakade arbetet. Hon la sig på behörigt avstånd och njöt av solvärmen medan jag kapade och slängde kvistar i högar.

När jag var inne på sluttampen noterade jag att hon fått tag i ett byte. Av svanstippen att döma var det en ödla så jag lät henne hållas. Men sen hörde jag henne fräsa medan hon puttade på bytet med fram­tassarna. Alltså var det ingen ödla.

Jag tog mig fram till henne och konstaterade att hon fått tag på en äsping. En liten rackare, men argsint förstås eftersom den blev trakasserad. Med tanke på den ringa storleken var den av färskt datum.

På sajten Naturhistoriska muséets sajt hittade jag info: ”Parningstiden infaller i april-maj på vinter­lokalen eller i dess närhet. Födslarna brukar vanligtvis äga rum i augusti-september. Honan föder 4-20 ungar, och de är då 12-23 centimeter långa. Hanen blir könsmogen vid 3½-4 års ålder, medan honan blir det vid 4-6 år.” Att ungarna föds först den här tiden på året hade jag ingen aning om, men nu vet jag.

Ormar är nyttiga djur, så helst vill jag att dom ska få leva, men nu var det inte riktigt läge att bära i väg med den till skogen, så jag begick ett lagbrott och handlade mot mina principer; jag tog död på orm­barnet. Hade inte jag gjort det, hade Mia gjort det i vilket fall.

När Husse kom hem var jag nästan klar med arbetet. Raskt greppade han två av mina kvisthögar och bar dom till lämpligt ställe för flisning, resten städade jag själv bort. Och nu är sikten fri igen! 😊